plastjesus & jag

U2 och White Stripes ligger i topp på min bandlista. U2 är gedignare och har en alldeles speciell plats, medan White Stripes har mer nerv och inte är lika förutsägbara. Det går inte att komma ifrån att det börjar bli lite rockfarfar över Bono och killarna, hm. Jag vet inte riktigt om man kan förvänta sig lika bra grejer längre som de som kom förr. Men live är det fortfarande ingen som rår på dem.  

White Stripes, som för övrigt är det snyggaste bandet - ge mannen cred för att konsekvent köra allt i rött-svart-vitt, allt från kläder och scendekor till skivomslag - släppte för snart två veckor sedan sitt senaste album, Icky Thump. Sedan dess har jag levt med det i öronen varje gång jag tar mig någonstans, satt min spelare på repeat och bara låtit skivan gå.

Singelsläppet Icky Thump kändes för min del inte så väldigt lovande, lite för konstig för mig, men som tur är känns skivan som helhet mycket bättre än så. Nu är det dessutom tillbaka till ett gitarrbaserat sound efter utflykten till marimba (nja) och piano (fast Doorbell, som klippet spelar, gillar jag) på Get Behind Me Satan.

Ah, Jack är grym. Det är blandat med både tokcatchy som i Effect and Cause och subtilt melodiska melodier som i 300 M.P.H. Torrential Outpour Blues, säckpipa som i Prickly Thorn, But Sweetly Worn och humor som i Rag and Bone och det skulle vara hemskt och rörigt om det inte var så väldigt bra.

I have a woman she says come and watch me bleed
And I’m wondering how I’m supposed to do that and still give her everything she needs 

Idag har jag jobbat hemma, främst för att kunna koncentrera mig på min första egenproducerade broschyr. Egentligen är det ju Anton hos oss som har hand om sådant, men inte ens han kan hinna med allt. Det är roligt, men tjena vad tid det tar. Jag har ju varken vana i fingrarna eller tänket i huvudet. Dessutom är det lite läskigt att visa upp vad jag gör för Anton, men jag försöker intala mig själv att det är ok, han är ju experten så det är rätt naturligt att jag är småkass.

Precis när man har kommit igång med hantverket och är som bäst behov av övning och handledning ska Anton försvinna, bara gå upp i rök. Eller så var det att han skulle gå på Berghs. Jag minns inte vilket.

För många år sedan tillbringade jag ett år på Credoakademin, en bibelskola i Stockholm som är inriktad på att gå igenom den kristna tron ur ett lite mer filosofiskt och apologetiskt synsätt än de flesta andra bibelskolor i Sverige. Vi hade toksmarta lärare som inte drog sig för att dra i de svåra frågorna kring kristendom, de gav inga utslätande svar precis. Det var dessutom skolan som fick mig att formulera mig själv som feminst, fast det var i och för sig som en motreaktion på vad en lärare sa och tyckte. Nåja, man kan inte ha alla rätt och resultatet blev ju bra.

Iallafall. På deras nya debattforum hittade jag denna diskussion kring det ontologiska gudsbeviset, och tja, det är väl bra att man kan resonera kring Gud på alla olika sätt. Kolla in för att se något, eh, annorlunda. För mig iallafall. Scrolla ned en bit och se hur det hela görs ännu ett snäpp mer invecklat.

Smakprov ur diskussionen: "Förtydligande, du menar alltså att sista raden är: ( ]] g = g ) –> |_| g"

Update: Nu ser jag att de har ett kursavsnitt som heter "Feministisk teologi". Det hade de minsann inte när jag gick, heja!

Jag måste bara skriva om hur rolig jag tycker att Måns Zelmerlöv är, ni vet, Cara Mia och Idol och allt vad det är. Han är så totalt icke-mån om att vara creddig att det är lite rart. Att vara programledare för Lilla Melodifestivalen är "ett drömjobb", att få vara med på Robert Wells turné är "sanslöst roligt" (citat: "Robert Wells är ju en idol. Jag vet inte hur många "Rhapsody in rock"-föreställningar jag har sett" - vilken 20-åring har det? Marie-svägerskan, du behöver inte oroa dig, det räknas inte när det är jobb). 70-åringar som gillar hans Cara Mia ser han som att han når till en bred publik.

Och det roliga är att han verkligen inser det själv: - Jag är så långt ifrån kreddig man kan vara i den här branschen, skrattar han.

You go, Måns, även om våra musikaliska världar knappast kommer att mötas. Alla behöver inte vara låssas-tuffa.

Trista saker idag: Att vara trött och omotiverad (för dagen) på jobbet. Att Nicklas och min kommunikation sträcker sig till ett tvåminuterssamtal på två dygn. Att mina glasögon får mig att kisa.

Bra saker idag: Att jag var på nya fräscha gymmet och köpte årskort. Att jag hade Luftslottet som sprängdes att hämta på biblioteket. Att få köpa små lyxsaker på Kicks. Att jag fick tillbaka min lilla dator från reparationen. Att jag hade White Stripes nya cd Icky Thump i brevlådan när jag kom hem. Och att jag saknar min man är väl bra antar jag, det vore värre om det var tvärtom.

Jag skulle just skriva om hur snygga jag tycker att Saltå Kvarns förpackningar är, då jag dessutom såg att de blivit prisbelönta för just det. Roligt! Tyvärr var hemsidan inte lika snygg. Det är knepigt det där.  

Idag har jag dessutom lagat min allra första Risotto med deras Arborio-ris. Mycket gott, trots att jag hoppade över det vita vinet och hade vanlig gul lök istället för scharlottenlök.

Jag lider av bilfobi. Jag har körkort men har aldrig tyckt om bilar, men tänkte att det skulle bli bättre om jag lärde mig att betvinga odjuret. Och lite bättre blev det, ett tag. Men sedan började jag köra allt mindre (Nicklas har varit yrkeschaufför i två omgångar och jag åker kommunalt till jobbet), och tillslut hade jag en fobi på halsen. Fast bara när det gäller sträckor som är läskiga eller dit jag inte hittar. Annars kör jag helt ok.

Så nu när Nicklas är borta men bilen hemma ringde jag mamman och undrade om vi skulle åka någonstans. Två flugor i en smäll, öva och träffa mamman. Så vi åkte till IKEA. Alla andra också. Det var så fullt att vi fick ställa oss på Elgigantens parkering. Bonusövning redan där.

Efter mycket bök kom vi in, för att sedan gå ut efter en kvart. Det var så mycket folk att det inte var minsta roligt. Så, böka ut igen, trångt, fullt, krypköra, öva på att inte stressa. Mycket bra övning! Hade jag inte haft mamma med skulle jag typ grinat. Nu gick allt väldigt bra. Jag är stolt. 

Sensmoral: det är t o m bättre att träna på att köra med mamma än med Nicklas. Mamma gör mig lugn, Nicklas börjar jag skrika på när jag blir nervös. "Säg hur jag ska göra då! Säg! SÄG!" Jag blir helt odräglig.

Kanske sitter det ihop med att mamma också har bilfobi, värre än min till och med. Men hon är en alldeles utmärkt bisittare. Lika lugn som jag är när jag slipper köra. Det ligger väl i släkten.   

De som känner mig vet hur inbiten populärkulturbrukare jag är. Jag gillar mina tv-serier, min msik, min dator, mina kläder och allt det där. Ibland kanske så mycket att det tar tid och skymmer det som egentligen är viktigast, men hur ska man skriva det utan att det bara ska låta pretentiöst.

Min tro är för mig som en dörr mot något mer och riktigtare, tvärtom mot vad många tror, att det skulle vara en verklighetsflykt. Det är att ha en hel till dimesion att verka i, en dimension som den här mänskliga världen bygger på (jo, i den ordningen). Jag tror att de aldrig ska vara frånkopplade från varandra, även om det ofta blir så. Det är när de frikopplas som det blir instängt, unket, osunt, irrelevant. Andligt och mänskligt ska vara ett och samma. Fast jag gillar inte riktigt ordet andligt, det låter så opersonligt och ospecifikt.

Jag tog upp läsningen av Richard Fosters "Vägar till glädje" igår, en bok som skriver just om praktiserandet av den vardagliga tron. Den är så bra att varannan mening är sådan att man vill citera den.

Jag har usla tävlingsnerver. Även om det bara handlar om en auktion över internet får jag hjärtklappning och skakiga händer. När jag skulle köpa U2-biljetter till Sydney-resan och alla andra också ville det på samma gång satt jag och skrek ut min frustration när daton hängde sig.

Jag har i vilket fall varit något olydig. När jag förtjust berättade för Nicklas om Konstbolaget och hur jag fastnat för Petter Thoens Catwoman fick jag inte riktigt den respons jag ville. Så fast vi gör de flesta större inköp till huset tillsammans, och speciellt de som handlar om inredning, så satt jag idag vid datorn och lade precis i sista sekunden in ett bud på målningen. Och jag vann! Drygt 550 kr fattigare men en tjusig Catwoman-litografi rikare.

Det står att galleripriset är 3500 kronor, men det är ju svårt att veta om det stämmer. Men i vilket fall, 550 kr inklusive frakt tycker jag inte är så farligt.

Min egen Catwoman. Nu ska hon få vara min musa hängades i mitt (jaja, vårt) röda kök.

Jag vet inte om ni visste det, men enligt tidningen Dagen så tillhör Nicklas eliten. Kolla bara in hur han framställs (klicka som vanligt för större):

Ok, kungaparets bild är större, men med tanke på hur odemokratiskt de behandlas kanske det inte är mer än rätt. Men sedan har vi Mr Pingst himself, Nicklas Piensoho (grym för övrigt), och så Mr Pingst before Piensoho, Sten-Gunnar Hedin. Alla får de stå i Nicklas skugga.

Först sa Nicklas att jag var medbjuden på lunch med kungligheterna eftersom Nicklas sitter med i presidiet. Sedan så blev det inställt. Åh, den sorgen. Men jag kan ju fortfarande leva genom min i princip allsmäktige make. Ja, jag tror nog att det bara kan vara Gud som står över honom nu.

Förra sommaren gjorde jag och Nicklas inte så mycket väsen av vår semester. Vi var mest hemmma och softade, på slutet sov vi en natt på hotell i skärgården och det var ungefär så långt bort som vi tog oss. Det var sommaren då jag hade som projekt att se en hel massa utländsk film, och det gjorde jag också, det fina sommarvädret till trots.

Det var även sommaren då jag laddade mp3-spelaren med sommarpratare och gick ut för att ta långa promenader nästan varje dag, två timmar var jag ofta ute. Jag blir fortfarande harmonisk bara jag tänker på det.

Så det vore soft med en favorit i repris. Jag vill gå ut och lyssna på vad Salem Al Fakir, Helle Klein, Magdalena Graaf, Gustav Fridolin, Howlin’ Pelle Almqvist och en massa andra har att säga.

Det där med att lägga in i princip hela sin skivsamling tar tid. Dessutom får man gå igenom sina mindre creddiga musikval. Här är några av mina iPod-bekännelser:

 - Jag gillar Titanic-soundtracket
 - Även om jag avskyr allt annat av Mauro Scocco har jag en svag sida för hans självbetitlade första skiva, den med "Sarah" 
 - Fredas "Alla behöver" är en skiva jag blir varm i magen av eftersom jag förknippar den med tonårskärlek
- Dan Reed Network gör mig av samma orsak smått sugen på att hångla upp maken

Var ska det sluta egentligen? Andra dagen i rad med kjol på jobbet, och det värsta är att det känns som om jag alltid haft kjol. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Och idag har jag dessutom beställt en plattång till håret.

Om jag som 20-åring idag mött mitt 30-åriga jag skulle jag fnyst åt mig själv. Smink! Kjol! Rakade ben! Jo, jag hade en rätt så hårig period i mitt liv.

Nåja, jag och Malin konstaterade ídag då vi fikade att det väl handlar om mognad, att våga inse att världen inte är så svartvit. Men riktigt säker är jag inte. För egentligen tycker jag ju fortfarande samma sak, jag orkar mest bara inte vara lika mycket aktivt mot strömmen längre, till det yttre alltså. Plus att smink och sådant är roliga vuxenleksaker! 

Ett förtydligande kring bloggen jag tog bort: det är liksom ingen fara, det är ingen som jag känner det minsta lilla, bara en blogg jag dykt på när jag har surfat runt. Så det är därför jag tycker mig kunna dissa den något.

Igår hade jag ju kalas! Ett försenat 30-årskalas som samlade familj och en drös med vänner. Jag var som vanligt lite nervös, spänd och småstressad innan, men det visade sig passa väldigt bra att bjuda in familjen först, det var avslappnade. När sedan vännerna kom kunde familjen stanna kvar och överlappa, det var trevligt.

Eftersom jag gillar att äta mackor och skulle kunna göra det nästan jämt bjöd jag på mack-buffé, med bröd, röror och en massa pålägg. Vanan trogen var jag själv inte alls sugen på det jag själv gjort i ordning, så jag åt en halv bagel. Däremot pimplade jag ful-redbull och mineralvatten.

Massa paket fick jag - bl.a. fina kökssaker, växter, te, allmänt goda saker att äta, pocketböcker, pengar, en alldeles egen iPod, en jättefin jacka/blus, lyxiga bad/kroppssaker. Allt vad jag ville ha och lite till. Jag ansträngde mig för att försöka ha tid att prata med alla litegranna, men det gick såklart inte riktigt ändå. Men jag hade väldigt trevligt och hade klänning på mig för första gången på vääldigt länge, bara en sådan sak. Så pass roligt var det att fastän de sista inte gick förrän runt 02 hade jag inte somnat när klockan var 03.30.

Idag ser jag ut som ett troll i håret och ska försöka fylla min iPod. Det kommer ta tid, den rymmer 80 gb. Och med den är jag åter värst teknikmässigt i syskonskaran, haha!   

Igår tränade jag för första gången på runt fem veckor. Det gick så klart dåligt. Idag gör det ont. Men å andra sidan har jag nästan konstant ont i kroppen när jag tränar, så jag antar att det är hej och välkommna tillbaka, ömma muskler.

Idag tog jag mig i kragen och tog steget att ta bort en blogg från min rss-lista. Jag har egentligen aldrig tyckt om den, författaren skriver på ett så utstuderat sätt, typ "nu kommer alla tycka att jag är söt och smart, men jag ÄR ju bara så här av mig själv!". Ah, jag kan inte beskriva det mer än så. Jag blir irriterad varje gång jag läser ett inlägg, inte för vad hon tycker och gör utan för hennes sätt att skriva. Hon är så där utstuderat medveten om hur hon vill framställa sig själv, och tror att det inte märks, eller nåt. Så idag försvann hon.  

Men hon är säkert en jättesnäll människa. Och jag gör säkert likadant. Yadayadayada.

Generellt funkar det rätt bra, det här med att hantera jetlagen. Första natten blev knepig, jag la mig 03.30 och vaknade 07.30, men igår la jag mig 00 och vaknade 06.30. Inga sova-ut-timmar, men ändå rätt bra i takt med tiden här.

Men så kom det bara och klubbade till mig idag på eftermiddagen, och jag blev så infernaliskt trött så att jag nästan blev illamående. Det verkligen bara rasade på mig, från ena minuten till den andra. Och eftersom sömn klockan 16 inte är någon bra idé fick jag sockerchocka bort det värsta. Skumbilar är inte särskilt gott men två-tre munfullar gav önskvärt resultat.

Nyss hörde jag flera kraftiga dunsar/slag, och undrade vad grannen höll på med. Efter ett tag och fler dunsar tittar jag ut genom fönstret och ser en pojke stå framför vår ytterdörr med en innebandyklubba i handen, fibblandes med en boll. Killen är kanske 8 år eller så. Jag öppnar dörren och frågar vad han gör, han svarar att han försöker skjuta bollen över taket. Jag säger att det låter mycket så det är kanske inte en så bra idé, då går pojken.

Är det bara jag som tycker att det är lite konstigt att ett barn går in på någon annas tomt för att leka? Och för att skjuta en boll över någons tak - inte ens sitt eget? Vi har ju t o m en grind som man måste öppna som ännu tydligare markerar att det här är vår tomt. Barn i den åldern brukar väl ha så pass med koll?

Inte för att det var en stor grej såklart (och jag var inte en häxa utan pratade snällt med barnet), jag tyckte bara att det var konstigt.

Det är konstigt hur två saker kan vara så rätt samtidigt. Jag längtade inte hem alls, men väl hemma nu är det så enormt skönt och ljuvligt att vara hemma att det känns som en stor bonus i sig. Äta sin egenvalda frukost, dricka gott te, kolla in hur rabatterna har tagit sig, strosa runt i morgonrock. Att kunna prata med sin familj igen och krama katterna. 

Och här hemma är det ju dessutom sol och varmt. Samt fåfänglighetbonusen att den där viktuppgången var lite överdriven från min sida, det var visst inte så farligt ändå. Hur sockersött får livet vara på en och samma gång egentligen.

Det blev bara fyra timmars sömn inatt, inte mycket för att ta igen en hel natts sömn. Vilket ger att jag ligger jag ännu mer back sömnmässigt. Så nu ska jag försöka somna framför projektorn uppkrupen i en av tv-fåtöljerna. Ah, fånigt bra, sa jag det? 

Sex timmar på flygplatsen kändes som två ungefär, jag vet inte riktigt vad vi gjorde men vi var båda förvånade över hur snabbt det gick. Så inga plågor där. Resan hem däremot gick segare än "vanligt", så jag antar att de två upplevda tiderna kanske tog ut varandra.

Det här med sittplatser på flygplan. Jag och Nicklas försökte vara lite smarta när vi checkade in on-line, och tog två platser på varsin sida av en mittgång. Utrymme och lätt att gå upp tänkte vi. Så flyttade sig Nicklas resesällskap och lämnade honom ensam på en fyra-rad, så då flyttade jag över och vi delade på fyra säten. Hurra!

Så kommer glädjedödarna det medelålders paret och frågar om de kan få ta två av de fyra platserna så de kunde få sitta ihop. Och eftersom jag då inte flyttade tillbaka direkt tog killen som satt brevid mig tidigare min plats, så nu satt vi inte alls som vi planerat från början…

Nicklas hade dessutom en irriterande 8-10-åring framför sig som ett tag satt och puttade sitt säte bakåt rakt in i Nicklas knän. Nicklas bankade tillbaka, och tillslut vände sig lilla killen om. Man ska inte tro att barn är små och oskyldiga, de kan vara intrikata som få.

Jag hade en tant som luktade sår bakom mig. Sedan kunde ingen av oss sova, och på kuppen såg jag en av de sämsta filmer jag sett: Because I said so. Usch. Usel.

Så, 10 timmar kändes som alldeles fr mycket längre, och sedan var planet från London till Sverige försenat. Men nu är vi äntligen hemma, och snart är det väl sisådär 35 timmar sedan vi åkte från motellet. Av dessa har jag sovit kanske tre-fyra, Nicklas kanske två. Ändå vill kroppen inte sova, för oss är den typ 16. Jaja.

Nu är vi hemma, det kommer ett blogginlägg om det också. Men först:

När vi till slut kom hem idag möttes vi av vykort formade som ett "Hej" och med förklaringen att vi skulle hitta vykort med feedback till Nicklas och presenter till mig i hela huset. Från våra ungdomar. Så där gick vi et tag och hittade loveletters till Nicklas och presenter till mig - röda saker till köket, goda saker till kylen, te, blommor, pocketböcker, klassisk musik… och så vidare. Helt galet. Snacka om att få ett ordentligt välkomande! Jag och Nicklas gick mest och fånlog medan vi läste alla dessa uppmuntrande ord. Vilken gest, liksom.

De är galna, våra ungdomar i kyrkan. De är ruskigt bra allihopa och jag och Nicklas är så stolta över dem. Jag hänger ju inte med dem som Nicklas gör, men leva med dem får jag ju förmånen att göra iallafall genom Nicklas, om än på ett lite annorlunda sätt. Kärlek och enormt tack till er alla!