Vägar till glädje
De som känner mig vet hur inbiten populärkulturbrukare jag är. Jag gillar mina tv-serier, min msik, min dator, mina kläder och allt det där. Ibland kanske så mycket att det tar tid och skymmer det som egentligen är viktigast, men hur ska man skriva det utan att det bara ska låta pretentiöst.
Min tro är för mig som en dörr mot något mer och riktigtare, tvärtom mot vad många tror, att det skulle vara en verklighetsflykt. Det är att ha en hel till dimesion att verka i, en dimension som den här mänskliga världen bygger på (jo, i den ordningen). Jag tror att de aldrig ska vara frånkopplade från varandra, även om det ofta blir så. Det är när de frikopplas som det blir instängt, unket, osunt, irrelevant. Andligt och mänskligt ska vara ett och samma. Fast jag gillar inte riktigt ordet andligt, det låter så opersonligt och ospecifikt.
Jag tog upp läsningen av Richard Fosters "Vägar till glädje" igår, en bok som skriver just om praktiserandet av den vardagliga tron. Den är så bra att varannan mening är sådan att man vill citera den.
