plastjesus & jag

Hej då Blogsome, ni har varit allt vad jag ville ha. Men det här att ni stänger ner är liksom en dealbreaker för mig. Så nu kilar jag vidare till plastjesus.wordpress.com, men det går lika bra att köra plastjesus.se. Glöm inte att uppdatera era rss:er och så vidare. Hej & tjena!

Jamen jag vet, det är så tyst här. Det är inte särskilt frivilligt, utan beror på att Blogsome ska lägga ned. Så nu håller jag på och stökar om på en ny bloggplattform, men där är det ingen idé att skriva förrän jag fått allt gammalt att funka, eller åtminstone fått definitivt besked om vad som går att få att funka och inte.

Så därför blir det lite paus här, förhoppningsvis inte så länge till. Jag har ju London att skriva om! 

Jag tycker om när saker och ting faller på plats. Alla de där små sakerna som tillsammans skapar enhelhet. Jag tycker om ordning. Ironiskt nog tycker jag illa om att städa.

De senaste dagarna har jag skrivit en lista på en massa småsaker, och så har det fått bli en beta-av-lista. Inte över stora saker, men över de lite mindre.

Som en storhandling på Apoteket för att ha allt hemma ifall förkylning slår till. Som att för första gången betala för en hårfön - min förra var halvtrasig och följde med när jag flyttade hemifrån.

Eller som att vinterrusta hallgolvet med ordentliga underlag som tål slaskiga skor. 

Fixa en ordentlig grind till trappen. Så pass ordentlig att det är knappt att katterna bemästrar den. 

Leksaksbackar, där jag har en tanke om att bara ha en öppen i taget, och byta sisådär varannan vecka.

Eller att äntligen få till det där med en liten lampa på skänken i sovrummet.

Och för all del, reflexer till barnvagnen och till mig. Man måste vara noga med sådana saker - att ha dem naturligtvis, men även vad för slags reflexer man har.

När kängorna levererades fanns det något mer i paketet, nämligen denna mutant till mugg. Gratis-merch. Den stora alltså, muminmuggen står bredvid som en jämförelse. Den rymmer sex deciliter. Betänk att mina största teglas rymmer fyra, max fyra och en halv deciliter.

Muggen är så klart ful, men. Vi pratar sex deciliter. Kvantitets-junkien i mig kittlas lite. 

Jamen ok, jag går händelserna lite i förväg. Men jag ser så fram emot att böcker ska få bli en stor del i Ruts liv på samma sätt som de var när jag var liten. Värre saker kan man lägga 40 kronor på.

Överlag ser jag inte lika mycket på film längre, teveserier har ju som bekant tagit över den slotten. Särskilt sällan ser jag om filmer. Men ändå finns det några filmer som jag skulle vilja ha, filmer som kan generera cravings. Och de borde man ju äga. Inte nödvändigtvis mina fimfemmor, utan kanske mer mina bästa underhållnings-filmer. Julledighetsfilmer. Vara hemma och vara sjuk-filmer. Söndagsfilmer. De här är de filmer jag kommit på hittills:

Heat
Titanic
Gladiator
Cold Mountain
A Beautiful Mind
Leon
Death Proof
Galaxy Quest
Dawn of the Dead
Monsters, inc
Snatch
Lock, Stock & Two Smoking Barrells
The Usual Suspects
Forrest Gump
The Big Lebowski
Kill Bill-filmerna

Sedan står några filmer och nosar:
Die Hard-serien
De 12 apornas armé
Dansar med vargar
Ocean’s 11
Bring it on
Maverick

Det finns så klart fler (för mig) givna filmer, men som jag redan har. Som Alien-filmerna, Sagan om ringen-filmerna, Gudfadern, The Faculty, The Matrix, Anchorman, X-men-filmerna, The Big Blue, Walk the Line, Det femte elementet. Det kanske är dags för en cdon-räd.

Alla bra och viktiga saker kräver generalrep. Därför: Idag har jag, systrarna och mamman generalrepat den kommande London-resan. Eller nästan i vilket fall, för Rut var också med. Det kommer hon inte vara i London, och jag säger tack och lov till det. Alltså, detta pyssel kring ett barn, ett barn som inte ens går. Men jag säger det igen: pysslet. Och förbereder mig på framtiden. Som Nicklas sa: "Tänk när man har två barn i tvåtreårs-åldern. Det kommer vara konstant KRIG."

I vilket fall så var detta genrep i övrigt ett försök till en så autentisk upplevelse som möjligt. Det innebar fika gånger två, en lunch, promenader och så lite stros i butiker. Mamma missuppfattade det hela lite och blandade ihop generalrep med repris, och började nynna slagdängan från Riga, Magnus Ugglas "Kung i baren".

Av döma av generalrepet så kommer Londonresan bli absolut fabulös, då allt gick enligt planerna. Allt från prat om terapi till Freud till Jean Reno till tesorter till koriander till luggvolym till tvättråd.

Ett område London inte kommer kunna toppa är lillasysters lägenhet. Den är så där fantastiskt mysig att jag blir <50 kvm-nostalgisk.

Jag var lite rapp med det här inlägget, men nu har releasepartyt varit och jag kan återigen skicka ut lite credd. 

Jag har många begåvade vänner, en av dem är Anton. Jag lärde känna Anton när vi båda jobbade på IOGT-NTO, mitt första intryck var att vi var alldeles för olika för att kunna bli vänner. Tji fick jag, som tur var, då Anton förutom att vara begåvad är rolig, smart och ärlig. Och dessutom har det visat sig att vi faktiskt är rätt så lika på flera olika områden. Här hade jag tänkt att länka till lite diverse inlägg där jag och Anton har kommenterat det, men tyvärr har han stängt ner sin blogg. Nu får ni istället fundera på om det kan vara så att jag menar att jag också är begåvad, rolig, smart och ärlig. 

Nåväl, Anton kör eget som formgivare, och driver tillsammans med kollegan Maria Pasadena Studios. Vill man få riktigt snygga saker producerade, och dessutom med väldigt mycket hjärna bakom, ska man gå till dem.

En grej som de kör är väggtidningen Bänken.

En lika delar smart som varm idé som kretsar kring en intervju med den som slumpmässigt först sätter sig bredvid tidningens utsände skribent, allt utifrån konceptet att alla människor har något att berätta.

Förutom en intervju låter man sedan olika personer tolka berättelsen med egna alster i text- och bildform. 

Jag gillar väldigt mycket!

Om sisådär tio dagar åker jag till London med systrar och mor.Och vad passar då bättre än att ladda upp med att beställa några par skor från en av butikerna jag tänkte besöka? Att släpa hem tre par kängor kändes kontraproduktivt då frakten inte ens gick på hundra kronor, och att det då ingick leverans till dörren.

För kom igen, jag måste ha ett par röda kängor. Jag om någon. Bry er inte om de multifärgade skosnörena, de ska bytas ut.

Och så är det väl klart att jag måste ha ett par svart-röd-rutiga kängor.

Och sedan följde ett par svarta tygkängor med av bara farten. 

Jag har blivit den andra kvinnan. Visst blir Rut glad när hon ser mig, men när hon ser Nicklas. Jeeez. Den nöjda minen när hon får komma upp i famnen. Jag har hört att det här är rätt vanligt när mamman är hemma och pappan jobbar på dagarna (och omvänt när det är åt andra hållet naturligtvis), men Rut får ju en hyfsat jämn fördelning av oss båda om dagarna.

Tydligaste exemplet: När Rut är i Nicklas famn, och jag försöker mig på en gruppkram. Då drar hon till med armen för att skjuta bort mig. Igår testade vi fem gånger på raken. Nicklas fick till slut köra en "klappa fiiint" för att hon inte skulle klösa ögonen ur mig.

I Ruts värld är det alltså Nicklas, katterna, och sedan kommer jag. På sin höjd.

Alltså, besvikelsen.

Jonathan Johanssons förra album, "En hand i himlen", var och är för mig fantastiskt på alla sätt och vis. Slingorna, variationerna, texterna. Ta alla klyschor kring ärligt, hudlöst yadayadayada och de är tillämpningsbara, men på ett bra sätt.

Så kommer nya skivan, "Klagomuren", och jag tycker att jag sitter och lyssnar på en och samma låt en hel skiva igenom. Vackert, absolut, men jag saknar variationen, jag saknar något att fästa örat vid. Samma låt i en timma blir ett behagligt bakgrundsmuller men inte så mycket mer. Att i princip alla recensenter tycker annorlunda gör det hela ännu bittrare, jag vill ju höra vad de hör och också bli så där begeistrad.

Farsdag och allt var det nyss. Nicklas första, min egen pappas fyrtioförsta eller något. Det har blivit många stiftpennor och Daim i paketen genom åren.

Ibland tänker jag att min pappa inte har haft det lätt, just som pappa. Inte gjort det lätt för sig. Först fyrtiotalist, med allt vad de fick med sig i bagaget från sina egna fäder. Sedan sätter han sex barn till världen tillsammans med en superkvinna till hemmafru, som tar på sig det mesta vad gäller barn och hushåll. Och som grädde på moset - livskallet som pastor, ett jobb som var så mycket mer gränslöst då än nu. Kanske hade jag inte världens mest närvarande, kommunikativa pappa när jag var liten.

Men jag tyckte väldigt mycket om att se honom i talarstolen, höra honom tala i kyrkan. Det var ju min pappa som stod där uppe, som skulle leda hela församlingen! Dessutom var han alltid stiligast, även om det mycket var min mammas förtjänst.

Jag har aldrig skämts för min pappa, utom möjligtvis den gången då han promt ville betala mer än vad som begärdes för marsvinet jag skulle överta. Ett marsvin som dog några månader sedan, eftersom det såldes i mindre gott skick. Pappa är lite så, tvärtom-generös. Ganska konstigt, mycket roligt.

Jag hade aldrig tänkt att jag skulle gå i min pappas fotspår, det fanns inte riktigt på kartan. Det var nog av en skräll för mig när det visade sig att tonårsförälskelsen till hockeyspelare klev in på den banan efter att han hade blivit min man.

Men sedan blev det som det blev, och plötsligt är jag min fars dotter även på det planet. Inte på något sätt för att få hans godkännande, för det har jag nog alltid kallt räknat med att ha oavsett, men likväl känns det fint att gå i hans fotspår. Jag vet att jag har fått mycket från honom. Vilket märks inte minst de gånger då jag, medan jag talar, lägger huvudet på sned och ler. Pappas eget signum.

För bara någon dag sedan letade jag igenom Luger, Berns, Nalen och diverse andra konsertställen för att se om det inte var dags för ett återbesök av Wovenhand snart. Det kändes som dags, men intet hittade jag.

Men så via Twitter och @brynte, denna outsinliga källa till kunskap, får jag reda på att min Wovenhand-feeling var korrekt och att det är en konsert på gång den 5/12 på Södra teatern. Bästa!

Förra konserten var minnesvärd på många sätt, bland annat genom att Rut skvalpade omkring i magen, vilket gjorde mig lite fundersam om min direkta placering mot den stora bashögtalaren var den bästa. Det var första gången jag hade ett du-och-jag-moment med dottern, så det var en ganska känslosam kväll. Det blev ytterligare en dimension av detta med att vara soundtracket till mitt liv.

Så vad passade då bättre att jag i morse fick en morsdags-present i efterskott, med biljetter till nämnda kommande konsert. Storartad pepp! Även om Rut får stanna hemma den här gången. 

Det är väl nu man skulle åka bort. Jag lever världens bästa liv, men har känt mig rätt off my game senaste tiden. Jag har känt mig dålig, rätt upp och ned. Alltså inte dålig som i sjuk, utan dålig som i ofullständig, småtrasig. Jag är något av ett disktrase-jag just nu, och disktrasor är halvkassa bloggare som synes.

I teorin vet jag att det inte stämmer, det där med att vara dålig. Men praktiken känns lite annorlunda just nu.

Jag skyller på november, jag skyller på ögonoperationen som inte riktigt tagit sig, jag skyller på en höst med kanske lite för mycket åtaganden trots allt. Jag skyller på att vissa perioder i livet bara är så. Att man kan bli lite trött inombords men att det går över.

På söndag är det dags för Femton:nollnoll igen, Tjugofyrakyrkans gudstjänst. Det finns inget som helst disktrase-mässigt över det, förutom att det är helt ok att komma dit även om man skulle känna sig som en. Som av en händelse är det jag som ska tala, och som av en händelse kommer det kanske slinka med en och annan disktrasa. Men, som av en händelse så vet jag ju dessutom att Gud rår på alla disktrasor, hur illa de än luktar. Du är så väldigt, väldigt välkommen.   

Så ok, nu har det gått åtta dagar sedan ögonoperationen. Jag har inte alls ont längre, det hade jag bara i 2,5 dagar, men jag ser inte skarpt ännu. Det är svårt att iaktta gradvis förbättring, hade jag varit klok hade jag haft något samma lika att jämföra med dag för dag. Nu jämför jag mest med om jag kan läsa textningen på teven.

Jag tycker inte alls om att det tar sådan tid, det ger mig alldeles för mycket vibbar från förra operationen då jag bara gick och väntade och väntade på att det skulle bli bättre, men inget hände.

Men en grej åtminstone: I morse kunde jag se hur mycket klockan var på Nicklas klockradio, så jag tror att det går åt rätt håll. Jag är försiktigt pessimistisk, kan man säga.  

Ja, det är mitt opererade öga som syns på bilden. Fast egentligen ville jag bara visa att jag äntligen tagit tag och färgat om håret, denna tråkiga syssla. Men allt gör sig ju bättre i svart, till och med babyludd-håret.

Riga 2008. Om man borde släppa oss fyra, fotografen inräknad, på fri fot i utlandet kan naturligtvis diskuteras.

Jag har två systrar och en mamma. Vi är ganska olika alla fyra, men har den stora förmånen att trivas väldigt bra i varandras sällskap. För några år sedan reste vi till Riga tillsammans runt advent, en resa som bland annat lärde oss att mamma inte riktigt förstått innebörden i ordet slyna, vilket framkom på ett överraskande vis. I vilket fall - fina dagar, väldigt mycket skratt.

Så tänk då hur typiskt trevligt att köra en favorit i repris! I slutet av november åker vi på en snabbvisit till London, mamma, jag och systrarna. Jag tänker skamfilat hotell med rostbröd till frukost, att gå sönder fötterna eftersom mamma och storasyster tycker att tunnelbana är för veklingar, samt fika på Starbucks. Två nätter borta.

Och utan att det alls var planerat visade det sig att även storebror är i London då i jobbet. Läge för de två sista i syskonklanen att planera ihop sig för att möta upp!

Jag är lite om mig och kring mig med mitt te. Jag vill att det ska vara svart och starkt, att låta det dra i tio minuter är inget problem för mig. Men sedan vill jag mjuka upp det med mycket mjölk, så att det får en rund men ändå fyllig smak. Det blir som telatte, kan man säga.

Men så började jag med LCHF och insåg att det var rätt mycket kolhydrater i mjölk. No more telattes. Grädde har mindre kolhydrater än mjölk, så grädde it is. Och det är ljuvligt gott i kaffe där man inte behöver ha så mycket, men i te - not so much. Och livet var inte längre detsamma utan mitt te.

Men! Så hittar jag sojamjölk - med typ noll kolhydrater, just denna röda sort på bilden. Tänker att den säkert kommer smaka usch (minns tångkaviar) men att det var värt att testa. Och så visar den sig smaka precis lika gott som mjölk, åtminstone när man har den i te. Oh, the joy! Och plötsligt blev mitt liv ÄNNU lite bättre. Hur ska detta sluta.  

Jag hoppas förresten att ni såg att jag igår stavade walk-in closet som walking closet. Samesame.

Jag har ju en grej för gröna sovrum, men så bytte jag & Nicklas och Rut sovrum, och så blev det åskblått istället. Vi får se för hur länge, jag har varnat Nicklas om att det knappast kommer vara beständigt. Jag tror att jag måste sova i grönt för att må riktigt bra.

Sedan har vi detta med vår ark till säng. En säng alla höggravida borde ha, man kan bara vinkla sig ur den, mycket fiffigt. Däremot inte så fiffigt för små barn, trots att Rut inte per default sover i vår säng har hon krupit över kanten en gång, och för henne är det ju som Ronjas helvetesgap, minst; små barn skulle kunna hoppa bungyjump där, ni fattar. Så kanske att en ny säng behövs, men jag hittar ju aldrig något jag vill ha, det var därför Nicklas fick bygga arken. 

I övrigt har vi knyckt av Ruts rum för att få till en walk-in-closet, det är ingången till den som man ser här. 

Här är något jag gillar - den fina tapeten på garderobsdörrarna. Det är det jag som har kirrat, med mönsterpassning och allt. 

På den här bilden är det ögat på din högra sida som är det opererade, på bilden två inlägg ner det vänstra. Iphonen och Photo Booth verkar hantera det där med spegelvänd lite olika.

Ögat mår bättre även om synen inte är återställd ännu. Idag var det dags att åka tillbaka till Memira och ta av bandage-linsen. Optikern gav mig bedövningsdroppar eftersom det fanns risk att borttagandet av linsen skulle dra upp såret igen - "Som återhämtningen efter ännu en laseroperation, smärtmässigt alltså!" - men allt gick bra.

Optikern undrade även om jag hade kvar några av de smärtlindrarnde dropparna, ifall ögat skulle börja värka efter uttagandet. När jag sa att jag hade alla kvar blev han riktigt paff, så där höja-rösten-förvånad, och undrade hur jag hade klarat mig utan. Ha! Jag sa ju det, bad ass! 

Jag har så väldigt sällan skämts för mina föräldrar. De var genom hela min uppväxttid (och är fortfarande, för all del) typiskt bra och vettiga föräldrar som lät sin dotter ha skinnbyxor när hon skulle dela nattvard och hade blivit uppmanad att ha "någonting svart". Sällan har de gnällt över hårfärger eller batikkläder.

Jag tror att jag kommer vara en ganska så tillåtande öm moder på det kreativa planet för Rut. Rut däremot, kommer säkert få skämmas över sin mor som kommer vilja vara down with the kids till dödsdagar. Det börjar bli svårt nu, det där med att klä sig efter sin ålder. Klä sig så man inte ser ut alldeles vare sig som hoppla eller som i att ta bort allt roligt

Men idag skyller jag min kyrkoutfit på ögonoperationen. Going Greta Garbo, you know. 

Tjusigare har jag varit.

Tid som bara försvinner. Så har det verkligen varit de två senaste dygnen, särskilt det senaste. I torsdags vid lunchtid var jag hos Memira och Lasek-opererade mitt högeröga för andra gången i ordningen. Lasek är den lite värre varianten med lite tuffare läkningsprocess, och redan på vägen hem började ögat värka och rinna, men jag var förberedd med solglasögon. Väl hemma var det bara att stupa i säng med alla persienner nere, och där låg jag tills imorse, ungefär. Då gick jag upp för att få krama Rut lite, men ljuset stack som nålar så det var bara att krypa tillbaka till grottan.

Är det inte lite fascinerande hur hela kroppen stänger ner när något måste läka ordentligt? Och tack och lov för det! Fatta att ligga och ha ont, men vara pigg. Nu har jag ju kunnat dvala bort det mesta av tiden. Vilket gör att jag inte kan fatta att det var i förrgår, inte igår, som jag opererade mig. Ett helt dygn som bara försvann.

I morse var jag lite missmodig eftersom det fortfarande gjorde så infernaliskt ont. Men sedan någon gång på eftermiddagen lättade det. Jag har t o m kunnat öppna det opererade ögat utan att det gör ont, men synen där är ju ännu inte mycket att hurra för. Grumlig och dan. Jag är mycket imponerad över de som fixar båda ögonen samtidigt, för mig har det varit räddningen att kunna se lite åtminstone (även om jag har nedsatt syn även på det icke-opererade ögat).

Om jag ska skryta lite: Förutom värktabletterna fick jag även hem bedövningsdroppar för ögat, men de skulle man använda restriktivt då de kunde hämma läkeprocessen. Jag har inte använt några droppar alls - den här gången heller - och känner mig rätt så bad ass över att kunna stå ut med smärta.

Imorgon förresten, då är det Femton:nollnoll igen. Jag hoppas kunna glida in som en annan Greta Garbo i solglasögon, för jag vill verkligen inte missa. Och det tycker jag inte att du heller ska göra, så kom om inte annat för att spana in spektaklet jag. Världens bästa kyrka - nu även för hemliga filmstjärnor, inte så pjåkigt! 

Och här kan man lyssna på Bleary Eyed Duty med Woven Hand. 

Alltså den där tångkaviaren, köp inte den. Jag hade ont i magen under kvällen efter att jag ätit den. Aldrig mer.

Snart ska jag in och lasra ögat. Sedan ska jag förhoppningsvis sova bort ett dygn, kanske två, alternativt dvala bort till ljudböcker. Sedan ska jag ha sprillans syn hade jag tänkt.

På tal om böcker så var jag så sugen på att börja bunkra upp med böcker till Rut efter mina funderingar om Edith Nesbit att det fick bli en second hand-runda. Så klart kommer det dröja innan vi kan läsa tillsammans, men äh. Det är fint med böcker.

Hörrni. Imorgon smäller det, ney, imorgon bränns det! Då ska jag, så här knappt två år efter första försöket, ge mig på att laseroperera ögat. Igen. Första gången var i december 2009, och jag tillhörde tyvärr de där procenten som det inte riktigt tog för. När ögat sedan hade stabiliserat sig nog var jag gravid och fick därför inte operera. Men nu, nu ska det bli av. Nu är det tänkt att äntligen vinka hej då till alla linser och glasögon.

Trots att jag nu har ett relativt litet synfel på runt -1, istället för runt -6 som jag började med, blir det samma typ av operation och därför troligtvis också samma återhämtningstid. Jag har därför förberett mig med några ljudböcker, det var det enda jag kunde göra under åtminstone det första dygnet förra gången.

Fast lite hoppas jag ändå kunna lura den där återhämtningen. Innan operationen planerades det in en utflykt på lördag till Barkaby outlet tillsammans med lilla bror och lilla svägerskan. Jag vill åka så vä-häldigt gärna! Kanske jag kan åka och prova kläder med piratlapp på ögat, jag har ju haft det förr.  

En hektisk om än bra helg equals trött idag. I lördags var jag och Nicklas i Västerås och talade, där jag fick uppleva vår första gemensamma reserverade parkeringsplats, stort! Rut var hos sin mormor. I söndags ägnade kyrkan all tid åt att testrigga ny lokal om än bara en trappa upp från där vi är nu, om det kan man läsa här och få se en liten sneakpeak här. det kommer bli galet bra!

Idag…Idag har Rut varit förkyld så vi har mest tagit det lugnt, förutom när vi åkte och handlade mat. Jag kom hem med vegetarisk kaviar, gjord på tång. Nu äter ju jag fisk, men det var både billigare och spännande att testa. Smaken visade sig vara helt ok, men konsistensen var jobbig. Åtminstone om man ätit rom tidigare, för den här var som seg rom. Inte mysigt alls mellan tänderna.

Och på tal om saker mellan tänderna, ikväll ska jag frossa i andra avsnittet på nya säsongen av The Walking Dead. Yum!

Kolla på den här bilden. Nä, jag har inte klippt lugg eller polisonger. Så här är det: När jag var gravid tappade jag inte många hårstrån. Jag brukar fälla som en långhårig hund, men i nio månader var jag skonad. Så kom tiden efter förlossningen, och håret började rasa. Hårbollar i form av hamstrar kom fram varje gång jag borstade håret. 

Ändå kändes inte håret så där hemskt urtunnat. Nu förstår jag varför. För ser ni allt det här korta håret? Förstår ni att det var allt detta jag tappade, och som nu växer ut igen? Det är som att två frisyrer på ett huvud. Vad ska jag göra med allt ludd?

Här ser det nästan lite This is England-skinhead ut. Eller som skruvlockarna hos en ortodox jude, minus att jag är kvinna. Darn you, babyhår.

Det här med att barn anländer utan tillbehör. Även om man är en sådan som försöker hålla nere på prylarna och kläderna utifrån vad man faktiskt behöver, så finns det ändå en hel som ska införskaffas. Vi har köpt en del nytt, främst i klädväg, (framförallt så har vi fått en hel del nytt) men vi har försökt att hålla nere nyinköpen och har istället testat några andra kanaler:

- Blocket. En outsinlig källa för fynd. Här brukar vi köpa prylar och möbler. Jag brukar se ut vad jag vill ha, exempelvis vilket skötbord jag vill ha, och sedan lägga en bevakning på Blocket så att jag slipper leta varje dag.

- Tradera. Jag har inga problem med att handla begagnade kläder, och har ropat in både Polarn & Pyret och Adidas till Rut. Man kan även hitta auktioner med helt nya kläder. 

- Second hand-butiker. Här har jag köpt leksaker (plastgrejer går alldeles utmärkt att diska i diskmaskin!). 

- Klädbytardagar. Jag har ännu inte varit på någon, men Kerstin brukar fynda!

- Låna! Vi har haft den förmånen att vi har fått låna en hel del kläder. Speciellt tacksamt är det med ytterplagg och liknande som små barn knappt hinner slita på. Får man låna sådant har man dessutom extra schyssta vänner eftersom de skulle kunna göra sig en hacka på att sälja dessa ytterkläder på Tradera, där allt i märkesväg är hårdvaluta. De fina kläderna på bilden är sådant vi fått låna nu inför vintern, fantastiskt förmånligt!

- Ta emot! Vi har fått kassar med begagnade kläder från vänner, som julafton varje gång! 

Sammantaget kan man väl säga att både det med hur mycket saker barn (bebisar) behöver och hur mycket det måste kosta inte är särskilt skrivet i sten. 

Jag och Haléns har lite olika syn på vad som är att "…göra någonting roligt med barnen". Pälshandklovar finns inte riktigt i min repertoar där. 

Jag älskade att läsa när jag var liten. Älskade! Hade jag sovmorgon ställde jag klockan på samma tid för att kunna ligga och läsa längre. Jag kom ofta hem med ryggsäcken full av böcker från biblioteket. Än idag har jag någon slags feelgood-känsla av att läsa mig själv till sömns, det är liksom den yttersta trivsamheten kring läsning. Att få somna till en bok.

Jag hoppas så att Rut kommer att drabbas av samma kärlek till böcker som jag hade. 

Så ledsamt då att se att Edith Nesbits böcker inte längre finns att köpa på svenska. Den underbara trädgården, Huset Ardens gåta med flera, alla dessa skimrande fantasifulla böcker stöpta i engelsk sekelskifteskultur. Inte heller Alcotts Unga kvinnor verkar finnas till försäljning på svenska. "Sagas berömda böcker" hette en serie med klassiker som dessa, jag har två av dem hemma men önskar att jag hade fler. Jag skulle så gärna vilja ha dem hemma så att Rut, om hon vill, kan läsa dem när hon blir större! Eller att jag får läsa för henne.

Jag får bli lite mer som Kerstin, en bättre second hand-räv. Och kanske slå till på den här fina boxen i ettårspresent till Rut.

Tillhör du dem som tyckte om filmen This is England? Jag gör det - fotot, autenciteten, skådespelarna, en berättelse som drivs framåt av lust mer än av forcering mot ett crescendo. Sådana filmer som det mer känns som att man liksom får delta i, som att de som ser är den tolfte spelaren.

Och inte minst: Frisyrerna, kläderna!

Efter filmen har det kommit en uppföljande kortserie - This is England ‘86 - som jag nu sett hälften av. Låter lite suspekt och som gjort för att sunka ned det goda minnet av filmen, men här funkar det faktiskt. Istället för att skapa en blek kopia att dra in nya pengar på har man hållit sig kvar, använt sig av samma skådisar och samme regissör. Något som kanske låter slentrianmässigt men som funkar och blir ett värdigt postludium av filmen. 

Jag är så galet trött. Nicklas har och har haft sitt långa pass som kursföreståndare på folkhögskolan han jobbar på och har därför varit borta sedan i tisdags. Åter på onsdag. Rut och jag har bra dagar, men trots allt: Egenansvar dygnet runt är tröttande, hur bra det än går. Respekt och åter respekt åt ensamstående föräldrar.

Den här trötta varelsen släpade sig i vilket fall idag till Femton:nollnoll, dvs Tjugofyrakyrkans gudstjänst. Jag älskar att kyrka alltid är i plural, alltid är flera. Så att man ibland kan sitta på avbytarbänken men ändå ta del av vad laget gör.

Om någon var där och såg mig och tänkte att det var då en särdeles oengagerad pastor, kan jag bara säga att beklagligt nog hade du hamnat i en alldeles normalt rimlig och mänsklig kyrka med vanliga, icke-perfekta människor. Som ibland är så trötta att de nästan faller isär. Men säkert syntes även alla de andra fantastiska människorna, förutom den trötta pastorn, och hur de tog hand om alla som var där.

Jag älskar hur min kyrka har fått en lätt pessimistisk ensamvarg som jag att alltid bli på bättre humör i dess gemenskap. Världens bästa kyrka.

Vadå blomma? Jag ser ingen blomma. 

Angående förra inlägget om läskiga djur - det finns flera orsaker till att jag inte är så förtjust i sådant här fin-te som på bilden, teblommor som vecklas ut i vatten. Dels kan man inte ha mjölk i sådant te, men sedan ser det ju ut som att man har ett monster i sitt glas. Som vill hoppa upp i ansiktet och göra en till sitt värddjur. Um, nej tack.   

Ni vet väl, att ska man ta bort fästingar är det ovanstående öglepenna som är grejen? 

Det finns ett talesätt som är lite underskattat om ni frågar mig. Ett som får alldeles för lite cred och erkännande, ett som istället alltid blir smutskastat. Ett oförtjänt dåligt rykte har det fått genom åren. Naturligtvis menar jag "Gör som jag säger, inte som jag gör".

Jag vill härmed slå ett slag för alla oss svaga praktiker! Vi som vet en massa bra grejer men som av olika anledningar inte alltid lyckas leva upp till dem, praktisera dem i den utsträckning vi egentligen vill. Vi som är fullt medvetna om att vi inte lyckas leva som vi lär, även fast vi vet att det vi lär är det rätta.

Som ett exempel: Det här med att inte fjösa till och välja den enkla vägen när det handlar om grovgöra som att döda spindlar. Jag kan försvara mig mot dessa bestar generellt, men så finns det spindlar och spindlar. Det finns husspindlar. Vi kanske inte har haft de allra största på besök, men nog så stora. De gör något med mig och min logik, dessa giganter, och plötsligt tar jag överlagda men principiellt förkastliga beslut om att dumpa eliminerandet av dessa på mannen.

Tur att det finns områden där jag kan kan ta tillbaka lite av min heder. Kattgrovgörat är nämligen mitt område, och inte bara mitt av val, utan även på grund av mannens motvilja till detsamma. Mitt uppdrag är att klippa kattklor och eliminera fästingar, vilket jag gör med bravur värd minst tio husspindelskalper.

Men faktum kvarstår: Fega inte ut per automatik bara för att jag gör det. Ett råd applicerbart på ungefär hela livet, dessutom. 

Imorgon hörrni, då smäller det! Då tar vårt vardagsrum sitt första kliv mot nationell, kanske internationell berömmelse. Då ska dessa 47 kvadratmeter börja sin spegling i stjärnglans. Imorgon kommer ett filmteam för att spela in en kortfilm här, ett stort vardagsrum behövdes nämligen, och vad gör man inte för kulturen. Eller för sitt vardagsrum. 

Ok, en scen ska spelas in här, inte hela filmen. Men säkert den bästa.  

06.30 kommer de första dignitärerna, och så ska det hållas på fram till lunch ungefär. Så snart i en teve (förhoppningsvis) nära dig, I will give you: Vardagsrummet. 

Som bekant flyttade vi in i detta hus för ett år sedan, och började totalrenoveringen. Som bekant var jag rätt så gravid. Därför: Inga fönster blev tvättade, vi stökade ju till hela tiden på nytt. Men varför våra fönster fortsatte vara otvättade även efter renoveringen kan jag inte riktigt förklara. Eller jo: Ingen av oss hade lust.

Fönsterputs kan vara mysigt på våren, i en kvart. Sedan blir det tråkigt och jobbigt, även om jag misstänker att Kerstin kanske tycker annorlunda. Men vad är roligt? Jo, prylar. Så ge mig en fönsterputsmaskin så ska det nog bli putsa av!

Sagt och gjort. Vi gav mamma en Kärcher fönsterputs, så att jag kunde låna den. Och visst blir det roligare, och visst går det bra! Kanske inte perfekt alla gånger, men jag är inte heller någon perfektionist. Att det blir gjort är bra nog för mig.

Så hur blev det då?

Hum. Inte så stor skillnad kanske. Mest de där zombie-let-me-in-fingeravtrycken som försvunnit. Men det beror på att utsidan av dessa fönster kan man bara tvätta utifrån. Från en stege. Kanske till våren?

Men här! Här ser man ju numera faktiskt grannhuset.

Jag har haft spontanbesök av Ruts farmor och farfar. Det är en stor förmån att ha så mycket släkt inom gångavstånd, ur trevlighetssynpunkt, bekvämlighetssynpunkt men också det där med att Rut får en storfamilj. Typiskt bra. Mina mor- och farföräldrar bodde runt 80 mil bort, så de fanns mest på somrarna i min värld.

Som om inte det vore nog gick vi senare till Ruts mormor och hängde. Fick med oss en blomma och en Kärcher hem, imorgon ska jag visa vad och varför. På vägen hem köpte jag på mig tre kilo laxfilé för att det var så billigt på Hemköp. Gott och blandat liksom.

Och sedan resten av kvällen, då. Hela den här dagen har väl varit åtminstone delvis en enda lång dags färd mot iOS 5. Klockan 19 skulle det släppas, och jag hängde på det digitala låset. Bara för att mötas av krångel och strul, men tack vare twittertips och hjälp från @pierrea och @angelomedia sitter jag nu med en gammal telefon med nytt inkråm. Typiskt bra, det med.

Jag skrev tidigare om min långsamma lilla dotter. Well, plötsligt så kom en spurt och så satt hon utan stöd. Började hasa sig fram. Tog sig från liggandes till sittandes och tvärtom. Började vinka, klappa händerna. Som ett fyrverkeri av utveckling. Plötsligt har vi inte riktigt en bebis längre, det här börjar ju bli ett litet barn.

Ett litet jehu till barn som älskar sladdar, sin egen reflektion i vardagsrumsdörren och som lärt sig hur man får upp skjutdörren till teverummet. Och som haft sin premiärtur på huvudet ned från vår säng (den är hög!).

Och plötsligt blev det roligt att vara mamma! Det är och har varit en utveckling för mig, från de där första, hemska månaderna, till kärleken men kanske inte nöjet. Till att slås av att nu, nu räknar jag inte timmarna tills hon ska sova längre. Nu fascinerar hon mig på ett helt annat sätt.

För nu kan vi umgås, nu händer det något mellan oss, nu är det inte längre envägskommunikation, och vilken skillnad det gör. Så det är så här det känns att tycka att det här med barn ändå är ganska roligt. Nu kan jag andas ut, och meddela: Kan jag greja och uppskatta barn, då kan du. Kan mitt hjärta sprängas av kärlek, kan ditt.

Om du inte är psykopat, det vill säga. Alla älskar sina barn utom psykopater, sa Nicklas för att lugna mig innan vi fick Rut och jag luftade mina "men tänk om jag inte kan..?".  Det funkade så där.

Någon kanske minns det här inlägget. 

Det där med mat och kropp. Kropp och kroppsuppfattning. Jag gratulerar dem som aldrig har haft några betänkligheter, jag har haft det ända sedan jag var liten. Jag var ett knubbigt barn, alltid lite större än de andra. Jag bantade ordentligt för första gången i mellanstadiet. Mat och min kropp har sedan dess alltid varit en fråga för mig. Ibland mer vilande, men aldrig helt. Jag har alltid mått som bäst när jag kontrollerat mig själv och mitt intag, även när det varit på ett sunt och balanserat sätt.

Om det sitter ihop med detta vet jag inte, men jag har dessutom alltid varit en sådan som extremt lätt går upp i vikt. Det har därför varit en ständig kamp, jag mot min kropp. Jag pavlov-triggade mig så hårt att lite mat under en dag var lika med bra känsla.

Så kom en graviditet, och kilon med den. Och efter Rut en kropp som vägrade släppa efter. Max fem kilo tror jag försvann utan åtgärd, resten satt där de satt. Jag försökte räkna kalorier, funkade inte. Jag motionerade och åt bra, funkade inte. Till slut fick jag pank och körde total-späkning, levde på kaloriminimum och gick ned några kilon, men om det funkar är det ju bara för en begränsad tid.

Någon gång här började jag läsa om LCHF, och tänkte att ptja, det kan väl vara värt att testa. Jag var så trött på späkning, på hunger, på att osunt fokusera så mycket på vad som kom in i munnen.

Nu har jag kört två månader. Det har inte hänt något revolutionerande på vågen, -2 kilon och de har trillat av först nu på sistone, lite mer syns dock via måttbandet. Men långsamt är inte längre något problem för mig, inte när jag inser vad det här har gjort med hur jag tänker och mår.

Om man ska gå på det fysiska först, så har jag inget sötsug alls. Jag hällde tidigare i mig lightdryck, men har sedan jag började inte ens varit sugen. Jag småäter inte mellan målen - förut var jag jämt sugen på något. Jag pendlar inte upp och ned i blodsocker utan ligger på en jämn nivå. Jag hinner knappt vara hungrig på en dag.

Och allt det är kalas. Men ännu bättre är vad det har gjort med mitt huvud. Äntligen kan jag äta utan att noja. Jag lär mig att äta utan dåligt samvete, och jag lär mig att njuta inte betyder dåligt. Jag "unnar" mig inte längre utan äter vad jag vill utifrån vad som passar. Jag känner mig inte längre som en junkie under vare sig min hunger eller mitt sug.

Kan man få allt detta genom att bara äta balanserat och bra så är det säkert allra bäst. Överlag är jag emot metoder. Men för mig som uppenbarligen inte riktigt klarar av att äta så, så är detta alldeles fantastiskt. Så oavsett viktnedgång är jag fascinerad över vad detta har tillfört mig.

Ett enda stort aber finns: Om jag tidigare kände mig besvärlig om vi blev hembjudna på middag pga semivego-biten, känns detta ännu knepigare. Men äh. Ge mig fisk och/eller broccoli, funkar alltid. Gör en soppa på grädde. Eller ge mig bara lite ost att knapra på, så är jag good to go.

Helgen har tillbringats i Flemingsberg tillsammans med etthundra församlingsplanterare. Sådana som precis som Tjugofyrakyrkan vill starta nya församlingar över hela Sverige. Gott så, det har varit ett fantastiskt dygn.

Men så fort jag här på bloggen börjar skriva om termer som församlingsplanterings-vaddå, hur fantastiskt jag än tycker att det är, så känns det som det mest naturliga och det mest viktiga för mig blir något internt, något religiöst. Som en hobby. Att mina ord kanske får det att verka så. När det är allt annat än det, när det handlar om något som gör mitt liv till något det aldrig, aldrig annars skulle kunna vara.

Därför tycker jag om den här muggen, och vad den representerar. Tjugofyrakyrkans eget brandade mugg! Så galet fin. Det är bara en pappersmugg, men det är ett sätt att visa att det här, det är livet - också. Det handlar om stora saker, men det handlar så mycket  om de små sakerna. Att längtan efter skönhet i vad det än är ursprungligen kommer från något, att vi vill skapa, göra vackert. Att saker och ting tillsammans får bilda en helhet. Att glädjas över små som stora triumfer. Att dricka gott kaffe tillsammans, att dela.

Jag älskar min kyrka och är så stolt över den. Och nu ännu lite mer för att vi har snyggaste muggarna. Nog så värt att komma och besöka oss för, tycker jag.  

Jag och min storasyster är inte särskilt lika, åtminstone inte i sättet. Om hon inte vore min syster, skulle hon nog vara en sådan som jag var lite rädd för. Inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse, men mest för det där annorlunda. Min syster är ett hederligt rivjärn till kvinna med ordentliga nypor. Hon säger ifrån om det blivit fel. Hon påpekar och tar i tu. Jag är till skillnad från henne ganska så konflikträdd och vill helst att alla ska vara glada. Hej diplomatiskt mellanbarn!

Något av det som fascinerar mig mest med min storasyster är den process som hon gått igenom de senaste åren. Hur hon liksom hittat sig själv och blommat ut i det, hur hon vågat ändra på saker, pröva nya saker. Men i allt bara hittat sig själv mer, istället för att bli brokig.

Fast allra häftigast är kanske det känslomässiga spektrat som hon byggt på. För det där rivjärniga vore inte så mycket att ha om hon inte bakade in det med ett massa kärlek bakom och framför. Få personer är så bra på att sätta teorin i praktik när det handlar om att ta hand om andra människor, finnas till, inte bara säga och sedan vara bekväm och inte göra. Hon är essensen av en sådan som ställer upp.

Hon är väldigt duktig både på att baka och laga mat och fotografera, vilket hon dokumenterar flitigt. Vad som hon också är ett esse på är b-filmer. Jag vet ingen som hyser en sådan passionerad kärlek för b-filmer kategori action. Och inte bara att se, utan även köpa, hon fyller hela tiden på sin gedigna samling. Hur fantastiskt är inte det! Alla, mig själv inkluderad, som gärna vill stoltsera med att se de där lite creddigare filmerna, men hon brinner för b-filmerna.

Och DEN bloggen skulle jag vilja se! En blogg dedikerad alla dessa b-filmer. De som går direkt till dvd, de som har no-names till skådespelare och eller liten budget, de som troligtvis hamnar högt hos Rotten Tomatoes. Tänk att samla kärleken till dem på ett och samma ställe. Världen skulle nog bli lite vackrare då, tror ni inte det?

Igår var jag tvungen att få ur mig något som jag tänkt på under en längre tid:

Men jag fick ingen riktig respons, och jag var inte beredd att släppa detta. Jag menar:

Det är lite för uppenbart, en tioårig reinkarnerad Jack! Så jag snokade vidare, och så klart fanns det andra som gjort samma observation. Case closed.

I nästan alla fall är det världens bästa grej att jag och Nicklas kan vara hemma tillsammans med Rut om dagarna. I alla fall utom ett: Det att jag blir lite…slöare med att komma mig för. Om jag var föräldraledig ensam skulle jag troligtvis ta alla chanser jag fick för att komma ut och iväg, träffa andra. Men nu funkar det ju så bra ändå med möjligheter till utflykter, vuxensällskap, egentid.

Som nu. Jag har helt kommit ur dagliga promenad-rutiner. Vips har ju dagen gått! Och inte blir det bättre av att Rut är som en mat- och sovklocka. Så mycket hinner man inte mellan mat och sömn. Som igår, när jag äntligen kommit mig för att utnyttja det fina vädret och åka ut, just då börjar ögongnuggandet från hennes sida. Just och precis när jag tar på henne ytterkläderna. Häpp.

Så till slut när det nästan var dags för henne att sova för natten, för att döva mitt dåliga samvete, gick vi ut. Typ tio meter, i den egna trädgården och gungade. Oh well, barnet skrattade, mamman pustade ut.

Jag försöker komma bort från det där med skuld och skam, och istället fokusera på vad man kan ändra. En ny dag imorgon, liksom. Bara det att idag regnade det. Lätt att jag inte gick ut idag. Heller. Imorgon är en annan dag. 

Dagen till ära för Steve Jobs, 1955-2011.

Det här med att få till musikuppspelning i hemmet optimalt har varit något av ett gissel för mig. Det ska vara smidigt och snyggt, och så ska musiken höras där man är. Redan i vårt förra boende var ett av mina irritationsmoment att vi hade musikanläggningen i vardagsrummet, så var man inte där fick man nöja sig med musikspill. Man måste kunna lyssna på musik i köket, det är ju där man är mest!

Så väl i nya huset fick det bli en musikanläggning i vardagsrummet, och en i köket. Men det kändes ändå så där, eftersom vi kör all musik via Spotify fick vi flytta runt dator/mobil efter var man befann sig. Böket! Sladdarna! Dessutom närde jag en dröm om att kunna köra samma musik i vardagsrummet och köket samtidigt. Gärna trådlöst. Och började därför spana in Sonos.

Men så rådfrågade jag Twitter, denna outsinliga källa till kunskap, och fick tack vare @stybbe upp ögonen för en billigare lösning som utgick från de anläggningar jag redan hade.

Två stycken Airport Express inskaffades, och kopplades in med respektive anläggning. En ihopkopplad med datorhögtalarna som smyger bakom gardinerna i köket:

En ihopkopplad med Tivolin i vardagsrummet:

Ett stycke av programmet Airfoil inköptes, som möjliggör synkning mellan dem båda och uppspelning från andra platser än iTunes:

Voila! Trådlös musik med möjlighet att synkronisera uppspelning i båda rummen. Jag är galet nöjd!

Som grädden på moset har vi även införskaffat en Time Capsule så nu har vi trådlös, automatisk back up:

Tack för allt, Steve Jobs!   

En liten men naggande god hushållsinvestering har Granits vita penna varit, en sådan som man kan skriva på glatta ytor med och sedan torka bort med fuktig trasa. Exemplariskt när man vill märka matburkar (även plastbyttor) eller bara skriva meddelanden på spegeln på ens gästtoalett.

Om texten ser ful ut på burkarna? Ja, det rann ut. Ja, jag gjorde om det. Men det är väl ingen som förväntar sig av mig att det jag gör ska vara UnderbaraClara-snyggt? Välkommen till en besvikelse-blogg i så fall! 

Så jag var och lunchade med min chef igår. En chef som jag knappt har hunnit ha som chef ännu eftersom det gick igenom efter att jag gått på föräldraledighet, men en chef som ändå känns mycket bra - vi har jobbat tillsammans tidigare, bara inte haft den här strukturen oss emellan.

Tanken var att vi skulle prata om jobbet, det där med att komma tillbaka från föräldraledigheten. Planen från början var att jag skulle vara hemma ett år, och börja jobba vid årsskiftet. Men så insåg jag och Nicklas att så länge jag är hemma, är vi hemma alla tre och kan dela på allt. Lite väl lyxigt, lite väl en-gång-i-livet för att det inte skulle vara värt att försöka utöka den tiden.

Samtidigt så trivs jag bra på jobbet, med de jag jobbar med, med det jag jobbar med. Så fort jag träffar mina kollegor kommer jag så lätt tillbaka i tänket, pratet.

Så att då säga att jag tänkte förlänga föräldraledigheten tills augusti 2012 kändes lite motigt. Inte för att jag inte vill ha det så, utan för att det handlar om att välja bort en bra sak till förmån för en annan. I och för sig en ännu bättre, men likväl - att välja bort något bra. Men samtidigt: Det är för tillfället. Och det är så ofantligt förmånligt att ha möjlighet att göra så här.

Och i all denna lyx i att kunna ha som en enda lång semester tillsammans (och ja, allt med kyrkan är inräknat i den semesterkänslan), vet ni vad jag uppskattar nästan mest? När vi talar om lite mer praktiska saker. Jo, att slippa pendla under hösten och vintern. Jag skrattar högt inombords varenda gång jag tänker på det.

Tre rum fanns på vår måste-vara-klart-innan-bebis-lista: Kök, vardagsrum och badrum nere. Under hela hösten hade vi duschat i en duschkabin placerad ute i garaget som höll en temperatur på kanske 15 grader. Inte så lyckat för en stor gravvomage, jag kunde knappt röra mig därinne. Och så otäckt kallt och skitigt runt omkring.

Nicklas slet och slet med detta badrum, fick bila upp golvbrunn och jag led med honom, men så äntligen kom tillfället då han kunde koppla in vattnet. Samma natt gick mitt vatten.

Det här med teveserier och film. Konsumtionen av de första har onekligen försvårat intagandet av de andra för mig. Jag fick ett erbjudande om tre månader med LoveFilm för billig peng, och hoppade glad i hågen på. Bara för att inse att det genererar total stress hos mig att ha de där filmerna liggandes, för inte heller har jag ro att se dem.

Att sätta sig in i en film känns nu för tiden på samma gång långsamt och stressigt. En helt ny story. Att baka in en berättelse på två timmar, istället för att låta något mogna ut över tid. Jag säger så klart inte att det inte går, jag säger bara att mina kriterier för tittande har ändrats.

Så jag fick hem film och skickade tillbaka film, osedda, småsedda, slösedda. För det här genererar även en slags ekonomisk stress för mig. En dvd som ligger hemma är en dvd mindre för pengarna i detta prenumerationssystem. Vilket gör att jag, helt och totalt ologiskt, hellre skickar tillbaka en dvd osedd än låter den ligga länge och ticka tid och pengar.

Till slut gjorde jag det enda dugliga, bytte ut filmerna i toppen på listan till teveserier. Vi får se om det hjälper. Jag är tveksam. Tick-tick-tick. 

Så klart jag behövde ett par röda snowjoggers. Jag har börjat förbereda mig för ännu en läskigt kall vinter - i år kanske jag kan använda min vinterparkas som jag var alldeles för stor för förra vintern. Den var liksom inte så flexibel i knäppningen. 

Idag har varit en typiskt bra måndag, lugn och skön. Förutom att jag igår drog på mig något slags ryggskott-light. Måndagar är prästers/pastorers söndagar, då är man ledig, och även om jag är föräldraledig känns det skönt att landa. Den här hösten är vi rätt uppbokade på helgerna, förutom att vi (som i Tjugofyrakyrkan) har något varje söndag, är jag och Nicklas ute och talar sju av elva fredagar och/eller lördagar fram till jul. Eller, lite ljug, någon av de gångerna kommer nog Nicklas få åka själv för att det ska funka med Rut. I vilket fall, intensivt, men roligt!

Ah well. Nu tror jag att det är dags att se vad nya Dexter-säsongen går för. 

Jamen vadå, jag har faktiskt inte visat en enda awkward "bebis-i-vuxenattrialjer"-bild än, så _en_ måste väl funka.

Höst equals teveseriestarter! Både gamla serier som drar igång på nytt, och helt nya serier. Här kommer korta omdömen av några av serierna i min lista:

Gamla serier:

Sons of Anarchy: Efter första avsnittet har det känts lite svagt. Men serien är fortfarande väldigt bra, och en vecka mellan avsnitten känns tråkigt långt.

Grey’s Anatomy: Hej tomgång. Men det här är en av mina comfort-serier så jag har svårt att släppa.

Big Bang Theory: Sheldon är alltid Sheldon. I övrigt börjar det gå rundgång på nörderiet.

Parks and Recreation: Lika underbart torr som vanligt. Har du inte sett - se!

Modern Family: Rolig och stabilt, men jag undrar hur länge till innan det känns gjort. Men finns det någon annan serie som lyckas så bra med barn-castingen? Fantastiskt!

The Office: Stora, positiva överraskningen! Har fått lite nytt liv efter att Steve Carell lämnat, jag trodde det skulle vara dödsstöten. Men jag hoppas ändå att detta är sista säsongen. Fler serier borde få värdigheten att dö medan de fortfarande är bra. 

Parenthood: Hej familje-feelgood! Men jag börjar tröttna på Lauren Grahams/Sarah Bravermans hysteriska roll.

Glee: Jag körde hela säsong två som ett maraton i somras. Funkar bäst så för mig. Och vad är grejen med Dianne Agron/Quinns nya badass-grej? Snark.

How I Met Your Mother - så mycket mer (grabb)hypad än hållbar, nu för tiden. Inte dålig, men mest ett stort jaha. Business as usual.   

Dexters nya avsnitt ligger och väntar på mig! Jag hoppas på något bra från en av de bästa serierna någonsin, men den börjar också bli en långkörare, så risken finns för urvattning. Någon gång antar jag att Dexter också måste hoppa haj.

Sedan finns de där halvnya serierna, Awkward. som jag ville skulle vara smart och rolig men som mest var jaha, Love Bites som jag blev lite charmad av men som tyvärr bara fick en säsong, The Protector som blir konstig att kolla på om man sett Ally Walker som badass i Sons of Anarchy, och så House förstås som ska komma tillbaka.

Nya serier:

Up all night: mycket roligare än förväntat! Kanske för att jag kan bebisrelatera, men senaste avsnittet med ångesten över en för lam Facebook-profil, ha!

Whitney: Det här med serier om lite mindre tillrättalagda tjejer. Så passande att de ändå är översnygga! Den här kommer läggas ned tror jag.

Då verkar 2 Broke Girls mer lovande, jag ska nog ge den något avsnitt till. Lite råare, mycket roligare.

Pan Am hoppades jag så mycket på, 60-tal, flygvärdinnor, men första avsnittet var tråkigt.

The Secret Circle: Tonårshäxor. Hade förväntat mig total-kalkon, visade sig vara lite bättre. Men det säger i och för sig inte så mycket.

Sedan har jag en del serier samlade på hög: Terra Nova,  Revenge, The Fades, vi får se om jag hinner och orkar med. Den digra listan till trots ser jag inte alls lika mycket på teveserier nu som förut.

Här sitter jag och nya kjolen i tevefåtöljen. Idag har varit en heldag med kyrka, jag predikade om Guds vara eller inte och sedan var det mingel med nytt och mindre nytt folk. Rut är så duktig och trivs i fler famnar än just våra, och tröttnade först alldeles i slutet.

Efter att jag har predikat blir jag rätt…post-predikan. Trött, tom. Lite fundersam över vad jag egentligen sade. Jag tycker att det är så fantastiskt roligt och stort att jag får tala inför folk om det största och bästa jag vet, men det är lika delar ett läskigt förtroende. Att folk ska ta av sin tid för att lyssna på något jag säger. Fast jag tänker samtidigt att det är bra att jag känner så. Den dagen jag tänker att folk är lyckostar för att de får höra mig tala, då borde jag klivit av för länge sedan.

Nya kjolen, förresten. Första plagget köpt i min ursprungliga storlek, pre-graviditet-storlek! Nu blir det lite fusk när det handlar om just kjolar, de är lite mer tillåtande, men ändå. Fyra kilo kvar tills jag är nere på inskrivningsvikten. 

Så, vad gör ni en morgon som denna? Jag sitter och ska slipa lite på det sista med det jag ska säga på dagens Femton:nollnoll, men först har jag betalat ett Tradera-fynd (klart Rut ska ha ett Adidas-set!) och så har jag suktat efter två par skor.

Jag tycker att det är ganska givet att dessa skulle passa ganska bra med mig:

Och som bonus tänkte jag dessa:

Nämen dåså, nu vet ni, dags att gå tillbaka till prat-putset.