plastjesus & jag

Idag tänkte jag visa att det finns mornar då jag är mer lik Plupp än andra. Plupp var för övrigt en barnboksfigur som jag som barn tyckte var så fruktansvärt tråkig. Fanns det barn som gillade Plupp, eller var det som jag misstänker, bara en figur som vuxna tyckte att barn skulle gilla? Allt hon (visst var väl Plupp en hon, kom man väl fram till?) gjorde var tråkigt och jag kände mig inte på något sätt besläktad med att staka runt på fjällen och dricka ur fjällbäckar, mitt västerbottniska blod till trots.

Nu ser jag ju inte ut så här varje morgon. Men åtminstone på de mornar dagen efter att man har tuperat och sprejat håret för att få upp det i en schysst afrobulle och sedan inte vill tvätta ur det innan man lägger sig. Förutom håret delar vi för övrigt även en hyfsat bred näsa.

Jamen tjena. Det är ju larvigt skönt att vara ledig, så här avslappnad har jag inte varit, eh, sedan vi var i Australien (känns det överfånigt att skriva, litegrann som "ja, det är så jobbigt, just nu renoverar de vårt sommarställe i Nice så då får vi ju hålla till godo med herrgården i Wien", men äh) och då var det ju relax på ett annat sätt. Så här vardagsavslappnad var det riktigt länge sedan jag var. Jag har dessutom inte minsta ångest för att gå tillbaka till jobbet, vilket känns extra bra. Fast jag funderar ändå på hur jag ska göra nästa vecka - jag hade tänkt att jobba men kan ju ta semester och på det viset förlänga den softa tillvaron ännu mer, vilket onekligen lockar. Det behöver ju inte vara jobbigt att jobba för att det ska vara skönt att vara ledig…vi får se.

Favorit i repris med smärre ändringar från igår: Det blev en lovely fika på stan med mamma och stora syster, efter det träning (allt jag gör imorgon kommer att göra ont), sedan bibliotek, den dagliga dosen av Battlestar Galactica och så, hrm, ännu några matlådor, rödbetspaj med getost och valnötter. Det är Mrs Ingalls och jag, liksom.  Getosten har jag numera döpt till Särimner, eftersom den varje morgon är lika oförändrat stor vad jag än gör.

Imorgon och resten av helgen kommer att se annorlunda ut, jag ska stappla runt med tokträningsvärk i benen och peka med hela handen åt tonåringar på en nyårskonferens. They will fear me. Eller tvärtom.  

Det där med att definiera en idealdag är inte särskilt lätt. Jag vägrar att klumpa ihop alla olika sorters goda dagar efter en och samma måttenhet och sedan kunna välja den allra bästa. För det finns ju bästa dagar kategori resa bort, bästa dagar kategori vänner, bästa dagar kategori romantik, bästa dagar kategori jobb, och så vidare.

Jag hade en bästadag igår, kategorin är lite svårare att definiera, men jag skulle försöka mig på en definition ledig-ickeröd-dag utan krav. Jag tränade på förmiddagen, handlade mat, kom hem och sjönk ned med en trött kropp framför Battlestar Galactica, somnade lite, tog en paus efter två avsnitt och lagade lunchlådor samt rensade ut lite småplock som ska till secondhand, tittade lite mer på Battlestar, surfade runt på träningssidor och samlade på mig lite inspiration, läste… En soft bästadag.

Det som är så bra med dagar som igår, till skillnad från exempelvis resa-bort-bästadagar, är att man vet att det kommer fler utan att det dröjer alltför länge till nästa. Jag menar, vår 10-årsdag som vi ska fira i Grand Canyon eller Yosemite kommer säkert bli en bästadag. Men en 10-årsbästadag, tja, de kommer ju inte så ofta.

Därför tänkte jag drista mig på en favorit i repris redan idag.

Idag har jag åstadkommit:
 - Makaronilåda med getost, spenat, valnötter och färsk sparris
 - Grova frukostbullar med solrosfrön och valnötter
 - Ugnspannkaka
 - Köttfärssås
 - Vegetarisk lasagne

Det känns nästan lite…sjukligt. Men onekligen bra, och det var dessutom ganska trevligt. 2/3 kvar av getosten and counting.

Rejäla bak kräver rejäl assistent, men de är ju så dyra. Därför tycker jag att vi har haft ovanligt med tur eftersom vi två gånger har hittat begagnade Electrolux-assistenter på second hand för runt en hundralapp styck. Den första var nog i farmorsålder, för redskapen var i trä, men i övrigt såg maskinen i princip likadan ut som den gör idag. Assistent nummer två var lite yngre, och eftersom den hade redskap i plast slog vi till och gav bort den äldre till lilla bror. Den är dock rejält tung, så numera har assistenten bytt plats med espressobryggaren och pryder permanent en av köksbänkarna, den är ju trots allt rätt så snygg också.

Igår var det julfika hos Nicklas föräldrar, vilket innebär att idag är julen över för mig. Det är inte ett dugg sorgligt utan handlar mest om att jag är en vanemänniska och vill komma tillbaka till normala rutiner. Fast det är klart, jag klarar mig för tillfället alldeles utmärkt utan vanan att jobba. Det känns gott att såsa runt så länge man vill i morgonrocken.

Närliggande planer:
Kolla recept och fixa matlådor
Träna (hallå! Varför har man stängt på annandagen?)
Hitta ett syfte, typ paj, åt mitt chevréostkilo i kylen som bara krympt nämnvärt
Baka frukostbröd
Titta på Battlestar Galactica - jag fick hela första säsongen i julklapp!
…plugga…

Under jul och övriga ledigheter poppar de onekligen fram, mina husliga sidor. När man väl har tid och inte är tvingad är det lite meditativt.  

Det är så skönt att vi inte behöver köra ett släktrally över hela Sverige när det är jul. Både mina och Nicklas föräldrar bor i närheten och vi kör varannat-år-princip. I år var det julafton från eftermiddag och framåt hos ma&pa, ikväll blir det hos Nicklas föräldrar.

Tillskotten i min familj tar aldrig slut. I år var det en av fostersystrarna som knoppat av sig med man och barn, och lilla syster som hade pojkvän. Vi börjar onekligen närma oss smärtgränsen för hur många som går att ha på middag samtidigt. Igår var vi 24 och en bebis.

Vi åt, vi läste julevangelium, vi delade julklappar och vi spelade spel, åt godis och pratade. Det är lyxigt att kunna ha en så stor familj som man har så trevligt med.

Nu ska vi leka med presenterna - för min del fick jag många hårda dvd-paket. Min pappa hade i år valt ut ändamålsenliga böcker till oss alla på den lokala second hand-butiken, jag fick "Föda barn efter trettio", anno 1982. Välgörenhet och hidden message i ett och samma paket, heh. Nicklas kan lyssna på och leka med sina Holy Huggables-dockor. Life is sweet.  

Halva La famillia i ett julkaos

Och så det traditionsenliga julkortet på mig själv i det spöklika ljuset från en toalett endast upplyst av värmeljus. På bilden försöker jag illustrera och problematisera västvärldens överflödskultur enbart med hjälp av min mimik.

Nu är vi ganska så dåliga på att ge våra katter julklappar. Men då vi åt plättar fick han slicka ur skålen med gräddresterna. Sedan verkade han ganska så nöjd.

Idag blir det laddning med sjuklingen som förhoppningsvis inte längre är så sjuk innan det bär iväg till ma&pa och La Famillias storfirande. Jag ska inte ljuga: jag är svag för paket. Så nu tycker jag att Nicklas kan komma upp så vi kan ge varandra det traditionsenliga morgonpaketet.

Det blev ingen gran i år, ibland känns det bra att gå emot traditioner, speciellt när de känns mest just som något man ska göra för att man ska. Vad är julen utan gran tyckte mina kollegor, och Mathias tyckte inte at jag skulle komma släpandes med Jesus, men hey, vad annat kan jag göra. När det inte finns något i mitt liv som är viktigare. Det är inte lätt att skriva om viktiga saker utan att det låter klyschigt eller bara corny men äh.

Lätt att säga dock, svårare att leva efter, det där med vad som är viktigast och vad det får för konsekvenser. Tanken med kristendomen är ju inte att ha en liten ask och kolla på för lite feelgood då och då. Carl-Erik Sahlberg, Domkyrkominister i S:t Clara, skriver om att drivas ut ur kyrkorna, det blir till att fundera över hur jag kan göra mer på den fronten.

Det sägs att Samuel L Jackson vägrade agera i filmen om man gav den något annat namn. Det sägs också att denna enormt på internet hypade films innehåll till stor del fick styras av dess för-fans. I vilket fall, titeln sätter ju standard för resten av filmen, det är så enkelt översmart att bara sätta en så simpelt rakt-uppochned-titel. Det är ormar på ett flygplan, det är meninglös orm-skräck-komedi-action från början till slut med alla klassiska ingredienser, det är Samuel L Jackson som får säga "I’m getting tired of these motherfucking snakes!".

Jag såg filmen ensam. Dumt, jag skulle ju såklart sett den ihop med mina bröder. Då hade vi kunnat skrocka ihop åt alla lustigheter, filmreferenser och klichéer. För Snakes on a plane har ju allt det där och lite till. Inget finkulturellt här inte, men ett ypperligt tidsdokument över filmpopulärkulturen, om man ändå vill svassa sig på en analys. Med andra ord: kaloristinn b-filmsunderhållning! 

Igår var Nicklas på akuten och fick penicillin för sin hals. Brabra eftersom han snabbt blir frisk, men trist tajmning. Den 23:e är ju som jag skrev tidigare, vår dag/kväll. Vi brukar gå på superdejt vilket i vårt fall innebär restaurang, bio (tyvärr spelar inga teatrar den 23:e) och så brukar vi vara riktigt uppklädda. Förra året t.ex. hade jag en gräddvit kort sidenklänning med broderier, en vit pälsboa (nä, inte äkta såklart) och rött läppstift, vilket är ganska långt ifrån hur jag klär och sminkar mig till vardags.

I år hade vi i och för sig tänkt att ändra superdejtskvällen till en superdejtsdag, gå på Centralbadet, till Berns och äta brunch och sedan på bio, men då visade det sig att Berns hade ju ingen brunch eftersom det är dagen innan julafton. Pff. Så vi reducerade ned det hela till Centralbadet, mat och bio, jag var lite sugen på Astorias nya biograf i Sickla.

Men nu blir det halsfluss istället. Ah well, vad är väl en bal på slottet, vi får helt enkelt skjuta upp vår dejt. Fördel: större utbud på saker man kan göra. Nackdel: Lite som att skjuta upp sin födelsedag…

Man kan nog lugnt säga att jag var alldeles för ung för att läsa om Tonårsgänget i Serietidningen, jag var typ 9-11 år och tyckte stundtals att de var ganska så läskiga. Bara i svartvitt och ganska mörka serier. Det verkade även min 7 år äldre bror tycka, eftersom jag alltid fick snoka igenom hans rum för att hitta dem.

Men oj vad bra de var! Nästan så att jag vill säga att det är bästa serien som jag har läst, Spindelmannen till trots. Jag ville vara Starfire (hon med långa röda håret), precis så där snygg (eh) och kunna flyga och skjuta blixtrar ur händerna, egenskaper som fortfarade toppar min lista över önskade superkrafter. De där boobisarna ser i och för sig också ganska så övernaturliga ut, men dem kan jag skippa.

Och vad jag har letat efter detta Tonårsgäng, på internet, fått serietidningsbodar att kolla i sina rullor. Inte förrän idag hittade jag att de gavs ut inte som egen tidning, utan just i Serietidningen. Så nu ska här letas, tror att det är dags att låta Kerstin inviga mig i Traderas värld. Finns det fler än just dessa tre med Tonårsgänget? Jag har bara sett just dessa, och det är också dessa som jag har läst. They will be mine.

Pst, julklappstips! Till MIG alltså.

Imorse hade Nicklas allmänna hängighet utvecklats till ett troligt halsfluss. Vilket gör att tonåringar i mängd inte riktigt är att föredra, trist nog. Vilket också gjorde att jag tog bilen själv för att bunkra upp lite inför morgondagen, som istället för att bli årets dejt - jag och Nicklas har dejtat dagen före julafton i sisådär 13 år nu - kommer bli hemma. Fixa hemmamys istället, liksom.

Nåväl. 22 december, jag hade räknat med mycket folk, typ parkera längst bort på ICA Maxis parkering, men hey, det gör jag ju ändå när det är jag som kör. Men väl där var det så fullt att folk parkerade mot trottoarkanterna, och jag fick istället ställa mig på Bauhausparkeringen. Och väl inne på ICA var det ju inte tillfälle för så mycket casuall shopping, tid att fundera över vad man kunde tänkas vilja ha. För det hade jag ju inte funderat så värst på innan. 

För att bemästra stresshysterin var jag tvungen att fokusera enormt på att hålla mig lugn, vilket gjorde att det inte fanns något över till tankeverksamhet. Så imorgon kan vi kalasa på kravmärkt sylt, yoghurtglass, 1,5 liter mellanmjölk, tre olika sorters limpor, färska rödbetor, valnötter och 1 kg chevréost (you heard me, ett kilo). Jag är glad för att jag kom hem vid liv, min köra-bilångest blev ju knappast bättre av att tråckla sig igenom alla utfarter i extrem rusningstrafik.

Nu är jag julledig i några dagar, Nicklas var oroväckande hängig igår, och ikväll är det tänkt att vårt hem ska invaderas av de söta tonåringarna som han jobbar med.

Min vana trogen vaknade jag strax innan 07 imorse, jag längtar enormt efter att få gå tillbaka till mina matvanor där det är ordning och reda (igår åt jag lussebullar till middag) men måste ju vänta ut julafton först. Sedan är det tillbaka till no more fika på jobbet och regelbundna vanor. Det är ju så jag helst vill ha det. 

Jag har lagt vantarna på Naxos årliga julskive-dragplåster som har ett för Naxos ovanligt fint omslag förutom rubriktypsnittet, och det känns bra att lönen har ramlat in eftersom jag misstänker att Nicklas har väntat in den för att köpa julklappar till mig. Over and out.

Igår blev det nostalgi hemma genom att Nicklas körde igång Dan Reed Network i stereon, en grupp jag upptäckte via storebror när jag var runt 12 (Rainbow Child tyckte jag var världens finaste låt, ungefär). Dessutom var ju Dan Reed själv så himla snygg. Jag tyckte i och för sig att de flesta killar med långt hår, bandanas, västar eller allmänna hippiekläder var snygga när jag var sisådär 13. Ah, Axl Rose och sina dancemoves i Patience fick mig och Karin att smälta.

När jag var sisådär 15 var det väl fortfarande långt hår som gällde, fast musikmässigt var jag inne på lite mer åt det folkflummiga hållet, typ Levellers. Men kärleken är blind och jag föll för en kortsnaggad ishockeyspelare som inte delade mycket varken av min musik- eller klädsmak. Han i sin tur fick pikar från sitt håll för att han blivit tillsammans med en punkare (bah! inte punkare!). Det var väl nästan bara de där Dan Reed Network-skivorna som vi kunde ha ihop. Ah, those were the days. Nu delar vi mycket mer av det som jag tycker om och allt är ännu bättre. Fast det inkluderar inte riktigt längre varken funkrock, långt hår eller hippiekläder.

Idag har vi frostat av frysen för första gången sedan vi köpte den för 3,5 år sedan. Men vi har pratat om att göra det flera gånger, det borde väl räknas.

En av orsakerna till min frosta-av-skepsis kan sitta ihop med hur det gick för mig när jag skulle frosta av min alldeles första frys. Eller, det var ju ett frysfack i en kyl. Eftersom det gick lite långsamt tog jag hjälp av, eh, en kniv. Det var mer än isen som försvann. När gubbarna som skulle byta ut den sargade kylen, som jag ju såklart bittert fick betala själv för, skrattade de åt mig. Jag grät många bittra tårar eftersom vi inte hade så mycket pengar och 2000 kr på en ny kyl inte var en rolig utgift, men Nicklas skrattade mest han med.  

Men det gick bättre idag. Det enda som hände var att det började droppa från taket på våningen under. Jaja, det löste sig det med.

Om man är lite seg på måndagsmorgonen kan man lyssna på Tegan & Sara och genast kännas sig lite piggare.

Idag hade jag premiär som mentor. Enormt roligt att bli tillfrågad, enormt läskigt att prestera. Och då har jag ändå lite erfarenhet i ryggen tack vare att jag haft en mentor ett tag, som dessutom just knoppat av sig till att bli två (det är inte min mentor som fått barn, utan jag som alltså numera har två mentorer). Men tjena vilken press, att försöka hjälpa en människa fram till vettiga tankar utan att lägga på för mycket av eget prat och tyckande. Jag tror att det kommer att bli en grymt stimulerande utmaning. Jag hoppas bara att adepten kan få ut något också, eheh… Fett med cred till min egen mentor som gör ett jättejobb med mig!

…har jag varit i Gamla stan och fikat med mamma och stora syster, bästa familjen
…klev jag av i Huddinge på vägen hem och fick till en sån där bra shoppingtur - hittade vad jag ville ha direkt och kunde handla både på rea och med rabattkuponger - det bästa är alltid känslan av att man har gjort ett bra köp
…testade jag GB Sandwich Lussebulle - god
…dricker jag te i jul-muminmuggen som bara får användas till jul
…har jag två filmer hemma och ska nog se någon av dem åtminstone
…jobbar inte Nicklas - äntligen
…njuter jag av att huset faktiskt är nästan nystädat, fast risken är förstås att vi kommer att tycka det tills februari, typ
…är det lugnt och skönt i själen, det är lördag och allt känns soft

Ikväll var jag & Nicklas på Orionteatern och såg Cosi Fan Tutte med Projektor, i regi av Lars Rudolfsson. Jag har sett just Projektor några gånger nu eftersom Lydia Flores Garcia, namne, ungdomsvän och ingift släkting är med där. Projektor består av mimare, vilket kanske inte låter så lockande, men en av de teaterföreställningar som gripit tag i mig allra mest var DC3 med samma grupp, det är något som kommer fram på ett speciellt sätt när man inte använder ord.

Föreställningen är mestadels en komedi, men inte alls utan laddade och starka scener. Det är otroligt utrycksfullt, och följer Mozarts Cosi Fan Tutte - operan är storyn och soundtracket. Dessutom gör sig Orionteaterns lokal så bra, rufflig och grov som den är, och föreställningen bjuder dessutom på en naken man, heh. Ett besök rekommenderas verkligen! Fast kanske inte först och främst för den nakna mannen dåra.   

Här kan man läsa DN:s recension, och här kan man läsa vad SvD:s recensent tyckte.

Aftonbladet tipsar om vad som ger låg och hög status ser jag via EvaP, och vad som ger hög status var väl inga ovanliga saker. Men vissa punkter på listan över vad som genererar låg status kändes lite…otippade, minst sagt. Eller vad sägs om  6. Känna Horace Engdahl eller 8. Att känna finansfamiljen Wallenberg?

Jag menar, hur har man frågat egenligen? För det KAN ju inte vara så att så pass många samstämmigt nämnt Horace Engdals vänskap som okredd-faktor. Fast det vore i och för sig rätt så skoj om det faktiskt vore så, på riktigt.  

Jag har f.ö haft Ebba Witt-Brattström som lärare. Det lär ju göra mig okreddig. Det blir till att hålla tyst om det.  

Idag passade Nicklas på att berätta för hela den samlade söndagsgudstjänstskaran om vår första-i-månaden-tävling. Såklart vinklade han det hela till sin egen fördel, och det var ju inte precis så att jag kunde gå i svarsmål, men som ett gammalt uttryck säger, kanske extra passande i detta sammanhang: synden straffar sig självt. Tyvärr fungerade inte ljudupptagningen annars hade jag kunnat lägga ut ljudbevis. Som tur var så var fortsättningen väldigt bra, och handlade om att ta hand om de svaga i samhället. Så jag kunde trots allt känna mig stolt.

Efter mötet invigde vi äntligen Skärholmens foodcourt, och tjena vilket bra ställe! Jag fick en enormt stor tallrik med libanesisk mat som smakade som restaurangmat och inte alls som snabbmat. Jag orkade knappt hälften, och det kostade 69 kr. Det kommer bli vårt söndagshak. Efter det jeans till Nicklas och så spanade vi in Monki, rätt schyssta kläder även om mycket var knasdyrt. Jag kom hem med en tishe och Nicklas förälskade sig i mjukisdjuren och ville ha alla i julklapp.   

Efter det slank jag in på IKEA och roffade åt mig en röd ljuslykta som jag spanat in tidigare. Det låter inte så skoj med en ljuslykta tänker du nu, men ponera då att ljuslyktan är typ fem gånger så stor som en vanlig. Då blev det plötsligt mycket roligare, eller hur! Bilden gör inte lyktan riktigt rättvisa, men tänk på att det är ett pennställ till vänster om lyktan, så är det kanske lättare att bilda sig en uppfattning om vår nya, röda och gigantiska lykta. Som såklart passar jättebra in i vårt röda kök. 

Nu ska jag spana efter chefen på Nobelfesten. Jag hoppas att hon håller sig framme så fort hon ser en kamera, och att hon då passar på att hälsa till alla. Åtminstone till sina kollegor.

En bra sak jag har hört är att man inte bara ska fundera på vad man mår dåligt av, utan att man på samma sätt ska stanna till och fundera över vad det är som gör att man mår bra när så är fallet. Låter rätt smart.

Just nu mår jag bra och jag tror att det beror på att jag har haft mycket att göra men att det har varit saker som jag dels blivit stimulerad av och dels är saker som jag fått bestämma och driva själv. Jag har fått känna att jag presterar bra, känt mig flitig och har haft lagomt med saker inplanerade på fritiden. Jag har kommit igång med min träning efter ofrivilligt uppehåll och allt funkar bra hemma och med kärleken (förutom städningen som vi båda totaltsläppt) och jag har kunnat ställa upp för andra på olika områden. Julklapparna är typ köpta, ekonomin är stabil, jag har haft schyssta tv-serier att softa till på dvd när jag vill och det finns läsk i kylskåpet. Mitt eget må-bra-recept!

Jag vet inte om man fortfarande använder klassifikationen World Music om All Musik Som Inte Kommer Från Västvärlden?

Läraren på min projektkurs brukar spela upp lite musik precis i skarven mellan rast och lektion. Det kunde ju vara ganska trevligt. Om det inte vore för att han spelar mest salsa och annan latinomusik. Det är mycket gitarrer och mansduo-som-kompar-solisten, lite trumpet och lite allmänt Caramba.

Jag gillar det inte. Det riktigt kliar i kroppen av musiken, och definitivt inte på ett positivt sätt. Och jag skäms bisarrt nog lite.

För latino och så kallad World Music ska man ju tycka om. Att inte tycka om dessa medryckande, dansanta toner är som att säga att man inte gillar kattungar. Man ska känna sig fri och glad och bara vilja åka till Brasilien/Sydafrika/välj lämpligt tillräckligt exotiskt land och sitta på ett kafé där färgen flagar på väggarna och känna sig allmänt upplyst och levnadsglad. Inte jag. Jag byter kanal när PantaMera-reklamen dyker upp. 

Helt hopplös är jag dock inte. Jag gillar ju Indien-wibes. Kolla in killen i anoraken till exempel. Fast pratar man indisk film och musik så är ju ett inslag med Shahrukh Khan ett måste. Den killen spelar typ alla manliga huvudroller i Indien, galet!

Skum film sa Nicklas, så jag fick se klart den själv. Och Me, You, and Everyone We Know ÄR ju en rätt så skum film, men på ett bra sätt. Ryeland Allison’s soundtrack passar så genialiskt bra, och filmen är nära och rar och allt det där utan att kännas sentimentalt sockersöt. Fast sätta-sockor-på-öronen kändes lite väl krystat och förutsägbart. Typ "Få se, halvkonstig tjej, vad gör sånna…tja, stoppa sockor på öronen kan ju aldrig slå fel. Det är lite crazy."

Idag började projektledarkursen, den verkar riktigt lovande och jag försöker suga åt mig så mycket som möjligt. Dessutom fick jag skryta lite med att IOGT-NTO värvat 20 000 nya medlemmar på 20 månader, något som genererade många "oh" och "Ah" och "Det är ju fantastiskt!" Och visst är det!

Efter en heldags projektstudier var det äntligen dags för första träningspasset på fyra veckor, och kroppen tackade för vilan och kakorna med att sätta personbästa på alla övningar. Och jag blev varm i hjärtat över att vara tillbaka på sunkiga källargymmet bland alla stånkiga killar.

Botkyrka stod idag för ett kanske lite oväntat första adventgudstjänst-inslag, nämligen Nicklas som ganska träffsäkert imiterde enterna i Sagan om Ringen. "Nobody cares about the woods anymore…". Han predikade dagen till ära och tja, då bestämmer man ju själv vad man vill säga.

Efter det var det dags för La Familiia, något mer fulltaliga denna gång med sjutton vuxna och sex barn. Varav en med motorsåg. Mat, mat och blodtryckstagning. Nä, det är inget som ingår vanligtvis, men när grejerna ändå finns tillgängliga… Jag låg stabilt. Sedan poker, och jag vann.

Nu får man adventa sig, idag var det premiär för glögg, adventsljus och allt. Jag tycker om och pyntar mest med ljus.

Igår låg jag och lurpassade, när Nicklas frågade varför jag flinade trode jag att det skulle bli en kamp på målsnöret. Men när klockan blev 00 och jag kunde meddela hans förlust insåg jag att han inte haft koll den här gången. Speciellt tydligt märktes det när han försökte slingra sig och mena att det var fusk av mig att inte invänta morgonen utan åberopa seger redan vid midnatt. Jaja, försöka duger - inte! Men jag vet ju hur försmädigt det känns att höra de där orden - "Grattis på första december".

Fast det kan kanske vara på sin plats med regler. Nicklas började nämligen gå igång på att han skulle fixa en automatisk uppringningsfunktion som vid varje månadsskifte skulle ringa och med telefonsvararröst meddela mig domen, men då kändes det som att det började spåra ut. Jag tror mest att det var den dåliga förloraren i honom som talade. Just as he should, ha!