Efter åtta timmar i bil är jag, Nicklas och lilla bror Ludde hemma i Botkyrka igen. Vilket märks i kommentarerna till höger här på sidan eftersom Ludde kommenterade ett inlägg sisådär 20 minuter efter hemkomst. Och här sitter jag och bloggar. Nu är det dags att mota huvudvärk i grind med lite näring.
Loja saker man gör i Storsele:
Läser "Luftslottet som sprängdes" i intensivfart
Lagar brylépudding from scratch
Tar en 1,5 timmes promenad med mamman
Spelar fia med knuff ("SPANSKT fia med knuff!") med systerdottern
Får maten lagad och framdukad
Diskar för hand
Ser hur mannens skägg växer ohejdat
Tappar bort en pudel men hittar den igen
Läser Ellos-katalogen (Anton, Ellos behöver dig)
Äter nyhalstrad aborre (jag har absolut inte fiskat den själv)
Får massor av myggbett
I Storsele är jag alltid densamma, åtminstone för min ena faster. Ända sedan jag blev tonåring har jag varit föremål för diverse spekulationer: jag går för långsamt, alltså är jag deprimerad. Jag äter för lite. Jag är för svart. Eftersom det är synd att bryta en sådan vana fick jag följdaktigen höra även i år att jag är blek, mager och ser trött ut. Blek, jo, alltid. Mager, nja. Trött, tja, man kan ju bli lite loj av att ta det lugnt. Allt är alltså som det ska, på alla plan.
Så har vi kommit till släktdelen av vår semester. Tillbaka till rötterna, tillbaka till Västerbotten, mygg och kapellet i Storsele där i år tolv ur La Familia huserar. Ett riktigt gammalt föredetta pingstkapell som numera är ombyggt till bostadshus, men bönemumlet sitter kvar i väggarna. Jag har själv varit på gudstjänster här tillsammans med tanterna i knut.
Lappland är så vackert. Det är skogar och vidder som suger tag i en, grusvägar mitt ut i ingenstans och mitt i det mornar där vi i den takt vi vaknar sluter upp vid stora matbordet i köket och dricker kaffe och te. Imorse var det 07.30 som gällde för mig, men då hade redan pappa och stora syster hunnit före.
Riktigt oförstörda är vi dock inte, vi har packat upp och installerat både Wii och Xbox 360.
Igår var det husmor på dagen, pokerhaj på kvällen. Grannen kom över med 60 ägg i förrgår, så jag försökte laga allt jag kunde komma på som slukade ägg. Det blev två satser ugnspannakaka, en långpanna skinkpaj och en vanlig form med grönsakspaj samt trippel uppsättning vinbärskaka.
På kvällen hade vi sedan pojkbesök med pokerkväll, jag lyckades inte få med några tjejer. Första spelet tog tre timmar, och jag tror att jag kom femma av nio. Inte någon insats att skryta med, jag spelad rätt lamt. Nicklas vann. Andra partiet gick lite snabbare då vi höjde blindsen lite kvickare, och då vann jag.
Jag har fortfarande inte så mycket sommarvibbbar, men å andra sidan gillar jag inte så utpräglat somiga saker (sola, bada, grilla, vara ute). Men semestern känns ändå väldigt bra, jag fixar hemma, tränar, läser, och det bästa är att det känns helt ok inför hösten och att gå tillbaka till jobbet. Vissa somrar har jag haft ångest för det redan första veckan på semestern.
Dagen idag inleddes med att stora syster kom och hämtade upp mig, och så åkte vi och systerdotter Edit (7 år) till simskola. Väl på plats hade vi miniträff med La Familia, det var förutom vi två även ma & pa som var åskådare. Efter det gjorde jag och systerdottern Tumba centrum, allt på hennes egen begäran. Edit gillar att gå på konditoriet Spaaks, och äter då nästan alltid deras Kesellabulle.
Efter det gick vi och handlade present i efterskott till henne, det blev häftapparat och klammer (enligt Edits egna önskemål), pennset och hårsnoddar och så slängde jag med en påse glaskulor. Det är så tacksamt att handla åt Edit, när jag frågade om hon ville ha hårsnoddar (också) sa hon "du BEHÖVER inte köpa mer!" Efteråt sa hon att jag var snäll och att mamma och pappa aaldrig skulle köpa så mycket saker.
Ah, den kärlek man kan köpa för pengar!
Jag kunde satsa fullt ut på att vara The Fun Aunt, inte The Evil Witch From The North som storasyster lurade i Edits storebror att jag var. Eller, luras och luras, kanske ett bättre sätt att förklara för barnen varför deras moster var så..o-mosterlig.
Edit är mitt största hopp för barnkänslor. Hon är rolig och jag gillar att vara med henne. Och smart! När hon var fem år var hon ett fullgott Kalaha-sällskap.
Man brukar säga att barn inte greppar cynism eller ironi, men det gör sannerligen hon. En färdighet som ger ganska stort plus i kanten om man ska ha ut något av att hänga med mig,
Nicklas har lagt upp några bilder från vår europatripp på bilddagboken. Här kan man kolla.
Igår blev en hektiskt dag. Tanken var att vi skulle ha en lång dag innan avresa framför oss då vårt plan mot Skavsta inte skulle gå förrän 21.25. Så vi tänkte passa på med lite alper, och så blev det. Inget Örnnnäste - så gott om tid hade vi inte - men väl lite vindlande körning i alpbackar så att vi fick se de där klassiska Sound of Music-vyerna. Allt var österriskiskt idylliskt och man förväntad sig se en familjen Von Trapp komma springandes runt varje hörn.
Sedan var det dags att börja den fem timmar långa körningen mot Hahn. Vår bil var utrustad med navigatorsystem, så genom det kunde vi se hur långt det var och hur lång tid det skulle ta. Kvällen innan hade vi inte haft internetuppkoppling, så vi hade inte kunnat kolla sträckan på Google Maps, men vi hade sett innan att det skulle ta runt fem timmar.
På något sätt hade vi inte kollat destination tillräckligt nära flygplatsen, så när vi väl fick in rätt slutdestination sade navigatorn att vi skulle komma fram prick kl 19, tiden för at lämna bilen. Ingen fara där, vi skulle bara inte hinna ha en så lugn bilresa.
Men så fastnar vi i vägarbete efter vägarbete, får köra en omväg, vägarbete igen, krypkörning…Och plöstligt säger navigatorn att vi ska vara framme 20.35, när incheckningen stängde 20.45. Stress och ångest. Och då var det ändå en postitiv kalkyl, den räknade med att vi skulle snitta dessa kilometer på 120km/timmen…
Så på de passager då vi inte stod i bilkö fick Nicklas bränna på i 160-170 km/timmen medan vi såg navigatorn ticka. Enormt stressande att redan tre timmar innan målet se att man kanske inte kommer att hinna!
På de sista öppna sträckorna lyckades Nicklas köra in fem minuter, så när vi kom till flygplatsen (och även hade en hyrbil att lämna in!) ställde vi oss på första bästa olagliga ställe och skyndade oss till incheckningen. Som tur var det lite kö, så vi hann. Med några minuter till godo.
Jag är rätt stolt över att jag i princip inte alls obesessade alls över hur sena vi var.
Förutom stressen (dvs. innan dess) hade vi en grym dag. Vi var båda på topphumör och alperna var riktigt vackert. Här skulle vi ha haft en till dag så att man hade kunnat göra någon längre utflykt.
Nu är vi hemma! Det är, som vanligt, skönt det med.
Budapest har riktigt besvärlig stadstrafik, säger jag som satt på passagerarplats. Tur att Nicklas är den bästa chaufför jag känner.
Idag har vi suttit i bil, kikat in på ett ungersk IKEA, hälsat på i Wien, blivit utskällda för att vi inte kunde utländska vid en växlingsstation för att till sist anlända till Salzburg. Här är det fortsatt knasvarmt och rummet vi ska sova i saknar luftkonditionering.
Salzburg ger intrycket av att vara en sömnig liten stad, det är strosande och pastellfärgade hus, dyra varor i skyltfönstrena men ändå rätt så schysst stämning. Lite pensionärsvibbar, såklart menat på ett positivt sätt. Väldigt lugnt, efter Prag och Budapest känns det i princip folktomt här.
Vi funderar på att göra Örnnästet imorgon, Nicklas mest för att han vill se lite alper, jag mest för att det låter tufft. Vem har inte sett filmen, liksom? Been there, done that. Sedan åker vi hem, och det känns bra det med.
Idag var det varmt. Varmast i Europa faktiskt, med 34 grader i skuggan. Så trots att vi drack vatten, åkte tunnelbana och gick i skuggan så blev man rätt däckad. Men vi orkade med slottshöjden, fiskbatiljonen, hjältarnas torg, stadsparken och så middag på enligt guidebokens den finaste restaurangen i hela Ungern, men nja, kanske inte. Men rätt schysst ändå.
Vi gillar Budapest! Snygg och soft stad.
Efter att ha hängt ute i typ fem timmar var det dags att vila, för min del hade det väl blivit för mycket sol så jag däckade med huvudvärk av det värre slaget medan Nicklas snarkade. När han vaknade fixade han schyssta starka rosa pilller, de tog bra direkt ihop tillsammans med lite KitKat. Efteråt läste jag att det var 600 mg-tabletter, starkast i Sverige är väl 400 mg och dessutom vet jag inte av vad det var för mg innehållsmässigt…
Så efter det gav vi oss ut igen, vid 21 sådär. Det är schysst med upplysta städer, fast kanske inte så bra för miljön. Så skönt att äntligen få lagomt väder - inte ens på svenska sommarkvällar brukar jag kunna vara ute i linne utan att frysa men här gick det bra.
Imorgon åker vi direkt efter frukosten mot Salzburg för en övernattning, och på onsdag åker vi mot Frankfurt igen för hemresa. Rätt lagomt!
Semestergrejjer jag måste lära mig:
- att bufféer aldrig smakar så gott som man tror. Men jag går på det varje gång. "Man får ju massor att välja på!" Men så smakar allt likadant sedan iallafall
- att effekterna av för lite sömn inte försvinner bara för att man är på semester
Däremot så är jag numera ganska duktig på att:
- dricka vatten och fixa något ätbart hyfsat i tid
- inse att det måste få kosta att leva (dvs äta och dricka) och att det kanske inte är värt att spara fem kronor på en läsk.
- köpa ett åkkort över dagen istället för att gå tills man dör
Bubblare: Jag chansar fortfarande friskt med solskydd, det funkar ibland att strunta i det, ibland inte.
Efter att ha skiljts från Hjalmar och Lina blev det en biltur på runt sex timmar och två passkontroller innan vi nu ikväll kom fram till Budapest. Första hastiga intrycket är att staden är lite skitigare, lite ruffigare men på grund av det också lite coolare än Prag. Samma gamla hus men inte lika tillrättalagt, det är svårt att beskriva. Det känns dessutom lite softare, trafiken är lite lugnare.
Det är slitet på ett för mig mer estetiskt tilltalande sätt, kan man säga så utan att låta a: estet-pretantiös och b: översittarbetraktare eftersom jag tycker att det slitna är tufft att se på men kanske inget som jag själv vill bo i? Kanske inte egentligen.
Idag blev vi stoppade och bötfällda av polisen för att vi körde på en gågata. "This could cost you 2000 czh, i’ll make it 500 for you". Det känns onekligen som om det sitter kvar lite övermakten gör som man vill-mentalitet.
Idag gick vi även på Prags kommunistmuseum, en tuff och intressant inrättning. Den kommunistiska grafiska estetiken var så snygg, men det får onekligen en lite bitter eftersmak när man tar in allt så där på en gång. Det är bra att påminnas ibland om något som ändå ligger så nära i tiden.
Dagens överskrift är ett citat från en av musemets egna plascher där de har satt nya citat på gamla propagandailuustrationer.
Nu på kvällen har vi gjort Prag på de viset så att man verkligen har känt storheten. Att sitta på en takterass och åt alla hörn se upplysta tinnar och torn var riktigt, riktigt maffigt.
Sena nätter, att sova borta och mycket mat innan man lägger sig gjorde att jag kände mig mindre fräsch mentalt och fysiskt imorse. Det hjälpte inte ens att få Nutella till frukosten. Men ut kom vi, och så tog vi en turisttur med Karlsbron, slottet, gamla stan och lite allmänna stråk. Prag är tjusigt men jag tänkte krasst att det ser ut som Stockholm fast bara mer. Eller kanske som Paris fast lite mer kompakt. Iallafall är det mycket trevligt att hänga i ett annat land med lilla bror och lilla svägerskan. Mer än så orkar jag inte komma på att skriva just nu, vi har varit ute i princip från kl 10 till kl 18.
Men jo: vi såg ju två gubbar som såg ut precis som Mario och Luigi! Färgglada snickarbyxor med färgglada t-shirts under. Sedan såg vi stora svampar mitt i staden och som om inte det vore nog Space Invaders-figuren på en byggnad. Jag undrar om det var ett utslag av Street Art, vad annars undrar man.
Tanken med resan var att överraska lilla bror och lilla svägerskan som är på tågluff. Vi hade därför kollat när de skulle komma till Prag, och sedan bokat in oss på samma hotell som dem. Så med bil från Frankfurt till Prag, checka in, och sedan gå och och spana in Prag innnan deras tåg skulle komma in. Så stod vi där och smög på dem när de väl kom in.
De blev ganska överraskade! Mycket roligt.
Lite senare på kvällen gick vi ut för att äta, och valde ett lite finare (dyrare) ställe. Vi åt alla trerätters, samt kaffe/te på maten. Det gick på larviga 220 kr per person, och maten var kalas utom för Lina som valde konstig tjeckisk mat. Sedan spelade vi plump i hotellets foajé till 02 på natten. Jag vann!
Det blev en utlandssemester nu med som började med flyg till Frankfurt. Konstiga tyskar! Först så har de erotikshop på flygplatsen, och utan värdering i bra eller dåligt så känns det onekligen…udda. Få se nu, vad var det jag skulle få med mig hem, godis till barnen, latexkalsoner till maken, typ.
Sedan skulle vi hyra bil och hade bokat en standardsize. När vi ska hämta ut den ger dem oss en Mercedes, men så lyckades vi nämna att vi skulle till Tjeckien. Då tog de tillbaka bilen och gav oss en sjusitsig Peugeuot istället med ursäkten att med en Mercedes skulle den tjeckiska polisen ta oss. Vi tror att de ljög för att de bara inte vill släppa in Mercedes i forna öststaterna. Vi ska klaga, en sjusitsig bil var rätt långt från vad vi ville ha.
Sedan tog de inte Visa, utan bara tyska Visakort. Och kunde knappt engelska. Konstigt.
Nu har jag semester faktiskt. Nicklas med. Det känns inte riktigt så, men jag säger inte nej till lediga dagar. Just nu håller vi mest på att ta igen oss och varva ned - Nicklas är ordentligt trött efter att i princip ha gått på 150% sedan hemkomsten från USA, och dessutom efter två veckor med jobb hemifrån. Men det gör inget, man kan titta på Vänner och ta det lugnt i tv-fåtöljerna ett tag.
Tillbaka från en kongress som blev ganska mycket vad jag hade väntat mig, både vad gäller det bra och det dåliga. Jag vet ju med mig att jag blir trött av så intensivt socialiserande, så det var ingen överraskning för mig själv iallafall. Däremot var det lite oväntat att det var en så trevlig stämning arbetskamraterna emellan, inte alls så stressigt utan tvärtom glatt och fnissigt. Men tjena vad skönt att vara hemma igen.
En sak som jag funderat på. Idag när det var avtackningar talades det om kollegor som jobbar duktigt mycket över 40 timmar i veckan. Om hur jobbet tagit upp livet i princip dygnet runt, mentalt. Och kanske är det här en generationsfråga, men jag uppfattade det som att talaren tyckte att det var något fint och bra.
Det tycker verkligen inte jag.
Jag inser att många jobb kräver visst övertidsarbete. Och jag vet att vissa jobb kräver mer av en mentalt än bara 8-17. Men att det skulle vara något att generellt hylla? Nej, det tycker jag verkligen inte. Jobb är jobb, om än nog så viktigt. Viktigast är att ha ett liv, att kunna ge sig själv och den familj man eventuellt har första prioritet, om inte i tid (kan vara nog så svårt bara man har ett "vanligt" jobb) så åtminstone mentalt! Jag skulle aldrig släppa iväg Nicklas på så mycket jobb som han har om det inte vore för att jag vet att det ändå är jag som är viktigast.
Nä. övertid och lite mer än normal dedikation för jobbet kan vara nödvändgt. Men inte ska det hyllas som det finaste man kan ägna sin tid åt.
Jag är en sådan som på jobbet oftast säger nej till tårtor och sådant när det bjuds. Inte en så värst stor uppoffring för mig eftersom tårtor inte är någon stor fallgrop hos mig, men egentligen sitter det mer ihop med att jag vill ha ordning och reda. Jag är lite allt eller inget.
Därför kan det ju vara på sin plats att redovisa en allt-dag. En sådan skulle helt hypotetiskt (hrm) kunna innehålla (förutom vanlig mat) proteindrink (börjar bra), följandes av stor popcornskål ("men den här kan jag ju ha hela kvällen.." Eller kanske en kvart), fet-yoghurt, två 60 cl cider (nej, dricka med ciderkarakär, förlåt Eldorado), några havrekakor, en liten Anthon Berg-chokladkaka, och kolla, det fanns maränger också! Och än är ju inte kvällen slut.
Ätstörningar vet jag vad det är, och det är därför jag generellt vill ha kontroll. Mina låg dock mer åt att äta för lite, så det här handlar mer om hormoner i drabbning under en speciell tid på månaden. Lika bra att ge monstret vad det vill ha när det väl lyckats bräka sig upp till hörbar nivå - det händer inte så ofta. Oj, finns det glass?
Igår skulle jag inviga våra nya digitalkanaler. Vi har i över ett år betalat 29 kr/mån för värdelösa Com Hem-basutbudet, vi läste inte tillräckligt noga och trodde att det var det allmänna kabelutbudet som var basen. Och inte heller kunde vi komplettera med trean och femman. Förrän nu, så nu har vi uppgraderat till 8 favoriter.
Nöjd i hågen såg jag att jag då skulle kunna se på American Idol klockan 20 istället för 22.30. Jag vet, ett intetsägande program, men jag är lite svag för talangprogram.
Men så sätter jag igång boxen och inget händer. Jag ringer Com Hem, placeras i kö, kollar under tiden hemisdans f a q, hittar inget. Plötsligt kommer en kanal fram, och under den timma som jag sitter i kö kommer alla beställda kanaler utom en. Just den med American Idol.
Väl framme i telefonkön efter en timme säger jag glatt att det mesta har löst sig utom just den sista kanalen. "Jamen det tar ungefär en timma för boxen att hitta de nya kanalerna", säger kundservice. Jaha, sa jag och sa tack & hej. Och mycket riktigt dök tillslut även den sista kanalen fram.
Varför detta inte stod på hemsidan under någon slags basinfo förstär jag inte. En timma i telefonkö för ingenting är ganska lång tid.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
