plastjesus & jag

För något år sedan när vi var på besök hos Nicklas kusin såg Nicklas en Jesusdocka, typ Jesus-actionman. Nicklas blev väldigt avundsjuk på dem där dockan, men den var ju inköpt i USA (var annars?). Senare lyckades jag få tag i den där berömda Jesus-dockan och gav den till Nicklas i julklapp, och han blev så glad att han slet upp hela kartongen. Sedan kom han på vad han hade gjort. Utan kartongen var ju plastjesus inte alls lika rolig. På kartongen stod det "Jesus" med stora bokstäver, at han kunde lyfta armarna och gå på vatten (nåja, rulla på ett bord).

Till slut fick jag tag i ett nytt exemplar, och vis av erfarenheten står nu Jesus tillsammans med actionman-Mose på Nicklas jobb. Och då blev det ju en plastjesus över. Till mig! Så nu har jag en plastjesus på mitt bord på jobbet. Alltid finns det någon som han kan rädda.

Så där får han stå och påminna om hur det viktigaste i livet både kan vara något missuppfattat, felanvänt, hånat, stort och smått på samma gång. Det finns inget i livet som ger mig så mycket brottningskamp och så mycket glädje. Fast nu menar jag ju inte längre plastjesus, även han och jag har rätt så kul ihop.

(Ja, jag är svag för USA-kristen-kitsch, på ett sådant där drygt stockholms-ironiskt vis)

Jag gör inte så ofta latte hemma längre, men det ska vara Illy. Tror jag. För det är fina burkar.

Men tänk om det är så att det där rivjärnet som hänger där är ett full-size rivjärn. Då har ju jag en enorm sax.

  
Jag har målat fläkten alldeles, alldeles själv. Att det blänker i burken är däremot inte alls mitt fel.

Jag har alltså både en Viggo och en Clara (fast med C) hemma. Och en Max. Vilket borde betyda att både Åsa och Kerstin skulle kunna trivas alldeles utmärkt hemma hos mig.

 
Om det skulle börja brinna skulle jag inte ha en aning om hur man använde denna. Men den är fin.

Jag är väldigt förtjust i Tim Burton. Alla hans filmer är bra, lägsta nivån är inte särskilt låg precis. Ta bara Edward Scissorhands, Batman - Återkomsten, A Nightmare before Christmas ("Kidnap the Santa Claus, beat him with a stick!") eller den fantastiska Kalle och chokladfabriken. De är alltid så genomtänkta in i minsta detalj, och så vågar han jobba mycket med färger och överdrifter.

Men Corpse Bride, jag vet inte. Den är ju så snygg och inte någonstans direkt dålig, men den känns lite väl på automatik. Det blir som sagt var aldrig dåligt med Burton, men det här känns mest som en sämre variant av Nightmare.

Jag dricker te i princip när som helst, och i princip hur mycket som helst. Starkt med mjölk. Jag är ingen te-konnässör precis, jag tror att mitt absoluta behov av mjölk i diskvalificerar mig från den listan, men som sagt, mycket och alltid.

Min senaste te-obession är chai-te, speciellt nu när jag kan göra det med riktigt indiskt tepulver. Det jag har är en blandning av Assam- och Nilgrite, men fulchai kan man ju alltid göra, då räcker det att man har ett te som inte är smaksatt. Ett stort glas med chai-te tillreds iallafall som följer:

Vatten, typ 3 dl för ett stort glas
1 tsk tepulver
1 krm kanel
1 krm kardemumma

Detta får koka upp (ja, alla ingredienser ska ligga i från början säger mina indiska vänner) och koka i kanske en till två minuter. Efter detta tillsätts mjölk, till ett glas tar jag ungefär 1,5 dl, samt något att söta med. De fega tar socker, de som är mer hardore väljer canceraspartam. Och så ska det koka upp igen. Inga karp-ögonsbubblor här inte, det ska koka! Hur länge och hur många uppkok är en hel skola för sig, men eftersom jag är lat och inte vill riskera att det blir beskt brukar jag maxa på två uppkok. Sedan är det bara att sila och dricka, det blir som lite tjockare och matigare än vanligt te. Inget man dricker till kvällssmörgåsen precis, men väldigt gott!

I söndags skulle vi fira Nicklas som fyllde 31. Ojämnt och allt, så det blev bara familjen. Hur många brukar ni bli när ni är bara familjen? Vi blev 21 stycken, och då saknades ändå flera ur min familj. Så är det att leva med en alldeles egen maffiaklan till familj.

Nicklas skulle få en cykel som både hans och mina föräldrar skulle vara med på, men den var slut. Och eftersom cykeln kostade en del hade jag inte köpt något annat, vilket gjorde att jag fick slå in en papperslapp. Grattis, ungefär.

Det visade sig att jag nästan fick lika mycket presenter som Nicklas… Lina (svägerskan) kom med en stor och fin väska som hon fått gratis från jobbet, hon jobbar på Wedins och så fort en vara är minsta skadad får de inte sälja den. Så en stor jeansblåfärgad väska till mig som datorn får plats i, hurra! Sedan kom stora syster med lite plastburkar och en fin filékniv. Nicklas fick dessutom två astrar av sin ömma moder, och jag tror att jag uppskattade dem mer än vad han gjorde. Men jag kan ju ha fel förstås.

Järn 3:an (Bin-Jip) är en sydkoreansk film av Kim Ki-Duk, som tidigare gjort Livets hjul. Det närmsta jag kom den filmen var att den låg och dammade tills jag inte fick låna om den mer, men den här gav jag och Nicklas en chans. Filmen handlar om en ung man som bryter sig in i bortresta människorns hus, och som betalning för hans vistelse fixar han deras trasiga saker. En dag bryter han sig in i ett hur som inte är tomt, och så börjar en kärlekshistoria.

Filmen är väldigt stillsam - bara detta att den ena huvudpersonen inte säger ett enda ord genom hela filmen - och under filmens första tredjedel så håller konceptet. Det är poetiskt utan att bli för svårt. Men sedan byter filmen spår, och blir något mindre lågmäld. Jag tycker nog att den skulle ha stannat i samma lågmälda känsla filmen igenom.

I fredags ringde en kvinna från vårt biljettbokningsställe och sa att de hade blivit uppringda av flygbolaget som ska ta oss till Sydney. Tydligen fanns det två bokningar på oss på samma resa. Jag förklarade för kvinnan att deras system kraschade en gång under vår bokning, troligtvis är det något sådant som gått igenom som en bokning, men hon kunde inte hitta något utan envisades med att vi bokat en likadan resa någon annanstans. Fast det har vi ju inte.

Mina erfarenheter av långa och krångliga resor är inte de bästa efter att vi blivit två dygn försenade till Indien på grund av en kackig bokning som bokningsbolaget sedan inte ville kännas vid, jag vill inte ha problem. Har ni sett något av alla de där flygplats-programmen? Vi var just sådana där stissiga och arga resenärer som bad om att få prata med "din chef" efter att flygbolaget överbokat planet som vi skulle med. Alla som sett tvprogrammen förstår att vi inte kom med den dagen.

Idag fick jag via e-post någon slags bokningsbekräftelse (vi har redan betalat och fått biljetterna, men låt oss göra det hela så krångligt som det går! Let’s!) och där får jag det bekräftat: jag ska för första gången i mitt liv få vegetarisk flygplansmat! Jag gillar ju flygplansmat, jag gillar mat i små förpackningar även om det svider lite i miljösamvetet. När jag var liten ville jag alltid att pappa skulle ta hem roliga matgrejer från sina (mycket fåtaliga) flygresor, salt och peppar dög inte, men gräddpulver var hett.

Nåväl, vegetarisk flygplansmat. Dessutom Non-dairy vilket jag inte beställt, men jag antar att de klumpar ihop oss besvärliga. "Hur känns det att vara en sån där besvärlig person?" frågade Nicklas. Det känns helt ok.  

Har man indiska kompisar kan man få indiskt te. Snygg påse och det blir mycket bättre chai än när jag fuskar med English Breakfast…

Nicklas hade ett presetkort på 2 plan i Mälarhöjden, där hittade vi den här snygga röda klockan.

Pappelinas plastmatta Viggo skulle lyfta vilket rum som helst, i vårt kök passar den perfekt.