plastjesus & jag

SVT:s arkiv är bra. Jag missade dokumentären Jag ska göra abort men kunde se den via webben i efterhand. Intressant, synnerligen icke-pk för att vara SVT. Lena Lennerhed, RFSU:s ordförande som figurerar, var för övrigt min handledare när jag skrev min d-uppsats.

En annan minst lika intressant sak: Kolla in Lena Lennerhed och Annelie Kero. Visst är det något som inte stämmer men du vet inte riktigt vad? De har ju likadana örhängen! Vad är oddsen för det.  

Jag skulle nog säga att jag lever rätt hälsosamt, och kanske är det också till viss del därför som jag inte har behövt sjukskriva mig från jobbet på dryga två år. Men nu är det höst och jag har några ganska intensiva veckor framför mig, så när stora syster idag sa att hon petade i sig Berocca varje dag och tyckte att det gjorde skillnad tänkte jag att det kan ju vara värt att testa. Fast jag kör med ful-berocca, samma innehåll men billigare. Utvärdering följer.

Redan som liten var jag en zappare av rang, fast då mer manuellt. Jag stod framför tv:n och valde konsekvent bort finska barnprogram, dels för att de alltid verkade så tråkiga och dels för att jag som barn hävdade att "finska är världens fulaste språk!".

Tyvärr är det där något som har levt kvar i mig. När jag hör någon som bryter på finska hör jag denna brytning väldigt mycket. Mitt intryck av en människa och vad denna säger blockeras ganska mycket om personen bryter på finska. Det…låter liksom så mycket i mina öron, den där dialekten, talmelodin eller vad man nu ska kalla det. Någon borde säga till barnet i mig på skarpen.

Nåväl, denna långa inledning kommer av att jag har sett på nya Filmkrönikan och det känns som att jag kommer att gilla konceptet. Det verkar vara bra popkultur och inte så pretto. Tyvärr (för min del) bryter ju en av programledarna, Andrea, på finska och så hör jag plötsligt bara det när hon öppnar munnen. Men we shall overcome, här ska jobbas på min inte så pk:iga aversion. Det sägs ju att första steget i att göra upp med sina fördomar är att erkänna och se dem. Eller i mitt fall höra dem.

Just nu är jag inne i en period med mer jobb än jag kanske någonsin haft. Ändå mår jag väldigt bra, och min måndagsångest är som bortblåst. Jag fungerar verkligen markant mycket bättre när jag har mycket att göra, iallafall när det känns någorlunda på mina villkor.

Egentligen jobbar jag inte särskilt mycket mer i tid, jag tror inte att mycket jobb per automatik behöver betyda mycket övertid. Jag tror istället på att jobba mer effektivt och intensivt. På samma timmar får jag helt enkelt mycket mer gjort om jag har mycket att göra än om jag har lite, kanske är det egentligen rätt logiskt.

Urban Lindstedt skriver i Uppkopplat om stress och hur man kan mota i grind. Jag skriver under på allt utom morgonpromenader (bra för andra, ungefär, eheh). Dessutom antar jag att barn eller inte är en ganska väsentlig faktor i hur man lyckas att få timmarna att räcka till. 

Ett tag tänkte jag att en passande överskrift till det här inlägget skulle ha varit "Arbeit macht frei". Sedan tänkte jag om.

På tv4.se har de lagt ut presentationer av alla de 16 i Idol som nu ska gallras ut till att bli 10 genom tittarröster. Alla presenteras med givande frågor som "Vilken artist skulle du vilja återfödas som?", men ok, vi pratar ju inte Fråga Lund här. Men jag tycker ändå att webbredaktionen på tv4 kunde redigerat texterna något så att man åtminstone slapp läsa en massa utskrivna smileysar, stavfel och allmänt slarvigt språk med onödiga förkortningar. Jag menar, var är yrkeshedern? Upp till kamp, webbredaktörer!

(Var det där inlägget gnälligt? Ja, det kanske det var. So sue me!)

Igår gjorde jag något mycket ovanligt för att vara mig - jag var på en blinddate med en internet-bekantskap! Vi har kommunicerat via varandras bloggar, mejl och Facebook och tyckte nu att det var dags att mötas irl. Och trots mina omskrivna sociala brister gick det alldeles galant! Oj vad det är trevligt att hitta nya bekantskaper, och dessutom bekantskaper som är så vettiga som Julia!  

Nokias nya reklam där människor har en fastväxt mobiltelefon på handen är ful och inte ens bra gjord tycker jag. Om det är ironi går den mig förbi. Jag hittar inte reklampelare-bilderna på webben, men filmerna är inte så mycket roligare de. Man kan faktiskt försöka för mycket, så mycket att det inte längre blir bra.

Off-topic: jag som i princip har slutat med sötningsmedel i alla dess former sitter nu med en ask Läkerol Salvi (jag var en grav Läkerol-addict) framför mig som Nicklas köpt. Hur kan det vara gott? Det ska ju vara så att om man slutar med något ska man också tappa smaken för det, speciellt om det är artificiella grejer, men icke. Bara gott. Bäst att passa på medan det finns.

Jag har under de senaste veckorna läst några böcker av svenska författare och kan typ rekommendera alla, iallafall som pendeltågsläsning. Tre handlar om att växa upp i mångkulturella Sverige om man ska skriva om det på kulturtantsspråk, och en handlar om att växa upp med en halvgalen predikant till far. 

Jag kan av naturliga skäl förhålla mig mest till den sista kategorin, även om min egen predikantpappa tillhör den mer kloka sorten. 

Här blir det lite nördvaring på inlägget (jaja, jag är inte värsta hipp i annat fall, men säg lite värre än vanligt då) men jag måste få skriva lite om vilket fantastiskt pass jag hade på gymmet igår. Söndag kväll, jag och kanske tre till där, svart och regnigt ute och utsikt mot en pendeltågsstation, perfekt inramning.

Jag körde ett galet hårt (med mina mått) ben- och bröstpass och vågade mig på övningar jag inte velat köra förut. Träning kan verkligen utlösa endorfiner, speciellt om man har småfåniga Beastie Boys i och inte kan sitta stilla eller vräker på Hole så man blir lite lagomt aggresiv och sedan tar i så at tdet gör ont.

Idag har Nicklas skrattat åt tanten han är gift med som stapplar fram. Imorgon kommer det att bli värre.

Ja, vad ska man säga. Läskig, välspelad, välregisserad. Sevärd och nyanserad. Så mycket mer än så orkar jag nog inte skriva, alla vet väl att den handlar om Idi Amin. Alla har väl ändå redan sett den, jag är ju inte tidigt ute precis, heh.

Jag har även denna termin fortsatt mina distansstudier i Medie- och kommunikationsvetenskap. Förra helgen slet jag med att lämna in sex sidor av tråkig teori-redovisning, denna gång var uppgiften att utifrån socialpsykologiska teorier beskriva en grupp man tillhör. Jag skrev såklart om min familj - snudd på FÖR enkelt - och är därför redan nu färdig med uppgiften. Vad ska jag nu göra i morgon? Hjärnan säger "jobba lite" och just nu låter det ganska klokt, men det tror jag inte att jag kommer att tycka imorgon.

Återigen: jag hinner knappt tänka på annat än jobbet. Inte så att jag är den som sitter och jobbar över en hel massa, men det är främst det där med något som tar upp ens tankeverksamhet så mycket att man knappt orkar tänka på något annat när man väl är ledig. Oh well.

Igår skulle jag och maken gå på dejt. Middag och bio, här pratar vi kvalitetstid när man inte kan få kvantitet. Jag hade dagen till ära på mig mina nya röda skor med klack modell lite högre, men det är en fin balans det där mellan att känna sig tuff och våpig. Det kändes ok så länge jag var på jobbet, men när jag kom till Götgatan kände jag mig lite överpiffig för där är det ju de medvetet omedvetna bohemerna som styr. Snygga människor överallt och jag kände mig mer som en östermalmsbrat jämfört med dem. Usch då.  

Nåväl, vi åt mat på Dolly’s, typ amerikansk grillmat. Jag beställde skaldjurstallrik med räkor, musslor, marulk, lax, scampi och en halv hummer. Luxory. Maten var dock bara ok för den smakade inte så mycket, men plus för lyxkänslan.

Sedan gick vi och såg Bourne Ultimatum. Mja. Ettan och tvåan är rätt koola, och det här var för all del en snygg film, speciellt för att vara en actionfilm, men lite väl platt handling. Den hade gott kunnat vara lite smartare.

I vilket fall så konstaterade jag och Nicklas att det är bra att gå på dejt. Och väl hemma fick jag stretcha mina vadmuskler på grund av högklacksträningen.

Idag har jag mått småkymigt, det har känts som en lindrig matförgiftning. Så maten var knappast så lyxig som den kändes.  

Ni som missade nya humorprogrammet Mia och Klara kan antingen se reprisen på ettan kl 22.40 ikväll eller kolla in avsnittet på webben. Roligt roligt!    

Just nu sitter jag utomhus på Bommersvik, jag är här med ett fyrtiotal kollegor för personaldagar. Egentligen ville jag bara skriva att jag tycker att det borde finnas gratis trådlös uppkoppling överallt. Jag skulle verkligen vilja ha möjligheten att vara uppkopplad var som helst, när som helst. Fast jag vill ju inte betala för det.

Det blev lite tyst här, men all min tid har gått åt till att jobba, planera in när jag ska ha ett liv i övrigt, träna och lyssna på 16 Horsepower. Fantastiskt band! Spännande dessutom att hitta ett band som redan har färdigställt en massa skivor, bara att gå in och börja knarka direkt.

Idag hade jag en Anton-dag på jobbet. Hela min dag gick ut att göra sådant som Anton annars skulle ha gjort - fixa färdigt ett orginal till tryck (cmyka bilder, det lär ju finnas en automatfunktion men jag fick göra det manuellt. Det tog tid.) och skicka in det till tryckeri, prata med ett annat om att göra ett omtryck, göra visitkort samt ta fram nya brevhuvuden till nyhetsbrev. Jag hann inte med något av mitt eget men äh, det är ju temporärt och ganska roligt, om det inte vore för alla andra saker jag måste få tid till.

Jag har egentligen slutat med läsk och bubblar nu enbart eget vatten, men när Vi säljer ut sitt lager av Pepsi Max med äppelsmak var jag tvungen att smaka. Det smakar kanske inte direkt äckligt, men väldigt konstigt.

Idag råkade jag ut för en klistrig försäljare när jag skulle köpa proteinpulver. Hon tog för givet att jag aldrig använt det eller tränat förut, och på något sätt kom jag mig inte för att rätta henne. Ju längre hon pratade, ju knivigare blev det att spela ovetande.