plastjesus & jag

Dancing in the Moonlight är ju en grym låt som hängt med mig i en massa år nu. Men på fredagar funkar den inte, iallafall inte på jobbet, det är för mycket helglåt över den. Det kändes som om jag satt mitt i ett soundtrack.  

Här finns killen som sätter pränt på det man själv har tänkt tusen gånger: Vad är grejen?

Idag kom jag till jobbet med mina nya glasögon, och så är ingen av mina kollegor där. Så jag får sitta här och se ut som en skolfröken helt själv.

Det är skumt hur man fungerar. Det var länge sedan jag hade ett par glasögon som jag kände att jag kunde visa mig i, och därför har glasögon på näsan blivit synonymt med sjukdom och/eller sunk i allmänhet. Vilket gör att jag nu, fina glasögon och schyssta kläder till trots, kommer på mig själv att känna sunkvibbar i kroppen. Typ vad gör jag på jobbet, jag är ju sjuk och borde inte vistas i miljöer där det finns andra människor.

Stackars en del tonåringar! Det varken verkar eller ser särskilt smart ut när man den 28 mars går hemifrån i knäkorta priatbyxor och höga klackskor utan strumpor i. Bara tår i mars! Det är ju alldeles galet. Det är ju så att man vill vira in dem i filtar och ge dem varm choklad.

Jag fattar inte grejen, att det bara fortsätter och fortsätter att komma Nordea-spambrev. Sådana där som man läst om som försöker rippa folk på pengar. Om folk går på det nu får de nästan skylla sig själv.

Nä, det får man så klart inte. Man får inte luras, hörrni Nordea-fakes. Men det är nästan så att man beundrar ihärdigheten. Jag vill ju helst tro att det sitter någon och skickar ut de där breven manuellt och att det inte alls går per automatik. Det gör inte det hela mer begripligt, men lite, lite roligare.

Jag har ju dissat telefonförsäljare några gånger, men let’s face it: oftast är de jobbiga. Men igår ringde det en kille som erbjöd mig Fitness Magazine (sajten är kass) i två år till priset av ett, och det nappade jag faktiskt på. Han var dessutom rätt så normal, så det visade sig att de finns de med, de som är normala alltså.

Det känns onekligen lite naket på fingret, men man vänjer sig. Ringarna är i Italien hos Elin Design, och ikväll kom Elin & vi slutgiltigt fram till hur vi vill ha det. Oj så spännande! Jag tror att de kommer att bli kalassnygga. Här kan man kolla på bilden som jag fastnade för och se hur de kommer att se ut - mina ringar kommer att smältas ned ihop med Nicklas ynk till förlovningsring (tag två betala för en vad var fattiga studenter klarade av just då), så vi kommer båda att ha bara en ring, men med järnbanden runt blir det ju nästan som tre.   

Mina tuffa syskonbarn ger mig hopp om det här med barn. Igår när vi var på väg till Storebror och Storasyster ska välja bilmusik ropar Edith, snart 7 år, från baksätet: "Har du något med Weezer?" Credd till mamman som lyckats ge sína barn sådana musikaliska referenser! 

Jag drömmer mig bort om en framtid där jag och ett barn munhuggs om huruvida De Stilj är White Stripes bästa album eller inte.  

Idag gästade La Familia (eller iallafall delar av den) Storebrors residens, vi firade Lukas som fyllde 11 och åt tacos.

Fast egentligen undrar jag om vi inte lika mycket firade Ajjes (the artist formely known as Storebror) nya högtalare. Han hade nämligen fått lägga vantarna i princip gratis på fyra stycken gigantiska högtalare som enligt honom egentligen går på 40 000 kr styck (han hade fyra). Vi fick alla sätta oss och andäktigt lyssna, för enligt Ajje är de här högtalarna de första han har haft som gör ljudet så pass rent att han kan lyssna enbart på musiken. Ganska stora ord för att komma från en ljudtekniker!

När jag bad om en förklaring om vad det var som gjorde dessa så bra jämfört med ‘vanliga’ bra högtalare (Ajje har aldrig haft sådant som vi andra kallar ‘vanliga’ ljudgrejjer), sa han att med dessa kan man höra allt helt rent, man kan höra rummet som något har inspelats i. Och även om jag inte hörde det nämnvärt lika bra som honom så var det rätt häftigt. Det blev verkligen ett otroligt rent ljud. Och det var dessutom väldigt snygga och tuffa högtalare.

Mobilbild, så kvalitén är sådär:

I natt drömde jag att var gravid. Fast det var bara som ett testbarn, ungefär som att jag var med i en medicinsk undersökning, så det var inte Nicklas som var pappan (jag hade ju blivit befruktad på lite mer klinisk väg). Jag tyckte att jag var rätt smart, för eftersom det inte var riktigt på riktigt så var det inte heller ett så stort steg - jag tänkte t.ex. inte föda barnet utan det skulle de få plocka ut på något annat sätt.

I drömmen kom min mamma och sa att min pappa var så bekymrad över detta att det inte var Nicklas barn att han (pappa, alltså) inte kunde sova på nätterna. Jag sa då att Nicklas var ju med på det hela, men efter vårt samtal blev jag lite orolig så jag gick för att försäkra Nicklas om att han var på det klara med att det inte var hans biologiska barn. Han reagerade inte riktigt så självklart som jag hade hoppats…

Av en sådan dröm kan man utläsa en hel del. Dels att jag ser och har sett på många scifi-filmer, dels att det där med barn kanske inte är en helt okomplicerad fråga för mig, och sist men inte minst att mamma är den eviga medlaren i vår familj…

Idag vaknade jag med ett ok av betong mellan axlarna och kände att det inte var en bra idé att åka in till jobbet. Så jag satte mig framför datorn hemma, och precis som vanligt så har den värsta hängigheten släppt, nu har jag mest en molande värk som gör mig lite trög i kroppen. Men huvudet är det inget fel på, och jag känner mig inte längre varm som jag gjorde imorse. Skönt att kunna jobba hemma och mota sjukdom i grind, som vanligt blir det ju sällan mer än en förkänning för mig.

Så idag har jag mejlats, uppdaterat hemsida, pratat med säljare och ska nu ta tag i kommunikationsstrategi. Mötet i stan tänker jag ställa in för att vara på den säkra, helfriska sidan tills imorgon.

Testatus: Två stora teglas, funderar på ett tredje.    

Bästa nyheten på länge: The White Stripes släpper ny skiva i juni och ger sig ut på turné direkt verkar det som. Hurra! Jack White är världens bästa och hans sidoprojekt The Racounteurs är inte fullt lika ösiga som WS. Hurra, igen!

Jolene, så här i Dolly Parton-tider, är en av deras bästa covers;
Seven Nation Army är nog deras snyggaste video;
My Doorbell är lite…barn-goth:ig men rolig och dessutom svängig.

Jaja, jag är inte så snabb alla gånger. Här var ungefär alla mina syskon före mig, och det är ju nästan pinsamt. Men Starlight med Muse har det mesta som jag går igång på musikmässigt, iallafall inom rockgenren. Det är melodiskt, rytmiskt och catchy cliffhangers här och där. En del säger kanske överarbetat och svulstigt, jag säger som Joey: "What’s there not to like?"

Dagar då det egna huvudet känns trött och som att det bara genererar osakliga tankar känns det gott att läsa att det finns andra mer på hugget. Läs t.ex. om hur Jullan förfasar sig över en ny (liten, hoppas vi) vurm i USA för "kristna machomän", eller hur YadaYada skriver om ett debattinlägg i Dagen om sekulariseringen som något gott (_mycket_ intressant inlägg av Emil Mattsson).

Idag var det jag som körde när jag och Nicklas skulle till Skärholmen. Jag protesterade bara lite. Jag körde dessutom hem också (läskigaste biten), utan minsta ansats till att försöka få Nicklas att köra istället. Och det gick jättebra. Imorgon ska vi försöka få community-projektet i rullning igen, och med dagens bedrift känns inget omöjligt längre.

Lördag eftermiddag tills nu har jag och Nicklas spenderat inne i stan, tack vare (nåja) vår svindyra bilservice hade vi en gratis hotellnatt till godo som vi valde att ta ut natten till idag. Vi började med café för att sedan se Direktören för det hele, Lars von Triers nya film som är en smårolig komedi. Inget man lägger på minnet och inga lärdomar, men ändå lite mer upplevelse än en småcharmig, småbra amerikansk komedi. Man kände sig inte lika…kladdig efteråt.

Efter det hade jag tittat ut en indisk restaurang på Kungsholmen som såg tristare ut än det mesta men som blivit lovordad för god mat. Mätt som jag var efter cafébesöket kunde jag dessutom gå loss på förrätter vilket var mycket roligare än att bara ta en huvudrätt.

Hotell Sergel Plaza är inget speciellt hotell direkt, en ful brun fyrkant ser det ut som utifrån, men de är tillräckligt stora för att ha en ordentlig hotellfrukost. Många slags bröd, fruktsallad, nyponsoppa med mandelbiskvier, möjlighet att göra toast bl.a. Och så varm frukostmat, men det äter jag aldrig. Helt ok, mycket av allt och variation men saknade en liten extra knorr i mitt tycke. Och eftersom det är ett stort hotell var det en bullrig matsal. Vi placerade ändå frukosten gaska högt upp bland de vi har varit på - polsk hotellfrukost ligger fortfarande i botten (allt var inpackat i gelé eller var syrat) och hotellet vi bodde på när vi skulle på U2-konsert i Göteborg ligger fortfarande i topp. Men då har vi inte testat Grand Hotels buffé än.

Efter frukosten vilade vi kolhydratsruset av oss, utcheckningen var inte förrän kl. 14. Sedan åkte vi till söder och Galleri Kontrast och tittade på utställningen Årets bilder 2007. Mycket bra!

På det hela en mycket trevlig helg. Man behöver inte åka så långt för att komma bort!

Idag var jag på ledarutvecklingskurs, denna gång gästades vi av en dramapedagog, och dagen kom att bestå av en hel massa småövningar, grupparbeten och analyser. Jag kände mig hela tiden väldigt mycket utanför mig själv på något vis, märkte att jag blev tillknäppta Lydia och att det hela kändes väldigt ickerelevant för mig. Fast jag verkligen försökte vara öppen för själva sakerna vi skulle göra.

Men när vi skulle "ta på oss en mental gumminkropp som tillhörde någon av våra förebilder" och sedan gå runt i rummet och "vara den personen rent fysiskt", då ville jag bara gå hem. För mig, observera just för mig, var det så långt ifrån vad jag behövde. Och så kände jag mig lite kufisk över det och över att jag inte alls hade samma längtan efter att klicka med de andra kursdeltagarna.

Men sedan kom jag att tänka på Kerstin och Anton, och tänkte att de säkert skulle ha tyckt som jag. Vi skulle nog ha himlat med ögonen gemensamt åt "gummikropparna". Och att en del av övningarna skulle varit så mycket mer givande för mig att göra med dem, istället för med en bunt för mig okända människor. Då kändes allt genast bättre och jag kände mig inte fullt lika kufisk.

Det börjar ju så fruktansvärt hopplöst, och får mig att undra hur det kommer sig att man så sällan hör om hur lärare som finns på stökiga skolor begår massjälvmord. Hur ORKAR man vara kvar när eleverna inte lyssnar, kommer och går som de själva vill och allt med det?

Dokumentärfilmen Vikarien lyckas förmedla något mer. Man kan undra om idealistläraren Max Wejstorp verkligen är på riktigt, han är nästan lite för bra för att vara sann, men oavsett: det är en strålande film, en riktig verklighetsfeelgood (fast återigen: hur mycket "ren verklighet" som dokumentärer egentligen förmedlar tåls ju att diskuteras…) som dessutom förmedlar mer än bara feelgood, den gör även ett brutalt nedslag i debatten kring nedskärningarna i skolvärlden. Se den om ni kommer över den, själv kunde jag låna den på mitt eminenta bibliotek!

Tänk dig en förälskelse. Tänk sedan bort allt som kan vara dåligt; oro över att det kan ta slut, hur vardagen kan komma in och förstöra, hur skört allt kan vara även när allt är så perfekt det kan bli i vår knaggliga värld. Det jobbiga med att känna att man ändå alltid är sig själv närmst, för ingen vet ju vad som verkligen, verkligen försigår inuti.

Om man tänker bort allt det. Och lägger till att vara helt kravlöst älskad av någon man aldrig kan älska lika mycket men att det ändå är ok, att man vet att det finns någon som faktiskt vet hur man är, inifrån och ut, med skräp och gömda tankar och allt. Att det finns en kärlek som inte är situationsbetíngad, att det inte finns något jag kan göra för att vare sig bli mer eller mindre älskad.

Så är det med Gud. Ibland drabbar den insikten en på väg hem från jobbet och då går man och ler fånigt hela vägen hem. Det är som, med C S Lewis ord, att bli av glädje överfallen.

Idag var jag på synundersökning för att kunna beställa nya glasögon eftersom mina gamla dels är fula, och dels har gått av på mitten. Ingen bra kombination. Jag var lite orolig för sura miner över att jag bara ville ha receptet och inget mer, att mina få optikerbesök på sistone skulle bannas och så vidare, men optikern verkade vara en sådan som verkligen älskar sitt jobb, han agerade som om att komma fram till mina värden var värsta deckaren. Allt var superintressant och han var jätteengagerad. På slutet när han frågade om jag hade med mig mina glasögon och jag sa nej svarade han "Vad synd, det hade varit spännande att se dem". Helt bedårande! Jag borde berätta för hans chef hur bra reklam för stället "min" optiker generade idag.  

Dagens konstiga sak: På vägen hem från optikern stod det en tonårstjej och tokgrät medan hon pratade i mobilen. Verkligen högljutt hulkande. Jag chansade på att hon blivit dumpad, för det verkade inte som om någon dött. Men lite konstigt kändes det.

Jag har under gårdagen och idag på förmiddagen haft en (jobb) mejlkonversation med en bedårande äldre man som behövde datasupport. Sådana människor tar fram det bästa i mig vad gäller service och support, och man får så mycket artighet och tacksamhet tillbaka. Det är stor skillnad på människor som tror sig veta och de som ödmjukt finner sig i att inte kunna men som vill lära sig. Dessutom gör äldre människor oftast ingen skillnad på mejlkonversation och vanlig/brevkonversation vilket gör mejlen kanske något omständigare men med så mycket mindre anlag till missförstånd. Gammeldags artighet kommer man långt med, och det är sådana som honom som glatt får mig att reda ut problem och skicka skärmdumpar sent på fredagskvällar.  

De slutar aldrig att förvåna mig, telefonförsäljare. Jag har börjat screena min jobbtelefon, så när det är hemliga nummer svarar jag inte. På det viset inbillar jag mig att jag duckar en massa försäljare, men ibland luras de lite och ringer från riktiga nummer. En sådan ringde mig idag, fredag, typ vid 15. Dum tajmning tycker jag, jag är inte direkt mottaglig för försäljarsnack vid den tiden.

Grattis, jag fick en försäljare som verkligen trodde att han var rolig, att jag inte hade något bättre för mig och som verkade tro att jag var en idiot. Först började han raljera med IOGT-NTO och hur hopplöst det var att säga. Sedan ville han ha en förklaring på vad det betydde. Sedan när han skulle presentera det han sålde skulle han ha min åsikt om allt, och delgav glatt sin: "Expressen, läser du Expressen? Det är den kvällstidning jag gillar mest. Inte så skvallrig, eller hur!". Bla. Bla. Bla. 

Det värsta var när han gick igång på att han inte hade någon aaaning om vilka IOGT-NTO var, och att han "skulle kunna fråga alla sina kollegor och ingen skulle nog veta". Dvs. hur mycket behöver inte vi det han vill sälja! Dessutom hade han mage att krysta ur sig "Alkohol, ja det blir det väl lite ikväll?" när jag nämnde alkohol som ett möjligt sökord.

Till slut fick jag avbryta och be honom komma till saken, och när han väl presenterade erbjudandet lade han snabbt till att vi skulle fixa dealen nu på direkten och så skulle han skicka en räkning. Nej sa jag, jag vill ha en offert och se över. Då började han prata om hur det var olönsamt både för honom och mig i tid. I säkert tre minuter medan jag var tyst. Och sedan bakade han in igen "Så jag gör så här och skickar en räkning". NEJ, sa jag, du lyssnar ju inte på mig.

21 minuter tog samtalet. Jag ska få en offert. Erbjudandet verkar bra, men bara på grund av honom vill jag tacka nej.

Äh. Nicklas är bortrest -igen. Nu är jag less på att vara själv. Kom tillbaka, om du kommer tillbaka kan du få vinna nästa månadstävling! Jag lämnar walkover!

(NOT!) 

Men kom hem ändå, prettyplease?

Manuset är bra. Skådespelarinsatserna är bra. Regin är bra. Filmen är gjord med grym fingertoppskänsla, filmen är som en regnbåge av nyanser men ändå: The Squid and the Whale är inget jag kommer att se om. Här blev jag återigen en betraktare som nickande förnuftigt och hummade "gediget hantverk, verkligen" (mentalt iallafall), men mer än så blev det liksom inte. Jag känner mig lite trist.

Ikväll har jag haft Emelie här, kär vän och föredetta kollega. Ungefär det enda jag saknar med gamla jobbet. Eller, chefen var också trevlig. Och man hade ett bra soffrum att spendera raster i. Och ett bra kök vilket gjorde att nästan alla hade matlådor med sig vilket gjorde luncherna mycket varierande både i mat och sällskap. Det blev ju en del saker som jag saknar, men jag saknar inte arbetsuppgifterna…

Vi pratade föräldraskap (nej, jag är inte gravid), relationer (mest dåliga) och massa annat viktigt. Jag fick orera om hur otroligt provocerande jag tycker att det är att kungaparet ska besöka Nyhemsveckan (hallå, alla lika inför Gud! Vad kan de tillföra egentligen? Vill man bli förknippad med överstatlighet och så vidare och så vidare) och så orerade Emelie om hur arg hon blivit när hon läst om kvinnohelger i kyrkan där man bl.a. anordnad sminkkurser (ska kyrkan verkligen lära att självförtroende handlar om utsida och skönhet, vad säger det till våra barn, man måste tänka längre och så vidare). Det var ju jag och Emelie mot alla andra på fikarasterna förut, ungefär. Nu fick det vara bara vi. Ibland är det skönt att vara oemotsagd!  

Det kan kanske behövas ett förtydligande från mitt förra inlägg. Sista stycket kan få det att låta som om jag är pro-bush, men det är jag inte. George W Bush är inte en ‘kristen’ president för mig. Hur han har det ställt med Gud vet bara Gud, men jag ser inte den politik som han för som minsta ‘kristen’. Absolut inte. Som tur var tycker inte ens alla kristna i USA så heller (även om det ofta låter så i medier). Att jag stundtals tycker att debatten i Sverige kring USA blir extremt tillrättalagd, pk och något oreflekterad betyder alltså inte att jag stödjer den amerikanska Bushpolitiken.

Re:tro är ett bra andningshål. I största allmänhet så där.

Det är inte så ofta som man känner vånda inför att se en film, men Jesus Camp…jag vet inte om jag klarar av att se den. Det är så mycket känslor som snurrar runt i mig bara inför själva tanken. Så klart tankar kring de barn som utsätts för religiös hjärntvätt, men även kring hur jag själv ska kunna förklara det hela, för mig själv eller andra spelar ingen roll, för är det något som ’samhället’ jobbar duktigt på att indoktrinera mig med så är det just att jag borde kunna förklara vad alla som kallar sig kristna står för.

Så klart att jag kommer ta eventuella framtida barn till kyrkan. Så klart de kommer att få välja själva om de vill tro på Gud eller inte. Så klart barn kan göra andliga upplevelser. Så klart att barn måste få vara barn. Så klart att barn inte ska vara soldater. Så klart att barns andlighet aldrig ska vara förknippad med skuld. 

Den relation med Gud som jag har är det allra viktigaste i mitt liv. Kanske sällan något som ställs på sin spets i Sverige, iallafall inte som i Nordkorea eller andra länder där kristna förföljs. Iallafall inte praktiskt. Vad som istället händer är att jag har svårt att vila och landa i det som verkligen är relevant, min tro på att Gud älskar alla och att det finns ett öppet fönster mot himlen.

Till skillnad från vad jag tror att många ickekristna tror så är jag och de flesta kristna jag känner fullt medvetna om alla de defekter som finns av kristna uttryck. Den egna granskningen och den självkritiska läggningen, speciellt i Sverige, är utbredd. Så det handlar inte om att sticka huvudet i sanden. Det handlar om att lägga orken på rätt sak, på det positiva, på att inte drunkna i allt man kan drunkna i.

En del blir kanske taggade och går ännu mer i gång på sekularisering, anti-usa och allt det där av Jesus Camp. Det blir liksom sällan så mycket mer än så, och det är sällan så värst konstruktivt. Jag känner bara en stor, stor sorg.  

Överskriften till trots så är det ganska långt ifrån verkligheten, men just nu är jag så grymt nöjd med att jag har lyckats koppla ihop datorn med xboxen. Hej då bränna dvd-rw-skivor varenda gång jag vill se något från datorn!

Och om någon glömt det så är februari äntligen slut, vilket naturen manifesterade med smösmältning och milt väder idag. Nu är det ju näsyan vår!

…att det var 1:a mars idag kom Nicklas på i natt kl 00.47. Orättvist, då sov ju jag.