plastjesus & jag

Ok, här kommer ett låångt inlägg!

Mackan Andersson är bra på att få igång populära memes (typ ideer som sprider sig), tidigare skämmislistan och läsupplevelser som påverkat en. Nu har han släppt en ny, där man ska lista och förklara fem populärkulturella preferenser som präglat en.

Roligt, men inte så lätt som det kan verka! Fem, det är både lite och mycket. När man ska välja the influenser. Vad som slog mig när jag började gräva var att jag har varit och är ganska så flyktig. Jag läser inte om böcker. Jag grottar inte ner mig. Jag är rätt så high maintenance, släpper fort, fastnar för lite. Och tycker ibland att det känns lite skämmigt, mindre fint så där.

Nå, jag börjar med soundtracket för mitt liv. Det finns tre band jag håller riktigt högt i mitt liv, men den här enskilda låten är mitt signifikativa soundtrack på alla nivåer, både till melodi och text. Shit vad den här gick på repetition under en tuff tid i mitt liv. Den fick mig både att slappna av och trigga igång beroende på vad jag just då var i behov av. Så här låter mitt liv om man ska sammanfatta det.

Woven Hand - The Good Hand

I am nothing without
his ghost within
and all your wooden eyes cannot see
the good hand upon me

I took my shelter neath a familyre tree
im livin where I come from
I am I am my fathers son
see the good hand
see what the good hand done

leave it lye
let it go to ruin
to be blown thin by the wind

Lt. Ripley

Bara jag börjar screena utbudet av bilder blir jag sugen på att se om hela sviten igen av Alien 1-4. De är så galet bra, kanske mina absolut bästa. De fastnade hos mig när jag var tonåring och sedan har de stannat kvar på toppen. Säkert mest på grund av Lt. Ripley. Hon är helt kompromisslös.

Kanske sitter min beundran för Lt. Ripley i att jag själv känner mig som väldigt långt ifrån. Jag har varit alldeles för rädd i mina dagar, och har så gärna velat snappa upp lite Come on, you Bitch!

Jack White

Musiken så klart. The White Stripes är snudd på ikoniska för mig. Det är någonting som ligger och ruvar bakom de där enkla ackorden som jag bara sugs in i, något som är större än själva musiken. Jag tror att det är drivet och passionen som jag smittas av, längtan efter något äkta. Allt killen rör vid blir ju bra!

Det vore rätt enkelt att se min något färgbegränsade garderob som en hyllning till mannen (även om det bara är med just The White Stripes som han praktiserar denna obsession) men så tänkte jag aldrig när beslutet togs. Men tja, det får gärna vara en hyllning. SÅ bra är han.

Tonårsgänget
Jag har skrivit om min i unga år etablerade vurm för Tonårsgänget. En serie i moll och i svartvitt som jag som tioåring slukade. Här fanns ju allt - utanförskap, olycklig kärlek, död - och superkrafter. Även hos tjejer. Kanske att jag redan här lade grunden för min populärkultursvurm. Nog har jag läst mycket, och mycket "högkulturell" litteratur i mina dar (heck, jag har iallafall 40 p i litteraturvetenskap), men mja, jag drar mer åt sådant som har prefixet pop. Utom när det gäller musik.

Friends
Här har vi serien som jag nog har att skylla mitt teveserieberoende på. Eller kolla, nu förminskar jag mina intressen, så ska man inte göra. Jag gillar teveserier! Jag andas ut framför dem, slappnar av, skakar av mig dåligt humör och tillåter mig själv att grina lite. Jag mår bra av teverier. Och här kan man nog säga att Friends lade grunden. Jag har sett alla säsonger, alla avsnitt flera gånger om. Jag äger alla tio säsonger och har till och med lyckats få Nicklas att tycka om och se med mig - två gånger, alla tio säsonger. Mycket imponerande för att vara Nicklas.

Serien har inte åldrats snyggt fullt ut - humorn skulle inte funka idag - men aw, det är Friends. Comfort-tv. Här är två klipp från ett av de bästa avsnittet, säsong tre och The One When No One’s Ready.

De som känner mig vet att jag och barn drar så där jämnt. Vi klickar liksom inte. En del kanske tänker att det är för att jag och barnen inte kan mötas på samma nivå, men jag börjar misstänka att det är tvärtom.

Se här:
Något av det roligaste jag vet är att titta på teve (ok, teveserier).
Jag tycker att godis/glass till middag är en strålande idé.
Jag tycker att "Joho" alternativt "Det bara är så!" är fullgoda svar i en argumentation.
Jag tycker att det är en sorg varje kväll då jag måste lägga mig. Förutom på helger då jag får vara uppe hur länge jag vill.
Jag har sjukt dåligt tålamod med krångliga grejer.
Jag har dålig koordination.

Vi är helt enkelt för lika.

Men ok, jag tycker inte om att leka. Lite som den där enda genen eller vad det är som skiljer chimpansen från människan.

Fast nä, inte så att jag menar att barn är apor.

Det kanske är bäst att jag slutar skriva nu, jag är visst övertrött.   

Tre dagar har gått på nya jobbet. Jag har gjort den obligatoriska alla-känner-apan-rundan (hälsa på övrig personal) och lett mig fördärvad. Jag har fått mig ett bord, och ett tangentbord som inte riktigt vill reagera på punkt-tangenten. Jag har en alldeles fantastisk företrädare som ger mig ett bra överlämning, men över allt annat: jag är ny på jobbet. Jag är den nyaste. Och jag ska efteräda en klippa.

Jag är ingen men tycker ändå att det syns så mycket, det jag gör. Bara jag går till köket så känner jag mig så synlig. Märklig känsla. Lokalerna är inte mina ännu.

Så jag är nu den som inte vet var kopiatorn står. Den som inte har koll på Evorna och Rikardna. Jag har inte alls koll på vad man får och vad som inte är ok på det här företaget, i den här kulturen. Jag har inga chitchatt-ytor.

Men framförallt så har jag ett helt nytt jobb att lära mig. Än finns därför inga naturliga arbetsuppgifter. Det är ingen som mejlar eller ringer till mig utan jag får glatt åka snålskjuts på företrädarens mejl. Jag har inte ens en fast telefon (men lika glad är jag för det - jag tycker inte om telefonprat). Jag kan inte vara nyttig, duktig eller ens snabb. Bah.

Jag visste ju att det skulle bli så här. Det måste vara lite så här. Men jag tycker ju om att höra till, att känna att det här är mitt, att jag vet var man tar vägen, vilka man pratar med.

Jag tror att det här är mitt moderskepp. Jag känner mig som en alien. Det borde vara en bra sak, i sinom tid kanske.   

Man får aldrig höra så mycket gott om en som när man dör, brukar det heta. Eller kanske när man slutar på sitt jobb. Och det är ju fint. Men jag tänker att jag vill ändra på det, i den mån jag själv kan. Jag kan bli lite bättre på att säga till folk att jag tycker om dem, att de är bra, att de har en schyst tisha eller att jag blir glad av dem.

Sådant som kostar rätt lite men som ger bra utdelning. Jag tänker att jag vill vara en sådan.

Det är sex år sedan (typ) sedan vi flyttade in i radhuset som vi bor i. Vissa rum (vardagsrummet! Rött kök!) kom sig till rätta alldeles från början, medan andra saker tagit tid att få som vi ville. Man vet ju inte alltid prick vad det är man vill ha. Det tog t.ex. ett tag innan jag insåg att det var en diner jag ville ha i köket (vi är vä-häldigt nöjda).

Sovrum är knepiga. Vi började med helvitt och så en grå fondvägg, men det funkade inte alls. Sedan grönt på väggarna, vilket funkade, men så en egenmålad flames-fondvägg. Det funkade inte så bra, nä. Men det krävdes nya möbler till sovrummet för att jag skulle inse vad det skulle vara istället.

Men nu! Nu är jag så där riktigt nöjd även med sovrumsfondväggen, och då också med sovrummet i sin helhet. Och kolla här hur det ser ut i det Draperska residentet på väggarna (Mad Men, ni vet). Ah så tjusigt!

Som Steph så noga påpekat är omvärlden inte längre suddig, och det på grund av ett par inte alls välkomna glasögon. Men ändå välkomna så klart, de där fyra veckorna av sudd var inte särskilt roliga. Så. Dags igen att inta världen, tankarna, bloggen.

Bara fyra dagar kvar på det gamla jobbet, och jag rensar. Ut med det gamla. Jag slänger gammal statistik, jag slänger det som min företrädare lämnade till mig. Jag sparar naturligtvis, men försöker hålla mig till någon slags kontenta, essens.

Och samma sak hemma. Jag och Nicklas har rensat och slängt. Färg från 2003, möbler som inte får plats, kokböcker som ingen här lagar ur. Ut med gamla. In kommer åtminstone en känsla av lätthet och ordning.

Och så på det personliga planet. Jag har tillbringat så många år med att tänka allt för mycket "Ja, jag är ju en sådan som…" men så är det ju inte. Eller, så behöver det inte vara, inte mer än jag själv vill. Ut med det gamla. Dra in nya tankar. Jag är fortfarande en sådan som behöver tid själv, men kanske inte lika mycket tid. Jag är fortfarande en sådan som laddar ur sina batterier när man är bland folk, men inte lika snabbt som tidigare.

Men ok, vissa saker är detsamma och ska så förbli. Inga bländande färgskalor i min garderob, finansieringen av alla dessa dåliga svenska filmer är fortfarande ett mysterium, och barn är fortfarande rätt läskiga/tråkiga.

Så här: Badkaret behövde skrubbas. Jag fick en pigghets-kvart mitt i förkylningseftermiddagen och tyckte att det kunde vara en passande syssla. Sätter således igång med att såpaskrubba.

Men så. Börjar jag gno lite på väggen också, ovanför ljusen som utlöste brandlarmet på nyårsafton (fortfarande på toaletten). Vilket leder till lite mer vägg-gno. Och så lite mer.

Plöstligt märker jag att den största effekten inte är att det blir rent, utan att det nu syns att större ytor än jag trott sotats ned. Inte så mycket, men tillräckligt för att lämna rand jämfört med där jag gnott.

Så gnoandet och sköljande fortsätter. Byxorna börjar bli blöta av allt sköljande så de får åka av. Jag tar in stol från vardagsrummet och gnor frenetiskt, längre ut, högre upp. Jodå, alla väggar är täckta av den där ljusgråa askan. Det börjar rinna smutsränder från väggarna av mitt gnoande. 

Här någonstans inser jag att hela rummet måste saneras, så jag har sinnesnärvaro nog att byxlös ta ut allt som inte bör bli blött från toaletten.

Medan jag står där på toasitsen och skrubbar kommer jag åt taket. Jamen se på titta! Hela taket också. Någonstans här börjar jag muttra för mig själv, lågt men hörbart. Och går över från min 10-för-10-kr-svamp till en sån där Vileda-skrubb på skaft. Kör upp den i taket och får ungefär lika mycket blött tillbaka på mig. Muttrar mer. Fortfarande byxlös. Funderar över handlingsplan om någon ringer på dörren.

Skrubbar tak och sedan till slut golvet från all skit som kommit fram från gömda hörn och under badkar. Muttrar om livets orättvisor när jag inser att ingen, absolut ingen kommer se någon skillnad trots allt mitt skrubbande. Tidigare var det jämnljusgrått, nu är det lite mindre ljusgrått. Det enda som möjligtvis kan synas är gråa fläckar efter det som jag missat.  

Sedan kom jag på att jag kunde blogga om det.

Jotack, fortfarande suddiga ögon, så här tre veckor efter operationen. Därför fortfarande inte riktigt i synk med omvärlden. Försöker hitta något slags romantsikt, mystiskt skimmer kring detta faktum, hitta det där parallella universumet med de djupa tankarna, men nä. För mig verkar det krävas skarpa ögon för ett skarpt intellekt.

Så jag får fortfarande inte riktigt tag i de där stora tankarna om 2010. Vad jag vet är att jag redan nu känner hur 2009 har betalat för sig. Det var ett år då riktigt stora saker hände, i mitt liv, i mitt och Nicklas gemensamma liv, att hela Tjugofyrakyrkan började hända. Jag hade som något slags mål att öppna upp mitt liv för vänskap och relationer, och det har faktiskt gått. Jag viker mer tid än någonsin på tid tillsammans med människor. Det är så sjukt värt det. 

I år fyller jag 33. Det känns bra, jag börjar känna mig som min ålder. Hur nu det ska kännas. Det är individuellt förstår jag väl, men jag känner mig inte som en vuxen-låtsas. Eller som en jobb-låtsas. Eller som en ledare-låtsas, som någon folk kan komma på som en fejk när som. Jag känner mig alla gånger riktigt medveten om hur mycket det finns kvar att lära, men vad jag menar är att jag känner mig i takt, i synk med mina egna förväntningar. Att jag sedan vill så mycket mer på alla de där områdena ser jag som en nödvändighet för att överhuvudtaget komma vidare.

Så, årsstatus 2009:

Kärleken har varit fab. Vi har inte haft enkla saker att ta tag i under 2009, men det har varit enkelt att älska. Men ok, vi brukar ha det larvigt bra och det här året var inget undantag.

Familjen tycker jag att jag har vuxit närmre.

Vänner - jag har fått så många nya, både ytliga men även mer på djupet. Jag har lärt mig att lägga tid på dem.

Gud har utmanat mig. Jag har under 2009 inte varit på min enklaste resa Gud-wise men jag har antagit utmaningen, känns det som. Jag har nog aldrig brottats så mycket med Gud som under det gångna året, men det känns som en bra match. Och den verkar inte vara över ännu.
  
Att "kyrka" fått en helt ny innebörd under 2009 är ett understatement. 

Jobbmässigt så har 2009 varit mitt bästa år. Inte det roligaste, men det bästa rent utvecklingsmässigt.

Boendemässigt så har mycket i hemmet, utan att vi egentligen tänkt på det, fallit på plats nu under det senare halvåret. Innan har det varit vissa delar som liksom skavt, men som nu klickat. Jag trivs bättre än någonsin.

Träningen har helt fått stå tillbaka under 2009. Lite av en sorg. Och jag törs ännu inte lova något för 2010, men jag hoppas.

Fysiskt har jag mått fram och tillbaka. Kanske mest tillbaka om man ska hårddra det.

Psykiskt/själsligt/whatever har jag fått ta tag i en hel drös med stora puckar. På alla områden i livet i princip. Det har varit…lärorikt brukar man väl säga, men har känts av. Stundtals ordentligt.

Så, 2009 har inte varit ett easy-peasy år precis, men mitt och vårt mest spännande. Förutom vårt bröllop har nog de största sakerna i vårt liv hänt under just detta år.

Framtidsspaning in i 2010 lämnar jag åt återkomsten av de skarpare tankarna, men såpass kan jag säga: Det kommer fortsatt bli många sojalattes på Wayne’s - numera har jag ju ett alldeles nära mig i Flemingberg. Kom dit med mig, and the coffee is on me. Det kan du ta som ett löfte.

Igår var det nyårsbaluns hemma hos oss, och verkligen baluns med stort b. Vi hade riggat upp Tjugofyrakyrkans storbildsskärmar i köket och vardagsrummet med tevespel, och hade Wii på projektorn i teverummet. Lucas & Viktor hade fixat mat, Lina & Steph poshade till huset, Åsa & Lars fixade efterrätt och Maria & Christine stod för diverse underhållning. Totalt var vi väl en runt 30-35 personer under kvällen. Men oj så mycket jag inte är tonåring längre, att lägga sig efter 05 tog ut sin rätt idag.

En annan sak som tar ut sin rätt är det här med mitt opererade öga. Jag har lite svårt att bedöma om det blir bättre dag för dag, men i vilket fall är de fortfarande rätt suddigt. Vilket påverkar en - mig - mer än vad man kanske kan tro. Suddigt öga ger suddig omvärld ger suddigt huvud ger suddiga tankar. Jag längtar efter att kunna bearbeta tankarna kring det nya året, vad jag vill uppnå, vad jag vil förändra, vad jag ska sträva efter i mitt liv på olika områden. Gud. Familjen. Kyrkan. Vänner. Tänka till kring nya jobbet förstås.

Och så vill jag läsa. Jag har faktiskt köpt ett par läsglasögon nu för att ha så länge, men det kom visst en nyårsfest i vägen.

Så här sitter jag med en massa uppdämda tankar som liksom sipprar iväg mellan fingrarna, lite svåra att greppa. Men det ska nog ges tid. Än så länge kan jag skylla på det där ögat, värre blir det framöver, om tankarna ändå inte kommer att vilja fästa. Men så länge kan jag som sagt vila i hoppet (nänä, våga inte tänka inbillningen) om att allt ska bli så mycket klarare om någon vecka eller så.

Jag är så trött efter dagens fixande, först jobb som var tvunget, sedan mat, mat, bak, mat. Städa. Skotta. Jag gillar hyperproduktiva dagar hemma, men har man varit uppe till runt 03 natten innan blir till och med jag trött tillslut.

Men, möblerna! Fina soffbordet som äntligen är rätt i storlek för våra soffor. Tyvärr utan underhylla. Men titta på detaljen att bordet går upp på långsidorna av bordsskivan! Mycket tjusigt. Bordet kommer från Alberts kan man utläsa av stämpel under.

Men så till skänken/linneskåpet, den urtjusiga möbeln som Nicklas hittade. Inga stämplar som ger mig ledtrådar - jag är ju inte så bevandrad i design - men kolla in underredet! Och handtagen! Detta ska nu få stå i sovrummet.

Bra med förvaring också!

Jag tar tillfället i akt att lägga ut mitt och Nicklas julbrev här på bloggen.

Snart dags att avsluta 2000-talets första decennium, men först är det dags för vårt årliga jul- och nyårsbrev. Och vi tar väl vid där vi slutade förra året!

Vi började även detta år med en resa, nämligen till Sydafrika. Vi hyrde bil och åkte runt, och det blev tre veckor med sol, vacker natur, safari och god mat.

Och väl hemma började det: vi fick för första gången samla det team som har bestämt sig för att bygga Tjugofyrakyrkan med oss. Vilken märklig men ändå fascinerande känsla, överväldigande läskig och så fantastiskt rolig på samma gång! Många superlativ, men så har det varit sedan dess med det här teamet. Elva personer som följt oss nu i snart ett år och som gör våra liv. Från början samlades vi hemma hos oss två gånger i veckan och samtalade om vad Tjugofyrakyrkan skulle vara.

Under sommaren började vi med våra nu berömda picknickar vid Södertörns Högskola, för att sedan följa upp med spelkvällar, bowling, grillning… Vi umgicks med andra och varandra, byggde relationer. Vi tyckte att det var så roligt att göra saker tillsammans att vi i juli drog ihop ett gäng för att åka till Göteborg, gå på Liseberg och se U2. Under sommaren hann vi också sluta upp med Lydias alla syskon (och det är en del!) i Storsele.

I september startade kyrkan upp två smågrupper medan vi (Lydia & Nicklas) var i England på en konferens. Och i november var det dags för vårt första visionsmöte, den första mer offentliga samlingen, där vi kort berättade om vilka vi är, inramat av fika och mingel. Ett till visionsmöte hann det bli i december.

Det här året har alltså handlat om vänskap för oss. Det har handlat om att bygga relationer, med Gud, med människor vi redan känner, med deras vänner, med nya vänner. Vi har lärt känna en hel drös med nya människor, och vi har framförallt lagt en hel massa tid på detta. Bästa sättet att spendera tiden! För oss har det varit ett grymt fascinerande och roligt år, och ändå så är det här bara början för Tjugofyrakyrkan.

Men så klart var vi tvungna att resa lite till, så i november stack vi till Florida för två veckors cruising. Gott med avkoppling, sol och tid för varandra.

Under det här året har Nicklas arbetat som färdtjänstchaufför, ett jobb som på grund av att det är så flexibelt passar honom utmärkt, även om de tidiga mornarna kanske passar lite sämre. Lydia har jobbat vidare på IOGT-NTO, men har alldeles i dagarna fått ett nytt jobb som projektledare på EPiServer, ett mjukvaruföretag, som hon börjar på i februari.

Vi har båda välsignats med Guds egen mobiltelefon, iPhonen, och lever numera ännu mer digitalt. Lydia håller på och återhämtar sig från en ögonlaser-operation som ska göra hennes synfel sedan barndomen till ett minne blott.

Nästa år tror vi att vi kommer att få starta Tjugofyrakyrkan ”på riktigt”, med gudstjänster. Vi ser fram emot många utmaningar men ännu fler roliga, utmanande och livsnödvändiga stunder med alla fina människor som vi har i vår närhet.

Vi önskar dig allt gott inför 2010!

/Lydia & Nicklas

Idag har varit en småkinkig dag. Jag vaknade på strålande humör, men det tappade jag någongång på eftermiddagen. Ett så där allmänt dåligt humör utan egentlig orsak kallas i vår familj att hälen är fram - allt känns bara knövligt, både i och utanför kroppen.

Och så känner jag mig så lagomt less på att inte kunna se ordentligt. Några dagar till.  

Jag tror att det var ögat som plockade hem poäng åt mig, för trots min gnälliga uppenbarelse fick jag sätta den gemensamma agendan för mig och Nicklas för kvällen och för vad som behövdes för att fixa till humöret. Jag bestämde mig därför för att tömma stora uppsamlade second-hand-svalget här hemma, samt åka och köpa mat. Två av mina bästa samla-harmoni-sysslor: rensa ut prylar och bunkra skafferi.

Väl på second hand var det halva priset på allt, och där hittade jag två åh så fina möbler. Vi kunde inte köpa och ta hem dem eller ens reservera dem då man bara får göra det under själva köp-dagen (att vi sedan var där till stängning hjälpte liksom inte), så nu har vi en plan för hur dessa ska fixas imorgon innan någon annan hinner tjinga dem. Don’t you dare, Steph!

Men jag kom iallafall hem med två fin-fina askfat som i min värld blir ljusfat. Finfina. Upsala Ekeby och Rörstrand.

Sedan handla mat. Jag suktade efter att laga rotfrukter och soppor, så det slank ned. Och så den jul-obligatoriska chevréosten på ett kilo, det har ju hänt förut. Fetmjölk, fick jag välja skulle jag alltid ha fet mjölk i te och kaffe, fast så mycket som jag dricker skulle det inte gå. Men till storhelger, så. Vinbladsdolmar. Bönor. Svart kaviar. Valnötter. Jag blir alldeles lyrisk av att inför lediga dagar fylla kylen med goda saker.

Så ögat är fortfarande oskarpt och skavigt, och hälen är fram för att hormonerna bråkar. Men jag har getost, fetmjölk och fina askfat, och kommer med största sannorlikhet imorgon att bli med två tjusiga 50/60-tals-(ish, jag är inte så skillad att jag säkert vet, men det ena är åtminstone ett från Alberts) möbler.

Och som om det inte vore nog - nu är det vara-uppe-sent-säsong. Hej vända dygn, jag har saknat er!

Jag har tidigare via detta forum fått fiska efter kollegor, både till den direkta avdelningen och till den brevid. Nu har jag på den fronten kommit till vägens ände, då jag här och nu högtidligt får annonsera: Sök mitt jobb! Jobba istället för mig! Gör gärna allt tre gånger så bra som jag har gjort, no hard feelings, jag lovar!

Jag kan locka med ett väl inkört arbete (på ett bra sätt) med en hyfsad budget att hushålla med (nåja, allt är så klart relativt), finfina kollegor och en alldeles fantastisk chef. Du kan faktiskt söka jobbet enbart för att få arbeta med henne, jag skojar inte.

Du får dessutom twittra och blogga, Facebooka, Flickra och allt vad du nu kan komma på under arbetstid och det är inte fy skam det heller. Och, jag ska ge dig en oh-so-good överlämning.  

Såhär: Jag har alltid haft knagglig syn. Jag var en skelande liten parvel som både fick gå med lapp för ena ögat (för att träna det andra) och ligga på sjukhuset på min femårsdag för ögonoperation (här finns plats för ett "aaaW" och så får mamma en liten tår i ögat. Och mamman borde sluta läsa nu).

Det händer fortfarande att jag då jag är trött inte får ögonkontakt med mig själv i spegeln. Jag ser förbi mig själv, snacka om den yttersta självförnekelsen.

Men imorgon ska det där åtgärdas, iallafall till häften. Då ska jag in och bokstavligen bränna bort lite synfel med lite LASEK. På Memira sa man samma sak som min optiker tidigare sagt, att vänsterögat är det ingen idé att göra något åt, synfelet är för krångligt i kombination med att jag ändå bara kopplar bort det ögat när högerögat finns tillhanda. Galet, jag har alltså ett öga som fungerar, som hänger med i ögonrörelser och allt det där, men som jag ändå i princip inte ser med!

LASEK betyder att jag måste göra den behandling som kräver lite mer återhämtning än LASIK. Vilket betyder ett icke-fungerade högeröga under en tid, samt värk (mamma, du borde inte ha läst hit).

Jag måste erkänna att jag inte riktigt satt mig in i det där med att sedan vara utan det som jag haft med mig så länge. Jag är ju en sådan-som. Man präglas alltid av det man har, iallafall om det följt med en länge. Men ibland är det bara att köra på medan man har modet, tiden och pengarna.

Men kanske är det lika bra att det bara blir ena ögat. Omställningen blir inte så stor, mamman och fastern kommer fortfarande kunna identifiera mig med den där knubbiga femåringen som ibland hade lapp på ögat (isch, den blev blöt och kliade när man grät) som mamman målat blommor på. 

För 4,5 år sedan fick jag det där samtalet som sade det som jag hade hoppats på ett tag: att jag fick jobbet på IOGT-NTO. Oj, vad jag hade velat dit! Jag ville utmanas, jag ville till en större arbetsplats, jag ville få ta mer ansvar. Och oj vad jag var nervös inför komma-tillrätta-tiden, den där då man bara känner in och pejlar av. Jag är inte i mitt esse när jag pejlar av, jag är så mycket bättre och roligare att ha att göra med när jag känner mig lite hemma.

Och så med tiden vecklade IOGT-NTO ut sig till att verkligen bli min arbetsplats. Jag fick och tog mycket ansvar, jag fick framförallt bredd att växa i, projekt att bita tag i och en möjlighet att ha något att göra med nästan alla på kansliet någon gång, i någon form.

Sedan började de troppa av, de där kollegorna som fanns när jag började. Det blev tystare utan dem.

Plöstsligt var det jag som hade jobbat längst på kommunikationsavdelningen, plötsligt var det mig som man kom till, jamen faktiskt.

På sistone har jag fått uppleva den angenäma känslan av att jobba i just detta förtroende, att vara lyssnad på, att få rätt så fria händer. Äntligen började dessutom ärvda projekt reda ut sig och inte bara vara sorgfåglar. Det fanns plats för nya, egna projekt som gick bättre än de ärvda. Plötsligt gick det betydligt mer åt rätt håll än åt fel. Kanske inte fullt lika utmanande längre, men det kan ju vara skönt att få andas ut ett tag också, köra lite nedcabbat.

Men så dyker det upp, det där erbjudandet som gör att man går igång på precis allt man kan gå igång på. Huvudet börjar snurra runt kring allt man önskar, allt man skulle vilja göra, på alla sätt man vill få utmanas och utvecklas. Börja om.

Och så fick jag jobbet. Jag som inte ens letade.

Så nu är det dags att sluta på IOGT-NTO och gå vidare. Det blir åter igen att utmanas och gå till en större arbetsplats med mer ansvar. Och jag är på nytt nervös inför komma-tillrätta-tiden.

Men allra mest är jag galet peppad inför det här nya. Jag är så nyfiken på att ta den här personen som är jag och allt som utvecklats under de senaste åren och få något nytt att bita i, ordentligt.

Jag har ofta känt mig lite nördig för att jag gillar att jobba i Episerver. Det ska mest vara ett verktyg, liksom. Men vad passar då bättre än att nörden äntligen får komma hem till självaste moderskeppet? Så från första februari är det hos Episerver ni hittar mig, där jag ska vara med och driva arbetet med de egna webbplatserna framåt. Häpp!

Ibland tar det lite tid att inse och hitta hur man egentligen vill ha det. Men så här vill vi ha det. Det ska vara rött, och så är jag svag för rostfritt i kök. Det ska vara som en alldeles egen diner. Jag är less på ett jättebord för bara oss två, jag är less på ojämnt antal stolar som inte matchar i höjd med bordet, jag är less på den där gulnande björkfärgen.

Men det här, det är så fint, jag är så nöjd!

Jag var och såg "Solisten" igår. En film baserad på en verklig historia, där journalisten Steve Lopez lär känna den schitzofrene hemlöse mannen Nathaniel Ayers som är en hejare på cello.

Och allt är upplagt för smash. Det är en relativt återhållsam film, det är inte så att tårkanalerna piskas. Det är en film där man tar olika visuella och berättartekniska grepp, det är allt från färginferno för att illustrera musik som känslor, det är tillbakablickar i tid, det är att få höra de röster som talar i Nathaniels huvud. Robert Downey Jr spelar på ett lågmält sätt utan att ta för mycket plats, och man undviker tycka-synd-om-fällan när det kommer till Jamie Foxx roll.

Men ändå är det bara som en vindpust som blåser ovanför mitt huvud när jag kliver ut ur biosalongen så är filmen borta ur mitt huvud. Den lättar och går till historien som en sällsamt tunn film om en ändå rätt gripande historia, och jag undrar varför. Jag känner mig inte ens så hard to please när det kommer till tårkanaler och sympatier, jag hade kunnat ta ett gott gråt-ut här.

Jag tror att det handlar om att både filmen i sin helhet och skådespelarna agerar lite för mycket utifrån premisserna att det här ska vara en stor film, men så där subtilt stor. Man nästan ser hur de jobbar med att vara återhållssamma, det är som att de tänker att de minsann ska få fram den lilla människan, och plötsligt blir det då bara plattityder. Helt plöstligt blir det då så mycket Hollywood. Det är som att man ser den hägrande Oscars-statyetten speglas i Jamie Foxx ögon, som att han spelar en roll av att spela en svår roll.

Och att se personer som spelar personer som spelar personer är ingen höjdare. Men sällskapet med Steph var finfint!

Igår fick jag ägna kvällen åt en av mina favoritsysslor, berätta om kyrkan, vilka vi är, vad vi gör, vad vi drömmer om. Och det slog mig att det är som en förälskelse, hur jag pratar om det här stora och om de fantastiska människor jag får dela det med.

Mind you, vid första anblicken kanske vi verkar vara vanliga människor. Kanske speciellt jag som är lite trögstartad. Men det är lite det som är poängen, att få komma nära alldeles spektakulärt fantastiska, vanliga människor. det här är ingen elitgrupp, ingen klass A, det krävs inga specialutbildningar eller handslag, det krävs ett hjärta och att det är öppet.

På söndag har vi visionsmöte numero två klockan 15, fortfarande Matmakarna i Flemingsberg, fortfarande musik, mingel och fika, fortfarande kort preso av Tjugofyrakyrkan, alltd bästa vännerna. Kom!

Och så pst, om du inte kan eller vill komma, skriv upp dig på nyhetsbrevet! Typ en gång i månaden får du senaste infon. Anmäl dig på hemsidan.

Anropar Mackan. Du vet vad det gäller. Det börjar nu.

Från Sunshine/Fort Launderdale rullade vi den korta sträckan mot Miami för en sista övernattning. Thanksgivning till trots var det vare sig svårt att få rum eller att få rummet till kupongpris. Åter igen: stort rum, två dubbelsängar, wifi, mikro, kyl, teve, pool, frukost. 79 bucks totalt. Som satt på repeat: Det är lätt att bila och bo i USA. 

Det vi hade kvar att klara av var lite sightseeing, downtown Miami som vi tog under själva thanksgiving-kvällen. Vi cabbade ned och gled runt och tja, skyskrapor är skyskrapor. Det är vackert. Inte många kottar var ute, så det var vi och skyskraporna. Tills vi hittade hamnområdet där det var salsaparty.

Och så var det ju Art Déco-kvarteren på South Beach som jag ville se mer av. Vi tog oss en runda längst det som räknas som detta område, och jag vet inte var det är, men det är så charmigt. Jag blev kär i alla dessa rundade hörn på husen, pastellen, neonen, glasblocken och metallen. Så uppsluppet naivt. Och så gick vi förbi Miami Ink-stället också, men här gick min turist-gräns, vägra stå och ta kort. Någon måtta får det vara.  

Sammanfattningsvis så har vår Floridasemester varit riktigt schyst. Den klarar inte av att trumfa Kalifornien-resan, och det beror på att Kalifornien har så mycket mer variation att bjuda på, främst i natur. Det Florida som vi såg och tog del av hade beacher och sumpmarker, men inte så mycket mer naturmässigt.

Hade vi vetat det vi vet nu hade vi lagt någon mer dag på stranden, troligtvis vid Miami South Beach, och troligtvis kapa Everglades och The Keys. Men äh, det har inte gått någon nöd på oss precis.

Nu har vi ingen nästa resa inplanerad. Vi får väl se hur länge jag kan hålla mig, jag är lite sugen på en weekend till Moskva med Rymdhunden, och skulle gärna få till en mars-resa. Men för nu i resväg: over and out.   

Plötsligt är man hemma igen, i det vanliga och det känns skönt, som att det är så det ska vara nu. Flygresorna och allt gick bra, men med sömnen har det varit sämre. Om man dessutom lägger till att jag i förrgår natt sov runt 4-5 timmar så gör det en odräglig söndag. I vanliga fall, men nu är ju morgondagen första advent, träffa kyrkan i en annan kyrka, och sedan La Familia. Bra saker.

Det finns kvar som jag tänkte blogga om från resan men som jag aldrig riktigt orkade pekfingervalsa fram på iPhonen. Som det där med hockeymatchen vi var på och vilka funderingar det satte igång. Hur det egentligen ligger till med synen på könsroller i USA (ja, om man generaliserar).

För så här: hockeymatchen var en stor både-och. Å ena sidan är det en så total mansdominerad arena på alla olika nivåer, om man tänker stereotypt manligt. Det är bröligt, öligt, bullrigt, lättklädda "icedancers" (hejarklackstjejer), och det är regisserade slagsmål som får mer jubel än målen, sort of. Att gå på en svensk hockeymatch känns som i jämförelse som att medlemsskap i F! krävs för att bli insläppt.

Samtidigt så bestod publiken i USA uppskattningsvis till en tredjedel av kvinnor, i alla åldrar, från småtjejer till pensionärer. Jag har aldrig sett så många kvinnor på en svensk hockeymatch, Alla fick ta plats, alla fick tjata fram hejarramsorna. Och så känns det rätt mycket med USA överlag, kvinnorna där är vana att höja sina röster, stå på sig, bli arga, ta plats. Gott så.

Men ändå skorrade det illa. Visst var det så att kvinnor rent fysiskt tog plats på hockeymatchen, men det blev så tydligt att det är status att hålla sig till den manliga arenan - där kan båda könen mötas. Du ser knappast det omvända, att män skulle ta samma 1/3 plats på ett mer generaliserat "kvinnoevenemang" och hitta status i det. Det är alltid bättre att vara pojkflicka än flickpojke. Det känns fortfarande väldigt mycket på manliga könsrollers villkor, och det märks överallt, inte minst i reklamen i USA. Det känns väldigt ofta som att kvinnorna innehar biroller på alla olika områden.

Och det är inte bara en känsla - rent statistiskt befinner sig USA på samma nivå jämställdhetsmässigt som Sverige gjorde på 1960-talet. Utan att själv kunna gå tillbaka så långt i tiden - lite så känns det faktiskt när man är där.

Jag har just börjat läsa Herta Müllers “Hjärtdjur”, jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker. Men det här citatet är fantastiskt:

“Min mor säger: När du inte står ut med livet, städa i garderoben. Då försvinner sorgerna genom dina händer, och huvudet gör sig fritt.

Men det är lätt för min mor att säga. Hon har fem garderober och fem kistor i huset. Och när mor har röjt upp i garderober och kistor tre dagar i sträck ser det fortfarande ut som att det fanns arbete.”

Det där med shopping i USA. Det finns naturligtvis hur mycket butiker som helst, men jag är inte en sådan som orkar eller vill lägga just hur mycket tid som helst på det.

Innan vi åkte hit hade jag en ambition om att orka leta nya jeans eftersom jag innan resan fick tömma garderoben på alla utom ett par på grund av sönderslitning, men det lade jag ned ganska så snabbt. Tråkshopping är väl det sista man vill lägga tid på här, det får jag ta hemma. Prova jeans är väl något av det tristaste och mest deprimerande att göra.

Det jag har lagt tid på har varit outlets och så dessa allt-i-allo-butiker. Och Sephora, alltid Sephora, som är som ett stort Kicks. Igår utökades därför min Converse-samling med två nya par, jag hade ögonen på två par till men de fanns inte i min storlek. Svarta/röda/vita naturligtvis, och så lite specialvarianter, det kändes inte så spännande att trä på sig ett par vanliga klassiska. Bilder finns i Facebook-albumet.

Och så! Nu äger jag runt 50 timmar på DVD med en av mina favoritserier. I San Francisco spanade jag in orginalhuset, här köpte jag andra och tredje säsongen på DVD av fantastiska Party of Five. Tyvärr fanns inte ettan inne, och tyvärr är det bara säsong ett till tre som släppts.

Och så kunde jag inte motså att köpa lite krafs på Hot Topic, amerikas motsvarighet till Punkt Shop. Jag höjde väl medelåldern därinne med sisdär 20 år.

I övrigt är det burkar, flaskor och diverse småpryttslar jag kommer hem med här från diverseshopparnas paradis. Något för röda ögon, något för ömma hälar, teet som serveras på Starbucks, en massa småsmink och så vidare. Plus mina tre klädesplagg. Plus lite presenter. Rolig shopping med andra ord!

Igår blev det, kopparbröllop till trots, mest en transportdag. Egentligen hade vi tänkt att snorkla runt Keys någonstans, men jag orkade inte riktigt med ännu ett projekt. Vatten och jag är väl dessutom inte riktigt _like this_. Ibland önskar jag för Nicklas skull att jag vore lite mer äventyrslysten, men oh well.

Så vi körde mot och kom tillslut tillbaka till östsidan av Florida, denna gång i form av Fort Lauderdale. Förort till, mer. Äntligen igen ett så där riktigt prisvärt motell - stort, fräscht rum (förutom den där kackerlackan då som Nicklas dödade) för 49 dollar/natten.

Här ska vi ikväll gå och se på hockey ikväll, New York Rangers spelar mot, hm, Florida-laget. Jag är som synes inte så värst insatt men jag går gärna och håller Nicklas sällskap på något av det som han tycker är roligast, även om USA-hockey inte precis är lika dedikerat till själva sporten. Här verkar man gå mest för att få ha på sig fula lagtröjor och äta nachostallrik. Som vilket nöje som helst.

Innan dess ska vi till Seagrass Mill som är en stor outlet, Floridas största. Här ska jag sikta på Converse, hittar jag något annat att lägga till min enorma shopping av hittills tre plagg så är väl det roligt det med. Men jag är rätt nöjd med att kunna hålla huvudet kallt och inte bara handla vad som för att det är billigt.

De ställen där jag har svårt att hålla i plånboken (förutom på Sephora) är istället alla dessa mat slash drugstore-butiker, med alla roliga flaskor, mediciner och vad-som-helst-prylar.

Nicklas sover vidare till ljudet av ösregnet, jag är frukosthungrig och näst sista hela dagen på vår semester är inledd.

För två och ett halvt år sedan, nästan exakt på timmen, var jag och mannen på roadtrip i Kalifornien för att fira vår 10-åriga bröllopsdag. Dagen till ära vid Grand Canyon och i en helikopter.

(Jamen hur ung VAR du egentligen - jag var 20 när vi gifte oss.)

Tidigare på morgonen hade vi bytt till nya ringar eftersom de vi hade sedan tidigare var det billiaste man kunde komma undan med efter godisautomatringar.

För några dagar sedan kom Nicklas på att 12,5 år också borde vara något eftersom det är hälften av 25, och mycket riktigt, idag firar vi alltså kopparbröllop. Tja, det finns ju ett namn för varje år som gifta, så inte att det här är så speciellt egentligen, men det roliga är just att vi återigen är i USA när det inträffar.

Nicklas utmanar mig på ett sätt som jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig vad det skulle innebära i praktiken då vi gifte oss. Han tvingar mig att formulera mig när jag helst bara vill fly in i gemensamma antaganden, samtidigt som han lär mig att vara lite mer avslappnad och inte oroa mig så mycket för vad folk ska tycka och tänka. Att inte vara så förutbestämd i mina antaganden och i mitt tyckande.

Vi har båda blivit nya människor flera gånger om igen efter den där majdagen 2007, men vi har alltid i det hittat plats för varandra, uppenbarligen.

Det är inte det stora som är det jag letar efter när det kommer till kärlek, det är de konstanta bevisen, att lyfta upp varandra i vardagen. Att han lyckas känna in balansen mellan när han ska pusha mig framåt och när han ska säga “det är ok” när min oroliga själ visar sig.

På de här 2,5 åren sedan vår tioårsdag har rätt mycket hänt med och runt om oss och det är fascinerande att kunna se det konket mellan oss, hur vi pratar med varandra, hur vi känner av varandras nyanser.

Ibland undrar jag hur livet skulle sett ut om vi inte hade träffats, och hur det skulle gå om vi träffats nu i vuxen ålder istället. Om vi alls lyckats synka - jag är inte helt säker på det. Ibland krävs det kanske att man är 15 år och naiv.

Så till den man som jag älskar och respekterar mest av alla och som jag är stolt över att få stå jämlik tillsammans med: du och jag!

Imorse vaknade vi i Key Largo på vårt för natten rätt trista motell, men det är klart, här skulle man mer bott för utsidans skull. De hade egen pir och grejer, hängmattor och palmer. Fick lite Thailand-vibbar!

Diner-testandet bredde ut sig till en frukost då det inte ens ingick frukost på motellet. Men tja, blåbärspannkakor och bagels funkar ju det med.

Sedan styrde vi mot Key West, egentligen utan att veta vad vi skulle förvänta oss. Men det är lite grejen med en roadtrip, man ska inte veta allt innan.

Resan dit tog runt två timmar, en väg som stundtals var som U2 säger, “No Line at the Horizon”, bokstavligt alltså. Himmel och hav flöt ihop, vackert är kanske inte rätt ord riktigt, mer lite märkligt.

Motellet för dagen blev återigen rätt dyrt, runt 100 dollar, men i vilket fall bättre än gårdagens. Vi började med ett pooldopp och sedan tänkte vi att Keys skulle göras.

Och vad har vi då sett att Key West har? Jo, jättemycket tingeltangel. Populäraste gatan är som turistgatan på vilken grekisk ö som helst. Butik på butik med pinsamma tishor, skräniga barer, fulla människor. Been there, seen that.

Vid vattnet finns en pir där man varje dag firar solnedgången med uppträdanden typ gatuartister, jag brukar alltid sucka över Nicklas som brukar vilja stanna och kolla så jag gick och köpte en friterad degklump som kallades pretzel, hallååå! Den var ju inte ens kringelformad och smakade bara deg. Hrmf.

Men, gatuartisten som balanserade och jonglerade var faktiskt riktigt underhållande, och när Nicklas fick agera assistent (min mardröm att få göra det btw) fick jag resignera helt. Kanske första gången jag stod kvar vid ett uppträdande tiden ut.

Sedan var det liksom inte så mycket Key West kvar tyckte nog vi, och det som vi upplevt var bara sådär. Alldeles för turistigt i negativ bemärkelse. Så efter en middag på ännu en diner, Dennis, drog vi av ett biobesök istället.

Jag älskar katastroffilmer, men har den hårda vägen fått lära mig att man får lov att särskilja på vad man får i katastrof och i dramaturgi. Och med 2012 var det ingen skillnad - tuffa katastofer men lam historia i övrigt.

Efter det avverkade jag Key Lime Pie, men återigen - min systers bakskills får det mesta i efterrättsväg att smaka smålamt.

Vad jag kan säga att Key West har är många söta små trähus, tänk bilden av Missisippi men i miniformat. Och så kollade jag in Hemingways hus utifrån, bara för att liksom. Men var det värt timmarna hit? Jag vet inte riktigt. Återigen: hade vi inte åkt hit skulle vi nog oroat oss för att ha missat något, men jag tycker att man kan ha och mista ett besök.

Dagens bonus: när vi kom hem ikväll var rummet varmt och kvavt, det visade sig att ac:n inte fungerade som den skulle, så vi blev uppbumpade till ett mycket finare rum istället.

Nu väntar jag bara på att någongång bli uppbumpad när jag flyger också, this goes out till Air France, ni vet vilka ni är.

Så var det dags att leta sig till träskmarkerna, Everglades. Florida har inte Kaliforniens dramatiska naturskiftningar, så vi tänkte att det som finns ska man passa på att se.

Vi hade läst om att s.k Airboats och varianter på dessa vars turer det görs reklam om överallt inte är särskilt bra för landskapet eller djurlivet, så vi satsade på den rekommenderande en slags sightseeing-buss, en guidad tur på två timmar där vi fick komma rätt nära alligatorer - tuffa djur!

Sedan åkte vi till Key Largo för att sova, med lite Starbucks som kvällsfika. Ett rätt sunkigt motell som återigen bevisade att man inte kan avgöra standard utifrån vad det kostar.

Så här i efterhand kan vi konstatera att Everglades inte var så upphetsande, det hade räckt med att ta vägen igenom, bussturen var inte riktigt vår grej. Samtidigt så hade vi nog grämt oss om vi inte försökt uppleva det lite mer dedikerat - det är omöjligt att veta vad som passar en själv, om man inte får tips från någon som känner en.

Vi har som projekt att dra av diners, både kedjor och mindre ställen, och den här dagen blev det Applebee’s där jag hittade helt ok fisk. Och så detta med ständig påfyllning av dricka, me like!

Ofta när man åker på semestrar som denna har man en föreställning om speciellt bra dagar. Det kan handla om när man ska åka någon särskild stans, göra det där speciella. Rätt ofta blir de där dagarna också bra, men man har på något sätt tagit ut en del av upplevelsen i förväg.

Sedan finns det dagar som bara blir så där bra. Den här dagen hade jag inga särskilda förväntningar på, dagen skulle mest vara en transportdag som skulle ta oss nära Everglades. Därför började vi med att bara ta det lugnt och inte checka ut förrän 12. Resan till Naples skulle ta tre timmar enligt googlemaps, men vi var (lagligt) framme efter halva tiden. Motellet som vi tog in på var dyrt med tidigare mått, men biligt enligt svenska, och stort och lyxigt.

För en sen lunch hittade vi på gångavstånd en ekologisk servering, vilket kändes som ett skönt bryt från all snabbmat. Efter det gick jag och botaniserade på ett slags Ö&B fast där lågprisgrejer blandades med Calvin Klein-kläder. På min lista över saker jag tänkt leta efter under resan fanns en kort svart kofta, och vad hittade jag om inte en i 100% kashmir för 40 dollar. Galet! Sedan bättrade jag på presentkvoten (julklappar!) också vilket alltid är kul.

Naples ligger vid gulfkusten och är känt för vackra solnedgångar, så vi var naturligtvis tvugna att bocka av en sådan.

Efter det utnyttjade vi motellets utomhus-bubbelpool innan vi åkte iväg för middag. Stället vi kikat ut var stängt, så av en slump hamnade vi på Cheeburgers (stavas så), återigen en snygg diner där grejen var att man fick komponera ihop sina egna burgare. Jag åt den godaste burgaren ever! Så galet saftig och smakrik, och betänk då att det såklart var en vegoburgare.

Efter det hittade vi Cheesecake Factory alldeles vid vårt motell, och är det något man ska slösa kalorier på så är det väl cheesecake när man är i USA. Så vi satte oss återigen på restaurang men nu bara för efterrätt, my kind of dining! In kom god cheesecake för all del, men jag är så bortskämd med storasysters baktalang att jag är svårimponerad där. Men milkshaken som Nicklas beställde. Det var så där rulla-med-ögonen-gott, helt absurt!

Och under hela dagen har vi känt oss lika soliga som vädret. Vissa dagar klickar bara allt, man känner sig snyggare, man skrattar åt varandras skämt mest hela dagen, man äter god mat, kramas, har bra musik i bilen, hittar det där extra på alla områden.

Idag har varit en sådan dag som kommer att vara den jag minns extra efter den här semesterns slut, raketuppskjutningar och allt till trots. Jag är så välsignad.

Vi hade inte pluggat på så värst innan vi åkte hit till Florida, så Lonely Planet och Berlitz miniguide är våra bästa vänner. Och i den kunde man läsa att Siesta Keys skulle vara en lite extra beach, så vi åkte hit. Tog in på en pensionärsmotell i Sarasota där man fick kakor i receptionen.

Stranden låg en bit bort även med bil, men tjena vilken strand! Så bred, så lång, så lite folk och så detta med hur vit, sval och fin den var. Och så turkost hav. Inga palmer, annars hade det här varit din bild av en paradisstrand. Så där la vi oss i några timmar tills solen behagade att försvinna för typ första gången på denna semester.

Så vi åkte till hotellet och tvättade. Jag gillar att tvätta, och att då få kombinera det med lite mynt och att trycka på knappar gjorde knappast det hela sämre.

På kvällen tänkte vi frångå snabbmaten och försöka hitta ett lite roligare ställe, så vi tog Lonely Planet till hjälp och åkte mot något vi hade uppfattat skulle vara ett lite chicare café. Som visade sig vara en åtminstone mellansnofsig restaurang. Vi satsade på förrätt och huvudrätt, jag åt grillad portobello (svamp) och Nicklas kött, men trots att vi nu var på en rätt tjusig restaurang smakade min mat rätt trist. Inte dåligt, men som att de helt enkelt inte kunde bättre. Nicklas kött var gott sa han, och det är väl kött man ska äta här.

Snart åker vi vidare nedåt västkusten, vi har nästan en hel vecka kvar faktiskt, och ska hinna med Everglades, The Keys, lite mer Miami och så har Nicklas sett in hockey i Fort Lauderdale precis innan vi åker hem.

Lilla bror frågade om det var tisha-väder. JAPP!

Nicklas läste sig igår förvirrad över Disney World så tillsammans kom vi fram till att något mer överskådligt nog var vad han/vi ville ha. Så då fick det bli Universals nöjespark Island of Adventure istället, inte att blanda ihop med Universal Studios.

Det började bra vid entrén, inga köer. Men jag kände mig luttrad och förstod att köer skulle det bli.

Sedan inne, man kan tycka vad man vill om stämnings- och säljpsykologin, men är det något som USA kan så är det magi. Sagor. Drömvärldar. Precis när vi kommit in möttes vi av äkta matiné-filmmusik, av det där lyckliga slaget. Det gick inte riktigt att värja sig, inte ens småcyniska jag kunde annat än le brett och känna förväntan.

Inne på området är det sedan ännu mer, mer saga, allt blir maxat av att hela parken är uppbyggd kring olika teman. Marvel var ett, Jurassic Park ett annat, och så vidare. Och då menar jag verkligen uppbyggt, fysiskt. Det är bulligt och pastelligt och som serietecknat fast i verkligheten. Och eftersom det var Marvel med flera var det inte sockersött och puttrigt utan faktiskt rätt humoristiskt.

Så det där med köerna. Tänk er USA:s största nöjesparksstad, som Orlando är. Tänk alla turister och hur man är van att köa på Gröna Lund och Liseberg, i lilla Sverige. Tänk er sedan kösystem som sträcker sig fram och fram och fram, oändligt ringlande.

Och tänk er sedan att bara springa igenom dem.

Det fanns ju inga köer - inga! Vi såg ju hur det var byggt för alldeles avskyvärt långa köer, men vi kunde bara springa igenom och gå direkt in. Och så höll det sig under hela tiden som vi var där. Totalt oväntat! Lågsäsong är värt enormt mycket.

Så på en timma åkte jag deras tre bergådalbanor, som alla var långa och som alla innehöll uppochned-snurrar. En åkte jag till och med själv. Men trots alla snurrar kunde faktiskt ingen mäta sig med Balder. Misstänker att Busch Gardens nog har ännu mer att erbjuda på den fronten, men nu var det ju en temapark vi var ute efter.

Det var faktiskt väldigt roligt att gå runt i parken och bara ta del av spektaklet -återigen, att jag kände så förvånade mig något. Men attraktionsmässigt så har Liseberg både fler (tror jag) och roligare attraktioner. Till Island of Adventure kommer man för att ta del av all fiction - åkattraktionerna blir bonus.

Eftersom det inte var några köer kände vi oss klara redan efter drygt tre timmar, vilket gjorde dagen ännu bättre - vi hade fått precis vad vi var sugna på utan att bli helt slutkörda på kuppen.

Så vi hann till nästa resestopp, Sarasota på västkusten, innan kvällen. Vi bor på ett motell som är mer hotell både i utförande och pris (här finns inte samma konkurrens som i Orlando), och har hittat ett Starbucks. Kvällen har därför ägnats åt fika och planering inför 2010.

Orsaken till att vi är just i Sarasota heter beach, närmare bestämt Siesta Keys som ska bestå av USA:s vitaste sand tror jag att det var. Vi får väl se. Här sover vi inatt och imorgonnatt.

Det är fantastiskt skönt och roligt att vara på semester, men det känns bra att känna att det aldrig skulle vara något alternativ att flytta bort. Familj, kyrka och vänner betyder alldeles för mycket för det, det är er vi kommer hem till sedan. Word.

Men vad är grejen med att drömma tokoroligt? Fick återigen imorse påminna mig om att livet är pretty långt ifrån så sopigt som det var inatt i mina drömmar.

Imorse gick vi ned till receptionen för att boka in oss en natt till här, det gick bra men vi fick byta rum. Jag hade dessutom visst missat ett av mina kriterier när jag valde bland motellen, här kostade frukosten 8 dollar per skalle. Så vi tog våra dollars till Starbucks istället och fick roligare för samma pengar.

Och det där Starbuckset låg passande nog mitt i ett outlet, så där tillbringades resten av dagen. Som vanligt var det Nicklas som kom hem med grejer, men vad gör det - ögongodis för frun. Jag rekade Converse men köpte inga, utbudet var inte enormt, får bli inköp senare under resan. Kom istället hem med snygg byxa och tröja från Calvin Klein, som prismässigt låg på H&M-nivå.

Det där med mat är som sagt inte helt enkelt här. Till viss del får vi väl skylla oss själva - vi är inga fin-restaurang-människor och så äter jag ju inte kött. Men ändå, matkulturen är verkligen inte något som USA kan skryta med. Idag blev det Subways till lunch igen. Till middag hade jag snokat upp en riktigt klassisk diner, riktigt 50-talsstuk och jättesnyggt, och där hade de faktiskt sojaburgare. Trots att jag varken äter överdrivet mycket eller onyttigt har min mage svällt upp, kanske för att den just nu går runt på mest kolhydrater och lightläsk.

Jamen hör här! Nicklas blev sugen på Disneyworld, något som jag aldrig varit sugen på. Han ville “se något stort och blaffigt”, något så där lite usa-bisarrt. Se vad allt fuzz är om. Och får man tvärlust så måste man väl få åka och hälsa på Musse & c:o när man väl är i närheten, så nu ligger han och läser på vad man kan göra där. Jag skulle inte valt det själv men nu ska det bli roligt att se det hela. Det mesta blir i och för sig roligt tillsammans med honom, allra speciellt när man är på semester i Florida.

Jag har sovit smådåligt de senaste två nätterna, vaknat med en jobbig känsla i magen som jag har fått övertala bort. Det har nog varit lika delar sova borta, jetlag (på något sätt måste det väl komma ut) och någon slags stress. Jag kan lätt bli lite upplevelse-stressad när jag är iväg på semestrar där det finns mycket att göra.

Imorse åkte vi till Kennedy Space Center och tillbringade en heldag bland raketer och månlandningar. Intressant för all del, men vad som förvånade mig var hur gammalmodigt det kändes. Vi pratar ju NASA! Ändå kändes det som att fokuset mest låg på dåtid, månlandningarna och så. Och det var inte alls särskilt högteknologist, inga knappar att trycka på som besökare ( jag som älskar blippande).

Men ändå, att se allt det där. Häftigt.

Sedan tog vi bilen och åkte vidare från det ändå rätt trista ställe som vi bott på och styrde mot Orlando. Lite Vegas-känsla över stället, helt inriktat på turism. Vi bor på en mycket fräschare ställe men betalar mindre - knappt 300 kr för en natt, på ett rum som är mer hotell än motell. Det är sådan galen konkurrens mellan ställena vilket drar ned priserna.

Jag tror att vi ska bli kvar här i en natt till, mest för att inte hatta runt fullt så mycket. Som det känns nu är vi inte sugna på någon nöjespark alls, men vi får väl se (jag hade annars tänkt mig Busch Gardens i Tampa som verkar ha grymma bergåsalbanor). Vi har en hel kvar att se och åka till, och vi varken orkar eller har lust att klämma in allt bara för att det finns här och man kan.

Maten är som väntat inte det som USA drar in credd på. Idag funderade vi på motellets middagsbuffè, men tjena. Friterat eller brunt, som i brunsås. Maten både live och i broschyrer ser ut som hämtade ur kokböcker från 70-talet, om man inte talar om snabbmat förstås. Subways har stått för den godaste maten hittills.

Ok, har kommer en lank till Facebook-bilderna som ska fungera.

Vid utcheckningen i Miami imorse framgick det att ett bra hotell kunde bli bättre - minibaren utan alkohol men med snacks var gratis. Men genom att inte veta det besparade vi oss lite onödiga kalorier.

Efter drygt 3,5 timmars bilresa var vi sedan i Cocoa, nära Kennedy Space Center, och checkade in på det som är USA på riktigt för mig: motell. Schyssta hotell i all ära - de som känner mig vet att jag älskar att bo på hotell - men motell är det något speciellt med. Nu bor vi i ett helt ok rum med dubbla sängar, teve, kylskåp, pool och frukost för 420 spänn. Just ja, trådlöst internet också, ett av kraven jag har när jag skannar av motellkupong-katalogerna som vi såklart plockat upp. Knasigt att man kan känna sig så van efter bara två tidigare besök i detta land.

Så uppskjutningen! Vi hade inte biljett till själva uppskjutnigen på plats, men spanade in det hela på avstånd som en hel drös andra. Och även om det var långt borta var det häftigt att ha sett, hur snabbt det gick, höra mullret som kom i efterhand. Edit: det var visst en bemannad farkost, glöm vad jag skrev förut.

Imorgon tänkte vi ta turen inne på stället, jag har hört att de ska ha en tuff uppskjuts-simulator.

Som en passande kombo är jag sedan sugen på att besöka Christmas som också ligger här i närheten, en stad där det är jul 365 dagar om året. Få sin dos av tacky-Amerika liksom.

Överallt finns cherry-någonting, gott för all del, men tror ni att jag hittar favoriterna Cinnamon Eclipse? NÄ.

Ni trodde väl inte att vi skulle dissa beachen? Idag tog vi snygga bilen till stranden och hyrde en slags sol-halvigloo och slappade. Jag invigde min snygga bikini, svart med vita prickar, but of course. Inte för att skryta, men vi är rätt bra på att hoppa i vågor, jag och Nicklas, fast här var vågorna inte så stora.

Dagens bästa grej var annars när vi såg att fantastiska bilen är ännu mer fantastisk-den har ett USB-uttag för iPod/iphones! Bara att jacka i och sedan sköta all musik från stereon. Mycket bra!

Ikväll har vi mest strosat runt, hängt på Starbucks, planerat framtiden.

Och så har vi ändrat reseplanerna! Egentligen skulle vi ned till the Keys imorgon, men så såg Nicklas att det var uppskjutning på Kennedy Space Center imorgon, så vi drar dit. Hallå, fatta att få se något sådant på riktigt!

Övriga reflektioner är sorg i hjärtat över alla dessa engångsgrejer som används här. Att små hundar verkligen är en accessoar här - på en restaurang såg vi gäster som hade med sig en katt i koppel som fick ligga på matbordet. Och att Miami-mode equals blingbling och kortkort. Vi såg till och med skyltdockor med silikonbröst.

Och till sist: att jag återigen fått det bevisat för mig - jag trivs inte i vitt. Jag har känt mig som en clown i min vita outfit hela kvällen.

Det kan vara så att den här länken funkar för att spana in Facebook-bilder från. Men det kan också vara så att den inte gör det. 50-50 typ.

http://www.facebook.com/album.php?
aid=134563&id=680385867&l=45d9a25036

Imorse vaknade jag som jag skrev vid behagliga 07, och när jag sedan väckte Nicklas en timma senare stod jag och hoppade jämfota i rummet över hur bra allt var. Sedan en amerikansk hotellfrukost med allt detta gräsliga av engångsartiklar, och sedan ut på stan. Beachen.

Som vi lämnade efter 5 minuter eftersom det var tokvarmt. Men tjusigt var det.

Istället strosade vi runt. South Beach är ingen skyskrapemetropol, det är lite småruffifg men det är flotta bilar överallt. Och butiker med tacky kläder och så tatueringsställen. Nä, vi har inte letat upp Miami Ink-stället.

Vi hittade ganska snart ett av mina favoritställen i USA, diversebutiken. De där små ställena som har allt från medicin till mössor, vi kom ut med Coke Cherry Zero, läpptjafs, solskydd, vykort med frimärken, hårborste och deodorant. Något för alla, typ.

Sedan Starbucks på det och jag trivs så mycket att det där jämfotahoppandet nästan kommer tillbaka. Det är så enkelt att vara i USA, så välbekant men ändå inte. Så tacksamt att bara hälsa på.

Och så-en Apple-butik! Lekkompisen är numera lite mer klädd/skyddad och jag har ett headset med inear-lurar.

Laxbagel till lunch på deli, sedan släpptes jag lös på Sephora och hämtades några dollar senare upp av en tuff kille i en svart cab. Och så gled vi runt lite till, gick på beachen igen och konstaterade att vattnet var rätt varmt.

Vi har inte riktigt löst det där med gps-en som vi inte har ännu. Lite bittert det där, att köpa hem en karta och sedan missa sista steget och föra över eller nåt. Men äh, gjort är gjort.

Imorgon är en annan dag. Lite beach kanske? Och så måste vi ta reda på vad vi ska göra här egentligen.

Jag postar iPhone-bilder på Facebook, kanske någon vänlig själ kan lägga upp direktlänken i kommentarsfäktet så folk utan konto kan ta del?

I säng 01.30, upp 03.30, sedan Arlanda. Jag grejar flygresor rätt bra, men det är allt det där emellan. Vi flög med Air France, ingen video i stolsryggarna men god mat-jag hade skrivit upp mig för seafood och fick därför mat först. Ibland lönar det sig att vara special.

Väl i USA tog det sedan sådan tid. Tid att köa för att bli insläppt. Tid att hitta hyrbils-shuttle eftersom det inte ens var gångavstånd till Hertz. Köa i en timme hos Hertz för att sedan höra att vår sedan månader bokade OCH betalde bil inte fanns inne. Vi blev erbjuden en Volvo men sa nej tack, så tillslut fick vi vår Mustang. Svart! Jättesnygg!

Bara för att sedan inse att jag måste ha missat ett steg när jag köpte Floridakarta till vår medhavda gps, för i den fanns bara Sverige. Så på med fruktad dyr roaming och köra Google fram till hotellet. Vid det här laget var det mörkt här i Miami och vi var trötta och hungriga.

Men vi hittade hotellrummet och det är FAB! Som en stor etta med pentry, iPod-dockning, trådlöst internet, gratis frukost och världens bekvämaste säng. Tack vare mina letar- och jämförarskills på nätet, jag hittade hotellet under en 50%-drive.

Och eftersom folk alltid undrar: nä, vi är inte miljonärer. Vi är väldigt duktiga på att spara pengar varje månad, och det kräver som sagt att man lägger några timmar på att hitta bra dealar. Att vi reser under lågsäsong hjälper också till.

Flyget kostade 5000 kr/skalle, bilen 6000 kr för två veckor och hotellet 1100 kr/natt i tre nätter. Resten av tiden ska vi ta in på motell.

Än har jag inte sett ett enda Starbucks. Snart dags att väcka Nicklas-tack vare att vi fick så lite sömn igår är klockan fullt dugliga 08 här nu, och vi har förhoppningsvis lurat jet-lagen.

Vi har enbart iphones med oss, så alla bilder som kommer på bloggen är från dem och därefter den kvalitén.

Första dagen på en tredagars-intensivkurs på Berghs avklarad. Jag är mycket, mycket kräsen då det gäller kurser. Vill så gärna bli blown away men tycker att det händer alldeles för sällan. Jag har dessutom svårt att engagera mig på vilja, börjar det bli tråkigt faller jag bort i tankarna.

Men den här kursen i Integrerad marknadskommunikation kanske man kan säga främst är till för att ge mig de teoretiska grunderna för det som jag redan utför. Jag är en rätt typisk doer som ofta får till det hela rätt bra i det praktiska utfallet, men som skulle behöva kunna täcka upp och förklara mitt tänk några steg bakåt också. Det kan nog bli bra.

Och så åker vi på semester på fredag. Jag och Nicklas tog en easy-peasy-resa den här gången, orkade inte med något tok-exotiskt som skulle kräva en massa planering, så det fick bli USA ännu en gång, men ny stat iallafall, Florida. Jag vill kika Art Deco-hus i Miami, få lite karibiska vibbar i Key West, åka bergådalbanor i Orlando, och så vidare. Glida runt med mannen. Fylla på Converse-förrådet. Äta frukost på, but of course, Starbucks.

Det finns en stor fördel denna höst gentemot förra hösten. Jag behöver inte den här semestern på samma sätt som jag gjorde då. Jag har förvisso fullt upp på jobbet, men det är inte en massa negativ stress. Förra hösten var det huvudet i cementen om och om igen. Och att jag nu i höstas kunde känna av varningssignalerna och faktiskt kapa bort den där kursen gjorde ungefär hela skillnaden - nu mår jag bra.

Och så det där som jag skrev om att inte trivas i kroppen riktigt - även det är borta. Rent fysiskt alltså. Jag provade resegarderoben igår och det var skönt att känna (och se) att jag och kroppen är i synk.

Så nu är det mesta fixat - lite dollars, lite ESTA-ansökan för att få komma in i landet, som jag tack vare Steph (död-blogg-varning, dock) upptäckte var ett nytt måste. IPhonen är fulladdad med alla de teveserier jag inte längre hinner titta på. Can I BE more ready?  

Vara ute och njuta av hösten. Fast finns det någon höst att njuta av?

Läsa skönlitteratur. Men jag har beställt några till semestern.

Laga lunchlådor. Det blir mycket sushi just nu.

Slappa i Chandler-fåtöljen, fast den är i och för sig numera utbytt till en soffa faktiskt. Men så värst mycket slapptid får inte den heller.

Städa. Äh.

Måla naglarna.

Blogga. Det jag nog sörjer mest.

Det mesta är världsliga grejer som trycks undan av att vänner prioriteras. Så jag tror att det får räknas som ok. Förutom det där med bloggbortfallet dåra.

Så, låt se om det skulle kunna gå att klara sig utan dator på semestern, dvs. nöja sig med att klara allt på iPhonen istället. Som att blogga till exempel.

Igår firade jag och Nicklas av lilla svägerskan genom att ta henne och lilla bror på bio med middag. Bion ska nog få en egen postning. Det var mycket trevligt, men jag kunde återigen konstatera att just middag ute är det av äta-ute-lyx som jag tycker minst om. Jag föredrar alla gånger frukostdejter, bruncher, lyxiga luncher och att fika ute före middagar ute.

Men det kan naturligtvis ha att göra med att min favoritmat är, eh, mackor och te.

Jo, det blev ett visionsmöte. Och efter det har det varit både fullt upp och behov av vila, nästan på en och samma gång. Men det var ett möte i söndags. Och oj vad skönt det kändes.

Vi kom till lokalen som vi hyrt klockan 11. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var lite nervös. Men så klart, jag är ju lite av en orolig själ, även om den där oron är på en så mycket lägre nivå nu för tiden.

Så vi började plocka i ordning. Rigga el utifrån att trefasen förblev inlåst för oss. Testa ljud, hänga backdrops.

Sedan blev klockan strax innan tre och folk började droppa in. Vi minglade runt till musik ett tag, tills bandet gick upp på scen och spelade "Beautiful Day". Jag och Nicklas hälsade välkommen, sedan en sång till.

Så var det dags för vår presentation, när jag och Nicklas skulle berätta om varför. Hur. Vad som är tanken med framtiden. Vi pratade på i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan bandet igen. Så lite praktisk info, och sedan schyst fika och fortsatt mingel.

Ganska så casual om jag får säga det själv, med runt 50 personer där.

Det kändes bra, och det kändes stort. Jag märker att jag har lite svårt att skriva om det, bara en sådan sak som att det här inlägget har dröjt. Men det var verkligen ett stort kliv för oss, att bli formellt publika. Det är mycket att ta på våra axlar - vi var drygt tretton personer som stod bakom detta. Några av de mest fantastiska människor jag har träffat. Så jo, det var bra, bättre än bra. Och stort i all sin småskalighet. Men inte helt utan att kännas..utlämnat. Vara beredd på att bli bedömd. Men tjena, det är värt det!

Nästa gång blir den 6 december klockan tre, samma lokal. Fast innan dess kan man om man vill följa med på årets sista grill ute på Lida - vi bjuder på varmt att dricka men halsdukar får du stå för själv. 12.30 på Lida eller buss 721 som går 12 sharp från Tullinge station. Kom!

Jag är lite orolig och nervös, därför städar jag. Det lugnar alltid. Plocka i ordning i sitt hus så att det är ordning någonstans.

Orsaken till den här nervositeten är det där visonsmötet som jag har tjatat om som går av stapeln på söndag. Som den där kyrkan som jag har tjatat ännu mer ska hålla i. Vi ska ta klivet närmare att bli en kyrka på riktigt, börja definiera oss publikt.

Och för detta - satsning. Vi har bokat lokal. Bestämt fika. Repat in musik. Tryckt material. Köpt elektronik. Hyrt scen. Grejat backdrops. Ja ni vet. Fixat. Och så bjudit in folk och så allra mest, naturligtvis planerat vad och varför.

Man kan naturligtvis vara nervös för mindre. Stå på scen och grejer.

Men sedan finns det en dimension till. Vi ska bli en kyrka, så allt runt omkring till trots - det som betyder något är Gud. Att börja skapa en yta för att visa upp att det är ju det här som är grejen, det är det här som gör mitt liv och hur jag tror att det är till för alla. Och hur det måste, måste komma fram och ut.

Vem som helst kan väl fixa arrangemang - varför ska man gå på ännu ett. Men det här ska ju vara något mer. Vi vill visa på den där guden som inte släpper taget, och jag är nervös för att stå i vägen för allt det. Att det ska komma att handla om allt runtomkring - stativ som inte kommer, om låtlistorna synkar - när det handlar om dig och att du är älskad.

Nu måste jag fortsätta dammsuga. 

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i - kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Skärholmen centrum som numera heter SKHLM är ett strålande inomhuscentrum som verkligen blomstrar. Men de införde förra hösten ett betalsystem med bommar, kort och grejer - till en början fick man stå gratis i tre timmar, men sedan gick de över till att ta betalt. 10 kronor var lägsta summan, helt idiotiskt om man vill locka besökare. Det blev dessutom långa, långa köer inne vid betalstationerna.

Snart visade det sig att kunderna faktiskt valde bort SKHLM för detta. Tror jag det! Vem har lust att bara spontan-åka dit och strosa runt om det både kostar pengar och är krångligt. Och grejen är att det finns mycket mer än att bara shoppa, det finns en schysst food-court och det finns caféer.

Men nu! Nu är bommarna borta och automaterna övertäckta. Det blev för krångligt och de tappade för mycket besökare vilket de gick ut med i ett pressmeddelande. Jag hade dock köpt om de hade fortsatt med tre timmar gratis parkering, men jag klagar inte.

Mycket nytt blir jag trött av, men för all del, när man väl genomlidit det nya en gång är det inte längre nytt. Jag håller fast vid det. Veckans nya (och därför också lektioner i mod) var först att vara inbjuden talare på ett seminarium, jag är van vid att prata inför folk utan mest i sällskap jag känner till. Men det gick bra. Så klart.

Nummer två kommer i helgen då jag och Nicklas ska på vår första kyrk-sak som vi gemensamt blivit inbjudna som talare till. Att tala i kristna okända sammanhang - very nytt.

Så vad gör man då om inte boosta upp med ytligheter. Som ett läppglans på H&M för 29,50 kr bara för att det är svart. Och jag gillar det! Jag ser ännu lite mer monokrom ut tillsammans med det övriga svarta och bleka. Och eftersom Kerstin ville ha bilder kommer det här, trots idogt knäppande bidde det en hemlig bild.

Jag har en ny respekt för modebloggare, vilken tid de måste lägga ned på att få de rätta bilderna. Att de skulle vara mer bildvänliga än jag kan jag väl aldrig tro.

Men vad är grejen med allt detta Hello Kitty och Snobben bland kedjornas underkläder och andra grejer? Jag är vuxen, jag vill inte ha trosor med barnmotiv och känna mig pedofilbegärlig.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Låt oss idag börja en ny kalashelg - om jag lägger ut min här så kan fler hoppa på den tycker jag.

Ikväll kan jag i och för sig inte ta med lekkamrater då jag och Nicklas är ensam-bortbjudna. Det ska så klart bli nog så trevligt, så inget ont om det. Men ni andra kan ta igen det på lördag då mina kyrk-chicas med vänner har den numera berömda klädbrunchen, läs mer här och KOM!

Söndagen sedan ska fyllas med spel tänkte Tjugofyrakyrkan. Jag ser därför fram emot att köra minst ett seriöst race i Plump under en dedikerad spel- och hängeftermiddag hemma hos mig & Nicklas från klockslaget 15. I dare you. Ta med en kompis och snylta på snacks och trevligt sällskap.

Och när jag ändå kör på och promotar för fullt: Boka in den 1 november. Och signa upp dig på Tjugofyrakyrkans nyhetsbrev.

Jag generaliserar ofta och kraftigt när det kommer till svensk film. Är det inte över-artikulerat Dramaten-skådespeleri så är det hysteriskt snor-gråt och folk som skriker "har ni knullat med varandra, har ni det?" till varandra. För att inte tala om all b-action som spottas ut och rundgången av skådespelare.

Nej tack.

Men så var jag på bio i veckan och såg "Flickan". En rätt så hypad film och det är alltid svårt att se något med höga förväntningar. Jag kom på mig själv att efter kanske halva filmen tänka att njaa, en bra trea till film, men.. Men så smög den sig på en och bara växte ut. Och landade i att faktiskt vara så där bra.

"Flickan" är något så ovanligt som en film med fantastiska barn-skådespelare, rakt igenom. Det är naturromantik utan att kännas alltför pretentiöst, det är en perfekt balansgång mellan jobbig känsla i magen och fin atmosfär. Fotot är fantastisk och musiken likaså.

Filmen innehåller inte överdrivet mycket dialog, men blir ändå inte så där övertolkande svår. Den är helt enkelt en mycket fin skildring av en sommar och en skev vuxenvärld genom ett barns ögon. 

Jag brukar ju fiska efter kollegor via denna kanal, men den här gången handlar det inte så mycket om att bli min kollega direkt, mer indirekt. IOGT-NTO:s medlemstidning Accent söker en reporter, och förutom att du, om du får jobbet, kommer att sitta väldigt nära och därför också bli lite hejsan med mig, så får du även Pierre som chef.

Pierre är en av de grymmare i medie- och kommunikationsbranschen (fråga alla som är något inom branschen, vet de inte vem Pierre är så är de ändå säkert inget att ha). Han är killen med skrämmande koll och är dessutom meget, meget trevlig. Sök!

Läs mer om tjänsten här!