plastjesus & jag

Jag pimplar film på mitt lokala bibliotek och ser därför filmer sent efter att de har haft premiär men gratis. Igår såg jag den svenska filmen Darling. Generellt så gillar jag inte svenska filmer, men den här var jag lite nyfiken på trots allt. 

Och det här var ju inte så illa. Först och främst så tycker jag att Michelle Meadows spelar så enormt bra. Det skulle kunnat bli lite Hey Baberiba-parodier på alla brats, men så känns det aldrig. Och så Michael Segerström som spelar hunsad 60-plussare så att det kryper i kroppen bara han öppnar munnen.

Hela filmen känns trovärdig, även om jag tyckte att slutet kändes lite platt. Men Michelle Meadows gör i sig filmen sevärd.   

Jag har varit rätt ilsken senaste dagarna så Babel kändes på något sätt passande ikväll. Det här är ju ingen lättsam film precis, men förutom det har den ungefär allt. Bra skådespelare som lyckas spela med små nyanser, bra manus, riktigt snyggt foto och dessutom klockren musik. Knappast en film som jag kommer att se om, men den var väldigt gedigen och stundtals väldigt gripande. 21 gram av samme regissör tyckte jag inte riktigt lika bra om, Älskade hundar har jag inte sett än.

Det är svårt att vara en bra människa. Jag gillar människor som är snälla, enkla, roliga på ett okonstlat vis. Människor som är frikostiga med kärlek utan att det känns kletigt, som har integritet utan att stänga ute andra, som är ödmjuka på ett sunt sätt. Sådana människor som man direkt känner sig trygg med.

Men när jag ska vara snäll blir jag ofta mjäkig och småmesig, när jag ska vara enkel blir jag tråkig och feg för nya saker och när jag ska vara rolig blir jag inte sällan lite dumdryg. När jag ska ha integritet bjäbbar jag och när jag leker ödmjuk hoppas jag att någon ser på.

Ikväll får det här vara mitt biktbås. Det värsta är bara att det kan bli lite pretentiöst när man ska rätta till bristerna. Jag vill kunna vara snäll utan baktankar, jag vill kunna unna folk bra saker på riktigt och jag vill vara ödmjuk på ett sunt sätt utan att vara lismande. Jag skulle vilja hinna tänka några vändor till innan jag öppnar munnen. Och jag säger INTE det här för att få allmänna sympatier utan mer som en påminnelse till mig själv.

Jag är en ganska frekvent biblioteksbesökare, och applåderar alla tekniska innovationer kring bokhantering. Det här med att låna, reservera och låna om via internet är ju kalas. Och låneautomaten är inte heller så pjåkig när det är kö. Men vad jag inte förstår är vad alla bibliotekarier gör nu för tiden när allt är så automatiserat.

Ofta när jag kommer för att hämta ut reserverade böcker frågar de om jag har pinkod och på det viset kan låna mina böcker själv. Trots att jag är själv, utan någon efter mig i kö. Trots att de ändå fått sätta igång processen med att scanna in mitt kort för att hitta just mina böcker. Ja, det kan jag, säger jag lydigt. Vilket gör att de kan fortsätta stå och göra ingenting/läsa medan jag får låna själv.

Vad är poängen med det? Är det en principsak bara? Och vad är det som gör att det krävs en lång universitetsutbildning för det? Vad gör alla bibliotekarier hela dagarna som är så svårt? vill jag frustrerat yla.  

Igår fyllde Nicklas år, vilket gjorde att sovrummet blev med karta. Vi upptäckte att den är en typisk crowdpleaser, alla ville stå och drömma sig bort, så kanske är vardagsrummet en bättre placering. Snygg är den iallafall. Och stor.

Jag är helt off. Och sen. När jag idag för första gången hör länge geniförklarade David Eugene Edwards i hans tidigare band 16 Horsepower och nuvarande Woven Hand och fascineras av det jag hör inser jag att jag alldeles just har missat två sverigebesök.

Jag gick in till en optiker idag och frågade om de kunde böja in mina glasögonbågar lite. Sagt och gjort. Men när jag provande dem var allt helt suddigt och undrade vad som hänt, optikern sa då att det kunde blivit en konstig vinkel och böjde tillbaka.
-Men allt är fortfarande suddigt, sa jag.
-Det är inte så att du har linser på dig? sa optikern.

Jo, sa jag och skämdes medan optikern fick göra om hela proceduren igen.

Ett tvärsnitt ur mina tankar imorse:
"Löningslördag. Egentligen vill jag ju inte ens åka ut och handla"
"Måste man verkligen åsamka sig själv ångest? Hur modig måste en människa vara?"
"Det kanske inte alls är mest ångest. Jag kan ju åka helt fel och så…dör jag. Det KAN hända"
"Skärholmen, IKEA, världsliga saker…kanske att man borde sluta konsumera. Kanske att jag skulle sluta just idag"
"Att köra bil är ju inte särskilt miljövänligt. Ska miljön få lida för min ångest?"

Till slut hade jag bestämt mig för att åka till ett av ställena och strunta i att åka till båda. Men när jag lyckades få med mig lilla syster tänkte jag att kanske ändå. Så efter lite shopping i Skärholmen tog jag det stora klivet och åkte ned, ned i parkeringshuset och ut på vägen. Och allt gick alldeles strålande trots att jag var lite skakig efteråt.

Jag är mycket nöjd med att numera kunna besöka två av kapitalismens högborgar med bil vid ett och samma tillfälle.    

Idag har jag för första gången fått packa upp och hålla i en färdigtryckt broschyr som jag layoutat. Jag är ganska stolt och nöjd!

Och när det ändå rullar på så bra tänkte jag utmana livet självt genom att se om jag kan köra bil mellan Skärholmen och IKEA imorgon. Jag behärskar nämligen sträckorna var för sig, men att koppla ihop dem har jag aldrig gjort. Själv. Och för en person med grav bilfobi kan sådan stress vara rent livshotande. Så om bloggandet här upphör bara så där så vet ni alltså varför. Live hard, die young.

Efter ännu ett möte med nya människor som återigen gick sådär trots att jag med mina mått försökte mingla så insåg jag på vägen hem: jag är ju ointresserad av att lära känna människor! Nya människor är inte ett dugg intressanta för mig. Vad som sedan är hönan eller ägget för mig, om jag är dålig på att mingla för att jag tycker att det är trist eller om det är trist för att jag är dålig vet jag inte, men där har ni det: jag tycker att det är ointressant att lära känna folk.

Att känna människor gillar jag däremot. Och jag förstår ju att det trots allt då är en nödvändig transportsträcka att också lära känna dessa. Men jag behöver ju inte tycka att det är kul för det.

Jag skulle gärna vilja tycka att det är roligt med nya människor, så jag försöker ju. Det här faller inte in under "Rara personliga egeheter" utan mer under "Jag är konstig, jag vet om det och fanns det en medicin skulle jag nog ta den".

Vilket osökt får mig att tänka på X-men.

Idag har jag varit på uselt humör. Som tur var hade jag möte inne i stan som tog hela förmiddagen, och sedan en arbetsintervju som med tillbehör slukade hela eftermiddagen. Jag är helt på gång med att jobba, hösten känns spännande, men måndagarna verkar vara detsamma. Skrotdagar.

Sen hem till pannkaksfrämmande blev jag också, så jag fick äta efter att gästerna fått sitt. Men pannkakorna och gästerna mjukade upp måndagskänslan så nu är det mesta ok. Kanske. Det märker man inte riktigt förrän Nicklas kommer hem från bandyn senare ikväll. Jag sköter mig alltid bättre när vi har gäster och jag måste vara snäll.  

Nedan nämnda läger innehöll alltså en frikostig del av småbarn. Och en liten Chiwawa. Resultatet för min del blev en dröm där jag hade fött ett barn, men att detta barn nafsade med små vassa tänder som en liten hund. "Det kommer göra ont när jag ammar", tänke jag insiktsfullt i drömmen.   

Nästa dag fick jag hälsa på en 14 veckor gammal kattunge. Då gick mamma-känslorna igång. Kanske att jag inte ens borde FÅ skaffa barn med mina preferenser?

I helgen har jag varit på kyrkläger med min alldeles egen församling. Åsa hade tänkt att omnämna det på Facebook som "Jesuscamp" men kom på att det kanske inte var så fiffigt.

Läger med ett snitt av alla från församlingen innebär alltså allt från småkryp till pensionärer. Boendes i masslogi, äta mat, hänga, och ha några möten ihop. Jag har med åren lärt mig att uppskatta fenomenet så länge jag får det i rätt doser och inte tvingas vara med i lekar.   

Det som är fascinerande med att vara med i en församling är just snittet av människor. En hel drös folk man aldrig skulle lärt känna på annat vis, men som man ändå delar det man klassar som viktigast och dessutom tillhör och verkar i det lokala forum man valt som skådeplats för detta det viktigaste.

Mest hängde jag ändå med lilla syster, lilla svägerskan, Stephanie och Åsa. De två sistnämnda är sådana som jag hoppas att jag alltid kommer att hålla någon slags kontakt med genom hela livet, även om vi skulle flytta långt ifrån varandra (kom igen nu lilla syster och lilla svägerskan, er räknar jag liksom med som självklara livskompanjoner. Inget att sura över). Risken finns eftersom Åsa gillar att plåga sig själv i Norra Sibirien och eftersom Stephanie är en ovanligt vit afrikan.  

Idag bumpade jag in i Anton inne i stan mitt på väg till ett jobbmöte. Otippat! Men det får mig och Kerstin att undra om det där med att börja på Berghs verkligen var sant eller om han bara blivit stalker på heltid.

Anton, igen då, tipsade ju om viktiga låtar för honom. Det var en ambitiös lista och jag har inga planer på att göra en likadan, men jag tänkte dela med mig av en feelgood-platta som hängt med mig ganska länge nu, den gavs ut 2003. På hela plattan finns det två svagare spår, alla andra får mig alltid på uppåt humör. Riktigt svängig!

Pauline

Som så många andra sitter även jag med Facebook igång hela dagarna. Fast jag saknar rätt många av mina kompisar, så alla kan väl registrera sig där och sedan registrera mig som vän. Så lever vi sedan lyckliga i alla våra dagar.

Just nu är jag hookad på att jämföra mina vänner och vill att alla ska jämföra mig med. Ni som inte vet vad Facebook är fattar såklart inget men det är ju just därför ni ska registrera er ni med. Alla tuffa hänger där. Och så jag.

Igår var det Antons sista dag på jobbet. Det var trist. Inte så att jag tror att vi aldrig kommer att ses och höras, men viss skillnad blir det ju när man är van att i princip hänga fem dagar i veckan.

Personalstyrkan minskar konstant, det känns lite som att jag och Kerstin är med i en Agatha Christie roman: "…och så var de bara två".

Sugen, någon? Jag undrar om de försöker få över marknadsandelar från ölen, få de mer grabbiga grabbarna att gå över mer till vin. "What’s there not to like? Meat - good! Alcohol - good!"

FYI: Semivegetarian innebär att man äter mejerier, ägg, fisk och skaldjur. Jag är dock inte säker på att det är den exakta termen, men det är iallafall vad jag äter. I den vegetariska världen är det nämligen väldigt viktigt att man inte utger sig för att vara mer vegetarian än man egentligen är.

Mitt nya gym ligger på Flemingsbergs station. Verkligen på stationen. Så pass på att man på två ställen kan ta hissen direkt ned till fjärrtågsspåren. Jag och lilla syster tycker att det känns som om man warpats varje gång vi går ut från gymmet och kliver ned på pendeltågsstationen.

Med tanke på att jag länge suktat efter riktiga teleportar så är det här ett tillräckligt näraliggande fenomen för att jag ska tycka att det är lite roligt. Varje gång.  

Nu är den färdig!

Vår egen ark.

Den är rätt så hög och stor, men det var själva poängen.

Fyra sådana här lådor gör plats för minst åtta spädbarn. Eller kanske åttio kattungar.

En av orsakerna till att jag ville ha en ny säng var att jag ville sätta upp våra nattduksbord som vi köpte på second hand för något år sedan.

"Blir det krig får två vuxna plats under sängen", sa Nicklas

Kommer Nicklas stanna kvar under sängen? Fortsättning följer.

Jag började svamla om en ny säng, Nicklas åkte och högg ned några träd på Bauhuas och vässade sågen. Praktiskt! Bilder kommer på bygget.

Under hela veckan hade jag laddat för att åka in till stan. Jag hade funderat på vad jag skulle kolla efter, men så idag när jag väl åkte in var allt försvunnet. Både inspirationen och vad det var jag nu skulle kolla efter. Men eftersom jag skulle börja dagen med att träffa lilla syster och väninnan Susanna blev det en stadsresa iallafall.

Jag har ofta en romantiserad syn på att åka in till stan. Det slutar oftast med att jag undrar vad jag gör där inne och att jag får ont i hela kroppen och bara vill hem.

Men, jag är ändå rätt bra på att fynda, och hem kom jag med iallafall tre fynd. En snygg oversize-tröja, en väska som precis rymmer lilla jobbdatorn, och så något jag kanske borde skämmas lite för: en likadan kjol som Kerstin har. Men den är ju så snygg! En svart 50-talskjol med veck och mycket vidd i kjolen och fin lyster i tyget. Jag får hoppas att Kerstin tar det som en komplimang. Och så behöver jag ju inte ha den på jobbet, alternativt så kan jag börja ringa Kerstin varje morgon och fråga vad hon ska ha på sig. Det skulle hon säkert uppskatta och ha tid med.

I Tullinge ser man ofta lite diverse nedklottrade attacker och slagord, mot allt möjligt. Vad detta är en protest mot kunde dock varken jag eller Nicklas komma på. Men å andra sidan låter borlig polf inte särskilt trevligt, så vi instämmer: Nej!

Jag är lite allergisk mot det här snacket som så lätt går om vuxenpoäng. Det finns två typer, dels de som skrockar generat kring sina egna vuxenpoäng, fullt medvetna om att de har dem men som ändå ändå helst vill bortförklara dem, och dels de som fanatiskt värjer sig och ironiserar över vuxenpaketet med allt vad det innebär (enligt dem alltså). Jag är allergisk mot båda varianterna.

Stå för om du gillar Allsång på Skansen, har Volvo och grillar fem dagar i veckan på sommaren! Och för den som värjer sig: ta i tu med din ansvars-nojja, vuxenlivet blir vad du gör det till.

Allt detta som inledning till det lilla jag tänkt skriva: idag betalade vi av vårt billån helt och fullt. Vuxet va!