plastjesus & jag

Fram tills på lördag får jag pröva på att vara singel. Eller njä, jag är inte ledig och tillgänglig precis (ni hann ställa er i kö, eller hur), men ensam hemma tills på lördag kväll. Nicklas är och badar badhus och andra sportloviga saker med sina ungdomar.

Än så länge märks det ingen skillnad. Tisdagar kommer Nicklas alltid hem vid 23 ungefär. Onsdagar eller torsdagar brukar vi ha en dag som vår egen kväll, den andra träffar vi folk eller så jobbar Nicklas kväll. Fredagar är Nicklas hemma på dagen och jobbar medan jag är på jobbet, och ofta har han åkt för att jobba när jag kommer hem. Lördagar så jobbar han kanske två av fyra, fem. Söndagar alltid jobb fram till kl 14-15.

Så egentligen undrar jag om jag kommer hinna märka så stor skillnad. Vi kommer inte sova ihop, ungefär. Jag är rätt så luttrad (och kanske bortskämd?) med att ha mycket egentid, men å andra sidan är jag också en sådan som trivs med det.  

Idag hade jag något så ovanligt som en ohämmad sovmorgon, i vanliga fall brukar klockan vara ställd både på lördagar och söndagar. Och jag sov verkligen ohämmat länge, till kl 11.30, jag vet inte när det hände senast.

Igår var jag i Nässjö och jobbade, och för att fördriva tiden innan tåget hem skulle gå inspekterade jag den lokala Netto-butiken. Jag kom ut med runt 700 tuggummin och paprikakrydda. Storpack är roligt! Jag är en hamster inkarnerad i en människa.

Idag skäms jag återigen för att jag inte har pluggat som jag borde, men jag är rätt så motiverad för att sitta hela dagen idag istället och hoppas att jag kan åstadkomma något hyfsat av det.  

Visst känns det att februari håller på att dö ut, iallafall känner jag det. Idag är jag glad.

Ikväll håller jag på och fixar med lunchlåda för att ta med för helgens jobbutflykt till Nässjö, det blir quinoasallad med vita stora bönor, haricot verts, soltorkade tomater och till det Baba Ghannouj, världens godaste röra. Om ni har ätit meze så är det den röran som smakar lite rökt. Spader fick provsmaka av allt utom tomaterna och åt glatt upp både bönor och röra.

Skärholmen mateminens har jag skrivit om förut, igår var jag och Nicklas och besökte deras foodcourt igen. Denna gång tog jag grillad fisk, helt ok men inte riktigt lika gott som den utmärkta mezetallriken jag åt tidigare. Men i Skärholmen kan man inte bara äta gott, på Överskottsbolaget som ligger där kan man även köpa just Baba Ghannouj på konserv för typ 10 kr, det låter mysko men smakar ljuvligt. Gott, nyttigt och perfekt när man vill ha något att snacksa på eller dippa i, eller som tillbehör till mat. 

Efter jobbet idag träffade jag en av mina allra äldsta vänner, Malin. Vi lärde känna varandra när jag var sju år och flyttade till Tullinge, vi gick i samma klass. Det var som alltid trevligt, idag åt vi sushi och kollade på Sally Manns utställning på Kulturhuset - rekommenderas!

I många av Sally Manns bilder figurerar hennes barn nakna i positioner som kan tolkas som mer eller mindre utsatta eller provocerande. Något som störde mig var att man i presentationen av Mann skrev om den kritik hon mött som uteslutande från "den kristna högern i USA", ett begrepp som känns extremt PK och samtidigt extremt förenklande. Alla vet att man kan raljera med "den kristna högern i USA", och begreppet "den kristna högern i USA" kräver ingen förklaring utan ska ge alla en sinnebild av vilken sorts människor vi talar om. När det underförstådda är att kritiken från "den kristna högern i USA" inte är berättigad just för att den kommer från just dem, då tycker jag att det är skev argumenation. Ungefär som om "den kristna högern i USA" skulle fördöma kriget mot Irak (well, jag tror ju på en Gud som kan göra under, hrm) så skulle deras åsikter likväl vara fel för att det kommer från fel grupp…

Jag vet att det finns många extremt obehagliga åsikter inom "den kristna högern i USA". Jag ifrågasätter alltså inte att det lär finnas en drös av ickereflekterande och trångsynta uttalanden från människor som tillhör "den kristna högern i USA", säkert av människor som inte ens sett utställningen utan bara fördömt den för att de har hört orden "nakna" och "barn" ihop. Men med det uttalandet friskriver man människor från rätten att tycka till själva kring bilderna, för hur kan man känna att bilderna går över gränsen om man med det blir en del av "den kristna högern i USA"? Vem vill bli förknippad med deras tankegångar, ungefär.

Nä, jag tycker inte om när kritiker lägger in sådana starka värderingar innan man själv får tycka till.  

För att visa grunden till den jag är idag kommer här lite valda delar från min barndom.

Tuffa tag från början. Att le och vara söt är för töntar.

Man kan sätta mig brevid änglalika blonda kusiner, man kan sätta på mig en rosa tröja, men mig knäcker ni inte till att le.

Jag tvivlar på att det är ett leende, jag tippar på att jag öppnat munnen för att instruera fotografen att sluta och istället hämta mig en till flaska lättfil.

I dagarna passerade vi 14 år sedan dagen d, den där kvällen då jag och Nicklas blev tillsammans. Vi firar inte tillsammansdagarna direkt, men det är ändå skoj att hålla i huvudet hur länge sedan det var. Ja, jag vet att jag var typ 10 år (inte riktigt men ändå larvigt ung), jag hoppas inte att mina eventuellt kommande barn får för sig att slå sig ihop med någon så tidigt, det var mycket gråt och tandagnissel på den tiden. Men det var ändå ganska rart.

Joråsatt’e. Jag har ett kors runt halsen - Nicklas har en hockeyspelare.

Februari harvar fortfarande på och kylan vägrar ge upp och därför muttrar jag alltjämt. Nä, roligare blir det faktiskt inte! Men snart är det över och mars får lov att bli bättre.

Det är bra att man kan stoppa öronen fulla med musik och minnen, U2 från Ullevi och Beautiful Day gör att jag fånler lite på vägen hem och känner ett fysiskt behov av att också få ropa: 

Touch me
Take me to that other place
Teach me
I know I’m not a hopeless case

Ah, the memories. Här är ett klipp från samma turné men från konserten vi såg i Sydney. Jag är mycket förtjust i övergången till Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band och Blackbird, gammalt Beatles-fan som jag är. 

I somras agerade Kerstin deckare åt mig i ett Iittala-mysterium, det var glas som ändrat form men behållt samma namn utan att det gick att få någon förklaring och jag tror inte att Kerstin ännu fått någon förklaring trots att hon mejlade och frågade. Nåja, det hela handlar om att jag och Nicklas för något år sedan köpte fyra Iittala-glas i en fabriksbutik i Dalarna, och när vi i somras köpte fler upptäckte vi att de skillde sig markant i designen. Vi fick lämna tillbaka de nya och nöja oss med de fyra, ursprungliga.

Så idag gick ett av dessa glas sönder, så bittert! Man kan ju inte ha tre glas av en sort! Fyra var ynkligt redan det, men åtminstone jämnt.

Idag hade jag och Anton möte med vår webbyrå, och efter det tog vi en sen lunch som blev lång på grund av en massa prat om allt och inget. Sånt är alltid soft. Efter det var det dags för mentorsamtal, prata jobbläge och allt det där, och efter det var jag helt färdig och så less på att grubbla jobb. Så när jag kom hem kändes det som om jag höll på att bli sjuk.

Väl hemma hade Nicklas gjort paradrätten pannkakor - denna gång både i tunn och tjock variant - lilla bror och lilla svägerskan skulle komma på vardagsmiddag, så vi åt middag och tog det sedan lugnt i våra vardagsrumssoffor. Nu är jag mycket piggare, slutsatsen av det blir att prata och softa = må bra, obsessa om jobbet = må dåligt.  

I helgen såg jag på Rolling Like a Stone, en dokumentär som jag fått låna av Anton. Den utgår från en filmad efterfest i ett vardagsrum Sverige på 1960-talet, celebert besökt av Rolling Stones. Filmarna har sökt upp några av de deltagande för att se hur deras liv artade sig.

Dokumentären har blivit lovordad av krtikerna, och det är inte alls någon dålig film, men det är något i filmen som gör att den inte riktigt tar tag i mig. För mig känns den konstruerad, som om filmarna har en egen story som de hellre vill få fram än vad som faktiskt finns. Flera filmklipp på människor som sitter och stirrar ut i intet, det känns som om filmarna vill skriva eftertänksamheten på näsan.

Något som dock var väldigt underhållande var partierna med Ola Solstollarna Ström, som obsessar om hur läcker han var, vilket fluffigt hår han hade och hur många tjejer han fick. Men det var ju då, nu menade han sig inte vara så intresserad… yeah right.

När jag ikväll frågade Nicklas om dagens datum svarade han med ett tveksamt "Eh, Alexandra-dagen?" Och det visade sig att han hade rätt, jag hade faktiskt namnsdag (andranamns-namnsdag alltså) fast det hade jag ingen koll på, jag frågade av annat skäl. Han trodde att jag frågade om dagens datum för att kunna påpeka att INGEN grattat mig på andranamn-namnsdagen och för att därför kunna bli lite martyr. Nog för att Nicklas är den som känner mig bäst, men där har han fel. Martyr - jag? Det kan jag väl a-aldrig tro.

För 14 år sedan köpte Nicklas en plast-Lilla My (en sådan som du har, Åsa!) åt mig just som Alexandra-present, och det var då jag misstänkte att han kanske var intresserad. Galet. 

Ikväll har vi haft Johan och Katrin här, två hyfsat nya bekantskaper som vi minglade lite med i Australien men som nu flyttat till Stockholm. Vi fikade pocorn och milkshake och hade allmänt trevligt.

Besöket ingick i vårt noga strukturerade sociala liv. Vi insåg i julas att vi alltid pratade om alla vi ville hinna träffa men så blev det ändå aldrig av eftersom våra helger och vardagskvällar ofta blir ockuperade av Nicklas jobb. Så vi gjorde helt enkelt en lista med alla de där vi brukade prata om och började kolla datum, och sedan var det bara att börja ringa runt. Hittills har det fungerat utmärkt, hur trist och stelt det än låter. Men vad ska man annars göra om man inte har möjlighet att vara särskilt spontan men ändå vill hinna träffa folk?

Efter kvällens besök satte vi oss med våra kalendrar och började se över våren. Jobbhelger, resor, inlämningsuppgifter till högskolan, planeringsmöten på annan ort, ett visst 30-årskalas… Så nu har vi koll på det närmsta halvåret ungefär, allt finns i min livsviktiga röda kalender. Jag bokade på egen hand in en troligt kommande middag med La Familia, minsta bror fyller ju 20 påpassligt på påskafton. Själva påskaftonen om man bortser från det rullande datumet är dessutom min och Nicklas förlovningsdag och mamma och pappas bröllopsdag, så jag tycker nog att det är rimligt med presenter till oss alla. Iallafall till mig.

Februari är den värsta månaden på året har mina arbetskamrater och Nicklas fått höra till leda nu. Men idag kom jag på en bra sak, och det är att februari har varit och är så trist att jag har fått lite pli på mina sömnvanor. Helt plötsligt går jag och lägger mig frivilligt före kl 23 på kvällen, och idag var det andra gången på inte alls länge som jag tog en eftermiddagstupplur. Det finns ju ändå inget annat av intresse att göra, ungefär.   

Vad spelades i morse när jag kom till gymmet om inte Amy Winehouse och "Rehab". Bra start, men efter det fick den egna musiken ta över.

Idag såg jag en kille som tränade i jeans och keps. Jeans! Jag funderade allvarligt på att gå fram och berätta att alla som ser honom träna så kommer att skratta åt honom, men jag bangade.

Jag har försökt att lyssna på The Knifes Silent Shout eftersom den blivit så hypad, men jag blir bara skraj. Jag lyssnar hellre på Salem Al Fakir (konsert i april - ja tack!) och blir glad eller fredagsstuffar hemma till Amy Winehouse.

Idag var det tänkt morgonseminarium på stan, sedan någon håltimme (jamen vad heter det annars när vuxna får mellantid?) och så halvdagsseminarium resten av dagen. Redan på morgonen kände jag att något var fel, en känsla jag inte haft på ett bra tag men som jag ändå känner så väl igen. Det började pyra upp lite ångest i kroppen, när sådant händer är det är som att ha själsliga myror, jag får svårt att vara still och jag får en konstant rynka mellan ögonbrynen. Allt känns fel, jag känns fel, det är inte alls trevligt.

Så jag fick lov att strunta i halvdagsseminaiet för jag vet att man inte ska lajja med kroppens och själens signaler, speciellt inte när man en gång varit där om än i lightvariant, eller, kanske inte light, mer att det var under en kortare period.

Mamman och jag hade bestämt träff på de där håltimmarna redan innan, och det var så skönt att höra och få bekräftelse; gör som det känns som att du ska göra, det är bra att lyssna, du kanske fortfarande har lite lättare att känna så sedan förra gången. Bästa mamman.

Jag mår inte dåligt generellt, det var bara tanken på att sitta i grupp, diskutera, ge ut och hålla föredrag som inte gick idag, det tog stopp. Att åka hem och jobba kändes däremot helt ok, och att åka till jobbet imorgon känns bra. Lustigt sånt där.

Ok, en gång för alla: jag vet att det finns människor som tror att alla längst inne vill bli uppvaktade på alla hjärtans dag, även om de säger motsatsen. Well, inte jag. Jag avskyr allt skräp som affärerna kräks ut, alla fula nallar, all prestationsångest kring fånig romantik som bara är där för att den ska vara där. Romantik och presenter i all ära, men fabricerat och beställt för att tillfredsställa handlarsverige? Nä, tacka vet jag att bli överraskad med en påse salmiakbalkar vilken sur måndag som helst - det är romantik, I tell you.

Gissa vad följande text gör (försöker göra) reklam för:

Hur förnimmer Du en illusion? Tja, det går inte. Den kommer, när Du låter den försvinna. Just då, när Du är där, förstår du inte det. Dina ögon ser det. Dina sinnen besvarar det. Allt övrigt följer av sig självt. Just i det ögonblicket finns där allt – en hägring av din mentala potential, obarmhärtig vakt över Dina djupaste och mest intima önskedrömmar. Strängt stående rakt framför Dig. Tittande rakt igenom Dig med den egendomliga blicken. Redo att förverkliga allt Du tänker på, önskar och längtar efter.

1. Bubbelbadkar
x. Silja Line 24-timmarskryssning
2. Valfri bok av Kaj Pollak

Kolla om du gissade rätt här.

Här kommer dagens roligaste grej: i biosalongen innan filmen idag visades den roliga reklamfilmen från Burger King, kolla in den här. Touché, eller nåt, heh!

Ibland undrar jag om mina filmpreferenser är lite knepiga. I flera recensioner had jag läst om att Pans labyrint var en snudd på genial men ganska så otäck film, en recensent skrev något i stil med "jag vill redan se om den, det får vara värt mardrömmarna!". Nu är jag ingen vän av skräckfilm, men jag gillar ju monster och sagor, så att denna film verkade kunna leverera både och verkade vara värt läskigheterna.

Filmen som utspekar sig i 40-talets facistspanien ÄR läskig, när det handlar om den mänskliga ondskan. Den är blodig och ganska så ingående och man sitter på helspänn för vad den onde kapteten kan tänkas komma på. Filmens 12-åriga skådespelarhuvudroll gör en bra insats, filmen är snygg och allt med det, men jag kunde inte hjälpa att när den var slut känna mig lite snopen. Jag hade helt enkelt väntat mig mer. Kanske är det här lite för mycket min genre - många recensenter tycker att den är så bra för att den är så pass annorlunda. Men klart godkänd och biopubliken var exemplariskt tyst och väluppfostrad…

Mina kära kollegor ser det lite som sin plikt att förse mig med filmer jag inte har sett, och eftersom Kerstin var först ut med sin hamnade den först i kön. Jag ska se din film med, Anton, men du får ge dig till tåls.

Ghost World hade jag ju missat. Eller, jag har gått förbi den en hel massa gånger men aldrig riktigt känt för att se den. Men det var ju en väldigt söt tonårsfilm med många igenkänningsfaktorer, väldigt välspelad och ett manus som får mycket sagt med små medel. Lite påminner den om Me, You and Everyone We Know men ur ett tonårsperspektiv.

Det började ju så bra. Jag klev in på gymmet, satte ett personbästa jag suktat efter länge men inte varit i närheten av, och sedan var det bara att köra. Men medan jag höll på kom en av de som jobbar där lite då och då och sa att jag gjorde fel. Ok för det, det är bra att lära sig att göra rätt, även om de flesta ofta när de vill kommentera närmar sig lite försiktigt och frågar om de får tycka till lite.

Anyway, men det slutade inte med att säga till på ett halvburdust sätt. Nä, sedan skulle killen instruera mig handgripligen när jag nu var så korkad och inte förstod. Så han började ta i mig. Inte alls så att det var dags att ropa efter handbojor för sexuella trakasserier, men återigen: man brukar närma sig lite mer försiktigt. Fråga om man ska visa t.ex. Så hans handpåläggning i kombination med övningens natur ("du måste svanka och puta med rumpan!") - som fortfarande inte var sexuell, mer obekväm - fick mig att till slut backa och mumla avvärjande, jag tror att mina exakta ord var "ehnejmjaee".

Som om det inte vore nog begick han sedan dödsynd nummer ett på gym: försöka prata med någon som är mitt inne i en övning. För efter hans direktiv stod jag nu och svankande (hm) och mitt i allt frågar han om det inte gick bättre nu.

Efter det var jag så arg att hela resten av träningen sket sig och jag åkte argt hem efter typ hälften av mina tänkta övningar. På vägen hem fick jag ladda ur ilskan med lite RATM och jag tror att jag såg rätt mordisk ut i blicken, även om mina i skorna istoppade gröna jättebaggybyxor nog sade något annat. Lite som en väldigt arg baglady. Ah, men Rage against the machine står sig fortfarande i lagom dos. Burn, burn, yes you gonna burn… tonår all over.

Så kan man fråga sig varför jag blev så arg och vad jag skulle ha gjort. Han var inte per definition slemmig, jag kände mig inte sexuellt antastad och jag tror faktiskt att han bara ville vara schysst, men han var bara för mycket. Jag tror att orsaken att jag reagerade så starkt var för att varje pass där för mig är jag mot killarna, i mitt huvud iallafall. Alla ser att det kommer en ung tjej och alla kollar vad hon gör. Trots att jag trivs känner jag mig redan nog så uttittad, och hans agerande gjporde inte saken bättre.

När jag kom hem försökte Nicklas leva sig in i situationen genom att tafsa lite på mig. Jag mådde genast lite bättre!  

Ok, vad är grejen med Situation Stockholms reklam? Jag tänker speciellt på den där det står "Från arbetslös till arbetsnarkoman". Ska det vara något bra, att bli arbetsnarkoman? Eller indikerar det att Situation Stockholm drillar sina försäljare tills de knäcks?

Dels blir jag frustrerad över att det känns så otydligt, och dels över att det bara känns så fel. Jag greppar verkligen inte vad de vill få ut för något budskap.

Jag försover mig extremt sällan, men såklart idag då vi kl 09 hade möte med överstechefen. Bonus dock för att jag på tåget sedan träffade på lilla bror, inte så vanligt så där på måndagsmornarna. Det gjorde min morgon och jag hann dessutom till mötet.

På tåget hem ser jag en rödtott i ögonvrån, och jo, det var lilla svägerskan, vilka är oddsen liksom. Hon hade sett "en konstigt hoppig människa i ögonvrån som kom åt mitt håll så jag ansträngde mig för att inte titta åt ditt håll". Been there, done that, jag är en magnet för konstiga människor, men den här gången var det ju bara jag, eh.

Sedan kom vi in på att prata om lilla svägerskans praktikplats, och när hon säger "Sporrong!" tror jag att Kerstin och Anton förstår vad jag tvångsmässigt var tvungen att säga eftersom det var så bisarrt att hon skulle till en firma som vi anlitar (och fnissar åt). Jag utbrast såklart "John på Sporrong!" Det är ett extremt internt skämt, egentligen inte ens ett skämt utan bara…något som låter roligt som jag sedan försökte förklara, men jag hörde hur det lät. Så i hennes klasskompis ögon levde jag nog upp till att vara en rätt konstig, hoppig människa. Hm.   

Precis när jag var på språng ringde en av mina äldsta vänner, jag stressade fram att jag inte hann prata vilket genererade ett desperat rop från andra sidan luren: Vi ska ha barn! Jag fick stressgratta och ojdå, nämen för att sedan lämna över telefonen till Nicklas och stressa iväg. Galet! Vi blir ensammare och ensammare i det där med att vara ett 30-nåt-par och utan barn i vår bekantskapskrets. Men vi ska fortsätta hålla fanan högt ett tag till, för det är väl en tävling? 

Det jag stressade till var Sheraton Hotel och firadet av väninnan och föredetta arbetskollegan Emelie med Afternoon Tea. Där berättade jag om telefonsamtalet jag fått, vilket gjorde att Emelie kände sig manad att harkla fram att de också skulle ha barn. Nicklas tyckte att jag hade iscensatt ett Vänner-moment, ni vet där Rachel kysser Ross på Monica och Chandlers förlovningsdag och därmed "steals her thunder". Det vidhåller, eh, hoppas jag att jag inte gjorde. I vilket fall, dubbelgalet, dubbelroligt.

Väl hemma inser jag att inlämningsuppgiften som jag åter igen struntat i att plugga till denna gång ska vara på runt tre sidor istället för en, så jag sätter mig och börjar tokläsa vetenskapsteori. Precis lagomt ämne för en lördagskväll… Imorgon har vi dessutom lägligt nog planerat in middagsgäster, vi har dock inte planerat vad som kan vara tänkbart att äta. Jag föreslog lasagne, men det tyckte Nicklas var för vardagligt. Hans motförslag var pannkaka.

Nicklas slökollade lite på schlagerfestivalen, och jag halkade förbi och började nitiskt såga allt från presentationsfilmen till låttexterna. Fast jag insåg faktiskt helt själv att det inte var någon idé för mig att tycka något alls eftersom jag i princip avskyr allt som har att göra med Melodifestivalen. Ah, självinsikt!  

Egentligen är det ganska så otippat att en sådan som jag har fastnat för styrketräning. Jag antar att det har något med ensammomentet i det hela och att det finns mätbara resultat att ta fasta på. Dessutom vill jag ju helst vara en Tuff Tjej, och med tanke på vilken kanin jag är i övrigt är det nog det närmsta jag kan komma.

I vilket fall. Det tar tid att lära sig att ta i. Man kan tro att det bara är att stånka på, men kroppen som av naturen verkar vara rätt lat vill helst inte anstränga sig mer än den behöver. Därför är det trixigt att komma över både den psysiska och fysiska spärren för att just kunna ta i lite extra. Så någonstans måste jag ju därför få utbrista ett litet jaosa! när jag nu äntligen lyckats komma över den där gränsen och klarar av att pressa kroppen lite mer än vad den själv tror att den klarar av.

Jordgubbsproteinshake med maltodexin är inte så smaskigt. Men jag gillar att vara lite nördig.   

Inspirerad av en blogg jag tycker är lite småcharmig kommer här några konstiga nojjor som jag har:

 - Jag har väldigt svårt för att ta i gamla textilier som inte är mina egna. Andras tjocka, gamla yllefiltar. Tyg från Second Hand. Då vill jag ha handskar på mig.
 
- Att sitta i obäddade sängar med kläderna på. Här hjälper det inte ens om det är min egen, men det blir ännu värre om det är någon annans säng. Sovmjuka sängkläder mot vanliga kläder, usch.
 
- Jag har väldigt svårt för gamla sommartugor. Luktar instängt, udda möblemang, gulfuru och udda plasttallrikar. Jag vill bara kaustiksoda-bomba sådana hus. En fobi som ofta går in i gamla-tyger-fobin.

Egentligen kan man sammanfatta det hela med att jag är ganska kräkmagad och tycker att allt som verkar minsta gammalt och smutsigt är äckligt att ta på eller sitta i. Som att ta i gamla leksaker, brr. Och effekten blir så klart värre ju fler av dessa nojjor som man kombinerar. Så vill man mig väldigt ont ska man placera mig i en gammal sunksommartsuga och tvinga mig att sova i en gammal soffa omringad av gamla leksaker.  

Fast om den gamla soffan är i ett fint hem i övrigt kan jag lura min fobi. Eller om jag först får tvätta yllefiltarna eller tygerna. Men att sätta mig fullt påklädd i en obäddad säng, det gör jag bara inte. Någon måtta får det vara.
 

Igår spikade vi äntligen resdatumen för våra tre veckor i Kalifornien i maj, och efter det köpte vi både flyg och de tre första nätterna på hotell i San Francisco. Genom att köpa både flyg och hotell via Expedia.com fick vi hotellnätterna för nästan halva priset, jag är rätt så nöjd med att börja resan här, vi får nog vår del av motell sedan. Tanken är att vi ska hinna med San Francisco, Highway1, lite LA men kanske främst förorterna (jag är INTE sugen på Hollywood), kanske San Diego, Joshua Tree, Grand Canyon, Las Vegas, Death Valley, Yosemite och lite andra ställen med stora träd eller hur det nu var.

Även denna gång har jag försökt mig på att få vegetarisk flygplansmat, det gick ju så där förra gången, men denna gång kunde jag faktiskt välja lakto-ovo-vegetarian, dvs. mat med ägg och mejeriprodukter. Kanske slipper jag riskakorna. We’ll see.