plastjesus & jag

Jag känner mig ofta obekväm när jag är runt okända barn. Andras barn, som inte är släkt eller nära vänners, har jag så oerhört svårt att knyta an till. Och det är ofta ömsesidigt, barn är inte direkt tokförjusta i mig heller. Jag vet inte alls hur man ska föra sig och jag är usel på att leka. Det kanske sitter ihop med att jag var ett ganska så stillsamt barn som inte hade problem med att vara själv. Jag läste, liksom. Men jag försöker med mina syskonbarn.

Iallafall. På väg hem idag hörde jag hur barn gick och knackade och sedan ropade "Bus eller godis!" Usch, tänkte jag, hoppas att de inte kommer till oss. Då tänker jag inte öppna! Så jag gick hem, gjorde snabbt mitt fika och gick en trappa ned. Det var en kombination av min aversion mot att man har importerat Halloween-traditionen och så den mot okända barn. I Sverige skramlar man ju godis till påsk! Då har jag faktiskt godis hemma, och öppnar, även om det är något motvilligt. Och så muttrar jag något om hur barn nu för tiden inte ens kan ge bort vettiga påskkort (Kerstin och hennes barn pysslar rejält - så här ska det ju se ut!) 

Kanske är det inte helt oförståeligt varför jag har tvekat så inför att skaffa egna barn. Jag menar, hur torr verkar inte jag. Om jag inte vore gift och hade en stor familj skulle jag kanske vara, eller åtminstone gå mot att bli en sån där konstig tant, med en massa katter och yvigt hår och för stora gumminstövlar. "Kolla, där bor konstiga tanten som bara klär sig i rött och svart!"

Det är ett gammalt inslag, men det här är ett så grymt snyggt reklaminslag, reklamen för Levi’s Engineered Jeans från 2002. Klicka här för att se filmen (filen är på typ 9 mb). Nu - tillbaka till hemtentan för min del!

Igår när jag kom till gymmet började killen i disken prata lite med mig, så jag passade på att övnings-småprata. Fast jag är faktiskt ganska bra på det om jag bara engagerar mig lite. Och dessutom är det väldigt få personer som jag pratar träningsupplägg, proteinpulver, reps och annat viktigt med, så en potentiell träningschitchat-kompis skadar ju inte.

I vilket fall, väl inne i träningssalen (han tränar också) så säger han lite senare när han går förbi mig "Ursäkta att jag stånkande så mycket" på skämt, och refererade till att han just tagit i lite. "Eeh, hehe", sa jag, och kände mig avslöjad. Fast här har han ju knappast läst. Hoppas jag. 

Igår när jag kom var det jag, killen jag skrev om, tre damer och någon lite yngre kille som tränade. Och då spelades någon radiokanal med 70- och 80-tals musik. När det lite senare drällde in ett lite biffigare killgäng bytte man raskt musik till typ Iron Maiden. Jag undrar vad som krävs för att få bidra till musikutbudet. Att fråga känns i nuläget alldeles för läskigt, men snart kanske.
   

Hitta (åtminstone) ett fel i den här meningen:
"Svenska kyrkan har många ansikten. Den är en folkkyrka, men den är också evangelisk. Den är episkopal men också demokratisk. Den är gammalkyrklig, men också låg- och högkyrklig. Den kan vara karismatisk, men också feministisk." (Här finns källan)

Jag har mitt hjärta i en karismatisk församling. Och är feminist. Äsch då, jag är ju en vandrande motsägelse verkar det som. Fast å andra sidan, jag är van. Jag är sällan helt rätt vart jag än befinner mig.

Det finns låtar som aldrig borde göras som covers. Praktexempel på detta är U2:s Pride (In the name of love) och I still haven’t found what I’m looking for. Ah well, ALLA låtar som U2 gjort och som legat på topplistorna borde lämnas orörda. Man borde helt enkelt aldrig göra covers av U2. U2 funkar bara när det är U2.

Fast det där var ju inte riktigt sant. Inte ens U2 kan dra av Pride och alla de där andra stadium-rocklåtarna och få dem att låta spännade. Fast jag kommer ju knappast hålla för öronen om jag - när jag - får höra den live om sisådär två veckor.

Så här såg det ut sommaren -05. Det var galet. För trots att jag generellt vill att musik ska skramla mer så tycker jag ju att de är typ bäst. Jag kan knappt förstå det själv, för allt man hör på radio med U2 låter ju ofta rätt så…trist. Jag antar att det är helheten som gör storheten. För skivorna som helheter är ofta fantastiska.  

Den där stormen, är det någon som har märkt av den i Stockholms-området? Det står nämligen "Stockholms län Varning Klass 1, mycket hårda vindbyar." Men här lyser ju solen. Hur var det nu om man befann sig mitt i stormens öga? Eller befinner sig IOGT-NTO-huset konstant i något slags twilight zone? Det sista låter rimligare.   

En väldigt bra sak med mitt jobb är att den inte bara håller kaffedrickarna om ryggen, utan även försörjer oss tepimplare med livets nödvändigheter i drickväg. Idag blev det det en kopp med äpple- och kanelte, och tjena vilken tidsresa det satte igång. Jag hade nämligen en påse äpple- och kanelte hemma den sommaren då jag och Nicklas gifte oss. Så i en och samma kopp rymdes det en hel massa sommar och lycka.

Snart är det 14 år sedan vi blev tillsammans. Och lite efter det är det tio år sedan vi gifte oss. Ja, jag vet att vi var galet unga. Men det är ändå det bästa jag gjort. Det allra galnaste är att det blir ju bara bättre.

Min mamma berättade idag att min morbror dött. Han var blandmissbrukare och jag kände honom inte (fast inte på grund av att han var missbrukare). Man kan väl knappast sörja över någon man knappt vetat om? Men han var min mammas bror, han var någons pappa och någons farfar. Och då värker det ändå.     

Ibland kryper verkligheten i det jag jobbar med närmare. Mitt ställningstagande blir ett ställningstagande än mer för någon, och inte bara för något, en sak, något att tycka.

Det var liksom nu eller aldrig. Skulle jag och Åsa någonsin kunna enas om samma film som bra? Jag fick chans att gå på förhandsvisning, en visning som även inkluderade en kortfilm om reklamfilmer genom tiderna. Filmen med 70-talsparet som gosade i soffan och där kvinnan med total korrekt röst frågade "Har du rengjort din penis?" var galen. Även reklamen för "ickecigaretter" - ganska mycket här i världen som är just ickecigaretter…

Nåja, filmen. En indie-film a’ la Garden State med underbara Steve Carell i en av rollerna. Filmen handlar om en skruvad familj som åker över hela USA för att dottern ska delta i en skönhetstävling. Och ja, Åsa, det här var en riktig pärla! Jag kan väl i och för sig tycka att den är hyfsat icke-orginell, den spelar liksom på alla strängar som indiefilmer-om-knasiga-familjeförhållanden alltid gör, men det gör inget. Skådespelarna är lysande allihopa, det är knasigt utan att bli för mycket, och det är feelgood utan att sockra över. Framförallt är den vädligt rolig men på ett smart sätt (såklart, det är ju en indie film…) Helt klart sevärd, en perfekt film för gråa och regniga dagar då man behöver muntras upp lite.

Tur va, nu slipper jag och chefen gå i klinch för att vi bara gillar helt olika filmer!

Man kanske inte tror det, men ålderdomshems-kök kan vara en bra grogrund för filosofiska och abstrakta resonemang. Iallafall var det så för mig och väninnan Åsa när vi jobbade där ihop. Vi var ungefär som Fråga Lund, fast utan möjligheten att verifiera sanningshalten i våra slutsatster. Men eftersom vi två stod för både frågor och svar så var det relativt enkelt - vi konstaterade helt enkelt att våra svar lät fullt rimliga och nöjde oss med det.

Ta till exempel det här med tid. Alla vet att tiden går fort när man har roligt. Vi kom fram till att det helt enkelt måste finnas tid som går olika fort. Vi grunnade länge på hur man skulle kunna bevisa detta, men jag tror att vi nöjde oss med att det instrumentet inte fanns ännu. Men, jag citerar Lilla systers filosofilärare, vi måste räkna med att de finns absolut kunskap även utanför människans fattningsförmåga. Att vi (idag) inte kan mäta/synliggöra/studera något betyder inte att det inte finns. 

Fast vad jag egentligen skulle skriva var ju att det idag har känts som att min dag har rymt så mycket på så kort tid. Jag har varit i kyrkan, varit på bjudlunch i Alby, efter det tränat, sedan handlat mat och nu är jag hemma. Fast enligt min egen teori borde det innebära att jag har haft väldigt tråkigt, och det har jag ju inte. Det dröjer nog innan jag får ett nobelpris i fysik.   

Igår fick jag ett nostalgiryck och satte på The Motorhomes "Songs For Me (And My Baby)" från 1999. En bra skiva, men tjena, de måste ha varit ett av världens mest melankoliska band. De ligger också i topp vad gäller tävlingen om världens sorgligaste video, med sitt bidrag "Into the Night".

Idag tror jag att källargymmet lyckades få till den ultimata alfahanne-spellistan. And it went like this:

Alice Cooper - School’s out
Mötley Crüe - Dr Feelgood
Nickelback - How you remind me
Metallica - Sad but true
Bon Jovi - Bad Medicine
Ozzy Osbourne - No more Tears
Aerosmith - Love in an elevator
Kiss - Lick it up

Och så paradnumret så klart:

Bon Jovi - Livin’ on a prayer

Nu ska ingen komma och vara smart och fråga: "Men hur kommer det sig att du kan alla de där låtarna?" Jamen jag vill kanske också vara en alfahhanne. Eller hur det nu var.

Jag är en frusen person. Jag sover med duntäcke nästan året om (dessutom kategori varmt). Så nu är det bara att inse att jag har ett halvår av hutter framför mig. Kallt att gå upp på morgonen. Kallt i sängen när man lägger sig (fast det senare råder jag bot på genom att tvinga Nicklas att värma upp min sängplats först, när det är som kallast). Kallt att vänta på bussen. Kallt i bilen. Och när jag väl kommer hem tar det väldigt lång tid för mig att tina upp. Som sagt, ett halvår av hutter.

För det går knappt att klä bort, så fort jag ska utomhus så är det någon glipa som vinden och kylan kan ta sig igenom. Kanske inte så konstigt då att jag för flera år sedan i ren desperation köpte världens största dunjacka på H&M:s herravdelning. Den är inte särskilt snygg (fast jag tyckte att den var helt ok då och dessutom var syftet att överleva), och som Anton sa när jag var tvungen att ha den en gång förra vintern: "Du ser väldigt….stor ut". Det ironiska är att jag inte ens är särskilt förtjust i överdriven solvärme. Jag vill ju bara ha det lagomt! Jag vill bara slippa frysa, då är jag nöjd.

Fast det där halvåret är ju lite modifierad sanning. Om drygt två veckor åker vi till andra sidan jorden, och då räknar jag med två veckor med lagom kroppstemperatur. Ett nog så gott skäl för semester.

(Vem klarar vilken film inläggets titel kommer ifrån? Anhöriga tillåts inte medverka!)

I lagom doser kan det vara roligt med populärpsykologi. Speciellt om boken är knallrosa med rubriker i 50-tals typografi (som jag tolkar det). Nicolas Jacquemot har skrivit "Handbok i konsten att vara social", en bok som jag har skummat igenom som hastigast.

Till en början kunde jag ge mig själv ok efter hur man enligt Jacquemot ska bete sig för att anses Allmänt Trevlig. Fast sedan kom stötestenen.

Småprat.

Jag är så dålig på småprat. Eller, inte direkt dålig när jag väl är igång, men jag undviker småprat in i det längsta. Jag är en sådan som blir irriterad när jag och Nicklas är på väg någonstans och vi fastnar i allt detta småprat. Nicklas är nämligen småpratets mästare. Jag står surt brevid och tittar i marken och skrapar med foten för att få komma iväg. Eller nåja, jag försöker ju att inte se sur ut. Jag är en sån där tråkig människa som hoppas på att inte stöta på grannen just för att jag vill slippa småpratet. Så nu måste jag ju revidera hela mig. Börja prata med grannarna. Äsch då.

Igår var det familjekalas för första gången på ovanligt länge. Systersonen fyllde 11 och bjöd dagen till ära på tacos och palt. Han har lärt sig hur man gör för att blidka både sina norrländska och sina spanska släktingar. Schysst kombination! Jag åt så klart palt med hemlagad lingonsylt.  

Så det var min och svågerns familj, svågers föräldrarna har bosatt sig för vintern i Spanien men ville ändå vara med via telefon, det var ljudnivå som ute på klubb ungefär, och jag fick träffa min namne Lydia för första gången på länge, hon är hemma och jobbar på Orionteatern med Cosi Fan Tutte som ett break från sitt liv i Shanghai. Jag kom hem med en påse palt, en spansk paella-krydda och tre frisyrtidningar.

Det är alltid mycket med min familj. Tur att det är så roligt.

I morgon är det planerad städdag här i kvarteret. Fast det finns ju inget att städa, inga löv att kratta. Så i år kommer vi nog ha lite mindre dåligt samvete för att vi ansluter lite senare, Nicklas har ju sin S:t Bandy på lördagar och jag brukar åka till Lite Flottare gymmet i Tumba samtidigt.

I Tumba kan man till skillnad från sunkiga källargymmet träna kondition, så därför har jag ikväll satt ihop en låtlista som ska passa för en crosstrainer.

Scissor Sisters - Take your mama
Fat boy slim - I see you baby
Len - Steal my sunshine
Christian Falk - Dream on
Bo Kaspers Orkester - I samma bil
U2 - Fast cars
Amerie - One thing
Jim Noir - Eanie Meanie
The Hives - Hate to say I told you so
Moby - Honey
Peter, Bjorn and John - Young Folks
Sugababes - Overload
Sugababes - Push the button
Nouvelle Vague - Just can’t get enough
The Concretes - You can’t hurry love

Fast den där musiken kan man ju inte styrketräna till. När man ska styrketräna i Botkyrka måste man plocka fram förortsbetongen, jao.

NERD - Rockstar
Mos Def - Ghetto Rock
Jay-Z - 99 problems
INXS - Guns in the sky
Beastie Boys - Sabotage
The Latin Kings - Blend dom
Hole - Reason to be beautiful
Silverbullit - Joy
Blindside - My mothers only son
Metallica - Whiskey in the jar
Guns ‘n’ Roses - Mr Brownstone

Fast de två sista tror jag inte att det är så arbetsplats-korrekt att lyssna på. Det kanske till och med finns ett no-no inskrivit i mitt kontrakt, väldigt finstilt. 

Man hinner fundera på mycket under en heldagskurs. Som hur irriterande det är att sitta brevid en IT-kille som inte klickar med musen utan slår med fingret på musknappen varje gång han ska klicka. Och hur självgoda en del it-tekniker är. Jag var på en administratörskurs idag, men it-killarna började prata överkurs från början, och dessutom pratade de hela tiden. Under en hel dag. Mycket irriterande. Fröken borde ha sagt till.  

Man hinner också fundera på varför vi inte kan hushålla med läsk på jobbet. Där jag var hade de en kyl med både 33 cl glasflaskor och 50 cl plastflaskor, det vore riktigt schysst att ha på jobbet. Jag betalar ju gärna!

Sedan börjar man fundera över varför man i vuxen ålder inte praktiskerar att få guldstjärnor eller ens bokmärken efter prestation. Till de som är bäst och snabbast på något alltså, ehem. Man kunde ju t.e.x satt fast dem på det glänsande diplomet som man fick. 

Idag efter jobbet åkte jag till mitt nästan lokala gym (åtminstone på-vägen-hem-lokala), ett klassiskt källargym med galler för de fönster som finns, halvbra och sliten utrustning och så det som är mindre vanligt, heltäckningsmatta. Här tränar jag, äldre damer och träningskillar dvs de som låter när de tränar. Det är ett ruskigt stönande och stånkande och det känns nästan…genant.

Ett gamla-tanter-gym och ett alfahanne-gym alltså, på samma gång. Den senare gruppen väger dock över kraftigt, vilket gör att det som spelas är alfahanne-musik typ Iron Maiden (fast det är svårt att lyfta något när det som kommer ur högtalarna är "Bring your daugher to the slaughter", man vill ju bara skratta), "Born to be wild" och dylika klassiker, och så alfahannarnas signaturmelodi med introt som får alla att spinna som katter: "Livin’ on a prayer" med Bon Jovi. Det både visslas och nynnas med.

Men äh, jag trivs. Gym ska vara småsunkiga och jag får betydligt mer prestationsångest av att träna med gladiatorkvinnor och piffiga 18-åringar. Jag har inte riktigt gjort gymmet till mitt rent mentalt än, men det tar sig. Idag klev jag in i det lilla separata viktummet som redan befolkades av två killar, lassade på mina grova 2,5 kg x 2 på ez-curlstången och puffade på ihop med killarna Stånk. Det funkade det med.

Tjuvlyssnat är ju en helt fantastisk sajt. Idag var jag nära ett eget tjuvlyssnar-moment, men tyvärr tappade jag slutet. Det var på pendeltågsstationen, nästkommande tåg var inställt, och ett par i 40-årsåldern gick förbi mig.

Kvinnan: Ah, ditt tåg är inställt. Men det går snart ett nytt.
Mannen (med bitter, halvhög röst): Ja, det är ju bara mitt liv som rinner förbi framför ögonen på mig. Inget viktigt.  

Sedan gick de förbi mig och mannen forsatte vara bitter men tyvärr utom hörhåll för mig.

Ibland undrar jag vilken värld säljare lever i.

Tidigare blev jag dissad av en säljare, vi hade en avtalad telefontid men han ringde aldrig. När förklaringen (obs, inte ursäkten) kom typ en vecka senare fick jag bara som svar att ett möte kommit emellan. Inget svar som jag accepterar.

Denne säljare ringde upp igen förra veckan, och efter att han svamlat på om hur dåligt val vi var på väg att göra genom att inte välja deras tjänster var jag tvungen att påpeka att hans företag knappast låg bra till eftersom han dissat mig tidigare (nåja. jag använde inte ordet dissat), och då fick jag en ny förklaring, att han varit sjuk och flyttat. Jaha. A: jag bryr jag mig inte. B: Om du ska ljuga är ett tips att säga samma sak båda gångerna.

Det blev ingen affär.

Idag ringde en katalogannons-kille, drog snabbt vilket företag han kom ifrån, och sa sedan (utan ironi): du minns säkert mig, vi talades vid i oktober för ett år sedan.

Antingen så förstör telefonförsäljarlivet dem, eller så är det bara förstörda människor som får bli telefonförsäljare. Det är en loose-loose-situation.

Jag måste ju länka till dem bara för att de finns, Jesusfeministerna. En rätt så sopig sida med trasiga länkar som dessutom verkar vara under uppbyggnad, men de finns fortfarande iallafall. En gång i tiden var det prat om jag skulle sitta med i deras styrelse, men just då var jag i ett sådan post-d-uppsats-skick att jag bara inte orkade, jag hade bråkat nog mycket med kyrka-genus-frågorna under uppsatsen och orkade inte vara aktiv.

Jag ströföljer ganska många bloggar, många typiska fulbloggar (som den här) som inte skriver om något speciellt. Kvinnor i åldrarna 25-35 typ. Något jag har tänkt på är hur man kan märka att en mer "internationell alkoholkultur" har slagit igenom. Det skrivs väldigt mycket bland dessa ofta högutbildade kvinnor om hur de ska "ta sig ett glas vin innan maten", "gå ut med väninnorna och dricka vin" eller "dricka sig lite berusad på drinkar". Och det är alltid ihopkopplat med att det är så festligt/avkopplande/lyxigt att dricka.

Jag tänker inte moralisera över något glas vin då och då i sig även om jag själv är nykterist. Inte i sig. Men jag tycker att det är lite oroväckande just det hela runt omkring, att det ska vara så självklart och att det verkar så fnissigt - även med berusningsdrickande -  bland dessa vuxna, högutbildnade kvinnor. Småbarnsmammor. Kvinnor som arbetar med utsatta barn och tonåringar. Tonårsföräldrar. 

Det är ganska så lätt och väldigt korrekt att handla rättvisemärkt för att vara solidariskt. Kanske är det lättare för att det inte inbegriper någon egen uppoffring än en ekonomiskt, och så handlar det ju om ett problem långt bort, stackars fattiga människor typ. Men när det kryper närmare inpå försvinner det på något paradoxalt sätt, när det handlar om hundratusentals barn som växer upp i missbrukande familjer i Sverige, när det handlar om våld, bilolyckor och sjukdom på grund av alkohol i Sverige, då är det ingens problem förutom alkoholistens.

Nykterhetsrörelsen går framåt och jag tror att många kan skriva under mot hejdlöst supande, men personligen tycker jag att fler borde ta ställning och bli nykterister av solidariska skäl, för att deras barn ska få växa upp i en alkoholfri miljö, för all skada alkoholen ställer till i samhället för de som redan är små, svaga och utsatta. För mig är det inget som helst problem att säga nej till det där goda/festliga/whatever när jag hela tiden, varje dag matas med vad alkoholen ställer till med. Även om jag bara skulle hålla mig till det goda/festliga/whatever.

Vår katt Spader kan inte jama, men han kan stå på bakbenen. Som en känguru ungefär, med framtassarna hängades framför sig och med svansen som balans.

Det börjar kännas som lite slentrian, men här kommer en till filmsågning.

Varannan vecka skulle jag aldrig betalat för att se, men tydligen hade jag ställt mig i kö för den på biblioteket. Och igår kväll kändes som rätt tid för en relationskomedi, även om jag numera alltid drar öronen åt mig när det handlar om svenska komedier. Eller, svenska filmer överhuvudtaget. Och jag borde väl ha tänkt efter ännu en gång när de omdömen som stod på omslaget var "Roligt! Det är roligt!", "Ska ni se en film 2006 ska ni se Varannan vecka" (man får inte skriva/säga så), och "Det bästa de gjort!". Men nejnej, jag duckade för alla varningstecken.

Filmen hade några roliga poänger, visst. Men Måns Herngren balanserar hela tiden på gränsen till att vara tokrolig så man vet aldrig om det han gör ska tas som ett skämt eller inte. Jag tycker att manuset var hafsigt, Cecila Frode blek och filmen känns bara som ett stort jaha. Inte alls en genomkass filmproduktion, men ännu en av alla dessa menlösa, intetsägande svenska relationskomedier. Hur kan man få filmstöd för sådant? Det är så ledsamt att svensk film nästan alltid lever upp till epiteten trist och förutsägbar.

Såklart finns det undantag. Några bra svenska filmer som jag tycker om är Den  bästa sommaren,  Lotta 2 (Lotta flyttar hemifrån), Mods-trilogin (rätt så långt ifrån relationskomedier, eh) och Jerusalem. Lasse Hallström har gjort några riktigt bra feel-good-filmer också, men de är å andra sidan inte svenska filmproduktioner. Jag vet att Anton skulle vilja lägga till Mannen på taket, men jag har inget minne av att ha sett den. Men är det inte lite talande att den kom 1976?

Mathias Lövström-länken här längre ner på sidan som ni ser? Ni kan strunta i den. Killen hade mage att vid lunchen säga att han inte orkat läsa något i min blogg, medan han i samma andetag listade mina andra två kollegors bloggar som de som han läser i oftast. Pff, larvigt! Jag som skriver så himla roligt och intressant.

Storm tänkte jag skulle vara en riktigt schysst film. Jag är svag för sci-fi/framtidsskildringar och extra roligt med en svensk sådan. Jag vet, jag är sen att se den. Men i nuläget rätt nöjd med att jag inte såg den när den hypades som värst.

Och det börjar lovande med en tuff rödhörig Röse, snygga filmklipp och en galen Jonas Karlsson (den killen kan ju inte göra fel. Förutom att välja simpla manus då), men sedan börjar det gå utför. Det var mest en massa yta - snygg för all del!  - men likväl yta som inte kunde hålla ihop historien. Allt det där med kuben kändes bara som något filmskaparna lagt till för att få göra allt det där flashiga. Jag kan ge filmen cred för att vara nyskapade i Sverige, fast jag tycker inte att nyskapade räcker för att jag ska bli nöjd. Lite eftersläpning av innehållet kan jag ta om det är en schysst förpackning, men jag vill ha en historia som bär halvvägs iallafall. Nja, det var en besvikelse.  

I torsdags öppnade Media Markt butik i Heron City, jag och Nicklas åkte förbi runt 19.30 för att se hur det såg ut, men det var så långa köer att ens komma in med bilen att vi snabbt ändrade oss. Och eftersom El-Giganten körde med motkampanj var det även kö för att komma in där. Vi betraktade spektaklet och åkte hem igen, förundrade över att folk orkar köa. För vad, liksom? Jag betalar lugnt mer för att slippa köa. Och det handlar ju verkligen om kapitalvaror, ingen köper ju något livsnödvändigt. 

Idag åkte vi till Willys för att handla mat, och köerna var inte lika långa, men det var fortfarande väntetid för att komma in både på Media Markt och El-Giganten. Kravallstaket, hur galet är inte det! Det kändes bara så väldigt kapitalistiskt och inte så lite konstigt. Jag kan greppa att man tycker att det är kul att kunna fynda, eller till och med bara att det skulle vara roligt bara att kika in. Vi tänkte ju det! Men att stå i en 50 meter lång kö för att komma in?   

Jag har lyckats driva fram en deal som jag är nöjd med. På söndagar när jag och Nicklas ska till kyrkan vill vi alltid dit så olika tider. Jag vill dit så sent som möjligt, precis innan det börjar, och Nicklas vill ha gott om tid på sig. Och det är jag som har fått böja mig eftersom det är svårt att argumentera mot att han ska få komma i tid till sitt eget jobb. Dessa tidiga mornar har gjort mig på dåligt humör (hallå! vilodagen!). Så peppad av min mamma tänkte jag att jag skulle lägga fram att jag kunde ta bilen och han kunde åka kommunalt ("då kan du ju hämta oss också!"), så jag förebedde en hel massa argument. Som att det är bra att jag kör bil.

"Jamen det föreslog jag ju förut", var svaret som jag fick direkt när jag började min argumentering. Så mycket för att driva igenom någonting. Men i vilket fall har jag nu bilen på söndagsmornarna, Nicklas busskortet och jag är på betydligt bättre humör resten av dagen.