plastjesus & jag

Igår fick jag ägna kvällen åt en av mina favoritsysslor, berätta om kyrkan, vilka vi är, vad vi gör, vad vi drömmer om. Och det slog mig att det är som en förälskelse, hur jag pratar om det här stora och om de fantastiska människor jag får dela det med.

Mind you, vid första anblicken kanske vi verkar vara vanliga människor. Kanske speciellt jag som är lite trögstartad. Men det är lite det som är poängen, att få komma nära alldeles spektakulärt fantastiska, vanliga människor. det här är ingen elitgrupp, ingen klass A, det krävs inga specialutbildningar eller handslag, det krävs ett hjärta och att det är öppet.

På söndag har vi visionsmöte numero två klockan 15, fortfarande Matmakarna i Flemingsberg, fortfarande musik, mingel och fika, fortfarande kort preso av Tjugofyrakyrkan, alltd bästa vännerna. Kom!

Och så pst, om du inte kan eller vill komma, skriv upp dig på nyhetsbrevet! Typ en gång i månaden får du senaste infon. Anmäl dig på hemsidan.

Anropar Mackan. Du vet vad det gäller. Det börjar nu.

Från Sunshine/Fort Launderdale rullade vi den korta sträckan mot Miami för en sista övernattning. Thanksgivning till trots var det vare sig svårt att få rum eller att få rummet till kupongpris. Åter igen: stort rum, två dubbelsängar, wifi, mikro, kyl, teve, pool, frukost. 79 bucks totalt. Som satt på repeat: Det är lätt att bila och bo i USA. 

Det vi hade kvar att klara av var lite sightseeing, downtown Miami som vi tog under själva thanksgiving-kvällen. Vi cabbade ned och gled runt och tja, skyskrapor är skyskrapor. Det är vackert. Inte många kottar var ute, så det var vi och skyskraporna. Tills vi hittade hamnområdet där det var salsaparty.

Och så var det ju Art Déco-kvarteren på South Beach som jag ville se mer av. Vi tog oss en runda längst det som räknas som detta område, och jag vet inte var det är, men det är så charmigt. Jag blev kär i alla dessa rundade hörn på husen, pastellen, neonen, glasblocken och metallen. Så uppsluppet naivt. Och så gick vi förbi Miami Ink-stället också, men här gick min turist-gräns, vägra stå och ta kort. Någon måtta får det vara.  

Sammanfattningsvis så har vår Floridasemester varit riktigt schyst. Den klarar inte av att trumfa Kalifornien-resan, och det beror på att Kalifornien har så mycket mer variation att bjuda på, främst i natur. Det Florida som vi såg och tog del av hade beacher och sumpmarker, men inte så mycket mer naturmässigt.

Hade vi vetat det vi vet nu hade vi lagt någon mer dag på stranden, troligtvis vid Miami South Beach, och troligtvis kapa Everglades och The Keys. Men äh, det har inte gått någon nöd på oss precis.

Nu har vi ingen nästa resa inplanerad. Vi får väl se hur länge jag kan hålla mig, jag är lite sugen på en weekend till Moskva med Rymdhunden, och skulle gärna få till en mars-resa. Men för nu i resväg: over and out.   

Plötsligt är man hemma igen, i det vanliga och det känns skönt, som att det är så det ska vara nu. Flygresorna och allt gick bra, men med sömnen har det varit sämre. Om man dessutom lägger till att jag i förrgår natt sov runt 4-5 timmar så gör det en odräglig söndag. I vanliga fall, men nu är ju morgondagen första advent, träffa kyrkan i en annan kyrka, och sedan La Familia. Bra saker.

Det finns kvar som jag tänkte blogga om från resan men som jag aldrig riktigt orkade pekfingervalsa fram på iPhonen. Som det där med hockeymatchen vi var på och vilka funderingar det satte igång. Hur det egentligen ligger till med synen på könsroller i USA (ja, om man generaliserar).

För så här: hockeymatchen var en stor både-och. Å ena sidan är det en så total mansdominerad arena på alla olika nivåer, om man tänker stereotypt manligt. Det är bröligt, öligt, bullrigt, lättklädda "icedancers" (hejarklackstjejer), och det är regisserade slagsmål som får mer jubel än målen, sort of. Att gå på en svensk hockeymatch känns som i jämförelse som att medlemsskap i F! krävs för att bli insläppt.

Samtidigt så bestod publiken i USA uppskattningsvis till en tredjedel av kvinnor, i alla åldrar, från småtjejer till pensionärer. Jag har aldrig sett så många kvinnor på en svensk hockeymatch, Alla fick ta plats, alla fick tjata fram hejarramsorna. Och så känns det rätt mycket med USA överlag, kvinnorna där är vana att höja sina röster, stå på sig, bli arga, ta plats. Gott så.

Men ändå skorrade det illa. Visst var det så att kvinnor rent fysiskt tog plats på hockeymatchen, men det blev så tydligt att det är status att hålla sig till den manliga arenan - där kan båda könen mötas. Du ser knappast det omvända, att män skulle ta samma 1/3 plats på ett mer generaliserat "kvinnoevenemang" och hitta status i det. Det är alltid bättre att vara pojkflicka än flickpojke. Det känns fortfarande väldigt mycket på manliga könsrollers villkor, och det märks överallt, inte minst i reklamen i USA. Det känns väldigt ofta som att kvinnorna innehar biroller på alla olika områden.

Och det är inte bara en känsla - rent statistiskt befinner sig USA på samma nivå jämställdhetsmässigt som Sverige gjorde på 1960-talet. Utan att själv kunna gå tillbaka så långt i tiden - lite så känns det faktiskt när man är där.

Jag har just börjat läsa Herta Müllers “Hjärtdjur”, jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker. Men det här citatet är fantastiskt:

“Min mor säger: När du inte står ut med livet, städa i garderoben. Då försvinner sorgerna genom dina händer, och huvudet gör sig fritt.

Men det är lätt för min mor att säga. Hon har fem garderober och fem kistor i huset. Och när mor har röjt upp i garderober och kistor tre dagar i sträck ser det fortfarande ut som att det fanns arbete.”

Det där med shopping i USA. Det finns naturligtvis hur mycket butiker som helst, men jag är inte en sådan som orkar eller vill lägga just hur mycket tid som helst på det.

Innan vi åkte hit hade jag en ambition om att orka leta nya jeans eftersom jag innan resan fick tömma garderoben på alla utom ett par på grund av sönderslitning, men det lade jag ned ganska så snabbt. Tråkshopping är väl det sista man vill lägga tid på här, det får jag ta hemma. Prova jeans är väl något av det tristaste och mest deprimerande att göra.

Det jag har lagt tid på har varit outlets och så dessa allt-i-allo-butiker. Och Sephora, alltid Sephora, som är som ett stort Kicks. Igår utökades därför min Converse-samling med två nya par, jag hade ögonen på två par till men de fanns inte i min storlek. Svarta/röda/vita naturligtvis, och så lite specialvarianter, det kändes inte så spännande att trä på sig ett par vanliga klassiska. Bilder finns i Facebook-albumet.

Och så! Nu äger jag runt 50 timmar på DVD med en av mina favoritserier. I San Francisco spanade jag in orginalhuset, här köpte jag andra och tredje säsongen på DVD av fantastiska Party of Five. Tyvärr fanns inte ettan inne, och tyvärr är det bara säsong ett till tre som släppts.

Och så kunde jag inte motså att köpa lite krafs på Hot Topic, amerikas motsvarighet till Punkt Shop. Jag höjde väl medelåldern därinne med sisdär 20 år.

I övrigt är det burkar, flaskor och diverse småpryttslar jag kommer hem med här från diverseshopparnas paradis. Något för röda ögon, något för ömma hälar, teet som serveras på Starbucks, en massa småsmink och så vidare. Plus mina tre klädesplagg. Plus lite presenter. Rolig shopping med andra ord!

Igår blev det, kopparbröllop till trots, mest en transportdag. Egentligen hade vi tänkt att snorkla runt Keys någonstans, men jag orkade inte riktigt med ännu ett projekt. Vatten och jag är väl dessutom inte riktigt _like this_. Ibland önskar jag för Nicklas skull att jag vore lite mer äventyrslysten, men oh well.

Så vi körde mot och kom tillslut tillbaka till östsidan av Florida, denna gång i form av Fort Lauderdale. Förort till, mer. Äntligen igen ett så där riktigt prisvärt motell - stort, fräscht rum (förutom den där kackerlackan då som Nicklas dödade) för 49 dollar/natten.

Här ska vi ikväll gå och se på hockey ikväll, New York Rangers spelar mot, hm, Florida-laget. Jag är som synes inte så värst insatt men jag går gärna och håller Nicklas sällskap på något av det som han tycker är roligast, även om USA-hockey inte precis är lika dedikerat till själva sporten. Här verkar man gå mest för att få ha på sig fula lagtröjor och äta nachostallrik. Som vilket nöje som helst.

Innan dess ska vi till Seagrass Mill som är en stor outlet, Floridas största. Här ska jag sikta på Converse, hittar jag något annat att lägga till min enorma shopping av hittills tre plagg så är väl det roligt det med. Men jag är rätt nöjd med att kunna hålla huvudet kallt och inte bara handla vad som för att det är billigt.

De ställen där jag har svårt att hålla i plånboken (förutom på Sephora) är istället alla dessa mat slash drugstore-butiker, med alla roliga flaskor, mediciner och vad-som-helst-prylar.

Nicklas sover vidare till ljudet av ösregnet, jag är frukosthungrig och näst sista hela dagen på vår semester är inledd.

För två och ett halvt år sedan, nästan exakt på timmen, var jag och mannen på roadtrip i Kalifornien för att fira vår 10-åriga bröllopsdag. Dagen till ära vid Grand Canyon och i en helikopter.

(Jamen hur ung VAR du egentligen - jag var 20 när vi gifte oss.)

Tidigare på morgonen hade vi bytt till nya ringar eftersom de vi hade sedan tidigare var det billiaste man kunde komma undan med efter godisautomatringar.

För några dagar sedan kom Nicklas på att 12,5 år också borde vara något eftersom det är hälften av 25, och mycket riktigt, idag firar vi alltså kopparbröllop. Tja, det finns ju ett namn för varje år som gifta, så inte att det här är så speciellt egentligen, men det roliga är just att vi återigen är i USA när det inträffar.

Nicklas utmanar mig på ett sätt som jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig vad det skulle innebära i praktiken då vi gifte oss. Han tvingar mig att formulera mig när jag helst bara vill fly in i gemensamma antaganden, samtidigt som han lär mig att vara lite mer avslappnad och inte oroa mig så mycket för vad folk ska tycka och tänka. Att inte vara så förutbestämd i mina antaganden och i mitt tyckande.

Vi har båda blivit nya människor flera gånger om igen efter den där majdagen 2007, men vi har alltid i det hittat plats för varandra, uppenbarligen.

Det är inte det stora som är det jag letar efter när det kommer till kärlek, det är de konstanta bevisen, att lyfta upp varandra i vardagen. Att han lyckas känna in balansen mellan när han ska pusha mig framåt och när han ska säga “det är ok” när min oroliga själ visar sig.

På de här 2,5 åren sedan vår tioårsdag har rätt mycket hänt med och runt om oss och det är fascinerande att kunna se det konket mellan oss, hur vi pratar med varandra, hur vi känner av varandras nyanser.

Ibland undrar jag hur livet skulle sett ut om vi inte hade träffats, och hur det skulle gå om vi träffats nu i vuxen ålder istället. Om vi alls lyckats synka - jag är inte helt säker på det. Ibland krävs det kanske att man är 15 år och naiv.

Så till den man som jag älskar och respekterar mest av alla och som jag är stolt över att få stå jämlik tillsammans med: du och jag!

Imorse vaknade vi i Key Largo på vårt för natten rätt trista motell, men det är klart, här skulle man mer bott för utsidans skull. De hade egen pir och grejer, hängmattor och palmer. Fick lite Thailand-vibbar!

Diner-testandet bredde ut sig till en frukost då det inte ens ingick frukost på motellet. Men tja, blåbärspannkakor och bagels funkar ju det med.

Sedan styrde vi mot Key West, egentligen utan att veta vad vi skulle förvänta oss. Men det är lite grejen med en roadtrip, man ska inte veta allt innan.

Resan dit tog runt två timmar, en väg som stundtals var som U2 säger, “No Line at the Horizon”, bokstavligt alltså. Himmel och hav flöt ihop, vackert är kanske inte rätt ord riktigt, mer lite märkligt.

Motellet för dagen blev återigen rätt dyrt, runt 100 dollar, men i vilket fall bättre än gårdagens. Vi började med ett pooldopp och sedan tänkte vi att Keys skulle göras.

Och vad har vi då sett att Key West har? Jo, jättemycket tingeltangel. Populäraste gatan är som turistgatan på vilken grekisk ö som helst. Butik på butik med pinsamma tishor, skräniga barer, fulla människor. Been there, seen that.

Vid vattnet finns en pir där man varje dag firar solnedgången med uppträdanden typ gatuartister, jag brukar alltid sucka över Nicklas som brukar vilja stanna och kolla så jag gick och köpte en friterad degklump som kallades pretzel, hallååå! Den var ju inte ens kringelformad och smakade bara deg. Hrmf.

Men, gatuartisten som balanserade och jonglerade var faktiskt riktigt underhållande, och när Nicklas fick agera assistent (min mardröm att få göra det btw) fick jag resignera helt. Kanske första gången jag stod kvar vid ett uppträdande tiden ut.

Sedan var det liksom inte så mycket Key West kvar tyckte nog vi, och det som vi upplevt var bara sådär. Alldeles för turistigt i negativ bemärkelse. Så efter en middag på ännu en diner, Dennis, drog vi av ett biobesök istället.

Jag älskar katastroffilmer, men har den hårda vägen fått lära mig att man får lov att särskilja på vad man får i katastrof och i dramaturgi. Och med 2012 var det ingen skillnad - tuffa katastofer men lam historia i övrigt.

Efter det avverkade jag Key Lime Pie, men återigen - min systers bakskills får det mesta i efterrättsväg att smaka smålamt.

Vad jag kan säga att Key West har är många söta små trähus, tänk bilden av Missisippi men i miniformat. Och så kollade jag in Hemingways hus utifrån, bara för att liksom. Men var det värt timmarna hit? Jag vet inte riktigt. Återigen: hade vi inte åkt hit skulle vi nog oroat oss för att ha missat något, men jag tycker att man kan ha och mista ett besök.

Dagens bonus: när vi kom hem ikväll var rummet varmt och kvavt, det visade sig att ac:n inte fungerade som den skulle, så vi blev uppbumpade till ett mycket finare rum istället.

Nu väntar jag bara på att någongång bli uppbumpad när jag flyger också, this goes out till Air France, ni vet vilka ni är.

Så var det dags att leta sig till träskmarkerna, Everglades. Florida har inte Kaliforniens dramatiska naturskiftningar, så vi tänkte att det som finns ska man passa på att se.

Vi hade läst om att s.k Airboats och varianter på dessa vars turer det görs reklam om överallt inte är särskilt bra för landskapet eller djurlivet, så vi satsade på den rekommenderande en slags sightseeing-buss, en guidad tur på två timmar där vi fick komma rätt nära alligatorer - tuffa djur!

Sedan åkte vi till Key Largo för att sova, med lite Starbucks som kvällsfika. Ett rätt sunkigt motell som återigen bevisade att man inte kan avgöra standard utifrån vad det kostar.

Så här i efterhand kan vi konstatera att Everglades inte var så upphetsande, det hade räckt med att ta vägen igenom, bussturen var inte riktigt vår grej. Samtidigt så hade vi nog grämt oss om vi inte försökt uppleva det lite mer dedikerat - det är omöjligt att veta vad som passar en själv, om man inte får tips från någon som känner en.

Vi har som projekt att dra av diners, både kedjor och mindre ställen, och den här dagen blev det Applebee’s där jag hittade helt ok fisk. Och så detta med ständig påfyllning av dricka, me like!

Ofta när man åker på semestrar som denna har man en föreställning om speciellt bra dagar. Det kan handla om när man ska åka någon särskild stans, göra det där speciella. Rätt ofta blir de där dagarna också bra, men man har på något sätt tagit ut en del av upplevelsen i förväg.

Sedan finns det dagar som bara blir så där bra. Den här dagen hade jag inga särskilda förväntningar på, dagen skulle mest vara en transportdag som skulle ta oss nära Everglades. Därför började vi med att bara ta det lugnt och inte checka ut förrän 12. Resan till Naples skulle ta tre timmar enligt googlemaps, men vi var (lagligt) framme efter halva tiden. Motellet som vi tog in på var dyrt med tidigare mått, men biligt enligt svenska, och stort och lyxigt.

För en sen lunch hittade vi på gångavstånd en ekologisk servering, vilket kändes som ett skönt bryt från all snabbmat. Efter det gick jag och botaniserade på ett slags Ö&B fast där lågprisgrejer blandades med Calvin Klein-kläder. På min lista över saker jag tänkt leta efter under resan fanns en kort svart kofta, och vad hittade jag om inte en i 100% kashmir för 40 dollar. Galet! Sedan bättrade jag på presentkvoten (julklappar!) också vilket alltid är kul.

Naples ligger vid gulfkusten och är känt för vackra solnedgångar, så vi var naturligtvis tvugna att bocka av en sådan.

Efter det utnyttjade vi motellets utomhus-bubbelpool innan vi åkte iväg för middag. Stället vi kikat ut var stängt, så av en slump hamnade vi på Cheeburgers (stavas så), återigen en snygg diner där grejen var att man fick komponera ihop sina egna burgare. Jag åt den godaste burgaren ever! Så galet saftig och smakrik, och betänk då att det såklart var en vegoburgare.

Efter det hittade vi Cheesecake Factory alldeles vid vårt motell, och är det något man ska slösa kalorier på så är det väl cheesecake när man är i USA. Så vi satte oss återigen på restaurang men nu bara för efterrätt, my kind of dining! In kom god cheesecake för all del, men jag är så bortskämd med storasysters baktalang att jag är svårimponerad där. Men milkshaken som Nicklas beställde. Det var så där rulla-med-ögonen-gott, helt absurt!

Och under hela dagen har vi känt oss lika soliga som vädret. Vissa dagar klickar bara allt, man känner sig snyggare, man skrattar åt varandras skämt mest hela dagen, man äter god mat, kramas, har bra musik i bilen, hittar det där extra på alla områden.

Idag har varit en sådan dag som kommer att vara den jag minns extra efter den här semesterns slut, raketuppskjutningar och allt till trots. Jag är så välsignad.

Vi hade inte pluggat på så värst innan vi åkte hit till Florida, så Lonely Planet och Berlitz miniguide är våra bästa vänner. Och i den kunde man läsa att Siesta Keys skulle vara en lite extra beach, så vi åkte hit. Tog in på en pensionärsmotell i Sarasota där man fick kakor i receptionen.

Stranden låg en bit bort även med bil, men tjena vilken strand! Så bred, så lång, så lite folk och så detta med hur vit, sval och fin den var. Och så turkost hav. Inga palmer, annars hade det här varit din bild av en paradisstrand. Så där la vi oss i några timmar tills solen behagade att försvinna för typ första gången på denna semester.

Så vi åkte till hotellet och tvättade. Jag gillar att tvätta, och att då få kombinera det med lite mynt och att trycka på knappar gjorde knappast det hela sämre.

På kvällen tänkte vi frångå snabbmaten och försöka hitta ett lite roligare ställe, så vi tog Lonely Planet till hjälp och åkte mot något vi hade uppfattat skulle vara ett lite chicare café. Som visade sig vara en åtminstone mellansnofsig restaurang. Vi satsade på förrätt och huvudrätt, jag åt grillad portobello (svamp) och Nicklas kött, men trots att vi nu var på en rätt tjusig restaurang smakade min mat rätt trist. Inte dåligt, men som att de helt enkelt inte kunde bättre. Nicklas kött var gott sa han, och det är väl kött man ska äta här.

Snart åker vi vidare nedåt västkusten, vi har nästan en hel vecka kvar faktiskt, och ska hinna med Everglades, The Keys, lite mer Miami och så har Nicklas sett in hockey i Fort Lauderdale precis innan vi åker hem.

Lilla bror frågade om det var tisha-väder. JAPP!

Nicklas läste sig igår förvirrad över Disney World så tillsammans kom vi fram till att något mer överskådligt nog var vad han/vi ville ha. Så då fick det bli Universals nöjespark Island of Adventure istället, inte att blanda ihop med Universal Studios.

Det började bra vid entrén, inga köer. Men jag kände mig luttrad och förstod att köer skulle det bli.

Sedan inne, man kan tycka vad man vill om stämnings- och säljpsykologin, men är det något som USA kan så är det magi. Sagor. Drömvärldar. Precis när vi kommit in möttes vi av äkta matiné-filmmusik, av det där lyckliga slaget. Det gick inte riktigt att värja sig, inte ens småcyniska jag kunde annat än le brett och känna förväntan.

Inne på området är det sedan ännu mer, mer saga, allt blir maxat av att hela parken är uppbyggd kring olika teman. Marvel var ett, Jurassic Park ett annat, och så vidare. Och då menar jag verkligen uppbyggt, fysiskt. Det är bulligt och pastelligt och som serietecknat fast i verkligheten. Och eftersom det var Marvel med flera var det inte sockersött och puttrigt utan faktiskt rätt humoristiskt.

Så det där med köerna. Tänk er USA:s största nöjesparksstad, som Orlando är. Tänk alla turister och hur man är van att köa på Gröna Lund och Liseberg, i lilla Sverige. Tänk er sedan kösystem som sträcker sig fram och fram och fram, oändligt ringlande.

Och tänk er sedan att bara springa igenom dem.

Det fanns ju inga köer - inga! Vi såg ju hur det var byggt för alldeles avskyvärt långa köer, men vi kunde bara springa igenom och gå direkt in. Och så höll det sig under hela tiden som vi var där. Totalt oväntat! Lågsäsong är värt enormt mycket.

Så på en timma åkte jag deras tre bergådalbanor, som alla var långa och som alla innehöll uppochned-snurrar. En åkte jag till och med själv. Men trots alla snurrar kunde faktiskt ingen mäta sig med Balder. Misstänker att Busch Gardens nog har ännu mer att erbjuda på den fronten, men nu var det ju en temapark vi var ute efter.

Det var faktiskt väldigt roligt att gå runt i parken och bara ta del av spektaklet -återigen, att jag kände så förvånade mig något. Men attraktionsmässigt så har Liseberg både fler (tror jag) och roligare attraktioner. Till Island of Adventure kommer man för att ta del av all fiction - åkattraktionerna blir bonus.

Eftersom det inte var några köer kände vi oss klara redan efter drygt tre timmar, vilket gjorde dagen ännu bättre - vi hade fått precis vad vi var sugna på utan att bli helt slutkörda på kuppen.

Så vi hann till nästa resestopp, Sarasota på västkusten, innan kvällen. Vi bor på ett motell som är mer hotell både i utförande och pris (här finns inte samma konkurrens som i Orlando), och har hittat ett Starbucks. Kvällen har därför ägnats åt fika och planering inför 2010.

Orsaken till att vi är just i Sarasota heter beach, närmare bestämt Siesta Keys som ska bestå av USA:s vitaste sand tror jag att det var. Vi får väl se. Här sover vi inatt och imorgonnatt.

Det är fantastiskt skönt och roligt att vara på semester, men det känns bra att känna att det aldrig skulle vara något alternativ att flytta bort. Familj, kyrka och vänner betyder alldeles för mycket för det, det är er vi kommer hem till sedan. Word.

Men vad är grejen med att drömma tokoroligt? Fick återigen imorse påminna mig om att livet är pretty långt ifrån så sopigt som det var inatt i mina drömmar.

Imorse gick vi ned till receptionen för att boka in oss en natt till här, det gick bra men vi fick byta rum. Jag hade dessutom visst missat ett av mina kriterier när jag valde bland motellen, här kostade frukosten 8 dollar per skalle. Så vi tog våra dollars till Starbucks istället och fick roligare för samma pengar.

Och det där Starbuckset låg passande nog mitt i ett outlet, så där tillbringades resten av dagen. Som vanligt var det Nicklas som kom hem med grejer, men vad gör det - ögongodis för frun. Jag rekade Converse men köpte inga, utbudet var inte enormt, får bli inköp senare under resan. Kom istället hem med snygg byxa och tröja från Calvin Klein, som prismässigt låg på H&M-nivå.

Det där med mat är som sagt inte helt enkelt här. Till viss del får vi väl skylla oss själva - vi är inga fin-restaurang-människor och så äter jag ju inte kött. Men ändå, matkulturen är verkligen inte något som USA kan skryta med. Idag blev det Subways till lunch igen. Till middag hade jag snokat upp en riktigt klassisk diner, riktigt 50-talsstuk och jättesnyggt, och där hade de faktiskt sojaburgare. Trots att jag varken äter överdrivet mycket eller onyttigt har min mage svällt upp, kanske för att den just nu går runt på mest kolhydrater och lightläsk.

Jamen hör här! Nicklas blev sugen på Disneyworld, något som jag aldrig varit sugen på. Han ville “se något stort och blaffigt”, något så där lite usa-bisarrt. Se vad allt fuzz är om. Och får man tvärlust så måste man väl få åka och hälsa på Musse & c:o när man väl är i närheten, så nu ligger han och läser på vad man kan göra där. Jag skulle inte valt det själv men nu ska det bli roligt att se det hela. Det mesta blir i och för sig roligt tillsammans med honom, allra speciellt när man är på semester i Florida.

Jag har sovit smådåligt de senaste två nätterna, vaknat med en jobbig känsla i magen som jag har fått övertala bort. Det har nog varit lika delar sova borta, jetlag (på något sätt måste det väl komma ut) och någon slags stress. Jag kan lätt bli lite upplevelse-stressad när jag är iväg på semestrar där det finns mycket att göra.

Imorse åkte vi till Kennedy Space Center och tillbringade en heldag bland raketer och månlandningar. Intressant för all del, men vad som förvånade mig var hur gammalmodigt det kändes. Vi pratar ju NASA! Ändå kändes det som att fokuset mest låg på dåtid, månlandningarna och så. Och det var inte alls särskilt högteknologist, inga knappar att trycka på som besökare ( jag som älskar blippande).

Men ändå, att se allt det där. Häftigt.

Sedan tog vi bilen och åkte vidare från det ändå rätt trista ställe som vi bott på och styrde mot Orlando. Lite Vegas-känsla över stället, helt inriktat på turism. Vi bor på en mycket fräschare ställe men betalar mindre - knappt 300 kr för en natt, på ett rum som är mer hotell än motell. Det är sådan galen konkurrens mellan ställena vilket drar ned priserna.

Jag tror att vi ska bli kvar här i en natt till, mest för att inte hatta runt fullt så mycket. Som det känns nu är vi inte sugna på någon nöjespark alls, men vi får väl se (jag hade annars tänkt mig Busch Gardens i Tampa som verkar ha grymma bergåsalbanor). Vi har en hel kvar att se och åka till, och vi varken orkar eller har lust att klämma in allt bara för att det finns här och man kan.

Maten är som väntat inte det som USA drar in credd på. Idag funderade vi på motellets middagsbuffè, men tjena. Friterat eller brunt, som i brunsås. Maten både live och i broschyrer ser ut som hämtade ur kokböcker från 70-talet, om man inte talar om snabbmat förstås. Subways har stått för den godaste maten hittills.

Ok, har kommer en lank till Facebook-bilderna som ska fungera.

Vid utcheckningen i Miami imorse framgick det att ett bra hotell kunde bli bättre - minibaren utan alkohol men med snacks var gratis. Men genom att inte veta det besparade vi oss lite onödiga kalorier.

Efter drygt 3,5 timmars bilresa var vi sedan i Cocoa, nära Kennedy Space Center, och checkade in på det som är USA på riktigt för mig: motell. Schyssta hotell i all ära - de som känner mig vet att jag älskar att bo på hotell - men motell är det något speciellt med. Nu bor vi i ett helt ok rum med dubbla sängar, teve, kylskåp, pool och frukost för 420 spänn. Just ja, trådlöst internet också, ett av kraven jag har när jag skannar av motellkupong-katalogerna som vi såklart plockat upp. Knasigt att man kan känna sig så van efter bara två tidigare besök i detta land.

Så uppskjutningen! Vi hade inte biljett till själva uppskjutnigen på plats, men spanade in det hela på avstånd som en hel drös andra. Och även om det var långt borta var det häftigt att ha sett, hur snabbt det gick, höra mullret som kom i efterhand. Edit: det var visst en bemannad farkost, glöm vad jag skrev förut.

Imorgon tänkte vi ta turen inne på stället, jag har hört att de ska ha en tuff uppskjuts-simulator.

Som en passande kombo är jag sedan sugen på att besöka Christmas som också ligger här i närheten, en stad där det är jul 365 dagar om året. Få sin dos av tacky-Amerika liksom.

Överallt finns cherry-någonting, gott för all del, men tror ni att jag hittar favoriterna Cinnamon Eclipse? NÄ.

Ni trodde väl inte att vi skulle dissa beachen? Idag tog vi snygga bilen till stranden och hyrde en slags sol-halvigloo och slappade. Jag invigde min snygga bikini, svart med vita prickar, but of course. Inte för att skryta, men vi är rätt bra på att hoppa i vågor, jag och Nicklas, fast här var vågorna inte så stora.

Dagens bästa grej var annars när vi såg att fantastiska bilen är ännu mer fantastisk-den har ett USB-uttag för iPod/iphones! Bara att jacka i och sedan sköta all musik från stereon. Mycket bra!

Ikväll har vi mest strosat runt, hängt på Starbucks, planerat framtiden.

Och så har vi ändrat reseplanerna! Egentligen skulle vi ned till the Keys imorgon, men så såg Nicklas att det var uppskjutning på Kennedy Space Center imorgon, så vi drar dit. Hallå, fatta att få se något sådant på riktigt!

Övriga reflektioner är sorg i hjärtat över alla dessa engångsgrejer som används här. Att små hundar verkligen är en accessoar här - på en restaurang såg vi gäster som hade med sig en katt i koppel som fick ligga på matbordet. Och att Miami-mode equals blingbling och kortkort. Vi såg till och med skyltdockor med silikonbröst.

Och till sist: att jag återigen fått det bevisat för mig - jag trivs inte i vitt. Jag har känt mig som en clown i min vita outfit hela kvällen.

Det kan vara så att den här länken funkar för att spana in Facebook-bilder från. Men det kan också vara så att den inte gör det. 50-50 typ.

http://www.facebook.com/album.php?
aid=134563&id=680385867&l=45d9a25036

Imorse vaknade jag som jag skrev vid behagliga 07, och när jag sedan väckte Nicklas en timma senare stod jag och hoppade jämfota i rummet över hur bra allt var. Sedan en amerikansk hotellfrukost med allt detta gräsliga av engångsartiklar, och sedan ut på stan. Beachen.

Som vi lämnade efter 5 minuter eftersom det var tokvarmt. Men tjusigt var det.

Istället strosade vi runt. South Beach är ingen skyskrapemetropol, det är lite småruffifg men det är flotta bilar överallt. Och butiker med tacky kläder och så tatueringsställen. Nä, vi har inte letat upp Miami Ink-stället.

Vi hittade ganska snart ett av mina favoritställen i USA, diversebutiken. De där små ställena som har allt från medicin till mössor, vi kom ut med Coke Cherry Zero, läpptjafs, solskydd, vykort med frimärken, hårborste och deodorant. Något för alla, typ.

Sedan Starbucks på det och jag trivs så mycket att det där jämfotahoppandet nästan kommer tillbaka. Det är så enkelt att vara i USA, så välbekant men ändå inte. Så tacksamt att bara hälsa på.

Och så-en Apple-butik! Lekkompisen är numera lite mer klädd/skyddad och jag har ett headset med inear-lurar.

Laxbagel till lunch på deli, sedan släpptes jag lös på Sephora och hämtades några dollar senare upp av en tuff kille i en svart cab. Och så gled vi runt lite till, gick på beachen igen och konstaterade att vattnet var rätt varmt.

Vi har inte riktigt löst det där med gps-en som vi inte har ännu. Lite bittert det där, att köpa hem en karta och sedan missa sista steget och föra över eller nåt. Men äh, gjort är gjort.

Imorgon är en annan dag. Lite beach kanske? Och så måste vi ta reda på vad vi ska göra här egentligen.

Jag postar iPhone-bilder på Facebook, kanske någon vänlig själ kan lägga upp direktlänken i kommentarsfäktet så folk utan konto kan ta del?

I säng 01.30, upp 03.30, sedan Arlanda. Jag grejar flygresor rätt bra, men det är allt det där emellan. Vi flög med Air France, ingen video i stolsryggarna men god mat-jag hade skrivit upp mig för seafood och fick därför mat först. Ibland lönar det sig att vara special.

Väl i USA tog det sedan sådan tid. Tid att köa för att bli insläppt. Tid att hitta hyrbils-shuttle eftersom det inte ens var gångavstånd till Hertz. Köa i en timme hos Hertz för att sedan höra att vår sedan månader bokade OCH betalde bil inte fanns inne. Vi blev erbjuden en Volvo men sa nej tack, så tillslut fick vi vår Mustang. Svart! Jättesnygg!

Bara för att sedan inse att jag måste ha missat ett steg när jag köpte Floridakarta till vår medhavda gps, för i den fanns bara Sverige. Så på med fruktad dyr roaming och köra Google fram till hotellet. Vid det här laget var det mörkt här i Miami och vi var trötta och hungriga.

Men vi hittade hotellrummet och det är FAB! Som en stor etta med pentry, iPod-dockning, trådlöst internet, gratis frukost och världens bekvämaste säng. Tack vare mina letar- och jämförarskills på nätet, jag hittade hotellet under en 50%-drive.

Och eftersom folk alltid undrar: nä, vi är inte miljonärer. Vi är väldigt duktiga på att spara pengar varje månad, och det kräver som sagt att man lägger några timmar på att hitta bra dealar. Att vi reser under lågsäsong hjälper också till.

Flyget kostade 5000 kr/skalle, bilen 6000 kr för två veckor och hotellet 1100 kr/natt i tre nätter. Resten av tiden ska vi ta in på motell.

Än har jag inte sett ett enda Starbucks. Snart dags att väcka Nicklas-tack vare att vi fick så lite sömn igår är klockan fullt dugliga 08 här nu, och vi har förhoppningsvis lurat jet-lagen.

Vi har enbart iphones med oss, så alla bilder som kommer på bloggen är från dem och därefter den kvalitén.

Första dagen på en tredagars-intensivkurs på Berghs avklarad. Jag är mycket, mycket kräsen då det gäller kurser. Vill så gärna bli blown away men tycker att det händer alldeles för sällan. Jag har dessutom svårt att engagera mig på vilja, börjar det bli tråkigt faller jag bort i tankarna.

Men den här kursen i Integrerad marknadskommunikation kanske man kan säga främst är till för att ge mig de teoretiska grunderna för det som jag redan utför. Jag är en rätt typisk doer som ofta får till det hela rätt bra i det praktiska utfallet, men som skulle behöva kunna täcka upp och förklara mitt tänk några steg bakåt också. Det kan nog bli bra.

Och så åker vi på semester på fredag. Jag och Nicklas tog en easy-peasy-resa den här gången, orkade inte med något tok-exotiskt som skulle kräva en massa planering, så det fick bli USA ännu en gång, men ny stat iallafall, Florida. Jag vill kika Art Deco-hus i Miami, få lite karibiska vibbar i Key West, åka bergådalbanor i Orlando, och så vidare. Glida runt med mannen. Fylla på Converse-förrådet. Äta frukost på, but of course, Starbucks.

Det finns en stor fördel denna höst gentemot förra hösten. Jag behöver inte den här semestern på samma sätt som jag gjorde då. Jag har förvisso fullt upp på jobbet, men det är inte en massa negativ stress. Förra hösten var det huvudet i cementen om och om igen. Och att jag nu i höstas kunde känna av varningssignalerna och faktiskt kapa bort den där kursen gjorde ungefär hela skillnaden - nu mår jag bra.

Och så det där som jag skrev om att inte trivas i kroppen riktigt - även det är borta. Rent fysiskt alltså. Jag provade resegarderoben igår och det var skönt att känna (och se) att jag och kroppen är i synk.

Så nu är det mesta fixat - lite dollars, lite ESTA-ansökan för att få komma in i landet, som jag tack vare Steph (död-blogg-varning, dock) upptäckte var ett nytt måste. IPhonen är fulladdad med alla de teveserier jag inte längre hinner titta på. Can I BE more ready?  

Vara ute och njuta av hösten. Fast finns det någon höst att njuta av?

Läsa skönlitteratur. Men jag har beställt några till semestern.

Laga lunchlådor. Det blir mycket sushi just nu.

Slappa i Chandler-fåtöljen, fast den är i och för sig numera utbytt till en soffa faktiskt. Men så värst mycket slapptid får inte den heller.

Städa. Äh.

Måla naglarna.

Blogga. Det jag nog sörjer mest.

Det mesta är världsliga grejer som trycks undan av att vänner prioriteras. Så jag tror att det får räknas som ok. Förutom det där med bloggbortfallet dåra.

Så, låt se om det skulle kunna gå att klara sig utan dator på semestern, dvs. nöja sig med att klara allt på iPhonen istället. Som att blogga till exempel.

Igår firade jag och Nicklas av lilla svägerskan genom att ta henne och lilla bror på bio med middag. Bion ska nog få en egen postning. Det var mycket trevligt, men jag kunde återigen konstatera att just middag ute är det av äta-ute-lyx som jag tycker minst om. Jag föredrar alla gånger frukostdejter, bruncher, lyxiga luncher och att fika ute före middagar ute.

Men det kan naturligtvis ha att göra med att min favoritmat är, eh, mackor och te.

Jo, det blev ett visionsmöte. Och efter det har det varit både fullt upp och behov av vila, nästan på en och samma gång. Men det var ett möte i söndags. Och oj vad skönt det kändes.

Vi kom till lokalen som vi hyrt klockan 11. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var lite nervös. Men så klart, jag är ju lite av en orolig själ, även om den där oron är på en så mycket lägre nivå nu för tiden.

Så vi började plocka i ordning. Rigga el utifrån att trefasen förblev inlåst för oss. Testa ljud, hänga backdrops.

Sedan blev klockan strax innan tre och folk började droppa in. Vi minglade runt till musik ett tag, tills bandet gick upp på scen och spelade "Beautiful Day". Jag och Nicklas hälsade välkommen, sedan en sång till.

Så var det dags för vår presentation, när jag och Nicklas skulle berätta om varför. Hur. Vad som är tanken med framtiden. Vi pratade på i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan bandet igen. Så lite praktisk info, och sedan schyst fika och fortsatt mingel.

Ganska så casual om jag får säga det själv, med runt 50 personer där.

Det kändes bra, och det kändes stort. Jag märker att jag har lite svårt att skriva om det, bara en sådan sak som att det här inlägget har dröjt. Men det var verkligen ett stort kliv för oss, att bli formellt publika. Det är mycket att ta på våra axlar - vi var drygt tretton personer som stod bakom detta. Några av de mest fantastiska människor jag har träffat. Så jo, det var bra, bättre än bra. Och stort i all sin småskalighet. Men inte helt utan att kännas..utlämnat. Vara beredd på att bli bedömd. Men tjena, det är värt det!

Nästa gång blir den 6 december klockan tre, samma lokal. Fast innan dess kan man om man vill följa med på årets sista grill ute på Lida - vi bjuder på varmt att dricka men halsdukar får du stå för själv. 12.30 på Lida eller buss 721 som går 12 sharp från Tullinge station. Kom!

Jag är lite orolig och nervös, därför städar jag. Det lugnar alltid. Plocka i ordning i sitt hus så att det är ordning någonstans.

Orsaken till den här nervositeten är det där visonsmötet som jag har tjatat om som går av stapeln på söndag. Som den där kyrkan som jag har tjatat ännu mer ska hålla i. Vi ska ta klivet närmare att bli en kyrka på riktigt, börja definiera oss publikt.

Och för detta - satsning. Vi har bokat lokal. Bestämt fika. Repat in musik. Tryckt material. Köpt elektronik. Hyrt scen. Grejat backdrops. Ja ni vet. Fixat. Och så bjudit in folk och så allra mest, naturligtvis planerat vad och varför.

Man kan naturligtvis vara nervös för mindre. Stå på scen och grejer.

Men sedan finns det en dimension till. Vi ska bli en kyrka, så allt runt omkring till trots - det som betyder något är Gud. Att börja skapa en yta för att visa upp att det är ju det här som är grejen, det är det här som gör mitt liv och hur jag tror att det är till för alla. Och hur det måste, måste komma fram och ut.

Vem som helst kan väl fixa arrangemang - varför ska man gå på ännu ett. Men det här ska ju vara något mer. Vi vill visa på den där guden som inte släpper taget, och jag är nervös för att stå i vägen för allt det. Att det ska komma att handla om allt runtomkring - stativ som inte kommer, om låtlistorna synkar - när det handlar om dig och att du är älskad.

Nu måste jag fortsätta dammsuga. 

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i - kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Skärholmen centrum som numera heter SKHLM är ett strålande inomhuscentrum som verkligen blomstrar. Men de införde förra hösten ett betalsystem med bommar, kort och grejer - till en början fick man stå gratis i tre timmar, men sedan gick de över till att ta betalt. 10 kronor var lägsta summan, helt idiotiskt om man vill locka besökare. Det blev dessutom långa, långa köer inne vid betalstationerna.

Snart visade det sig att kunderna faktiskt valde bort SKHLM för detta. Tror jag det! Vem har lust att bara spontan-åka dit och strosa runt om det både kostar pengar och är krångligt. Och grejen är att det finns mycket mer än att bara shoppa, det finns en schysst food-court och det finns caféer.

Men nu! Nu är bommarna borta och automaterna övertäckta. Det blev för krångligt och de tappade för mycket besökare vilket de gick ut med i ett pressmeddelande. Jag hade dock köpt om de hade fortsatt med tre timmar gratis parkering, men jag klagar inte.

Mycket nytt blir jag trött av, men för all del, när man väl genomlidit det nya en gång är det inte längre nytt. Jag håller fast vid det. Veckans nya (och därför också lektioner i mod) var först att vara inbjuden talare på ett seminarium, jag är van vid att prata inför folk utan mest i sällskap jag känner till. Men det gick bra. Så klart.

Nummer två kommer i helgen då jag och Nicklas ska på vår första kyrk-sak som vi gemensamt blivit inbjudna som talare till. Att tala i kristna okända sammanhang - very nytt.

Så vad gör man då om inte boosta upp med ytligheter. Som ett läppglans på H&M för 29,50 kr bara för att det är svart. Och jag gillar det! Jag ser ännu lite mer monokrom ut tillsammans med det övriga svarta och bleka. Och eftersom Kerstin ville ha bilder kommer det här, trots idogt knäppande bidde det en hemlig bild.

Jag har en ny respekt för modebloggare, vilken tid de måste lägga ned på att få de rätta bilderna. Att de skulle vara mer bildvänliga än jag kan jag väl aldrig tro.

Men vad är grejen med allt detta Hello Kitty och Snobben bland kedjornas underkläder och andra grejer? Jag är vuxen, jag vill inte ha trosor med barnmotiv och känna mig pedofilbegärlig.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Låt oss idag börja en ny kalashelg - om jag lägger ut min här så kan fler hoppa på den tycker jag.

Ikväll kan jag i och för sig inte ta med lekkamrater då jag och Nicklas är ensam-bortbjudna. Det ska så klart bli nog så trevligt, så inget ont om det. Men ni andra kan ta igen det på lördag då mina kyrk-chicas med vänner har den numera berömda klädbrunchen, läs mer här och KOM!

Söndagen sedan ska fyllas med spel tänkte Tjugofyrakyrkan. Jag ser därför fram emot att köra minst ett seriöst race i Plump under en dedikerad spel- och hängeftermiddag hemma hos mig & Nicklas från klockslaget 15. I dare you. Ta med en kompis och snylta på snacks och trevligt sällskap.

Och när jag ändå kör på och promotar för fullt: Boka in den 1 november. Och signa upp dig på Tjugofyrakyrkans nyhetsbrev.

Jag generaliserar ofta och kraftigt när det kommer till svensk film. Är det inte över-artikulerat Dramaten-skådespeleri så är det hysteriskt snor-gråt och folk som skriker "har ni knullat med varandra, har ni det?" till varandra. För att inte tala om all b-action som spottas ut och rundgången av skådespelare.

Nej tack.

Men så var jag på bio i veckan och såg "Flickan". En rätt så hypad film och det är alltid svårt att se något med höga förväntningar. Jag kom på mig själv att efter kanske halva filmen tänka att njaa, en bra trea till film, men.. Men så smög den sig på en och bara växte ut. Och landade i att faktiskt vara så där bra.

"Flickan" är något så ovanligt som en film med fantastiska barn-skådespelare, rakt igenom. Det är naturromantik utan att kännas alltför pretentiöst, det är en perfekt balansgång mellan jobbig känsla i magen och fin atmosfär. Fotot är fantastisk och musiken likaså.

Filmen innehåller inte överdrivet mycket dialog, men blir ändå inte så där övertolkande svår. Den är helt enkelt en mycket fin skildring av en sommar och en skev vuxenvärld genom ett barns ögon. 

Jag brukar ju fiska efter kollegor via denna kanal, men den här gången handlar det inte så mycket om att bli min kollega direkt, mer indirekt. IOGT-NTO:s medlemstidning Accent söker en reporter, och förutom att du, om du får jobbet, kommer att sitta väldigt nära och därför också bli lite hejsan med mig, så får du även Pierre som chef.

Pierre är en av de grymmare i medie- och kommunikationsbranschen (fråga alla som är något inom branschen, vet de inte vem Pierre är så är de ändå säkert inget att ha). Han är killen med skrämmande koll och är dessutom meget, meget trevlig. Sök!

Läs mer om tjänsten här!

Nu har det där med hur-gör-kläder växt fram till något. Så nästa lördag, den 17:e, blir det klädbrunch här i Tullinge med mina kyrk-chicas och vänner. Vi ses runt klockan 11 hos Lina, sju hus från mig, och har med oss kläder, skor och liknande grejer som är schyssta men som inte används. Sedan äter vi bl.a. bagels som jag har tänkt att baka (jag kan!) medan vi spanar in vad de andra har haft med sig och som vi vill köpa av dem. Allt ska vara billigt men uppmärkt med namn och pris. Tänk 10-20-30-40-50 kronor. Typ.

Kom om du har grejer du vill bli av med, om din garderob ekar och du vill fynda på dig, eller om du bara vill ta en lördagsbrunch med bästa brudarna. Hör av dig till någon av oss eller lämna ett hejsan här i gästboken!

Jag skrev tidigare inför 2009 om hur jag ville att mitt liv mer skulle få handla om andra människor. Att öppna upp och ge plats. Något som för mig kändes ganska stort, som ett ordentligt kliv vidare. Jag har alltid varit mån om min ensamtid och dessutom inte alltid hittat viljan i det här med relationer. Inlägget som jag skrev då var en önskan efter viljan. Att vilja vilja.

Och så kom Tjugofyrakyrkan och jag blev förälder åt den. Och då inser man hur lite det i relationer handlar om att bara sitta och vänta på att det ska hända. Hur det handlar om mina initiativ, som i sin tur kan skapa en inställning. Att man kan göra sig beroende av andra människor på ett sätt som gör det hela så mycket mer spännande.

Ibland måste man bara börja agera utifrån det man vet är rätt, det man önskar, även om man själv i själ och hjärta inte riktigt är där än. Så var det iallafall för mig. Jag fick lära mig (och är fortfarande väldigt mycket inne i den processen) att ställa mig till socialt förfogande. Öppna upp genom att bjuda in. Och kolla här, det fungerar!

Ikväll ska vi över till två nygamla vänner på middag. Imorgon förmiddag blir det förmiddagskaffe inne i stan med vänner, och efter det ska systerson Sebastian firas av med familjebaluns. På kvällen är vi hembjudan på fotbollskväll till nya vänner. Och på söndag är träff med Tjugofyrakyrkan.

Det är mycket, men är det något jag vill lära mig att tänja på så är det just mina sociala gummiband. Jag vill inte vara exklusiv, jag vill inte ha min lilla krets och så inga fler.

Låt mig komma med en status-uppdatering: Det tog ett tag, men nu kan man nog säga att effekterna av att själv välja sin tid lite mer börjar ge resultat. Det där melankoliska - förlåt, det negativt melankoliska - har gett sig av. Gott så.

Så livet är fortfarande fullt upp, men inte för mycket. Det är mycket vänner, och jag vet inte om det finns så mycket bättre saker att lägga sin tid på. Man kunde naturligtvis skriva att det är mycket med Tjugofyrakyrkan, för det är det, men det är ju vänner om något.

Den första (OBS, ändrat datum!) november kommer att vara en vacker, spännande och säkert rätt nervös dag. Då kommer Tjugofyrakyrkan ha sin första offentliga grej. Inte en gudstjänst, men en samling där vi berättar om vilka vi är och vad vi vill. Vi kommer att ha en massa mer kanske man kan säga gudstjänstliknande grejer längre fram, men är du skraj och har lite fördomar om sådant kan du ändå lugnt komma den första november: vi tänker berätta om vilka vi är. Hur vi har tänkt, lite kort så där. Spela schysst musik och bjuda på fika. Och så återigen: alla dessa sköna människor. Som är to die for.

Mer info kommer så klart, men boka in redan nu: första november. Ute i söderbetongen.

Jag har givits en fantastisk familj. Det är inte bara alla miljarders syskon, utan deras respektive också. Som lilla svägerskan.

Har man en bror som är några år yngre så kan det ta ett tag innan den som han har fäst sig vid fäster sig hos en själv. Man måste bli lite synkroniserat vuxna först. Men efter ett tag så upptäckte jag henne. Hur hon kunde utmana mig, både i att vara spontan och i att se min egen inverkan på människor två varv till. Att det kanske inte bara var att slänga ur sig.

Det är så tacksamt att vara med dem båda, det är mycket glädje och mycket te. De är essensen av människor att trivas med. Det finns ro.

Lilla svägerskan är omtänksam, ibland nästan mot sin vilja. Hon bråkar med känslan av att inte alltid vilja, men veta att man borde och därför också göra det. Hon vill göra rätt, och det är beundransvärt. Hon är en fantastisk organisatör, hon har en magisk presentlåda och är så mycket mer ekonomisk än vad som kanske verkar.

Hon är väldigt vacker och blir ännu vackrare i och med att hon vågar ta ut svängarna och inte fastnar i det enbart klassiska. Hon har en fantastisk känsla för färger och passar i allt. Det hon rör vid blir vackert.

Jag är så väldigt, väldigt glad för att ha henne i mitt liv. Att dessutom ha henne så nära är en ren välsignelse. Grattis fina!

Hemma. Jag älskar att resa bort, jag älskar att komma hem.

Även om hotell-klageriet inte lönade sig (jag tar ut min hämnd via Tripadvisor), så fick vi bra utdelning på annan feedback. Som att vi hade betalat hutlös hyra för en GPS som glappade konstant - inget bråk, pengarna tillbaka. Eller att Nicklas fick en lite val rå hamburgare på flygplatsen och kom tillbaka med ett berg av annan mat.

Jag tillhör inte dem som tycker att man har rätt till att vara otrevlig så fort något går snett. Ohyfs tycker jag aldrg blir någons rättighet. Men kan vara artig och påpekande. Bestämd om så krävs, så klart. Oftast kommer man dessutom längre med det.

GPS-killen var dessutom smart. Han gav oss pengarna tillbaka utan att knota, och bad oss sedan att utvärdera hans arbetsinsats. Well, gissa vem som kommer att få höga betyg! 

När vi nu har klarat av det matiga inlägget kan vi ta upp de övriga vikiga sakerna. Som hur hotellet är. Som vad jag har druckit på Starbucks. Om jag har inhandlat te ännu, och i så fall - vilken sort.

Hotellet som vi bor på är byggt på 1800-talet. Det betyder att det är snyggt, men väldigt opraktiskt. Som exempelvis två gigantiska fönster i det minimala sovrummet, vilket i kombination med ett kallt element gör att det nästan är kallare inomhus än utomhus. Eller att hotellets service inte känns så värst, direkt när vi checkade in var det en hel radda grejer som jag skrev upp och tog ned till receptionen (skitiga koppar, papperskorg som inte var tömd på toaletten, en handduk på golvet i hallen), men inget hände för det. Grr.

Så Starbucks, detta hem när jag inte är hemma. Döm om min förvåning då en sojalatte på Waynes alla gånger trumfade ut Starbucks egen! Jag ska testa det här faktumet fler gånger i Florida. Sedan blev det i vanlig ordning te och chai-latte.

Jag och Nicklas är för de som känner oss knappast kända gourmander, men vi brukar hitta våra grejer på respektive resa. Den här gången blev det digestive-flapjacks för Nicklas (be mig inte förklara), och Diet Coke Cherry för mig. Ok, jag skäms lite. Jag förstår rent objektivt inte hur jag kan tycka att den smakar gott, men det gör jag.

Idag åker vi tillbaka till Manchester då vi flyger hem därifrån. Jag vill leta reda på te att köpa med mig hem, och så vill jag se efter om kängornas förlovade land har något att erbjuda mig som Stockholm inte har.

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Den där afrikanska dansen som jag skulle ge mig på blev inte av förrän igår. Det var lite nervöst innan det satte igång, men sedan tänkte jag krasst att kan dessa kvinnor så kan jag. Jag menar, klientelet var inte som på en snitsig dansklass på Sats, det här var Gym-mix med en medelålder på 45.

I vilket fall så kan man säga att det var afrikansk dans light. Eller visste ni att Vanilla Ice är afrikan? Jorå, vi skakade loss till glassmannens one hit wonder. Det kanske säger något om afrika-nivån.

Fast nu ska jag inte vara den som är den, det var helt ok. Instruktören var medryckande och gav ett allmänt skönt intryck. Och tjena vad svettig jag blev!

Men var det min grej? Här vill jag komma med ett nja. Inte på grund av att det kändes jobbigt eller pinsamt, utan för att det helt enkelt inte var så pass roligt att det vägde upp att vara i en gympasal med 70 andra. Största behållningen av kvällen var nog att jag istället blev sugen på att ta upp joggingen igen. Tysta, ensamma pass på vintern. Sådan är jag. Ice, ice baby.

Ibland är det lätt att känna sig lite så där speciell på ett felaktigt sätt. Som att hela världen snurrar runt mig. Som att det bara är jag som känner mig vid sidan av allt, lite ostämd. Ur synk. Det behövs inga dramer i livet för att få snurr på de tankarna, det räcker med en första, skavande flisa. Något som bildar en nedåtgående spiral av osund självömkan. En frossa i allt som är det innersta svagaste.

Igår kändes det som om jag var på väg att bli galen. Gå sönder. Det låter väl överdrivet, men faktiskt. När man känner att man har kontroll över så väldigt, väldigt lite och får panik över det. Hur lätt det då är att grotta ned sig i de tankarna istället för att ventilera. Att nästan som av stolthet hålla andan istället för att andas ut sin ensamhet.

Jag är speciell på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är Guds dotter. Jag är en älskad maka, dotter, syster och vän. De sanningarna tar inte bort växtvärken i att utvecklas och kommer knappast - låt mig hoppas inte - göra mig till en alldeles perky pesonlighet, men det är sanningar som är värda att jag ger dem lite större plats i mitt liv.

Båda mindre bröderna blev av med jobben när GRIN sorgligt nog gick i konkurs. Här kommer jag på förslag till nya livskall, de finns redan där för er, reach out and grab it!

Vi ska ha många fina stunder, du och jag. Folk kommer att avundas oss - vi kommer att vara ett vackert par. Så synkade. Jag kommer att anförtro dig så mycket. Sakna dig när vi inte är tillsammans. Du kommer komplettera mig och göra mig mer hel uppdaterad.

Man kan hitta det i tidigare års blogginlägg om man letar, det finns en slags latent melankoli hos mig som ibland letar sig upp till ytan. Och alldeles speciellt när det snurrar lite för fort runt om.

Det börjar med att jag mer går in i mig själv, skalar bort omvärlden lite mer. När människor frågar hur jag mår börjar jag rabbla en ramsa om hur bra livet är egentligen, bara lite grått i översta skiktet liksom. Jag märker det i att jag lättare gråter när jag är ensam och att jag sedan bortförklarar det för mig själv. Jag blir tystare och tröttare.

Så kanske att man ska lära sig något av hur det har varit tidigare. Den här gången har undanflykten eller vad man ska kalla det varit att allt ju rullar på. Ingen kris på jobbet. Det mesta är bara roligt.

Fast det blev kanske lite mycket ändå, va? Att jobba heltid, starta en ny kyrka, plugga halvtid och sedan gå en annan kurs vid sidan av är kanske mer än vad man borde ta sig an. Det kan jag säga till vem som helst men inte till mig själv.

Fast nu gör jag det ändå. Jag vill inte göra mig själv till en sliten följetong, predestinerad till att hamna under samma gråa, våta filt år efter år. Man måste välja bort viktiga saker till förmån för det viktigaste.

Så hejdå teologiska högskolepoängen, det var fint att nästan ha er.

Den där klyschan med att det är mycket nu. Jag är lite allergisk mot den, det blir lätt en skrytfaktor. Idag är det som lite fint att säga att det är mycket nu. Att det har varit fullt upp på jobbet. Att man är trött och sliten. Jag vet att det allt som oftast är så för många och mig inkluderad, men jag tycker inte att det borde vara så, och det borde definitivt inte vara något att skryta med (och detta riktar jag allra mest till mig själv). 

Det borde vara fint och eftersträvansvärt att säga att det går bra på jobbet, att det är lagomt mycket. Alla chefer borde vara som min chef, som bannar en om man jobbar för mycket eller inte går hem i tid.

Den här helgen har varit småtung stundtals. Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det är lite själslig växtvärk. Det är mycket nytt som ska in, i och med detta med kyrkan. Ett ledarskap som är nytt på en nivå för mig, speciellt den delen som handlar om att jag och Nicklas tillsammans ska dela och ta vara på det som är våra respektive styrkor.

Att vara med kyrka gör oss dessutom mer eller mindre alltid redo, det finns alltid något som behöver planeras. För att inte tala om alla människor som vi så gärna vill träffa.  Orättvist nog kan jag tycka så följer det inte med någon extra tid i det paketet.

Så nu är jag trött, fast mest på insidan. Så då tänkte jag att en monsterfilm kanske kunde sitta bra som botemedel. Det brukar ju göra det.

Det där med mod, igen. En del av er som läser här vet kanske att jag har någon slags köra-bil-fobi. Och att jag faktiskt gick i terapi för det. Jag skulle inte vilja säga att den är borta, men den är mindre påträngande, lättare att hantera.

Nåväl, i julklapp fick stora syster ett presentkort på att bli körd till Gustavsberg av mig. Det skulle hon casha in idag, och jag kände mig förvånadsvärt lugn, och resan dit gick bra. Rakt fram, rakt fram och så rakt fram,ungefär. Sedan trevligt stros, prat och naturligtvis många fina saker att titta på.

Men så hem. Det har hänt minst en gång tidigare, så på grund av att jag missar att hålla till vänster åker vi plötsligt mot stan. Ångest blir min arvedel men gps:en (som Nicklas så smart tidigare gav mig i födelsedagspresent) min räddning, så vi tråcklar oss ut och byter riktning, systern, bilen och jag.

Sådant som alla vanliga människor med körkort gör kanske nästan jämt. Men inte jag.

Och det gick ju bra den här gången med. Systern var lugnande och uppmuntrande och jag andades ut när vi äntligen såg skyltat 226 - Huddinge.

Hade vi inte kört fel skulle jag inte sagt något om mod, för tacksamt nog så kändes det inte så läskigt - innan. Men nu blev det något av en sådan övning igen. Jag antar att jag ska tacka och ta emot för övningen, och kanske duscha av mig kallsvetten.

Gissa vad Tjugofyrakyrkan ska göra på söndag? Vi tänkte hänga. You heard me!

Denna gång ska vi tillbringa söndagseftermiddagen på Café Kajkanten i Tullinge. Kanske med en kortlek eller så. Där kan man dricka Johan & Nyströms-kaffe, och det tänker jag göra. Och ibland får man två kokosbollar när man beställer en, bara så att det inte ska se så ensamt ut, bara en sådan sak.

Hit är man om möjligt ännu mer välkommen eftersom det är ett helt vanligt café, öppet för alla. Vi kommer vara där från 15 och framåt. Kom dit, vi är rätt trevliga faktiskt!

Jag vill rätt mycket, men jag är samtidigt ganska bekväm av mig. Jag behöver därför ganska stora doser av motivation för att verkligen få något gjort, och ganska ofta måste motivationen kombineras med en piska.

Så nu sitter jag här igen med en kursstart, kurslitteratur som ska läsas och uppgifter som ska lämnas in. Som jag i och för sig ställer klockan för att gå upp och ta i tu med, men som jag sedan blandar ut med alldeles för mycket te, telefonsamtal och lite slösurf. Man kan tycka att jag kunde nöja mig med att läsa för den egna vinningens skull, men då skulle jag aldrig komma längre än till att införskaffa böckerna. Jag behöver deadlines, dåligt samvete och avsatt tid i kalendern.

Så nu sitter här och är småirriterad på mitt flitiga jag som förnumstigt alltid tycker att det bra att jag förkovrar mig, utmanar mig själv, satsar på det som är viktigt, blablabla. När mitt verkliga jag egentligen bara vill tillbringa förmiddagen i morgonrock framför en drös teveserieavsnitt.

Idag med posten så kom äntligen mina kursböcker. Och här har kursledaren tänkt till lite extra och valt böcker som plockar upp varandra i färgmatchning. Det tycker jag att man ska ha cred för.