plastjesus & jag

Sista semesterdagen till ära sken solen åtminstone mot eftermiddagen här i Santa Cruz. Jag gick ut på stan ett tag och kikade i Secondhand-butiker, men hittade inget. Sedan tog vi en beachpromenad, Santa Cruz har ett nöjesfält vid vattnet i klass med Gröna Lund ungefär (attraktionsmässigt, inte storleksmässigt). Ärke-amerikanskt med pasteller och blipp, men charmigt.

Nu har vi just packat och laddar för att imorgon behöva tillbringa en hel dag på flygplatsen. Flygtid synkar inte riktigt med avlämning av bilen, men vi skulle ju ändå inte haft något hotellrum att hänga på, så vi kan lika gärna vara på flygplatsen antar jag. Intalar jag mig själv för att inte börja negga för mycket, "sex timmar på flygplats, sex timmar på flygplats…" Jo, jag vet att man kan ta taxi til någonstans efter att ha lämnat bilen. Men vi är rätt så upplevelsemätta nu.

Hemma är vi på fredag eftermiddag svensk tid. Det ska bli schysst.

Idag rullade vi igenom landskap som jag & Nicklas har döpt till LionFur (ska uttalas med väldigt långt u, LionFuuur. Vi pratar mycket låtsasamerikanska här), områden med stora kullar av brun-gult gräs. Antar att det är sönderbränt, men det ser tjockt och fluffigt ut som lejonpäls. Vi fick en dos av amerikansk landsbygd igen och konstaterade att vi knappt har sett ett enda hyreshöghus, möjligtvis om skyskrapor kan räknas till det. Att det här är ett pickup-land, och att alla, verkligen alla lastbilar är snygga. Så snygga att man skulle vilja fotografera dem allihopa.

Jag kunde ju inte åka hem utan att köra Mustang alls. Så ett tag där var vi helt försäkringslösa, den gäller bara på en förare dvs. Nicklas. Men ute på landet i princip utan sällskap och korsningar prövade jag på. Galet att köra automat.

I t-shirt och sandaler kom vi lite felaktigt klädda till ett kyligt Santa Cruz, men jag var inställd på att komma tillbaka till det grå. Här går alla med jacka, jag skulle tippa på att det kanske till och med är varmare i Sverige just nu? Nåja. Det var ett tag sedan, så jag sprang in på Starbucks och beställde en tall, black tea. Ah, jag kommer att sakna Starbucks. Det har något som svenska kaffehak inte riktigt har. Eller så är det bara för att jag inte kan få mitt eget te här. En till sak att vara glad över att komma hem till.

Santa Cruz, någon kanske känner igen på namnet att det är ett surfarställe (Skate/Snow/Surf-märket, anyone?). Ikväll ska jag dra med mig mannen ut på beachwalken tror jag och kolla in nöjesfältet vid pieren. Imorgon ska jag göra en sista stadshärjning, sluta där vi började med ett besök på Urban Outfitters. Känns helt ok att börja runda av resan.   

Vi får se sådana galna kontraster på denna resa. Storstad, hav, öken, snöklädda berg, ändlösa fält. Säga vad man vill om USA (tjocka och stillösa invånare! Smaklös mat! Tar inget ansvar för miljön! Yadayadayada) men det är ett enormt vackert land. Ok, vi fick skippa jätteträden i Sequoia och King’s Canyon, men å andra sidan fick vi en bilresa med Sierra Nevada som sällskap. Sommarvärme och utsikt över snöklädda bergstoppar, galet.

Idag åkte vi genom Tiogapasset som tursamt nog hade öppnat ovanligt tidigt i år, vissa år håller sig snön kvar ända in i juni och då måste man åka en lång omväg in i Yosemite. Men alltså inte i år, så vi slingrade oss upp på 9000 feet (3000 meter) för att kliva in i Yosemite National Park. Enorma berg med nästan lodräta väggar, vattenfall och floder. Jag vet inte rikigt vilka ord som jag har slösat minst med inom detta område, ni får nog nöja er med att föreställa er själva… Enormt maffigt iallafall. Tyvärr hade den dåliga natten satt sina spår så jag var inte på mitt piggaste humör, men efter att sovit lite under de mindre häpnadsväckande transportsträckorna och sedan fått äta en laxburgare (lät gott men smakade…ingenting) så var jag lite piggare resten av eftermiddagen.

Nu är vi ungefär trekvarts bilresa från Yosemite i en ort som heter Mariposa. Vi har passat på att bada i motellets pool och utebubbel, och är nog rätt möra. Imorgon åker vi tillbaka mot San Francisco, närmare bestämt kustorten Santa Cruz och tillbringar våra sista två nätter där.

Igår åkte vi från Lone Pine till ännu en håla, Lee Vining. En ort som ligger precis vid avfartsvägen in i Yosemite National Park, och med tanke på att det är Memorial Day Weekend var vi väldigt lättade över att få ett rum. Resans minsta säng, vi är vana vid att ganska ofta få två sängar a’ 140 cm bred stycket, nu var det en säng a’ 120 cm bred. Och ett täcke såklart.

Eftermiddagen ägnades åt att åka till Bodie, en bevarad spökstad som växte upp i slutet av 1800-talet kring en guldåder. 10 000 invånare, 65 saloons och mord och/eller bråk i princip dagligen. Staden övergavs på 1940-talet, och för en gångs skull har man lyckats med att hålla nere effektsökeriet och bara låtit spökstaden vara en spökstad rakt upp och ned. Mycket intressant med alla dessa gamla hus, mycket vackert dessutom. Pappa skulle ha trivts alldeles utomordentligt bland alla gamla hus, sågar och verkstäder. Tyvärr har vi fått in skräp i kamereraoptiken så alla bilder blir mer eller mindre fläckiga. Äsch. 

Smalaste sängen på resan, sämsta natten på resan. Det är, om man frågar mig, inte alls mysigt med allt för smala sängar. We are not cuddly sleepers, för att göra en egen tolkning av ett kärt Vänner-avsnitt.

Jag hade aldrig innan resan kunnat föreställa mig hur skönt det kan vara att ha helt kravlösa kvällar på ett motellrum mitt ute i ingenstans. Att det inte känns trist utan bara skönt att komma fram till de där kvadratmeterna som ska vara ens hem för eftermiddagen och natten. Vi har ju med oss datorn så kvälarna går ofta åt till att blogga, ladda upp bilder, kolla mejl och sånt och reka inför morgondagen.

Vi börjar känna oss som ganska luttrade motellgäster nu. De allra flesta som vi har sovit på har varit helt ok, konstigt är bara att man aldrig kan veta av priset vad man får. Det är verkligen efterfrågan som styr, och det finns ingen standardisering på vad som ska ingå. Förut kaffekokare och ishink förstås. Och Kleenex. Det har funnits på alla motell hittills.  

Man kan göra djupa teologiska utläggningar om hur passade det är att åka in i Death Valley efter ett besök i syndens stad, men jag nöjer mig med att konstatera att det var hett som, tja, klichébilden av helvetet. Så pass hett att jag inte riktigt längre fungerade utan bara satt kvar i bilen när Nicklas ville stanna för att fotografera. Men är det över 40 grader i skuggan kan det kanske vara befogat.

I övrigt - återigen schyssta vyer och vidder, även om man till slut känner sig nästan fåning som står där och trycker av med sin kompakta Fujikamera. När man vet att allt mest kommer att se ut som disigt, utfrätt och långt borta. Samtidgt, fastnar något är det ju roligt, så man fortsätter knäppa. Lite av resultaten kan man se på Nicklas bilddagbok.  

Nu är det dags att sova här i Lone Pine, en liten håla mitt ute i ingenstans som lever på genompassande turister som oss. Ganska charmig liten håla som trots sin enda huvudgata stoltserar med fyrfilig väg.  

Vi har insett att man inte kan åka tvärsöver bergskedjan för att komma till Sequioa National Park som vi trodde, vilket gör att vi kanske åker direkt uppåt och kikar på vad som finns att kika på längs med denna sida istället. Vi har bl.a Mount Whitney precis bakom knuten, så oss ska det väl inte gå nöd på, vy-mässigt.

Glöm inte att gratta din mamma!

Las Vegas var som Las Vegas bör, antar jag. Vi bodde på ett gammalt kasino utanför strippen som var befolkat av pensionärer och asiater. Roligast var det med kombinationen gamla asiatiska tanter med cigarett i munnen som såg grymma ut, om ni sett Kung Fu Hustle och kommer ihåg damen med papiljotter så vet ni ungefär.

Strippen var så klart galen. Om "vårat" kasino var lite oldschool, sunkigt och slitet på ett rätt schysst sätt, så var strippens kasinon som att kliva in i en helt bisarr dataspelsvärld där allt blippade och flimrade. Det var som att man var inne i ett dataspel fast som en side-kick, som om man hade hittat en skruvad hemlig bana.

Jag trivdes inte så jättebra. Det var roligt att se, men det var lite för mycket för mig och jag kände mig mest rastlös. En runda upp och ned där vi tittade på lite spektakel räckte för mig. Vad ska man göra om man inte gillar att spela? Jag utnyttjade mina gratiskuponger (fri glass, fri cocktail - de kollade konstigt på mig när jag bad om en alkoholfri - och fri kortlek) och sedan passade jag på att träna för första gången på semestern. Nä, Las Vegas var ingen sorg att lämna.

I natt drömde jag att mamma bloggade, och eftersom man får vara hur dryg som helst i sina egna drömmar drömde jag att ja, jag måste ju ha fått min talang att skriva någonstans ifrån…

Bland annat skrev hon om gisslet med att norra Sverige avbefolkas. Jag undrar om jag mentalt hade siktet på min familj och sommarsemester i Storsele. Men det skulle vara ganska roligt om hon verkligen bloggade! Alldeles för få av mina familjemedlemmar gör det, jag får bära hela bloggansvaret själv.  

Vår larviga semester fortsätter, och med larvig menar jag overkligt bra och rolig. Fast jag måste säga att även om jag inte längtar hem i bemärkelsen att jag börjar bli semestertrött så ser jag fram emot att komma hem. Vilket känns skönt, det är jobbigt att känna att man inte hunnit semestra av sig. Familj, vänner, katter, hus, till slut saknar man.

Men, så till dagen som ju är och var vår 10-åriga bröllopsdag. Den inleddes med den bästa frukosten hittills, fortfarande inte grovt bröd såklart, men bagels, branflakes, frukt, te, jordnötssmör.. Och så scones, kanelbullar, våfflor och munkar, men det ingår inte än i våra frukostvanor.

Fast nu skrev jag fel. Dagen började tidigare, närmare bestämt vid 04.30 lokal tid, då vi gick upp och åkte för att frysa ihjäl medan vi såg soluppgången vid Grand Canyon. Där passade vi på att inviga våra nya ringar. Efter det var det frukost och sedan sova i några timmar.

Fast bara några timmar, för sedan var det dags att flyga helikopter. Över Grand Canyon. Jag sa ju att vår semester är larvig! Jag var lite rädd för att jag skulle freaka ur på grund av min höjdrädsla, men det var inga problem alls. Bara väldigt, väldigt häftigt. Vi flög i runt 20 minuter över själva Grand Canyon och det var ju lite larger than life. Både just att flyga helikopter och att göra det just över Grand Canyon. Grand Canyon är precis så häftigt som alla säger, och väldigt lättillgängligt. I och för sig, det är lågsäsong, kanske det som fortfarande gör sitt till.

Sedan lite sömn igen, jag drömde om onda katter som behövde dödas och annat skumt.

Ikväll var det sedan dags för bröllopsmiddag, jag och Nicklas är ju inte gourmander precis, vi gillar sällan det snofsiga, men dagen till ära hade jag redan i Sverige bokat bord på finaste restaurangen i Gran Canyon-området, ett hotell/restaurang som ligger precis vid kanten. Så där åt vi varsin trerättersmiddag, och det framstod igen att USA inte är något gourméland precis. Maten smakar helt enkelt inte så mycket, även om allt var helt ok. Jag åt gratinerad löksoppa, Red trout (jag vet inte riktigt vad det är för fisk) och en chokladtacos med choklad- och jordgubbsmousse. Nicklas åt en tallrik med oliver, lufttorkad skinka och pestomozzarella, biff med potatismos (!) och citroncheesecake. Den var riktigt god! Amerikanare är bäst på pommes frites och cheesecake, ungefär. Det var iallafall riktigt mysigt på restaurangen.

Imorgon blir det Hoover Dam och sedan Vegas, baby.

Idag brände vi iväg från San Diego för att ta oss ända till Grand Canyon, med stopp i Joshua Tree National Park. Ganska snart började landskapet forma om sig till öken, vilket skapade ett oerhört surrealistiskt intryck. Som månlandskap ungefär, men med motorväg igenom. Steniga berg blandat med vindkraftverk. Riktigt, riktigt häftigt. Dessutom lyste solen så fort vi kom inåt landet och bort från kusten, så plötsligt kändes det som att vi var på semester v. 1.02.  

Sedan blev det bara galnare och galnare intrycksmässigt. Svårt att förklara och svårt att fånga på bild, det var karga vidder och berg och verkligen roadtrip-vyer hela tiden. Vi satt mest och flinade.

Efter ungefär två timmar hade vi kommit till Joshua Tree, staden alltså. Eller, stad och stad, en gata med ruffliga byggnader på var sida om vägen. Som en westernby fast lite mindre 1800-tal. Vi åt mat på ett mexikanskt hak och allt kändes bisarrt amerikanskt, fast mer på ett schysst sätt.

Nu blir det stapling av superlativ, men själva parken sedan var något av det tuffaste vi har sett (och inte bara för U2-kopplingen). Bergsformationer som ser ut som om någon har staplat dem för hand, sten för sten, blandad med Joshua Trees och vildvuxna buskar. Och så denna värme. Vi var ute och gick i kanske 20 minuter och efter det var jag helt färdig. Tanken var att vi bara skulle stanna i kanske en timma, men det blev mer 2-3 just på grund av att det var så vackert.

Sedan var det bara att åka och åka, sammanlagt blev det restid på runt åtta timmar, från Joshua Tree och hit svängde vi kanske fem gånger, enorma raksträckor på flera mil, och så dessa vidder igen. Vi kunde köra flera mil på Route 66 utan att möta en enda bil (men däremot kilometerlånga transporttåg), med sol och farthållare och musik i bilen blev det mer än bra. Imorgon blir det Grand Canyon och bröllopsdag. Jag misstänker att det blir några superlativ då med.  

Vi bestämde oss för att kolla in Sea World igår. Lågsäsong är bra eftersom det betyder mindre folk och inga köer. Tyvärr verkar det ju för oss även betyda dåligt väder, men det var kanske bra att slippa stekas. Nåväl, amerikanskt såklart, men späckhuggar- och delfinshowerna var faktiskt schyssta. Och så länge man kan vara lite barnsliga går det att ha rätt kul på ställen som detta, typ som att vi åkte en grym FlumeRideish-attraktion.

Senare på kvällen gav vi oss ut och körde lite planlöst och försökte kolla oss mätta på skyskrapor. Det är riktigt snyggt tycker jag. Efter det hittade vi ned till marinan, vilket hade varit ett schysst ställe om det var, gissa, fint väder. Nu vardet lika grått som det enorma militärskeppet som låg inne i hamnen. Amerikansk krigspolitik, brr.

Sammantaget: San Diego var en bra mycket trevligare stad än Los Angeles, grått väder eller inte. Men lite bittert undrar vi ändå: var är solen? San Diego ska ju vara staden med säkrast behagligt väder i hela USA.

För alla er som känner ett behov att tänka att det nog inte är så mycket bevänt med en Kaliforniensemester kan jag ge er detta att bitterfrossa i:

 - Hittills har vi vaknat till sol EN morgon. Resten av dagarna har varit gråa och mulna även om det oftast har spruckit upp någon gång under dagen. Vädret är alltså ungefär som halvtrist svensk sommar, vilket i princip tar bort allt vad heter beach-häng. Stilla havet gör sig helt enkelt inte så bra utan sol. Så hittils: en Kaliforniensemester utan beach alls. Inte vad jag hade väntat mig, och t o m de som bor här beklagar sig över ovanligt dåligt majväder.

 - Eftersom dagarna fylls av vita kolhydrater vare sig jag vill eller inte har min form som jag var så nöjd innan resan med muterats till något sladdrigare och mer uppsvällt. Enda fördelen med det är det klädmässigt passar bättre ihop med punkten ovanför, gråa dagar. Inte kan jag träna heller.

 - Jag köpte underkläder i storlek medium. De är i princip bara att slänga, jag har plats för blöja i dem. Kanske något att spara för vårdhemmet.

 - Vattnet smakar klor. Vilket gör att läsk som man köper på matställen smakar klor.

 - Jag låter fånig när jag ska prata engelska. Munnen krullar sig liksom.

- Toalettstolarna här är fyllda med vatten mycket längre upp en svenska toaletter. Vilket gör att allt…flyter och tar väldigt lång tid på sig att försvinna. That’s just gross.

Sådärja. Vi har det såklart hur bra som helst ändå, men nu har jag matat även den missunnsamma sidan hos de som kände behov av det.

Igårkväll besökte vi ännu en kyrka, Rock Harbour Church, en yngre församling (typ 10 år) som jag kände mig mer hemma i än Saddleback. Tyvärr hade vi ingen där att träffa och prata med, så det blev bara ett besök rakt av. Grymt snygga lokaler och snyggt presentationsmaterial, bra musik, skön stämning. Mycket att ta med sig hem av tankar och funderingar kring hur jag skulle vilja att vår församling såg ut och fungerade.

Idag på förmiddagen var vi på Saddleback igen för att träffa en av deras pastorer, det var inte så enormt givande eftersom det mer blev att vi fick en föreläsning över hur deras missonsarbete fungerar.

Efter det - iväg mot San Diego eftersom vi bestämt oss för att klämma in det trots allt. Vilket kändes som ett bra val, ikväll gick vi ut lite kring Downtown, hängde på ett enormt Shoppingmall och åt, och sedan gick vi på bio och såg Shrek 3. När vi kom in i salongen var vi helt ensamma, men efter ett tag kom det typ fem till. Rolig film! Imorgon blir det troligtvis SeaWorld.

Här är vad som kom hem i påsar med oss efter kvällen:

Usel bild. Vi har varit utan Cinnamon Eclipse sedan San Francisco, det har inte gått att hitta någonstans. Så när vi nu äntligen dök på dem igen valde vi att ta det säkra före det osäkra och köpa en hel kartong.

Den här skylten får följa med hem för att sättas upp i vårt kök.

Igår åkte vi till Saddleback, en stor baptistförsamling som startade på slutet av 70-talet och som nu har runt 20 000 besökare varje helg. Stort som ett mindre campusområde med ett tiotal byggnader. Där träffade vi två pastorer och fick prata lite med dem, blev hälsad på av församlingsgrundaren himself, vilket alla andra tyckte var väldigt häftigt. Man en något annorlunda syn på ledarskap och hierarkier här.

Mötet var bra, men ännu roligare var att efteråt åka och äta och prata med svenskättlingen Eva och hennes två kompisar, alla i vår ålder och medlemmar i församlingen. Schysst att få säga mer än "I’m fine!" till alla butiksbiträden, ungefär.

Idag var vi tillbaka på Saddleback igen, denna gång för att spana in en tonårsgudstjänst. Även efter denna hade vi möjlighet att få matsällskap, denna gång med en av deras tonårspastorer. Det var dubbelschysst, dels för att det var intressant att prata, och dels för att vi nu fick den godaste maten jag hittills störr på i Kalifornien, grillad fisk. Efter det var vi ju tvugna att gå in på WalMarts bara för att. Lågpris och småsunk, men med en del billiga fynd.

Idag har semestertempot kommit i kapp oss lite, vi är rätt sega trots att vi inte gjort särskilt mycket idag. Men det vi har gjort var desto häftigare - vi var och tvättade kläder på ett tvättställe. Köpte tvätt- och sköljmedel i myntautomat och fick ut små kartonger, växlade dollars till en hel massa quarters. Sedan var det bara att tvätta och tumla. Det var rätt coolt tyckte vi. Efter var vi inne i en 99 cents butik, där allt alltså kostade 99 cent. Det märks att vi befinner oss i en förort. Det sjuka var att den var stor som typ Willys, och inget var dyrare än just 99 cent. It’s America, baby!

Nu kommer vi vara här till och med måndag förmiddag, och vi har insett att vi nog får ta och skippa San Diego, vilket känns trist eftersom det verkar vara en riktigt schysst stad. Men där behöver man nog två övernattningar och inte bara en eftermiddag. Sedan börjar nationalparksturnén!

Idag hade vi inget turistigare inbokat än att åka på outlet. Jag hittade en del fina saker, alla röda, vita eller svarta förutom två tränings-tshirts. Det är mycket lättare att shoppa när man exkluderar vissa, hm, ok, nästan alla färger. Dessutom är det mycket lättare att matcha sina outfits. Fast såklart handlar det om att jag till slut insåg att det var de plagg som inte var röda eller svarta som jag aldrig använde.

Generellt är amerikanare rätt förtjusta i kläder åt det mer glätta hållet rent färgmässigt. Tänk korall, duvblått, precis nyanserna mörkare än pastellfärger. Det är rätt fult. Fast det var roligt att se hur mycket snyggare folk plötsligt blev i Santa Barbara, lustigt att det där är så väldigt beroende av hur hipp orten är. Visst är det så till viss del även i Sverige, men inte alls lika utpräglat tycker jag.

Igår blev jag förresten utstirrad när vi var på hockeymatchen och jag stod och väntade på Nicklas som var på toa. Jag tror att det syntes att jag inte var amerikan (och det verkar vara konstigt, typ). Det var i och för sig inte så svårt, alla hade hockeytröjor utom jag.

Bra grejer med USA:
- Offentliga toaletter som hålls efter
- Starbucks
- Matbutiker i varje kvarter som har öppet jämt
- Matställen i varje kvarter som har öppet jämt

Dåliga saker med USA (ok, lite mindre global nivå och lite mer personlig)
 - Svårt att äta nyttig mat
 - Obefintlig källsortering, det svider i hjärtat
 - Att segregeringen syns så tydligt - vi har knappt sett en "vit" inneha ett serviceyrke typ städare
- Dricks. Knäppt system som är jobbigt att känna till allt om som turist

Nu ska vi sova på samma motell i tre nätter. Skönt.

Så här i efterhand hade jag kunnat skippa L A helt. Till skillnad från San Francisco var det en stad som kändes stressig och trist. Nu var vi ju inte ute och gjorde L A på samma sätt som vi gjorde San Francisco, men det kändes knappt som att det gick. I San Francisco kunde man ju vara ute och gå, L A kändes mest gjort för motorburna.

Så igår cirklade vi runt lite i Beverly Hills och Mullholland Drive, men lämnade ganska snart för att istället åka mot Santa Monica, spelades The Ark "Clamour for Glamour". Kändes passande. Santa Monica var schysst, mycket trevligare att kolla in lite strand och hav på deras pir.

Efter det åkte vi mot Anaheim eftersom kvällens event var att gå och se en Stanley Cup-match, Anaheim Mighty Ducks mot Detroit Red Wings. En enorm happening, hockey verkar mer vara underhållning än sport. Jag såg väldigt många fler kvinnor där än vad jag brukar se i Sverige de gånger jag är på hockey. Gamla tanter i lagtröjor! Bredvid oss satte sig dessutom ett svenskt par i vår ålder som var på jorden-runt-resa som vi chit-chattade lite med.

Nu är det tänkt att vi ska stanna i Anaheim några dagar, vi ska besöka Saddleback Church, en baptistförsamling med runt 20 000 medlemmar. Vad jag än kommer att tycka om stället kommer det att vara intressant, så det är en win-win-situation.

Eftersom USA känns som varumärkernas hemland nummer ett har jag och Nicklas funderat kring det här med vad som funkar och varför.

Ta Ben & Jerrys som ett exempel. Deras glass är i mitt tycke inte så märkvärdig, men varje gång vi är i en affär och ser B&J:s vill jag ändå köpa en burk. Vi gillar tilltalet, (fascinerande att man har lyckats jobba in att man är en orginell glass vare sig så är fallet eller inte), vi gillar glassnamnet (Caramel Sutra, Phish Food, The Goodfather), vil gillar de färglada tecknade förpackningarna, vi gillar att det känns uttänkt och arbetat. Det känns smart och genomtänkt, och vi vill vara sådana som gillar och äter B&J:s helt enkelt.

Lite samma sak med Starbucks. Det är något med Starbucks jämfört med andra kaffekedjor som gör att jag känner mig lite kool när jag går in och beställer en tall, black tea och sedan får en mugg te, good to go. Jag antar att jag gillar att känna mig lite internationell, att ta med te/kaffe känns lite, proffsigt avslappnat kanske? Att Starbucks finns ungefär överallt, att det de serverar faktiskt är mycket gott och billigt och att personalen är trevligt och att hela grejen känns lite avslappnad gör att jag kommer tillbaka. Dessutom gillar jag loggan och typsnittet. Marknadsföring och kommunikation är fascinerande. Så passande att jag jobbar med det.  

Här sitter jag på ett motellrum i Hollywood och äter körsbär. Det börjar kännas som vanligt, iallafall det där med att tillbringa kvällarna på motellrum.

Igår var vi en eftermiddag och natt/morgon i Santa Barbara, en kustort längst med H1 som var soft, snygg och schysst. Motellet vi bodde på hade en mobil i taket med origami-fåglar, bara en sådan sak. Det här med att hitta motell har blivit min grej. Efter första nattens sunkboende har jag sedan hittat bättre rum men tyvärr fått tristare frukost.

Jag hade gärna stannat en natt till, men eftersom vi har några fasta datum och platser nu i veckan så ville vi vidare för att hinna se L A också. Så idag blev det Universal Studios, dyrt, knappast prisvärt. Jag skulle inte rekommendera stället, men vi hade roligt iallafall. Det är ju som en nöjespark med filmbaserade attraktioner. Roligast var nästan att se en livs levande Wolverine, en av mina favo-marvlar, jag vågade inte ta kort tillsammans med honom trots att Nicklas tjatade…jag är en wimp så Nicklas modellade istället.

Sedan blev det lite Hollywood Boulevard, Kodak Theatre (Oscarsutdelningsstället är inhyst i ett shoppingmall), Walk of Fame, se Hollywood-skylten på låångt avstånd, se de där hand- och fotavtrycken… Allt som man som turist gör i L A känns lite corny. Men det här är lite av dilemmat med att göra en sådan här resa till USA, man vill se allt och inte riskera att missa något (fast Hollywood Boulevard hade jag tänkt att skippa, vi dök på den av slump).

Hur ska man i förväg verkligen veta vad man ska gilla och inte gilla, även om man försöker göra efterforskningar i förväg? Speciellt om man är som jag och gillar både högt och lågt vad gäller underhållning och kultur. Så hur gör man? Gettys eller Malibu? Till slut når man nästan ett stadie när man inte vill se och uppleva mer. Åtminstone för dagen. Därför hittar man oftast oss på hotellrummet igen efter kl 20, 21, allra senat kl 22. Fast det kan ju också bero på att vi iär två gamla människor inhysta i unga kroppar. Egentligen.

Ok, det har kommit fram lite klagomål om att Nicklas inte skulle uppdatera sin bilddagbok. Men det gör han ju så klart. Grejen är bara att man måste klicka på datumen i den lilla kalendern på vänster sida. Då får man upp bilderna per dags datum.

Eftersom Nicklas tycker att jag generaliserade lite i mitt förra inlägg får jag väl lägga till: under alla mina nätter här, som inte är så värsta många förstås, har det varit kallt och jag har inte sett element. Vem är väl jag att veta mer än så yadayadayada.

Monterey var inte så spännande, mest på grund av att det var molnigt. Så vi åkte vidare direkt med sikte på San Simeon och Hearst Castle, ett skrytbygge a’ la tidigt-mitten 1900-tal som härmar alla möjliga stilar och perioder. Rätt häftigt, iallafall utsidan.

Dagens storhet var dock resan dit, H1. Berg och slingriga vägar, grönt och hav var man än såg. Kändes mer som om man var i Skottland, fast där har jag ju aldrig varit förstås. Återigen ett av mina antaganden. I vilket fall, mycket mäktigt, storslaget och allt det där. Nästan så att det blev för mycket till slut. Hur mycket ooh och aah kan man ta in liksom.

Nu är vi framme i San Luis Obisbo, en av kustorterna. Om vi ska göra något här eller bara sova och sedan åka vidare vet vi inte, just nu är vi ganska däckade efter en upplevelsespäckad dag, iallafall rent visuellt. Motellet är fantatstiskt mycket schysstare än det förra, två stora sängar, luftigt och fräscht. För 10 dollar mer än gårdagens hotell, fortfarande med både internet och frukost gratis.

Fortfarande, men det kan ju ändras förstås: Amerikanare och jeans. Amerikanare och kläder överhuvudtaget. Amerikanare och deras syn på vad som är nyttig mat. Det går inte riktigt ihop.    

Nätterna i USA blir ovanligt kalla, de har ofta inga element på hotellrummen utan bara öronbedövande fläktar som man stänger av när man ska sova. Men det är klart, där hjälper det lite med smala sängar och delat täcke.

Motellfrukosten var USA i kubik, eller, våra generaliseringar om USA kanske. Frigolit till allt (muggar, djupa tallrikar, assietter), wienerbröd, sockriga flingor, vitt bröd och jordnötssmör. Men till vår förvåning och lycka även Branflakes, lite grövre bröd och färsk frukt. Och jordnötssmör. Så väger man för- och nackdelar så måste man i vilket fall komma fram till att sova på motell är väldigt prisvärt med tanke på att både frukost, internet och tvättmöjligheter ingår. Däremot minus för att det är en så extremt osexig och trång mijö.

Idag när vi satt i det minimala frukostutrymmet (själva) kom det insläntrandes en amerikansk dude, 20-någonting, bakvänd röd keps, vit t-shirt och pösiga ljusa jeans.

(Ah, amerikanare är generellt inte ett modemedvetet folk, och hur mycket fula jeans kan det egentligen få finnas i ett och samma land? Det enda stället där det kändes som att vara lite som i Sverige var på American Apparel, men där kändes killarna i sina smala jeans, markerade glasögonbågar och polisonger å andra sidan helt överarbetade modemässigt. Svenskar är ett snyggt folk.)

 Han spanade in frukostutbudet, gick fram till wienerbröden, tog ett och gick ut igen. It’s America, baby! 

Just nu sitter jag i sängen på mitt livs första USA-motell, detta beläget i Monterey. Det är litet, egen ingång från utsidan, luktar lite småskumt, är riktigt lyhört (jag hoppas att grannarna inte känner sig in the mood ikväll) och har ett blommigt överkast. Men det är billigt - vi betalar under 50 dollar för en natt.

För en stund sedan var vi på 7Eleven för lite kvällsmat, Nicklas köpte en låda med nachos där man själv fick trycka fram ost ur en maskin och vanliga besökare var mexikanare (loookalikes iaf) med cowboyhatt. San Francisco var riktigt schysst, men det här känns verkligen som USA i kubik, på gott och ont.

Annars var idag dagen som vi hämtade ut vår Mustang Covertible, en ljus/dimblå med tillhörande GPS. Med den tog vi oss till Party of five-huset (Emelia! Jag såg DET huset! =D) och åkte upp och ned för San Franciscos branta backar, sedan ut ur SF, över Golden Gate Bridge, tjena vilken häftig syn. Det var riktigt schysst, verkligen en vacker bro.

Sedan var det bara att glida vidare, USA, sommar, cab… Det låter kanske schysst. Det var ännu schysstare. Stad i all ära, men det här är semester på riktigt.

Igårkväll kom Nicklas hem med två förpackningar Ben & Jerry’s, glassen alltså. Vi tänkte att man måste ju testa när man är i USA. Och visst var det gott, men inte SÅ fruktansvärt gott. Ingen last som är värd att börja med.

Däremot så knarkar vi friskt Eclipse Cinnamon Mints, något vi upptäckte i Australien. Jag har skurit ganska hårt i mitt aspartambruk,har i princip slutat dricka lightläsk och dricker numera mest kolsyrat vatten, men ingen rör mina Cinnamons.

Jag kände mig mycket nöjd med att vakna runt 06 imorse. Ok för att jag däckade runt 21.30 igår, men i övrigt har jag inga större problem med jetlag. Jag firade med att gå och köpa frukost på Starbucks som vi sedan åt i sängen. Me like.

Resten av dagen har vi ägnat åt att spana in lite klassiska SF-vyer. Vi har gått igenom Chinatown, åkt Cablecar, spanat in fina gamla hus på backiga gator (fast inte Party of Five-huset, det låg i en annan stadsdel. En av världens bästa serier alla kategorier.) och varit vid världens slingrigaste gatan. Och shoppat på American Apparel. Jag har insett att trots att jag inte alls är något shoppingfreak som springer på alla butiker jag ser är det ändå väldigt lätt att göra av med pengar på shopping i USA.

Men, efter det tog det stopp, det finns som en gräns över hur mycket man kan ta in på kort tid, så vi åkte tillbaka till hotellrummet. Golden Gate Bridge får bli vårt avskedsstopp imorgon.

Maten här har hittills varit rolig men dyrare än vad vi trodde. Stora portioner men inte fullt så onyttigt som jag hade trott, men det beror nog på att vi är just i Kalifornien. Idag åt jag Fish Tacos, men tyvärr hade de förpestat maten med koriander. För mig smakar koriander som fotsvett luktar. Och eftersom en del verkar gilla koriander kan det vara på plats med ett förtydligande: jag är inte särskilt förtjust i fotsvett.

Men trots det: livet är galet schysst just nu.

Jag är lite småsnål sådär, det kan jag erkänna. Men jag gillar att fynda. Så att släppa lös mig på Sephora där parfymer och annat lyx kostar betydligt mycket mindre än i Sverige gjorde att jag släppte taget om kreditkortet och kom ut en del fattigare. Men man kan ju i princip tänka att jag jag tjänar en massa pengar på att handla här, eller hur det nu blir.

Efter Alcatraz skildes jag & Nicklas åt, och jag hängde ett tag på Virgin, en enorm skiv- och filmbutik. Fyndade Mika och Amy Winehouse för 70 kr/st, och slog till på första säsongen av amerikanska The Office. Jag skrattar i princip per automatik bara Steve Carell uppenbarar sig.

Nicklas förresten drar runt med mig som om han aldrig bott någon annanstans än i SF. Det räcker med att han ser på kartan en gång, och sedan kan vi dra runt i flera kilometer utan att han tappar bort sig. Han menar att det är precis så enkelt att hitta i USA, men om han säger så betyder det ju att jag är mindre smart som inte fattar lika snabbt, så jag håller fast vid att han måste vara en robot med inbyggt kompass.

Idag tog vi en färja ut till Alcatraz och gick på en rundtur, ackompanjerad av en audiotour i öronen. En ovanligt bra berättad tur faktiskt. Kändes inte så där enbart turistig.

PÅ Alcatraz fanns det en del snygga miljöer. Färgerna utomhus smälte som ihop med varandra.   

Dagens frukost som intogs typ två, tre timmar efter att vi vaknat (04.30, sedan vägrade kroppen sova mer trots sömnbristen) bestod av fruktsallad, yoghurt och musli för min del, pannkakor, bagel och choklad för Nicklas del. Inte så billigt som vi hade tänkt dock.

Ett tecken på att jag börjar känna mig hemma (inte hemma som i här vill jag bo, utan mer som i att här kan ju jag också hänga) är att jag springer iväg till Starbucks för morgonte själv. Att sedan sitta på hotellrummet med bärbar dator och dricka sitt Starbuckste framför utsikten av skyskrapor, det känns helt ok. Nicklas är och försöker få hotellet att hjälpa honom med att fixa hockeybiljetter. Inte så fint väder idag, men äh.

Nu är det 27 timmar sedan jag gick upp hemma i Tullinge. Jag har i och för sig sovit lite på flyget, så det kanske inte är sådan stor prestation. Nu har vi just varit ute och köpt kvällsmat på Starbucks och Subways, och min oroliga själ har lugnat sig. Det blir bättre och bättre ju mer jag reser och utsätter mig för obekvämligheter, men jag har svårt att komma ifrån att jag alltid är lite orolig i början när jag är på ett nytt ställe. Det tar tid för mig att känna in kulturen, hur man beter sig vid övergångsställena, hur man hälsar på folk…men nu börjar det släppa. Men då har jag å andra sidan sällskap med en av världens allra minst oroliga själar. Han är nästan sjukligt o-orolig.  

Nicklas kommer stå för de mesta av bildredovisningen från vår resa. Här hittar man hans rapportering.

Jag sov i drygt en timma i natt vilket visade sig vara ganska så smart - jag kunde sova på flygresan och trots att klockan nu enligt svensk tid är, eh, 04.50, är vi båda vakna utan allt för mycket besvär. Resan gick alltså bra, ovanligt bra faktiskt. Resan mellan London - San Francisco var inte fullsatt, så jag och Nicklas kunde ta varsin rad och sova på. Dessutom fick jag vegetarisk mat som var god. Och så får man den före alla andra och får känna sig lite utvald, heh.

Ok, jag är nog rätt trött ändå, det var knepigt att skriva roligt om det som har hänt idag.

Nu är vi iallafall här, vi bor på ett fint hotell och har hunnit kolla lite affärer eftersom vi bor mitt på Union Square. Bl.a. roliga Urban Outfitters och Sephora där jag fick ett mindre utbrott över hur billigt allt var jämfört med Sephora i Paris och jämfört med Sverige överhuvudtaget. Sephora säljer alltså parfym och sånt, and lot’s of it. Cliniquekräm som kostar runt 450 kr hemma kostar typ 170 kr här. Galet.

Middagen avnjöts på Burger King. Orka, liksom. Vi har även inventerat ett snabbköp, spanat in gigantiska läskflaskor och en hel hyllsektion med förkylningsmediciner och köpt proteinbars (jag iallafall). Imorgon blir det Alcatraz. Nu tog det slut i huvudet. Klockan är ju ändå 20 här.

Jamen sådärja. Då är klockan 02.30 och jag sitter och gör roadtrip-musik att ha med mig. Jag fick för mig att man kanske inte skulle ha med sig orginalskivor på resan, plus att några blandskivor kan vara schysst, och hepp! så var det nästan ingen idé att lägga sig igen. Vi åker ju snart hemifrån, om runt 2½ timma. Sedan är det en massa flygplanstid och så plötsligt den där semestern som vi planerat i två år. Det ska bli riktigt, riktigt schysst.

Äh. Nu är jag ju hungrig också.

Det kan väl vara läge att berätta. Att jag fyllt 30 och att det hände litegranna den dagen.

Jag gillar att fylla år, jag gillar paket och jag gillar att bli uppvaktad. Iallafall av Nicklas. Så jag blev firad på morgonen med roliga paket, sedan åkte vi och åt hotellfrukost i Skärholmen, tjena vad prisvärt. 60 kr för allt man ville ha.

Sedan en promenad i solen på Lida, för att efter det åka hem och fixa sig i ordning inför bröllop. Den andra Lydias alltså. Bara det att efter vigseln då vi skulle åka till festen åkte vi aldrig till festen, Nicklas åkte iväg med mig och jag förstod ingenting, ungefär ända tills vi stod på Skavska och checkade in för att flyga till Paris. 

Så, i Paris fick jag födelsedagsmiddag och två dagar av att se ungefär allt vilket tillsammans blev den bästa födelsedagshelgen jag haft. Plötsligt låter det inte så konstigt att jag slog till tidigt med Nicklas, erkänn.

Ok, här kommer ett bildbevis på frisyren.

Inte för att jag skulle vara för dödstraff helt plötsligt, eller för att jag skulle tro på hämnd som någon slags konstruktiv lösning. Men ändå.

Säkert! - Allt som är ditt

Add to My Profile | More Videos

Tanken var något lite 50-tals/rockabilly-ish, säg Audrey ihop med Pulp Fiction. Men så hade jag ju virvlar. Och så är jag kanske inte fullt lika preppy som Audrey heller.

Så jag kom ut mer som Chrissie Hynde.

Det känns vä-äldigt ovant och jag tror att det kanske är mer roligt/tufft än snyggt, men jag är nöjd ändå. Jag tror att det blev mera jag.  Det tar alltid tid för håret att ligga till sig när man väl klippt det, och det kommer gå att variera frisyren rätt mycket tror jag.

Man kan nog dessutom lätt säga att lilla systers och mitt släktskap kom fram lite tydligare med luggen.  

Så, helt klart nöjd, men det känns konstigt..

Nog för att modebloggar har blivit ett fenomen, men jag vet ändå inte om man kan räkna med att alla som läser Aftonbladets webb-löp vet vad detta betyder:

"Modedist påkörd av tåget – svårt skadad"

Läs de här raderna från SvD:

"Häkten och arrester har varit fulla med berusade människor. Men inga riktigt allvarliga fall av misshandel har rapporterats.

Flera våldtäkter har förekommit bland annat i Lund och i Göteborg."

Det känns lite klumpigt, vad är en våldtäkt om inte ett allvarligt fall av misshandel, även om det kanske inte kategoriseras så?

Valborg här hemma firades (nåja) för övrigt ensam med en tallrik makaronvälling, Ramlösa och lite oliver samt tv-serier. En kväll helt i min smak, förutom att Nicklas jobbade. Men i övrigt är jag inte mycket för Valborg.

Rent tekniskt vann jag även månadens tävling, Nicklas fick ett sms från mig kl 00.00, men jag har inte fått någon bekräftelse på hans nederlag ännu.