plastjesus & jag

Vara ute och njuta av hösten. Fast finns det någon höst att njuta av?

Läsa skönlitteratur. Men jag har beställt några till semestern.

Laga lunchlådor. Det blir mycket sushi just nu.

Slappa i Chandler-fåtöljen, fast den är i och för sig numera utbytt till en soffa faktiskt. Men så värst mycket slapptid får inte den heller.

Städa. Äh.

Måla naglarna.

Blogga. Det jag nog sörjer mest.

Det mesta är världsliga grejer som trycks undan av att vänner prioriteras. Så jag tror att det får räknas som ok. Förutom det där med bloggbortfallet dåra.

Så, låt se om det skulle kunna gå att klara sig utan dator på semestern, dvs. nöja sig med att klara allt på iPhonen istället. Som att blogga till exempel.

Igår firade jag och Nicklas av lilla svägerskan genom att ta henne och lilla bror på bio med middag. Bion ska nog få en egen postning. Det var mycket trevligt, men jag kunde återigen konstatera att just middag ute är det av äta-ute-lyx som jag tycker minst om. Jag föredrar alla gånger frukostdejter, bruncher, lyxiga luncher och att fika ute före middagar ute.

Men det kan naturligtvis ha att göra med att min favoritmat är, eh, mackor och te.

Jo, det blev ett visionsmöte. Och efter det har det varit både fullt upp och behov av vila, nästan på en och samma gång. Men det var ett möte i söndags. Och oj vad skönt det kändes.

Vi kom till lokalen som vi hyrt klockan 11. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var lite nervös. Men så klart, jag är ju lite av en orolig själ, även om den där oron är på en så mycket lägre nivå nu för tiden.

Så vi började plocka i ordning. Rigga el utifrån att trefasen förblev inlåst för oss. Testa ljud, hänga backdrops.

Sedan blev klockan strax innan tre och folk började droppa in. Vi minglade runt till musik ett tag, tills bandet gick upp på scen och spelade "Beautiful Day". Jag och Nicklas hälsade välkommen, sedan en sång till.

Så var det dags för vår presentation, när jag och Nicklas skulle berätta om varför. Hur. Vad som är tanken med framtiden. Vi pratade på i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan bandet igen. Så lite praktisk info, och sedan schyst fika och fortsatt mingel.

Ganska så casual om jag får säga det själv, med runt 50 personer där.

Det kändes bra, och det kändes stort. Jag märker att jag har lite svårt att skriva om det, bara en sådan sak som att det här inlägget har dröjt. Men det var verkligen ett stort kliv för oss, att bli formellt publika. Det är mycket att ta på våra axlar - vi var drygt tretton personer som stod bakom detta. Några av de mest fantastiska människor jag har träffat. Så jo, det var bra, bättre än bra. Och stort i all sin småskalighet. Men inte helt utan att kännas..utlämnat. Vara beredd på att bli bedömd. Men tjena, det är värt det!

Nästa gång blir den 6 december klockan tre, samma lokal. Fast innan dess kan man om man vill följa med på årets sista grill ute på Lida - vi bjuder på varmt att dricka men halsdukar får du stå för själv. 12.30 på Lida eller buss 721 som går 12 sharp från Tullinge station. Kom!

Jag är lite orolig och nervös, därför städar jag. Det lugnar alltid. Plocka i ordning i sitt hus så att det är ordning någonstans.

Orsaken till den här nervositeten är det där visonsmötet som jag har tjatat om som går av stapeln på söndag. Som den där kyrkan som jag har tjatat ännu mer ska hålla i. Vi ska ta klivet närmare att bli en kyrka på riktigt, börja definiera oss publikt.

Och för detta - satsning. Vi har bokat lokal. Bestämt fika. Repat in musik. Tryckt material. Köpt elektronik. Hyrt scen. Grejat backdrops. Ja ni vet. Fixat. Och så bjudit in folk och så allra mest, naturligtvis planerat vad och varför.

Man kan naturligtvis vara nervös för mindre. Stå på scen och grejer.

Men sedan finns det en dimension till. Vi ska bli en kyrka, så allt runt omkring till trots - det som betyder något är Gud. Att börja skapa en yta för att visa upp att det är ju det här som är grejen, det är det här som gör mitt liv och hur jag tror att det är till för alla. Och hur det måste, måste komma fram och ut.

Vem som helst kan väl fixa arrangemang - varför ska man gå på ännu ett. Men det här ska ju vara något mer. Vi vill visa på den där guden som inte släpper taget, och jag är nervös för att stå i vägen för allt det. Att det ska komma att handla om allt runtomkring - stativ som inte kommer, om låtlistorna synkar - när det handlar om dig och att du är älskad.

Nu måste jag fortsätta dammsuga. 

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i - kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Skärholmen centrum som numera heter SKHLM är ett strålande inomhuscentrum som verkligen blomstrar. Men de införde förra hösten ett betalsystem med bommar, kort och grejer - till en början fick man stå gratis i tre timmar, men sedan gick de över till att ta betalt. 10 kronor var lägsta summan, helt idiotiskt om man vill locka besökare. Det blev dessutom långa, långa köer inne vid betalstationerna.

Snart visade det sig att kunderna faktiskt valde bort SKHLM för detta. Tror jag det! Vem har lust att bara spontan-åka dit och strosa runt om det både kostar pengar och är krångligt. Och grejen är att det finns mycket mer än att bara shoppa, det finns en schysst food-court och det finns caféer.

Men nu! Nu är bommarna borta och automaterna övertäckta. Det blev för krångligt och de tappade för mycket besökare vilket de gick ut med i ett pressmeddelande. Jag hade dock köpt om de hade fortsatt med tre timmar gratis parkering, men jag klagar inte.

Mycket nytt blir jag trött av, men för all del, när man väl genomlidit det nya en gång är det inte längre nytt. Jag håller fast vid det. Veckans nya (och därför också lektioner i mod) var först att vara inbjuden talare på ett seminarium, jag är van vid att prata inför folk utan mest i sällskap jag känner till. Men det gick bra. Så klart.

Nummer två kommer i helgen då jag och Nicklas ska på vår första kyrk-sak som vi gemensamt blivit inbjudna som talare till. Att tala i kristna okända sammanhang - very nytt.

Så vad gör man då om inte boosta upp med ytligheter. Som ett läppglans på H&M för 29,50 kr bara för att det är svart. Och jag gillar det! Jag ser ännu lite mer monokrom ut tillsammans med det övriga svarta och bleka. Och eftersom Kerstin ville ha bilder kommer det här, trots idogt knäppande bidde det en hemlig bild.

Jag har en ny respekt för modebloggare, vilken tid de måste lägga ned på att få de rätta bilderna. Att de skulle vara mer bildvänliga än jag kan jag väl aldrig tro.

Men vad är grejen med allt detta Hello Kitty och Snobben bland kedjornas underkläder och andra grejer? Jag är vuxen, jag vill inte ha trosor med barnmotiv och känna mig pedofilbegärlig.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Låt oss idag börja en ny kalashelg - om jag lägger ut min här så kan fler hoppa på den tycker jag.

Ikväll kan jag i och för sig inte ta med lekkamrater då jag och Nicklas är ensam-bortbjudna. Det ska så klart bli nog så trevligt, så inget ont om det. Men ni andra kan ta igen det på lördag då mina kyrk-chicas med vänner har den numera berömda klädbrunchen, läs mer här och KOM!

Söndagen sedan ska fyllas med spel tänkte Tjugofyrakyrkan. Jag ser därför fram emot att köra minst ett seriöst race i Plump under en dedikerad spel- och hängeftermiddag hemma hos mig & Nicklas från klockslaget 15. I dare you. Ta med en kompis och snylta på snacks och trevligt sällskap.

Och när jag ändå kör på och promotar för fullt: Boka in den 1 november. Och signa upp dig på Tjugofyrakyrkans nyhetsbrev.

Jag generaliserar ofta och kraftigt när det kommer till svensk film. Är det inte över-artikulerat Dramaten-skådespeleri så är det hysteriskt snor-gråt och folk som skriker "har ni knullat med varandra, har ni det?" till varandra. För att inte tala om all b-action som spottas ut och rundgången av skådespelare.

Nej tack.

Men så var jag på bio i veckan och såg "Flickan". En rätt så hypad film och det är alltid svårt att se något med höga förväntningar. Jag kom på mig själv att efter kanske halva filmen tänka att njaa, en bra trea till film, men.. Men så smög den sig på en och bara växte ut. Och landade i att faktiskt vara så där bra.

"Flickan" är något så ovanligt som en film med fantastiska barn-skådespelare, rakt igenom. Det är naturromantik utan att kännas alltför pretentiöst, det är en perfekt balansgång mellan jobbig känsla i magen och fin atmosfär. Fotot är fantastisk och musiken likaså.

Filmen innehåller inte överdrivet mycket dialog, men blir ändå inte så där övertolkande svår. Den är helt enkelt en mycket fin skildring av en sommar och en skev vuxenvärld genom ett barns ögon. 

Jag brukar ju fiska efter kollegor via denna kanal, men den här gången handlar det inte så mycket om att bli min kollega direkt, mer indirekt. IOGT-NTO:s medlemstidning Accent söker en reporter, och förutom att du, om du får jobbet, kommer att sitta väldigt nära och därför också bli lite hejsan med mig, så får du även Pierre som chef.

Pierre är en av de grymmare i medie- och kommunikationsbranschen (fråga alla som är något inom branschen, vet de inte vem Pierre är så är de ändå säkert inget att ha). Han är killen med skrämmande koll och är dessutom meget, meget trevlig. Sök!

Läs mer om tjänsten här!

Nu har det där med hur-gör-kläder växt fram till något. Så nästa lördag, den 17:e, blir det klädbrunch här i Tullinge med mina kyrk-chicas och vänner. Vi ses runt klockan 11 hos Lina, sju hus från mig, och har med oss kläder, skor och liknande grejer som är schyssta men som inte används. Sedan äter vi bl.a. bagels som jag har tänkt att baka (jag kan!) medan vi spanar in vad de andra har haft med sig och som vi vill köpa av dem. Allt ska vara billigt men uppmärkt med namn och pris. Tänk 10-20-30-40-50 kronor. Typ.

Kom om du har grejer du vill bli av med, om din garderob ekar och du vill fynda på dig, eller om du bara vill ta en lördagsbrunch med bästa brudarna. Hör av dig till någon av oss eller lämna ett hejsan här i gästboken!

Jag skrev tidigare inför 2009 om hur jag ville att mitt liv mer skulle få handla om andra människor. Att öppna upp och ge plats. Något som för mig kändes ganska stort, som ett ordentligt kliv vidare. Jag har alltid varit mån om min ensamtid och dessutom inte alltid hittat viljan i det här med relationer. Inlägget som jag skrev då var en önskan efter viljan. Att vilja vilja.

Och så kom Tjugofyrakyrkan och jag blev förälder åt den. Och då inser man hur lite det i relationer handlar om att bara sitta och vänta på att det ska hända. Hur det handlar om mina initiativ, som i sin tur kan skapa en inställning. Att man kan göra sig beroende av andra människor på ett sätt som gör det hela så mycket mer spännande.

Ibland måste man bara börja agera utifrån det man vet är rätt, det man önskar, även om man själv i själ och hjärta inte riktigt är där än. Så var det iallafall för mig. Jag fick lära mig (och är fortfarande väldigt mycket inne i den processen) att ställa mig till socialt förfogande. Öppna upp genom att bjuda in. Och kolla här, det fungerar!

Ikväll ska vi över till två nygamla vänner på middag. Imorgon förmiddag blir det förmiddagskaffe inne i stan med vänner, och efter det ska systerson Sebastian firas av med familjebaluns. På kvällen är vi hembjudan på fotbollskväll till nya vänner. Och på söndag är träff med Tjugofyrakyrkan.

Det är mycket, men är det något jag vill lära mig att tänja på så är det just mina sociala gummiband. Jag vill inte vara exklusiv, jag vill inte ha min lilla krets och så inga fler.

Låt mig komma med en status-uppdatering: Det tog ett tag, men nu kan man nog säga att effekterna av att själv välja sin tid lite mer börjar ge resultat. Det där melankoliska - förlåt, det negativt melankoliska - har gett sig av. Gott så.

Så livet är fortfarande fullt upp, men inte för mycket. Det är mycket vänner, och jag vet inte om det finns så mycket bättre saker att lägga sin tid på. Man kunde naturligtvis skriva att det är mycket med Tjugofyrakyrkan, för det är det, men det är ju vänner om något.

Den första (OBS, ändrat datum!) november kommer att vara en vacker, spännande och säkert rätt nervös dag. Då kommer Tjugofyrakyrkan ha sin första offentliga grej. Inte en gudstjänst, men en samling där vi berättar om vilka vi är och vad vi vill. Vi kommer att ha en massa mer kanske man kan säga gudstjänstliknande grejer längre fram, men är du skraj och har lite fördomar om sådant kan du ändå lugnt komma den första november: vi tänker berätta om vilka vi är. Hur vi har tänkt, lite kort så där. Spela schysst musik och bjuda på fika. Och så återigen: alla dessa sköna människor. Som är to die for.

Mer info kommer så klart, men boka in redan nu: första november. Ute i söderbetongen.

Jag har givits en fantastisk familj. Det är inte bara alla miljarders syskon, utan deras respektive också. Som lilla svägerskan.

Har man en bror som är några år yngre så kan det ta ett tag innan den som han har fäst sig vid fäster sig hos en själv. Man måste bli lite synkroniserat vuxna först. Men efter ett tag så upptäckte jag henne. Hur hon kunde utmana mig, både i att vara spontan och i att se min egen inverkan på människor två varv till. Att det kanske inte bara var att slänga ur sig.

Det är så tacksamt att vara med dem båda, det är mycket glädje och mycket te. De är essensen av människor att trivas med. Det finns ro.

Lilla svägerskan är omtänksam, ibland nästan mot sin vilja. Hon bråkar med känslan av att inte alltid vilja, men veta att man borde och därför också göra det. Hon vill göra rätt, och det är beundransvärt. Hon är en fantastisk organisatör, hon har en magisk presentlåda och är så mycket mer ekonomisk än vad som kanske verkar.

Hon är väldigt vacker och blir ännu vackrare i och med att hon vågar ta ut svängarna och inte fastnar i det enbart klassiska. Hon har en fantastisk känsla för färger och passar i allt. Det hon rör vid blir vackert.

Jag är så väldigt, väldigt glad för att ha henne i mitt liv. Att dessutom ha henne så nära är en ren välsignelse. Grattis fina!

Hemma. Jag älskar att resa bort, jag älskar att komma hem.

Även om hotell-klageriet inte lönade sig (jag tar ut min hämnd via Tripadvisor), så fick vi bra utdelning på annan feedback. Som att vi hade betalat hutlös hyra för en GPS som glappade konstant - inget bråk, pengarna tillbaka. Eller att Nicklas fick en lite val rå hamburgare på flygplatsen och kom tillbaka med ett berg av annan mat.

Jag tillhör inte dem som tycker att man har rätt till att vara otrevlig så fort något går snett. Ohyfs tycker jag aldrg blir någons rättighet. Men kan vara artig och påpekande. Bestämd om så krävs, så klart. Oftast kommer man dessutom längre med det.

GPS-killen var dessutom smart. Han gav oss pengarna tillbaka utan att knota, och bad oss sedan att utvärdera hans arbetsinsats. Well, gissa vem som kommer att få höga betyg! 

När vi nu har klarat av det matiga inlägget kan vi ta upp de övriga vikiga sakerna. Som hur hotellet är. Som vad jag har druckit på Starbucks. Om jag har inhandlat te ännu, och i så fall - vilken sort.

Hotellet som vi bor på är byggt på 1800-talet. Det betyder att det är snyggt, men väldigt opraktiskt. Som exempelvis två gigantiska fönster i det minimala sovrummet, vilket i kombination med ett kallt element gör att det nästan är kallare inomhus än utomhus. Eller att hotellets service inte känns så värst, direkt när vi checkade in var det en hel radda grejer som jag skrev upp och tog ned till receptionen (skitiga koppar, papperskorg som inte var tömd på toaletten, en handduk på golvet i hallen), men inget hände för det. Grr.

Så Starbucks, detta hem när jag inte är hemma. Döm om min förvåning då en sojalatte på Waynes alla gånger trumfade ut Starbucks egen! Jag ska testa det här faktumet fler gånger i Florida. Sedan blev det i vanlig ordning te och chai-latte.

Jag och Nicklas är för de som känner oss knappast kända gourmander, men vi brukar hitta våra grejer på respektive resa. Den här gången blev det digestive-flapjacks för Nicklas (be mig inte förklara), och Diet Coke Cherry för mig. Ok, jag skäms lite. Jag förstår rent objektivt inte hur jag kan tycka att den smakar gott, men det gör jag.

Idag åker vi tillbaka till Manchester då vi flyger hem därifrån. Jag vill leta reda på te att köpa med mig hem, och så vill jag se efter om kängornas förlovade land har något att erbjuda mig som Stockholm inte har.

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Den där afrikanska dansen som jag skulle ge mig på blev inte av förrän igår. Det var lite nervöst innan det satte igång, men sedan tänkte jag krasst att kan dessa kvinnor så kan jag. Jag menar, klientelet var inte som på en snitsig dansklass på Sats, det här var Gym-mix med en medelålder på 45.

I vilket fall så kan man säga att det var afrikansk dans light. Eller visste ni att Vanilla Ice är afrikan? Jorå, vi skakade loss till glassmannens one hit wonder. Det kanske säger något om afrika-nivån.

Fast nu ska jag inte vara den som är den, det var helt ok. Instruktören var medryckande och gav ett allmänt skönt intryck. Och tjena vad svettig jag blev!

Men var det min grej? Här vill jag komma med ett nja. Inte på grund av att det kändes jobbigt eller pinsamt, utan för att det helt enkelt inte var så pass roligt att det vägde upp att vara i en gympasal med 70 andra. Största behållningen av kvällen var nog att jag istället blev sugen på att ta upp joggingen igen. Tysta, ensamma pass på vintern. Sådan är jag. Ice, ice baby.

Ibland är det lätt att känna sig lite så där speciell på ett felaktigt sätt. Som att hela världen snurrar runt mig. Som att det bara är jag som känner mig vid sidan av allt, lite ostämd. Ur synk. Det behövs inga dramer i livet för att få snurr på de tankarna, det räcker med en första, skavande flisa. Något som bildar en nedåtgående spiral av osund självömkan. En frossa i allt som är det innersta svagaste.

Igår kändes det som om jag var på väg att bli galen. Gå sönder. Det låter väl överdrivet, men faktiskt. När man känner att man har kontroll över så väldigt, väldigt lite och får panik över det. Hur lätt det då är att grotta ned sig i de tankarna istället för att ventilera. Att nästan som av stolthet hålla andan istället för att andas ut sin ensamhet.

Jag är speciell på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är Guds dotter. Jag är en älskad maka, dotter, syster och vän. De sanningarna tar inte bort växtvärken i att utvecklas och kommer knappast - låt mig hoppas inte - göra mig till en alldeles perky pesonlighet, men det är sanningar som är värda att jag ger dem lite större plats i mitt liv.

Båda mindre bröderna blev av med jobben när GRIN sorgligt nog gick i konkurs. Här kommer jag på förslag till nya livskall, de finns redan där för er, reach out and grab it!

Vi ska ha många fina stunder, du och jag. Folk kommer att avundas oss - vi kommer att vara ett vackert par. Så synkade. Jag kommer att anförtro dig så mycket. Sakna dig när vi inte är tillsammans. Du kommer komplettera mig och göra mig mer hel uppdaterad.

Man kan hitta det i tidigare års blogginlägg om man letar, det finns en slags latent melankoli hos mig som ibland letar sig upp till ytan. Och alldeles speciellt när det snurrar lite för fort runt om.

Det börjar med att jag mer går in i mig själv, skalar bort omvärlden lite mer. När människor frågar hur jag mår börjar jag rabbla en ramsa om hur bra livet är egentligen, bara lite grått i översta skiktet liksom. Jag märker det i att jag lättare gråter när jag är ensam och att jag sedan bortförklarar det för mig själv. Jag blir tystare och tröttare.

Så kanske att man ska lära sig något av hur det har varit tidigare. Den här gången har undanflykten eller vad man ska kalla det varit att allt ju rullar på. Ingen kris på jobbet. Det mesta är bara roligt.

Fast det blev kanske lite mycket ändå, va? Att jobba heltid, starta en ny kyrka, plugga halvtid och sedan gå en annan kurs vid sidan av är kanske mer än vad man borde ta sig an. Det kan jag säga till vem som helst men inte till mig själv.

Fast nu gör jag det ändå. Jag vill inte göra mig själv till en sliten följetong, predestinerad till att hamna under samma gråa, våta filt år efter år. Man måste välja bort viktiga saker till förmån för det viktigaste.

Så hejdå teologiska högskolepoängen, det var fint att nästan ha er.

Den där klyschan med att det är mycket nu. Jag är lite allergisk mot den, det blir lätt en skrytfaktor. Idag är det som lite fint att säga att det är mycket nu. Att det har varit fullt upp på jobbet. Att man är trött och sliten. Jag vet att det allt som oftast är så för många och mig inkluderad, men jag tycker inte att det borde vara så, och det borde definitivt inte vara något att skryta med (och detta riktar jag allra mest till mig själv). 

Det borde vara fint och eftersträvansvärt att säga att det går bra på jobbet, att det är lagomt mycket. Alla chefer borde vara som min chef, som bannar en om man jobbar för mycket eller inte går hem i tid.

Den här helgen har varit småtung stundtals. Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det är lite själslig växtvärk. Det är mycket nytt som ska in, i och med detta med kyrkan. Ett ledarskap som är nytt på en nivå för mig, speciellt den delen som handlar om att jag och Nicklas tillsammans ska dela och ta vara på det som är våra respektive styrkor.

Att vara med kyrka gör oss dessutom mer eller mindre alltid redo, det finns alltid något som behöver planeras. För att inte tala om alla människor som vi så gärna vill träffa.  Orättvist nog kan jag tycka så följer det inte med någon extra tid i det paketet.

Så nu är jag trött, fast mest på insidan. Så då tänkte jag att en monsterfilm kanske kunde sitta bra som botemedel. Det brukar ju göra det.

Det där med mod, igen. En del av er som läser här vet kanske att jag har någon slags köra-bil-fobi. Och att jag faktiskt gick i terapi för det. Jag skulle inte vilja säga att den är borta, men den är mindre påträngande, lättare att hantera.

Nåväl, i julklapp fick stora syster ett presentkort på att bli körd till Gustavsberg av mig. Det skulle hon casha in idag, och jag kände mig förvånadsvärt lugn, och resan dit gick bra. Rakt fram, rakt fram och så rakt fram,ungefär. Sedan trevligt stros, prat och naturligtvis många fina saker att titta på.

Men så hem. Det har hänt minst en gång tidigare, så på grund av att jag missar att hålla till vänster åker vi plötsligt mot stan. Ångest blir min arvedel men gps:en (som Nicklas så smart tidigare gav mig i födelsedagspresent) min räddning, så vi tråcklar oss ut och byter riktning, systern, bilen och jag.

Sådant som alla vanliga människor med körkort gör kanske nästan jämt. Men inte jag.

Och det gick ju bra den här gången med. Systern var lugnande och uppmuntrande och jag andades ut när vi äntligen såg skyltat 226 - Huddinge.

Hade vi inte kört fel skulle jag inte sagt något om mod, för tacksamt nog så kändes det inte så läskigt - innan. Men nu blev det något av en sådan övning igen. Jag antar att jag ska tacka och ta emot för övningen, och kanske duscha av mig kallsvetten.

Gissa vad Tjugofyrakyrkan ska göra på söndag? Vi tänkte hänga. You heard me!

Denna gång ska vi tillbringa söndagseftermiddagen på Café Kajkanten i Tullinge. Kanske med en kortlek eller så. Där kan man dricka Johan & Nyströms-kaffe, och det tänker jag göra. Och ibland får man två kokosbollar när man beställer en, bara så att det inte ska se så ensamt ut, bara en sådan sak.

Hit är man om möjligt ännu mer välkommen eftersom det är ett helt vanligt café, öppet för alla. Vi kommer vara där från 15 och framåt. Kom dit, vi är rätt trevliga faktiskt!

Jag vill rätt mycket, men jag är samtidigt ganska bekväm av mig. Jag behöver därför ganska stora doser av motivation för att verkligen få något gjort, och ganska ofta måste motivationen kombineras med en piska.

Så nu sitter jag här igen med en kursstart, kurslitteratur som ska läsas och uppgifter som ska lämnas in. Som jag i och för sig ställer klockan för att gå upp och ta i tu med, men som jag sedan blandar ut med alldeles för mycket te, telefonsamtal och lite slösurf. Man kan tycka att jag kunde nöja mig med att läsa för den egna vinningens skull, men då skulle jag aldrig komma längre än till att införskaffa böckerna. Jag behöver deadlines, dåligt samvete och avsatt tid i kalendern.

Så nu sitter här och är småirriterad på mitt flitiga jag som förnumstigt alltid tycker att det bra att jag förkovrar mig, utmanar mig själv, satsar på det som är viktigt, blablabla. När mitt verkliga jag egentligen bara vill tillbringa förmiddagen i morgonrock framför en drös teveserieavsnitt.

Idag med posten så kom äntligen mina kursböcker. Och här har kursledaren tänkt till lite extra och valt böcker som plockar upp varandra i färgmatchning. Det tycker jag att man ska ha cred för.

Jag är ingen tok-shoppare. Jag är inte ärskilt förtjust i att gå i butiker och jag är dessutom rätt snål mot mig själv. Ska jag handla ska det helst vara fynd.

Men det där med att fynda är ett tve-eggat svärd. Inte så sällan blir köpen lite av en chansning. Ibland klockrena som jag sedan nöter ut tills de faller sönder, men ibland blir det som verkade så bra bara liggandes i någon låda. Det är inga stora pengar som försvinner, men där finns även konsumtions- och miljöaspekten.

Därför har jag tänkt att jag numera ska vara än mer selektiv i det jag köper. Jag har sedan tidigare sållat bort skräp-och-släng-kvalité från mina inköp, och som bekant är min färgskala ganska snäv vilket motverkar omatchande köp. Men det är dags att ta det ett steg vidare och tänka till ännu en gång inför mina framtida köp.

I samklang med det vill jag därför rensa ut det som jag inte använder, som en nystart. Och en hel del av det som jag vill göra mig av med är mer eller mindre oanvänt. Felköp på Tradera. Reaskor. Fel storlekar.

Hur gör man då? Jag lämnar gärna och friskt till Second Hand, men det här är grejer som generellt är i bättre skick än det jag brukar lämna. Tradera tror jag inte att jag orkar mig på. Byteskvällar, hur gör man då? Bjuda in en drös vänner med liknande problem och så sätter alla en tjuga per plagg? 

Tell me, för här ska rensas. Rensas big.

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en särskilt modig person. Ibland kanske till och med motsatsen. Men så i somras läste Nicklas något för mig om mod - att vara modig är att göra det man egentligen är rädd för. Du är inte modig bara för att du gör vad som helst, då är man mest bara orädd (vilket naturligtvis också kan vara bra).

Så då tänkte jag att det fanns utrymme även för mig att vara modig. För det finns ju som sagt en hel del saker som jag är rädd för.

Man får börja med det lilla. Som att idag när Nicklas skulle överraskas med relaxavdelnings-besök i Södertälje köra oss dit. Eller att för allra första gången hoppa från femman på ett badhus, ney, för första gången i mitt liv hoppa från en trampolin ned i vatten. Både jag och höjder och jag och vatten är egentligen mindre såta vänner.

Det gick bra både att köra och att hoppa. Men största utdelningen låg i att inte återigen välja det jag annars alltid brukar välja, göra som jag mest brukar göra, utan att istället förvåna både mig själv och andra. Och att få känna mig modig.

Redan imorgon har jag nästa encounter, då ska jag på ett pass afrikansk dans. Eh.

Vi är ju smådigitala, Tjugofyrakyrkan, även om jag hoppas på att vi ska bli det ännu mer. Men vi har ju still going strong Rymdhunden Lajka, en blogg jag skulle rekommendera vilken dag i veckan som helst eftersom den är väldigt fyndig och välskriven; Stephanies blogg Quo Vadis, fast den ligger lite i stå. Sedan har vi en up’n'coming, nämligen bloggen Laktosfritt - kristen laktosintolerant spelälskare -´som är Viktors blogg där spel har en stor plats.     

Nicklas finns på Twitter, och jag med but of course. Och även Lucas. Och så Rymdhunden i en liten men naggande god twitter-version känns bra att avsluta med.

Det är mycket med Tjugofyrakyrkan, och det ska väl knappast bli mindre med tiden heller. Än så länge samlas teamet på onsdagar för att se till att vi lägger en och samma grund vad gäller vision och värderingar, men förutom fortsatta öppna häng-tillfällen kommer vi i september att börja med smågrupper en till två gånger i månaden, dvs ett sätt att praktisera kyrka och vad vi vill att den ska vara i mindre grupper och på vardagar.

Fortfarande öppet för alla som vill, men till skillnad från häng-tillfällena ska man veta att här ingår bön och bibelprat. Fortfarande förutsättningslöst, det behövs inga förkunskaper, man måste inte ha läst Bibeln tidigare eller ens ha en tro, alla måste inte tycka samma lika, utan man är välkommen att bara vara med och fundera högt eller tyst. 

Här kommer det alltså att pratas om Gud och sånt, men tanken är också att i mindre sammanhang kunna lära känna varandra bättre, ta del av varandras liv och vardag. Glädjas åt det goda, göra något åt det ruttna och hjälpa till att bära varandras flyttkartonger, ungefär.  

Ett bra sätt att hålla sig a’ jour med Tjugofyrakyrkan är att signa upp sig på vårt nyhetsbrev. Do it!

Jag vet inte hur många filmer man ska se av en kreatör för att kunna säga att man har gett henne eller honom en ärlig chans, men nu har jag sett iallafall fem, sex filmer av Woody Allen och jag tror att jag stannar där. Det blir ju aldrig riktigt bra i mina ögon! Eller så har han kanske de-genererat på senare år, jag känner mig inte tillräckligt a’ jour för att våga säga något om hans gamla filmer som jag såg för länge sedan.

Men ta "Whatever works", Woodys senaste som jag var och såg på bio i förra veckan. Åh en sådan klyscha till berättelse. Gammal trumpen stöt med en alldeles för mycket yngre tjej. Yadayadayada. Och så fortsatte det - hela filmen var sedan en lång orgie i fler totalt förutsägbara manusklyschor.

Dessutom hade Woody roat sig med att skriva in att huvudpersonen skulle vara berättare för filmen. Tala direkt till publiken. Usch.

Och det som slår mig är detta: hur upparbetad cred verkar göra att allt av cred-inbringaren bara slinker igenom. Det hade varit intressant att se hur den skulle ha blivit emottagen om den gick under noname-regissör-flagg.  

Nä, nu känner jag mig lite filmgrinig. Nästa vecka ska jag och Anton jämföra filmsmak med "Inglourious Bastards" och nu tycker jag att det är dags för Tarantino att få mig att le igen och sluta gnälla. 

Yngsta lillabrodern hade lyckats fixa förhandsvisningsbiljetter till District 9 igår, och lucky me så fick jag komma med. Jag gillar ju det där med aliens och mutanter. Och jag tillhör dessutom dem som gillar det som Peter Jackson gjorde med Sagan om Ringen, oj så många timmar jag har tillbringat tillsammans med håriga fötter och talande träd. Men ok, denna gång var han bara producent.

I vilket fall - förväntningarna var rätt höga.

Men vad var egentligen District 9. Var det action, krig, sci-fi, drama? Tja, det var allt på samma gång. Det var Transformers och det var handkamera, det var Flugan och det var American History X, och allt tillsammans i en salig röra.

Och då gick det lite som det brukar gå. Lite av varje gav att jag gick ifrån biografen förvirrad - var det en tvåa eller en fyra? Platt fall eller genialiskt? Och till slut landar jag i något slags mellanting. Den var väl bra, ungefär. Vilket nästan är det tristaste omdöme man kan ge en film som denna, som ska vara realism-spektakulär.

Personligen hade jag velat se att man hade krutat på mer kring de politiska aspekterna, för filmen hade ett så enormt spelbart upplägg - att man hade gjort koloniseringen av rymdvarelserna som något högst oglamoröst, några som i denna film fick spegla rasism och vår rädsla för det nya och okända. Kanske drog man ned på det spåret för att inte tappa action-älskarnas gillande, för filmens spridning och succé kommer att byggga just på deras engagemang.

Så summan av detta blir: En gediget gjord bagatell, varken mer eller mindre.

På söndag smäller det igen, då grillar Tjugofyrakyrkan med vänner hemma hos oss. Förra gången bestod av massa mat, musik, spel och soffhäng. Vi var runt 20 stycken blandade själar som bara hade allmänt trevligt söndags-relax.

Vi säger att alla är välkomna, och menar det. Det är trevligt med något slags heads-up om att du kommer, men det funkar att bara droppa in också. 15:ish.

Fiffigt att ha ett sådant stort vardagsrum, får vi ibland höra när folk är hemma hos oss. Och det är det ju, fiffigt alltså, men det är också uträknat. När vi skulle renovera huset valde vi satsa på att kunna husera många människor i vårt hus och främst då vårt vardagsrum, så därför tog vid ned en vägg även om många tyckte att det var lite dumt att plocka bort ett rum.

Det är en myt det där med att allt kring vänskap och socialt liv ska funka så spontant och bara hända. Det kräver ibland lite insats, lite planering.  

Som igår. Tjugofyrakyrkan hade grillkväll hemma hos oss eftersom picknick börjar kännas lite kyligt. Folk hade med sig vänner och sedan grillade vi, spelade spel, pratade och allmänt hängde. Bästa sättet av häng, så totalt opretentiöst. Att lära känna vänners vänner är dessutom grejen, de har ju redan gått igenom en första check.

Vi har inte riktigt spikat vad och var det bli på söndag, men häng it is, klockan 15 som vanligt. Du är välkommen, som vanligt. Spana in Tjugofyrakyrkans sida för mer info närmare söndag.

Igår hade Rymdhunden en trehövdad fest - 10 år sedan hon flyttade hit, nytt jobb och ny lägenhet. För att göra festen extra pikant lade hon till klädkod: förort.

Jag såg mitt tillfälle att få hylla förorternas tonårsbrudar. De som åker med tokhängiga mysbyxor till skolan samtidigt som de är dock-mejkade.

Observera detaljer som ett bh-band i avvikande färg som syns, samt nedhasad kofta. Jag har naturligtvis övat flitigt på pussmunnen, men man ska inte glömma handknycken när man ska ta bilder inne på toaletten. Den var rätt svår att få till.

Det som tyvärr inte syns så bra är hur jag försökte få till en subtil men ändå existerande brunkrämsrand, vilket blev svårt då jag inte hade någon brunkräm.

Med Nicklas mysbyxor infann sig det rätta hänget. Jag kompletterade med ett par ballerinas och naturligtvis mobiltelefon.

Vinnare utkorades på festen, men det var svårt att toppa det vinnande bidraget: burkan.

Via Pernilla hittar jag denna kortfilm, vinnare från kortfilmsfestivalen Tropfest NY 2008. Så enkel (nåja, men ni fattar), så rörande.

Blocket, denna ständiga källa till glädje! Längst ned i en annons för telefoner hittade jag denna text. Säljaren verkar gilla raka rör och det ska ju han eller hon ha cred för. Att redan i annonsen berätta att det man säljer är "Kinesiska billiga kopior", den sorterns ärlighet skapar nästan lite omvänd-psykologi-goodwill så att man vill köpa, ney, åka hem till säljaren och se varan i handen.

Och kom ihåg - ring innan de är sålda, efteråt är det ingen idé!

Jag gillar tekniska prylar. Jag har fått och köpt allt från högtalare till mp3-spelare till kameror till förstärkare till gps i flera omgångar, och jag skäms fortfarande lite för att jag till Nicklas som 30-årspresent fixade en projektor. Grattis till mig, ungefär.

Mobiltelefoner har dock aldrig riktigt varit min grej. Jag gick inte ens igång på iPhone när den kom, inte så värst. Men nu efter att ha testat den ganska så flitigt så har jag insett att det ska vara den eller ingen som jobbmobil. Men naturligtvis så har jobbet Ventelo, som ett tag verkade utmana övriga av Apple godkända försäljare. Av lite olika anledningar blev det aldrig ett köp för min del.

Och nu. Nu köper Nicklas en iPhone, den nya varianten, och jag känner en avundsjuka som kan mätas, höras, synas, luktas. Och då får Ventelo för sig att sluta sälja sina gammel-phones. Som jag annars glatt hade nöjt mig med. (Fast det har jag inte fått bekräftat eftersom deras kundtjänst är sega på att svara. Men på hemsidan finns det ingen sådan info längre).

Nu funderar jag på om USA-resan kan vara min räddning. USA är ju svaret på ganska mycket, förutom världspolitik och hållbara lösningar. Men allt däremellan. Ungefär.    

Första dagen på jobbet. Lägligt nog en onsdag så att det ska bli en kort vecka.

Jag känner mig konstigt tillfreds. Jag tycker egentligen inte att jag borde eftersom så många kompisar flytt fältet, men jag misstänker att det kommer av någon slags beslutsamhet blandat med någon slags säkerhet. Jag har varit ganska länge på jobbet nu (mätt med en 70-talists mått), jag är till och med den som har jobbat längst på kommunikationsavdelningen nu. Jag vet vad jag vill, eller, åtminstone att jag vill. Ska bara mejsla ut lite först.

Nä, nu får det lov att bli åka av. Jag ska försöka att tänja så mycket det bara går - budgetar, mina ramar, drömmar och ambitioner. 

Semestern i år blev bil, mycket bil. Först till Göteborg, sedan till Lappland via Norge och så hem igen. I en bil utan AC. Tyvärr har jag inga bilder från Lisebergsdagen då vi åkte så fantastiskt mycket bergådalbana, men väl lite annat.

Le U2-crew. Minus Nicklas.

Jag twittrade naturligtvis från konserten. I min trenchcoat som jag var tvungen att inhandla eftersom jag packat efter Stocksholmsväder. Halva reapriset, but of course.

Scenshowen var… sådär. NOT! Fast ändå var den tydligen bättre på lördagen.

They call us "Familjen Fika".

I Storsele var det dags för tunnbrödsbak. Så klart. Degen fick blandas i en 30-litershink. Krävs rejäla kvinnor för ett sådant jobb.

Bästa mamman.

Precis som i vår familj står mamma för grovjobbet och pappa för finliret.

Sedan får vi andra äta!

Kalfjäll. Naturens egen version av betongförort? Kanske därför jag trivdes så bra.

Det var iallafall tyst innan vi kom. Och så fika.

En semester som i dagar kanske inte var så där ofantligt lång, men som kändes längre än den var. Ett bra betyg antar jag. Och att gå till jobbet imorgon känns helt ok. Också ett bra betyg.

Idag var det stora klipparedagen. Eller vi kan säga dyra klipparedagen. Jag ville ju vara som Anton och spendera pengar, så jag gick till Urban by Björn Axén och hamnade hos managern. Och bättre är ju lika med dyrare. 800 kronor gick kalaset på, och tja, det kändes som att hon gjorde ett bra jobb, även om jag än så länge mest ser ut som en svarthårig Jennifer Aniston från 90-talet. Tror att det blir lite mer rättvist när frisör-puffet lagt sig.

Men det var även dagen för fynd. Jag ger er: håret, och så en kort skotskrutig kavaj som fanns för halva reapriset, my kind of rea:

Och så kan man ju inte gå ifrån ett par rödsvart-randiga strumpbyxor:

Vad jag inte heller lyckades gå förbi var en vit (!) kjol med tyll under (låt mig påminna om att vitt är tillåtet i min dresscode, bara något ovanligt), ett par svartvit-randiga leggings och en röd skjortklänning. Det var dock inte så svårt att hejda sig från att lägga ut de bilderna här. Grande bild-fail.  

Jag och Nicklas planerar vår höst, och för det krävs en whiteboard-tavla. En höst har många onsdagar och många söndagar. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på och försöker omsätta hur Tjugofyrakyrkan ska ta fler steg mot att bli offentlig, så där som man oftast tänker om en kyrka.

Vi får ofta frågan om var vi samlas, eller om vi bygger något, då vi säger att vi startar en kyrka. Men det är ju det som är grejen, kyrkan är ju vi. Förhoppningvis kommer vi bli fler och fler, men Tjugofyrakyrkan kommer aldrig vara en lokal, även om vi kommer att samlas i någon slags. Vi är kyrkan.

Hösten kommer att bli fascinerande - och väldigt fulltecknad.

Sommarsemester i all ära, men jag har en fäbless för vintersemestrar. Åka bort mitt i, när det är kallt och trist. Eller okej då, jag har en fäbless för att åka bort närsom.

Så nu är lite bortatid spikad för hösten. I september åker vi till Leeds för en weekend slash konferens, och i november åker vi till Miami för semester slash cruising slash converse-shopping. Nog så värt skäl för att åka på semester.    

Jag har ju haft mina mat-duster med flygbolagen tidigare. För USA-resan hamnade vi denna gång på Air France, och som matval kunde jag välja Seafood. Jag hoppas på hummer.

Ibland räcker det med att man hittar ett bra loppisställe, detta i Särna. Jag hade kunnat plocka på mig mer men fick helt enkelt ge med mig till slut. Men det som jag fick med mig var detta:

Ett brödskrin i plåt.

Ett fat från Upsala Ekeby, och så en citron. Fast citronen hittade jag idag på Myrornas i Skärholmen.

Jamen kolla här! Allt är från Gustavsberg, fast den uppmärksamme märker naturligtvis att det är två olika serier och två designer.

En lampa som lilla syster hittade åt mig i ladugårdeni Storsele. Vi sa att jag fick ta den. Men jag vet inte riktigt var jag ska ha den, ännu.

En fin-fin urna:ish som passar fin-fint på soffbordet.

Och så några slitna bakelit-bestick. Jag skulle minsann behöva lite Fulgentin och polera dem med.

Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.

Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.

På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.   

Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.

Vi har i Tjugofyrakyrkan pratat om det där med att veta vad man tror på. Kunna omsätta det i ord på något sätt. Så här kommer en kanske inte teologiskt fullskalig och komplett precis, men ändå eget formulerad trosbekännelse:ish.

Jag tror på en Gud som gör verkligheten större, en Gud som jag tycker märks i liv och kärlek, i sådant som får en att känna något utanför sig självt. Jag tror på en personlig Gud som jag har upplevt i mitt eget och andras liv och som breddar även det som är jag, förhoppningsvis inte bara för mig utan också för andras skull. Jag tror på en Gud som kan förvandla och göra nytt, verkligen. 

Jag tror på att Gud ville människan, och att Gud älskar. Jag tror att kärlek som inte inbegriper ett val inte kan kallas kärlek. Jag tror att människan av egoism och dumhet valde bort Gud, ville klara sig själv och att Gud tillät och tillåter det. Jag tror det för att jag ser det i mitt eget liv, hur det finns ett mörker och att jag själv inte är tillräcklig nog i egen kraft för att göra eller vara det goda som jag egentligen vill. Jag tror att detta mörker skiljer oss från Gud - jag vet att det för egen del är nog för att Gud inte borde vilja ha med mig att göra. 

Jag tror att Gud genom Jesus valde att göra det som människan inte kan göra, ta hela konsekvensen av mörkret. Gud gick inte bara människan till mötes utan byggde hela rälsen, tåget, körde tåget till människan och gav henne en färdigköpt returbiljett och bad henne att stiga på för att kunna åka hem. Ok, bildligt alltså, men jag gillar tåg. Jag tror att Gud vill något bättre för och med oss, både här och sedan, och att det gäller alla. Jag tror också att det fortfarande är frivilligt och att människan behöver göra ett val och att det valet spelar roll.

Jag vet att det valet gör livet större och förvandlar.

Jag skulle önska att jag var händig, men det är så där med den biten. Jag målar gärna och kan ta på mig att förstöra och riva grejer, men man ska vare sig ge finliret eller något som kräver abstarkta uträkningar kring var man ska börja eller sluta till mig. Det blir snett, ostabilt eller i bästa fall ingenting. Och jag som så gärna skulle vilja vara en kvinna värdig sin egen såg. Det kommer aldrig att bli jag har jag bittert insett.

Naturligtvis har jag bara därför välsignats med världens mest händiga man, ungefär. Här renoveras badrum och snickras sängar, här läggs det sten och parkettgolv, sätts upp tapeter och gjuts plintar. Naturligtvis till min mycket stora glädje, men jag känner mig alltid så handfallen när han sätter igång. Jag vill ju också bidra med något. Och trista grejer som matlagning och städning räknas inte i just detta fall.

Vilket betyder att jag alltid blir som ett Lilla huset på prärien-yrväder när Nicklas sätter igång. Det ska rensas eller sorteras eller målas, bara för att jag också vill…något.

Och det är kanske inte riktigt min mest diskreta sida. När jag igår återigen nervöst stod och trampade för att hitta något att göra medan Nicklas la klinkers i vårt badrum fnissade han åt att jag är som en Pavlovs hund som alltid vill fixa när han fixar. Jag tycker dock att han ska passa sig så att jag inte på ren pin tji börjar tänka tvärtom.

Men till slut hittade vi mitt kall för dagen, att kapa klinkersplattor. Jag kapade och kapade så att jag slet ut maskinen.

En vecka hemma efter kongressen och jag har svårt att komma ned i varv. Men eftersom jag fortfarande jobbar gör det inte så mycket, det känns till och med användbart. Massor med tankar som snurrar i huvudet kring hur jag ska lägga upp arbetet nu framöver. Jag ska bara lyckas få ned det från huvudet, ut genom fingrarna.

Jag är mest av allt en doer och mina starkaste sidor ligger inte i strategibitarna, även om jag fått min beskärda del av att traggla det i mina uppsatser på universitetet. Syfte, mål, metod; syfte, mål metod; om och om igen som ett mantra.

När jag skrev uppsatser lärde jag mig att jag ur kaoset alltid ändå kom till en punkt då trasslet redde ut sig, allt tankearbete som mest tidigare känts som bortkastad tid vecklade ut sig till det där sammanhållna. Det är lite det jag går och väntar på nu. Jag skriver ned lösryckta tankar när jag lyckas ta tag i dem, researchar på webben, försöker dra ned det abstarkta till koncisa tankar och handlingsplaner. Syfte, mål, metod; syfte, mål, metod.

Jag måste utmana mig själv och sätta ribban lite högre. Som tur var så har mycket vatten runnit under broarna de senaste åren, även jobbmässigt, så nu är det väl dags att visa det också. Jag vill och tycker att jag kan så mycket mer än vad som kanske först syns. Det får hellre vara tvärtom, eh.