plastjesus & jag

Jag har just fyllt en termos med äpple- och kanelte och ska snart åka till Tumba och UNITE för att tillbringa resten av året där. Halva nyårsfestivalen har gått och det rullar på utan större problem. Min workshop igår tyckte jag gick bra, och idag blir det samma en gång till.

Efter det kommer de sista timmarna att tillbringas i festivalreceptionen blandad med lite festivalmöten, men det känns bara roligt, jag kommer få hänga med lilla svägerskan och övriga småsyskon. Hur rädd jag än kan vara för tonåringar så tycker jag att de är hemskt söta.

Lilla brorbas med kompani öppnade festivalen med lite röj i lördags:

Eftersom förra årets present med budskap inte riktigt har fått den effekt jag antar att han önskar försökte min pappa på nytt denna jul. I år var julklappen en bättre begagnad "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson. Han kanske tycker att tio års övning borde räcka, men jag vet inte. Jag gillar att hålla det mer…för skojs skull.

Julen är officiellt över, och även om jag hade trevligt även i år så gör det mig inget. På julklappslistan kan även nämnas en fm-sändare som gör att jag kan köra min iPod varhelst det finns en radio, schyssta grejer. Och så en hel del annat smått och gott.

Så julen är över, jag är ledig från jobbet men inte riktigt ledig ändå. Jag ska nämligen hålla i en workshop på Unite, den nyårsfestival som Botkyrka Pingst är värdar för. Jag är rätt van att tala inför folk, men det här är tonåringar (spooky) och de förväntar sig att jag ska leverera klokheter. Jag ska prata om andlig utveckling i vardagen, dvs försöka bryta ned den kristna tron i vardagliga variabler, hur man kan fungera som kristen i en högst vanlig värld och utvecklas på den fronten. Lite läskigt.  

Anton har jort en lista över året, och plastjesus blev årets blogg. Inte illa!

När syskonen och jag var i London ville jag så gärna köpa en London Pottery-tekanna, en riktigt stor en, och en riktigt röd. Tyvärr fanns då bara de små i klarrött, den stora fanns bara i terracaotta-rött och det gick ju inte. Sedan dess har jag letat efter en bra tekanna men gått bet.

Så igår fick jag drömkannan i julklapp! Det man inte hittar i London eller Leeds kan man tydligen hitta i Örebro. Stora och lilla syster gjorde mig ägare till en ljuvligt klarröd stor tekannan från London Pottery. Konstigt nog hittar jag ingen webbsajt, men så här ser den ut, förutom att den har ett fäste längst fram som hjälp för att hälla när den är tung (vilket en 10-koppars tekanna lär bli):

För mig som är en kvällsmänniska går det fort att vända på dygnet, och så även nu under julledigheten. Med enkelhet är jag uppe till sådär 02-03, och sedan sover jag till 12. Fast fick jag bestämma själv skulle jag vara uppe till lika sent men vakna senast kl 10.

Igår var vi hemma hos svärföräldrarna och firade jul. Lagomt med mat, mycket lax, alldeles för mycket godis hamnade i munnen. Redan klockan 19 hade alla utom jag och Nicklas åkt hem, så då blev det kortspel med svärföräldrarna. Nicklas pappa är en riktigt slipad korthaj, jag undrar hur han skulle göra sig i Texas Hold’em. Vid 23 var det midnattsgudstjänst och jag fick träffa lilla syster igen på alldeles för många veckor.

Idag har vi mest såsat omkring, slagit in paket inför morgondagens julfirande med min familj och kollat på gamla repriser av American Idol. Imorgon är sista hellediga dagen, iallafall enligt min planering, Nicklas jobbar och jag ska plugga och sånt.

Dressmans julkampanj är så trist. En glänsande plast-ken som går omkring i bara kalsonger och har ett entourage av fotografer bakom sig. Lagomt stereotypt med musklig manly-man, ingen distans eller ironi, platt bild, platt allting. Det känns som Zoolander fast på riktigt. Jag får bara ett stort varför i huvudet varje gång jag ser den. Tyvärr hittar jag ingen bild att länka till.

Jag skulle vilja tycka till angående julkort, närmare bestämt dessa med bilder på avsändarens barn. Det är väl trevligt att se hur barnen växer, men en sak irriterar mig: varför bara barnen? Skickar man en hälsning från hela familjen tycker jag att hela familjen ska vara med. Speciellt när det är från människor man träffar sällan. Jag vill se er andra också!

Idag läste jag om en tunnelbaneförare som helst jobbade på julafton för då var folk så snälla. Jag kan förstå det tänket lite, jag har jobbat många jular och nyårsaftnar och tycker att sådant inte behöver vara det värsta som finns. Fast då har jag å andra sidan alltid kunnat komma hem i tid, det kanske är värre för de som jobbar nattpassen.

I vilket fall känns det som jul på jobbet nu. Många har gått för ledighet idag, och här brevid mig ligger ett stort paket. Förra året var julklappen valfri (dvs julklappspengarna gick annars till något välgörande projekt) så jag sa nej, men köpte sedan av Anton hans present. Den gav jag efter några månader till Second hand eftersom den var så kass, så jag tycker att man kan säga att jag var trippelt generös.

Fyra seminarier, fem frågor på varje dvs 20 frågor som ska besvaras och diskuteras. Åtta obligatoriska böcker (inte alla hela dock). En loggbok över all litteratur på c:a 4 A4. En frågeställning utifrån all kurslitteratur på c:a 1 A4. En essä på c:a 5 A4. Kommentera någons annans loggbok, c:a 2 A4.

Jag är en van student, men att få in detta på åtta veckors halvtidsstudier tycker jag är lite väl magstarkt. Lägg sedan till att man just för denna kurs totalt har bytt studiekoncept jämfört med föregående två terminers delkurser, så får du en distanskurs med mer eller mindre sura elever.

Nu bor hon i Örebro igen. Det känns lite konstigt. Hon är som jag, fast ändå inte alls (jaja Ludde, du är också söt!).

Jag kanske ska lägga till att hon poserar på det nedre kortet, vi blev lite wild and crazy på Ulriksdals Handelsträdgård.
Minsta brodern har en läskig obsession för små, små saker. Varför, Ludde? Och lever den ens fortfarande?

"Vi gör lättmjölken vit och ljusblå. Och så gör vi lättfilen ljusblå och vit! Då blir det enkelt att skilja dem åt!"

¨

Jag irriterar mig ofta på när en boktitel inte harmoniserar med innehållet. För mig är det viktigt att de bär samma ton, att jag inte känner mig lurad när jag börjar läsa.

Första sidorna i denna bok avskräckte mig lite. Jag är en typisk svep-läsare, jag läser fort men lite slarvigt, och är allergisk mot pretentiöst språk i böcker. För mycket metaforer, för många krångliga ord, sådant som känns enbart som yta för mig. Och först verkade det som om det här var en sådan bok, men som tur var hade jag fel.

Det här är en mycket finstämd bok, den förmedlar värme och medmänsklighet, hur klyschigt det än låter. Det handlar om vänskap, om generationer, om kvinnor och hela boken känns gedigen och äkta och jag blev många gånger nästan rörd. Och lustigt nog är den skriven av en svenska men på engelska och sedan översatt, och dessutom skriven på Nya Zeeland. Bara en sådan sak! Så tack för boktipset, Anita!

I eftermiddag var jag med jobbet på julbord. Vi var på Solliden och åt, och det var ju ett classy ställe tyckte jag. Personligen skulle jag dock hellre äta någon annan sorts lyxig buffémat med jobbet än just julmat. Tänk att få äta en buffé med massa fisk, skaldjur och vegetariska rätter som inte hade något med jul att göra. Eller gå på en galet lyxig mackeria - tokmycket bröd och alla pålägg man kan tänka sig. Äh, jag är inte så kräsen, ge mig ett ställe som serverar fil/yoghurt med galet många tillbehör så skulle jag vara glad. Eller en glassbuffé.

Möjligheterna är ju enorma. Kanske att man kunde köra traditionell julbuffé varannat år och sedan fick jag bestänmma varannat år. Tänk så arga alla utom jag skulle vara det året då jag fick bestämma.  

Om en ung pojkes uppväxt i Afghanistan handlar "Flyga drake" om. Hemsk och finstämd på samma gång, någon gång kanske berättelsen tar en twist för mycket, men boken har onekligen väldigt högt läsvärde. Genremässigt känns den lite som "Tillsammans är man mindre ensam", inte i att berättelserna är lika utan just vad gäller typ av läsvärde. Kan en bok vara feelgood trots att den är ganska så hemsk? I så fall är det här en klockren sådan.

Från mitt arbetsrum kan jag se rakt in i ett lägenhets-vardagsrum där tv:n är vänd mot fönstret så den ligger direkt i mitt synfält. När jag ser att den är på känner jag mig lite som en apa i en bur som sitter och betraktar de som lever i den riktiga världen.

Iallafall, den är dessutom rätt ofta på, och med tanke på att jag a: har dålig syn och b: ändå ofta kan se vilken sorts program som visas, så måste tv:n vara gigantisk. Fast bilden är knappast lika stor som min handikapps-bild hemma. Hur ska jag någonsin kunna se på något mindre? Tänk så roligt vi har med Nicklas 30-årspresent, harkel harkel (fördelningen av användningen av presenten är ungefär 80/20 mellan mig och Nicklas)… 

I år har jag lite julklappsångest. Jag har inget emot att köpa julklappar, men i år har jag drabbats av någon prestationshybris på den fronten. Inte att det behöver vara så överflotta presenter, men att de ska vara…vettiga. Typ mer än bara en present. Och tjena vad svårt allt då helt plötsligt blev.

Så alla ni som får presenter av mig: får ni ungefär det gamla vanliga orkade jag helt enkelt inte leva upp till mina egna förväntningar. Men det innebär å andra sidan att jag säkert har köpt något allmänn-trevligt. Om ni istället får en halvsvår prettojulklapp typ ett planterat träd, så kommer jag må bättre men ni få det lite tristare. Oh, the joy of christmas!

Jag har sagt det förut - Dexter är verkligen en riktigt bra tv-serie. Hur kan en seriemördare vara så underhållande? Det här är alltså ingen thriller-serie, om nu någon trodde det. Det är mer som..bizarro-drama.

…och JUSt när jag publicerat det förra inlägget och såg att det ju listades som publicerat den 1 december ställde jag mig i trappen och förnedrade Nicklas igen genom att vinna månadens tävling högt och ljudligt. Nu får han ta och rycka upp sig så jag får lite utmaning igen. Hur ska jag annars kunna utvecklas inom sporten? 

Idag hade jag återigen möte med webbyrån, och den här gången spikade vi designen fullt ut. För nya hemsidan alltså. Anton kommentar tidigare då han fått se skisserna var "Det här kommer bli bästa sidan hittills". Det tyckte jag var en ganska rolig kommentar. Det skulle vara ganska otippat om man skulle tycka att "Nja, sidan vi hade -99, den var svårknäckt. Frames was the shit!".