I love my radhus
Idag har samfälligheten städdag. Det vill säga att alla i samma radhusområde ska man ur huse för att kratta och renovera området som vi tillsammans äger. De kommer två gånger om året och ändå känns det lika trista och lika frekventa. Nicklas sviker genom att behöva jobba, och jag funderar på att förneka mitt genuspatos och gå efter att det är mannen i familjen som ska stå för jobbet. Ingen man, inget jobb, typ. Så resonerade nämligen ett par i vår förra radhuslänga som var i samma ålder som vi - han fick gå ut och jobba, hon kunde äta praliner hela dagen. Galet.
Det är lite smådumt att lägga en städdag innan löven fallit från träden kan man tycka.
Nå, jag ska ut och försöka måla eller kratta i en timma eller två. Sedan måste jag plugga och så ska jag få besök. Det är nämligen dessutom lite smådumt att annonsera en städdag typ två veckor innan man ska ha den. Radhusmänniskor kanske inte är tänka att ha några liv vid sidan av klotgrillen.
