plastjesus & jag

Ok, jag är kanske inte per definition en precis modig person. Jag har alltid varit rädd för bråk, stök, fylla och allt sånt där. Jag är nog lite småharig. Men samtidigt blir jag så arg över det, för att det fins så många situationer som genererar rädsla hos mig.

Idag kom jag in på Tullinge station kl. 21. Fredagskväll, och det är mörkt, men jag tänker att 21 ska ju inte vara någon tid. Vad händer kl 21, liksom? Tja, sånt här kanske, om man bor i Botkyrka. Men jag vill ju vara stursk och vill inte ge efter för att vara rädd, så jag börjar gå. Passerar ungdomsgäng nummer ett när jag går igenom ett mörkt centrum. Ser lite (vuxna) människor lite längre fram, men det var visst halvberusade människor som tog en rökpaus utanför kvarterskrogen. Jag pinnar på, över en parkeringsplats, förbi huset där Anna Lindhs mördare bodde, lite kuriosa-sightseeing. Bara jag kommer upp för backen så finns det lite hus. Fast vad vill den där bilen som kryper bakom mig, skönt att han svängde av.

Väl uppe och förbi backen (och husen) har jag en ganska mörk gångsvägssträcka med lekplats och parkeringshus runt om. Där går jag förbi högljudda ungdomsgänget nummer två, och möter fyra ungdomar till på vägen. De är så skruvat att känna sig hotad av tonåringar! Alla jag känner är ju jättebra! Fast det är klart, de jag känner hänger inte och lever om på de lokala gångvägarna.

Jag andas inte riktigt ut förrän jag möts av mitt områdes galet starka lampor, och tänker att "nästa gång tar jag en taxi". Fast det gör jag ju aldrig, för jag tycker att det känns lika fånigt och uppgivet varenda gång - jag SKA kunna gå hem och känna mig säker. Fast det är ju just det jag aldrig gör. 

Det är så sjukt att man ska vara rädd. Jag skriver inte att jag behöver vara rädd, för det kanske jag inte gör, men samtidigt klarar jag inte av att helt mota bort de där känslorna och tänka "äh, vad kan hända, här händer ju aldrig något". För det gör det ju. Jag vet, statistiskt sätt blabla. Jag är ändå rädd, och jag tycker inte om det.    

  

Efter att ha slitit med studierna till sent igår tyckte jag att det kunde vara på plats med en film ikväll. Och det i sig var väl ett bra val, men filmen var en besvikelse.

Match Point var helt enkelt ingen höjdare. Jonathan Rhys Meyers kändes stel som en docka och Scarlett Johansson fick mest bara vara snygg. Spänningen som skulle byggas upp kände jag inget av. Det är roligt att Woody Allen gör något annat än hans vanliga flaggskepp hysteriska dramakomedier, men det här får räknas till en av hans minst intressanta filmer. Hur den kunde få fem getingar av Expressen greppar jag inte alls.

Det var ju en syskonresa, om än något stympad. Stora bror kunde inte följa med trots allt, vi kommer aldrig förlåta herr Wells.

Stora syster precis när vi anlänt.

Det är aldrig fel att leka med maten.

Vi tog upp en stor del av Piccadilly.

På nudelstället hade de långbänkar, så där fick vi plats.

Lilla syster passade bra in i den snygga omgivningen.

 

Det fanns mycket schysst att titta på i London. Speciellt på kvällen när vi gick längst med Themsen och allt var upplyst.

London Eye i bakgrunden.

London Eye - lite närmare

Värsta rymdskeppen. Cocoon me!

Det ser rätt så rejält ut, det där parlamentet.

City of blinding lights, eh?

Jag föreslog för min lillasyster att vi skulle ställa oss och dra av Fergies "London bridge" på plats. Hon såg lite besvärad ut.

Björkallé utanför Tate.

Schyssta glasfasader.

I London fanns det en hel del saker att gilla. Som det här:

Lyxig fruktsallad to go är kalas. Om man blundar för hur mycket förpackningar det där landet måste generera per år.

Starbucks. För att öva inför USA-resan.

Allt blir så mycket godare om man får äta det i kina-pappersboxar.

 
Landet med världens snyggaste telefonkiosker, brevlådor, bussar… 

…och giraffer. Alla skulle matcha mitt kök så bra.

Gratis, helt ok offentliga toaletter. Man vet aldrig när man behöver dem. Men när man väl gör det behöver man inget annat.  

Just nu läser jag medie- och kommunikationsvetenskap på halvtid och distans. Intressant, men senaste uppgiften har bara lämnat mig blank i huvudet. Så detta var vad som krävdes för att jag skulle kunna uppbåda ork att ta tag i det knepiga:

Vetevärmare för ömma axlar. Veckan efter London ska jag köpa mitt nya årskort på gymmet.

Te. Vad annars.

Här kommer kanske något av ett wildcard: Opera!

Och så det bästa med hösten, att man äntligen kan börja tända massa ljus igen. Och jorå, allt sammantaget gav hyfsat med resultat.

Jag och Nicklas ska åka till Australien, Sydney i november, och vi tänkte då passa på att gå och se U2 den 13 november. Jag har konsertbiljetter! Enda kruxet är att jag har för många biljetter, närmare bestämt fyra när vi bara behöver två. Så om någon skulle få för sig att åka till Sydney och dessutom är lite sugen på en U2-konsert, skriv något i gästboken. Eller förresten, ska ni till Sydney under dessa datum är det inte valfritt, då måste ni gå och se U2. Word.

Anna Ternheims nya singel, Girl Laying down, låter riktigt bra. Men tjena vad videon känns utdaterad. Hackig filmning - check. Saker som rinner på väggarna - check. Spooky ballerina - check. Lite dammigt gammeldags - check. Utklädda människor - check. Det vill säga: goth-romantik: Ka-tjing-check. Det är ju redan gjort, och i kubik dessutom. Christina A körde ju hela kittet i videon Fighter, White Stripes goth-ballerina-video Blue Orchid resulterade i giftemål och barn mellan spooky ballerina och Jack White, och till och med Lisa Miskovsky har försökt sig på gothromatik-konceptet (också hon lite väl sent ute). 

Kusin med goth-romantiken är svartvita cirkusskildringar. Gärna innehållandes kortväxta personer (som naturligtvis är mer regel än undantag i goth-videor). U2:s "All I want is you" ett klassiskt exempel, för att inte tala om Red Hot Chil Peppers "Soul to Squeeeze". RHCP har för övrigt inte gjort något som kunnat trumfa Blood Sugar Sex Magik som Rick Rubin producerade. Det albumet kom 1993 och sedan dess har man valt att inte förändra sig minsta lilla utan står fortfarande där i sitt långa hår, bara överkroppar och gör konstiga yogarörelser till musik. Funk-rocken kändes halvtrist redan i Globen 1995, att Flea spelade iklädd enbart en tubsocka på strategisk ställe lyfte inte konserten så mycket som han kanske hade hoppats.

Rick Rubin ska för övrigt producera U2:s kommande album, vilket jag hoppas gör att han lyfter dem från deras eviga mid-tempo som de verkar ha fastnat i de senaste åren. Fast å andra sidan kan det komma att låta precis hur som helst - killen kan lista artister som Rage Against the Machine, Johnny Cash, Weezer och The (International) Noise Conspiracy på sin pluslista. Men samma kille har även namn som Tom Petty, Linkin Park och Kid Rock på sitt cv. Aj då.

På torsdag morgon kommer vi åka till London. Vi i detta fall är en ljudfirmaägare, en monstermamma tillika efterättsexpert, en tvspelsprogrammerare, en filosofistudent, en tvspelsprogrammerar-lärling och så då jag, en webb-någonting. Vi är sex syskon i åldrarna 19-36 som för första gången ska ge oss på en hel långhelg bara vi, dessutom utomlands. Allt för att fira att minsta bror klivit ur skolan för denna gång. Jag återkommer med bildbevis.

Det är riktigt, riktigt roligt att ha så många syskon. Eloge till min mamma som klämt fram oss alla! Det rikliga barnafödandet är dock inte ett arv jag har tänkt att föra vidare. 

Alla som kan - ni röstar väl idag? Även om det inte alltid känns aom att man kan påverka, även om du inte tror attd et gör någon skillnad - rösta. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Själv tycker jag att det ska bli ganska så skönt att få se ett slut på det svartvita munhuggandet. Jag är allergisk mot "jamen ni då"-argument, vilken sida det än handlar om. Visst förstår jag att ett val måste handla om at lyfta upp skillnader i politiken, men det är så tröttsamt att se politiker le överlägset åt varandra och måla ut varandra antingen som trötta kommunister eller högerspöken. Ens egen sida har alla rätt, och den andra sidan har alla fel. En retorik som smittar av sig på anhängarna och plötsligt får man säga vad som helst om folk som tycker annorlunda än en själv, vilket jag trodde var motsatsen mot vad vi försöker lära ut till barn. Nä, när folk inte respekterar varandras åsikter - även om man tycker annorlunda - blir jag riktigt less. Bäst på respektfronten i årets valdebatter tycker jag att Mp och Kd har klarat sig.

Här är en del av de saker som Nicklas kom hem med från Indien:

Riktigt galet arbetat överkast.

En egen auto-ricksha kan man ha ståendes i köket.

En schysst liten inte-vara-mörkrädd-lampa som man pluggar rakt in i vägguttaget är ju aldrig fel. Speciellt inte om den har ett Jesus-knackar-på-din-dörr-motiv med pyttelite text. Synd att våra uttag inte grejar den.

I Indien hittar man Arabia-muminmuggar för 12 kronor. Synd bara att det här var den enda som vi inte hade.

Vill man ha hedern i behåll ska man inte komma hem från Indien utan kryddor. Att man bor i Botkyrka med rätt många orientariska livs är ingen ursäkt.

Bollywood-musik svänger riktigt bra.

"Word of Lord", och så förstår jag så lite. Snopet. Men det här är också grym musik.

Ah, Bollywood. Vart annars hittar man vackra kvinnor som uppvaktas av gubbiga män, där de pratar så fort att texningen inte hinner med, och där dans- och sånginslaget är alldeles underbara?

 

Flera månader innan bröllopet ringde jag och bokade tid för klippning. Håret skulle av, enda orsaken tll att jag fortfarande var långhårig var just bröllopet. Så två dagar efter bröllopet, samma dag som när vi åkte på bröllopsresa, gick jag till Hårgänget och klippte av mig nästan allt. "Det kommer kanske kännas konstigt", sa frisören. Men det gjorde det inte.

Sedan kom en Kalles Kaviar-period i mitt liv. Ett bevis på att det inte är så lätt att gå från inbitet rött till blont. Men vi hade iallafall en blank Saab.

Med lite längre hår kunde jag sedan skaffa röda dreads, och ordningen var återställd. Tyvärr var de svåra att hålla efter, och jag sörjde lite när jag klippte av dem.

Efter att lockarna åkt blev det till att sorgefärga det korta kvarstående håret svart, och svart är det fortfarande. Fast nu är det längre. Jag blir lika förvånad vare gång jag, eh, tar kort på mig själv.

Sedan blev jag 20 och kom på att jag kunde gifta mig med den där rödhåriga pojken jag hållt ihop med i några år. Fast egentligen hade jag ju bestämt det redan när jag var 15. Så då gjorde vi det. Fast här får man hålla till godo med ratade bilder eftersom de bästa redan sitter i album.

Klänningen hade jag och en väninna designat tillsammans, och väninnan som gick på tillskärarakademin fick även sy upp den. Hon klädde till och med alla knappar själv, och det var en del - de i ryggen syns inte här. Fråga Nicklas.

 

Min arbetskamrat Kerstin har utmanat oss andra medarbetare att följa i hennes spår och ladda upp bilder på oss själva som yngre. Så här kommer mina teens, lite bröllop (jamen alla hinner inte med att ha något liv mellan tonåren och bröllop, harkel) och så lite pre-bröllop. Med fokus på mina frisyrer. Klicka för större bilder, jao.

 
Nian. Jag och Karin Nillson gillade svart (Redan då. Min mamma tror att det beror på att hon klädde om min barnvagns insida med svart tyg). Fast hon, Karin alltså, hade en förkärlek för kläder med gruppnamn som helst skulle innehålla någon synonym för lik, kadaver, ruttet och inälvor. Gärna i en kombination.

I färg såg jag ut så här. Jag var en storkonsument av hennafärg i många år.

 
Ett tag hade jag flätor, tror att detta är kanske tvåan på gymnasiet.

Det är så irriterande när man har betydelsen av ett ord i huvudet men inte kan få fram själva ordet. Jag googlade på idiotiska hela meningar, började skumma mina uppsatser men kunde inte komma på ordet. Och då är inte internet så behjälpligt längre. Men imorse leverade min hjärna ordet alldeles själv, tack så mycket. Mycket frustation som släppte. Anakronism var ju ordet jag letade efter.

Stackars Nicklas missade sitt anslutningsflyg i Paris och kommer inte till Arlanda förrän 18.15 ikväll. Sex timmars extra väntetid, och resan började på flygplatsen i Bangalore för så där 12 timmar sedan. Men vaddå, Air France bjöd ju på en matkupong för besväret! Been there, done that, för tre år sedan när vi skulle till samma flygplats i Indien missade vi vårt anslutningsflyg på Charles de Gaulle och fick spendera en natt på världens äckligaste hotell. Sedan dess har Nicklas grämt sig över att han har varit i Paris men inte sett Eifeltornet, så jag tror att han är på väg dit just nu.

Charles de Gaulle är en väldigt snygg flygplats med futuristiska inslag i designen, kolla här bara, men det är inte lätt att hitta där. Alls. Jonas Åkerlund var där och snurrade med U2 en del när de spelade in videon till "Beautiful day".

Just nu har jag postsommar-kulturstress. I somras hade jag tid med allt det där, böcker och film. Så jag gjorde en diger beställningslista på biblioteket av allt jag typ någonsin ville läsa och se. Och nu får jag skörda vad jag sådde. Mustafa Can ligger och dammar i ett hörn tillsammans med någon svensk deckare, och på tvbordet ligger en koreansk film och finkulturskryter. Och som om inte det vore nog droppar det ständigt in nya leveranser, det är Citizen Kane och blabla som anlänt och det tar aldrig slut. Och jag måste hämta ut dem! Det kan faktiskt uppstå en lucka när jag hinner med dem.

Det är inte sommar längre. Nu är det vardag och komma hem sent från jobbet, trött och seg, nu är det faktiskt Kanal 5-tider. Det är två världar som kolliderar.

Igår när jag klev av tåget efter att ha varit i Jönköping var jag så fruktansvärt trött, dels så blir jag alltid det efter att ha haft en utbildning, och dels hade den sista timmen på tåget bestått av en massa sms fram och tillbaka mellan mig och indienmannen då han behövde hjälp med att rekonfirmera sina flygbiljetter. Parantes: AirFrance har en hopplös hemsida.

Nåväl, när jag kliver in i min förbeställda taxi så börjar mannen prata och skoja: "Hejhej tjejen, var har du varit, var har du gjort? Spion åt Folkpartiet va? Kom du med tåget? Du åkte andra klass va? Jag svär, du åkte andra klass. För femton år sedan var telefonerna så här stora (händerna av ratten) och vägde fem kg, nu ska alla telefoner vara så små. Jag gillar små telefoner och stora bilar".

Jag var så trött och orkade inte prata eller skratta mer än högst artigt. Dessutom fick jag fortfarande indien-sms.

När vi var framme och jag skulle betala med kort blippar det till, och chauffören säger: "Äh, jag tryckte på fel knapp. Du får åka gratis". Då tyckte jag lite synd om honom och önskade nästan att jag hade skrattat med lite mer.

Taxichaufförer verkar ha en helt egen humor. Efter en annan utbildning och med en annan förbeställd taxi öppnar jag taxidörren, frågar om det är en taxi beställd för Mörling, varav taxicahuffören svara nej, så jag stänger dörren. Då öppnar han dörren igen och säger "April april! Det ÄR din taxi!" Sedan fnissade han hela resan hem.

Jag hade nog lite för höga förväntningar på Kolya. Den vann ändå en Oscar för bästa utländska film 1997, visserligen i konkurrens med filmer jag inte hört talas om, men ändå. Den verkade så bra - och är bra för all del! Men trots att den är både hjärtegripande bra, stillsamt berörande eller finkänsligt vardagsbetraktande, välj vilka filmfloskler ni vill, så stannar den på en godkänt-nivå för mig. Den känns lite, lite platt, det är fina bilder när man fokuserar på pojken men annars inget exceptionellt, skådespelarna är helt ok men inte revolutionerade, och på den nivån känns det hela filmen igenom. Ska man se bra filmer om vuxen-barn-relationer rekommenderar jag hellre Les Choristes, Äideistä parhain (Den bästa av mödrar) eller In America.

Så här i valtider tycker de flesta partierna att jag ska rösta på dem. Och det kan väl vara förståeligt, men vad jag inte tycker om är dessa inplastade manifest som jag får hem i brevlådan som bara genererar en massa skräp. Varför måste jag få röstlappar hemskickade? Det fixar ju jag på plats. För det är ju just dessa röstlappar som gör att den där plasten behövs, vilket i sin tur bara gör mig arg och dessutom miljöbekymrad. Ska jag behöva riva upp en massa manifest vare sig jag vill eller inte, för att inte tala om plastberget de frammanar. Heder åt Vänsterpartiet som skickade ut en oinplastad ihopvikt broschyr där det räckte med ett klistermärke för att hålla ihop det hela.

Från Centerpartiet och Miljöpartiet har jag inte fått något i brevlådan än. Jag undrar om det är en uttänkt miljöpolicy.

Vi vill ju inte tvinga på Spader vår tro, så därför blev vi förstås glada när det verkade som om han började få ett eget intresse. Det är viktigt att få ta sina egna beslut, allra speciellt när det handlar om existensiella frågor. 

Men så visade han upp en annan sida, och plötsligt kändes det lite creapy. Nu vet vi inte riktigt vad vi ska tänka om saken. Man vill ju inte gärna tro på alla rykten om svarta katter som man har hört, men man börjar ju att undra.

Jag vet inte när det startade, men jag och Nicklas har i något år haft en raffinerad månadstävling som går ut på att vara den som först meddelar den andre att det är ny månad. I vår iver att vinna har vi arbetat med lappar på frukostbordet, sms på tolvlslaget, sena väckningar samt att hålla sig vaken över dygnsgräsen. Till mitt stora förtret har Nicklas vunnit de senaste tre månaderna på raken, och dessutom på högst oraffinerade sätt, men igår började jag ladda för vinst. Det låg i luften. Och när Nicklas klocka av misstag ringde 05.30, då visste jag att jag skulle vinna.