Livin’ on a prayer
Idag efter jobbet åkte jag till mitt nästan lokala gym (åtminstone på-vägen-hem-lokala), ett klassiskt källargym med galler för de fönster som finns, halvbra och sliten utrustning och så det som är mindre vanligt, heltäckningsmatta. Här tränar jag, äldre damer och träningskillar dvs de som låter när de tränar. Det är ett ruskigt stönande och stånkande och det känns nästan…genant.
Ett gamla-tanter-gym och ett alfahanne-gym alltså, på samma gång. Den senare gruppen väger dock över kraftigt, vilket gör att det som spelas är alfahanne-musik typ Iron Maiden (fast det är svårt att lyfta något när det som kommer ur högtalarna är "Bring your daugher to the slaughter", man vill ju bara skratta), "Born to be wild" och dylika klassiker, och så alfahannarnas signaturmelodi med introt som får alla att spinna som katter: "Livin’ on a prayer" med Bon Jovi. Det både visslas och nynnas med.
Men äh, jag trivs. Gym ska vara småsunkiga och jag får betydligt mer prestationsångest av att träna med gladiatorkvinnor och piffiga 18-åringar. Jag har inte riktigt gjort gymmet till mitt rent mentalt än, men det tar sig. Idag klev jag in i det lilla separata viktummet som redan befolkades av två killar, lassade på mina grova 2,5 kg x 2 på ez-curlstången och puffade på ihop med killarna Stånk. Det funkade det med.
