plastjesus & jag

Idag var jag hos tandläkaren, och pös lite av stolthet då jag fick höra att jag verkade ta hand om mina tänder bra eftersom de var rena och fina. Att jag hade lite tandsten var därför något av en besvikelse, men tandläkaren informerade mig om att tandsten har delvis med mineralhalten i saliven att göra, att det kan vara genetiskt och att Tullinge har kalkrikt vatten. Så jag kunde fortsätta vara lite mallig. Men jag fick varken guldstjärna eller bokmärke för det. Pff!

Woven Hand kommer till Sverige igen - men till Umeå. Hm. Jag skulle ju så gärna vilja se, men Umeå känns onekligen lite långt att åka för en konsert.

Vi har en restaurang i jobbhuset, men vi går nästan aldrig dit eftersom maten är så dålig. Speciellt för oss som inte äter kött. Men hoppet är det sista som lämnar människan, så idag gick vi dit igen. Den här gången fick jag hundmat förklädd till linsgryta.

Jag är en stor vän av bönor och linser och äter det flera gånger i veckan, men det här luktade och smakade så äckligt att jag direkt ställde tallriken åt sidan och istället fick kalasa på råkost och keso. Hurra. "Smaka gärna på vårt julte" stod det vid te- och kaffedisken.

Tripadvisor är en fantastisk sajt där "vanliga" resenärer recenserar hotell, publicerar resetips och frågor i forum och mycket mer. Jag går väldigt mycket efter den när vi ska ut och resa, kollar alltid efter hotell via deras ranking.

En annan sak att gilla med sajten visade sig vara deras kundservice. Jag lyckades registrera två konton, och kontaktade dem om att få ett raderat. Jag fick ett personligt och ingående svar dagen efter, och två dagar senare hade de slagit ihop mina två konton och fixat och trixat ihop dem på ett jättebra sätt. Imponerande tycker jag! De har verkligen fattat det där med att bra kundservice är bra reklam, jag menar, här tillägnar jag dem ett helt blogginlägg!

Det är så skönt att hitta likasinnande. Julia och jag fann varandra över internet men har nu även träffast i verkliga livet, och det är sådana som hon som fortsätter att ge en hopp om livet. Läs hennes eminenta debattinlägg kring undervisning om stereotypa könsroller i församlingar. Jag har sagt det förut, man har ett oerhört ansvar när man står som förebild för unga vuxna. Och nej, det är ingen liten fråga ute i periferin, det handlar om grunden till alltihop.

I och för sig så har den senaste delkursen inom Medie- och kommunikationsvetenskapen som jag läser varit exceptionell, men ändå: att studera 75% medan man jobbar 100% är inte att rekommendera. Jag har alltså läst en kurs på halvtid och en på kvartsfart. Ett koncept jag hade tänkt att fortsätta med även under våren, men det har varit för tufft så nu har jag hoppat av kvartskursen. Tanken är att jag ska skriva en B-uppsats i vår så jag behöver nog ha fokus helt på det.

Nicklas drar kablage och jag pluggar, vi har vräkt på en U2 konsert-dvd på högsta volym, Zoo-TV från typ..95? Och jag blir så sugen på att gå på just U2-konsert. Och på att de ska släppa en ny skiva snart.

Jag vet att U2 är värsta SvenneBanan-bandet, det är inte särskilt mycket credd att säga att man gillar U2. Och om man ser till radioskvals-U2 så håller jag helt med om det. "One" är en av deras bedrövligaste låtar, och "Pride" är ju så tuggummi-utuggad att det värker i öronen till och med när de spelar den live. För att inte tala om alla dessa gräsliga best-of-utgivningar. Men om man ser till U2 som helhet, lyssnar på hela deras skivutgivning, lyssnar på texterna och lägger till hur fantastiskt fenomenala de är live, då är det som att det finns två olika band. Då är allt det där andra förlåtet (nästan iallafall, jag stänger fortfarande av när jag hör "One") och då kommer få andra band ens i närheten.

Det där med att jag saknar mina gamla tvspels-skills. Felicia tipsade mig om Nintendo DS, och det låter som att det kanske kunde vara något. Jag ska låna och testa. Faller det i smaken är det väl bara att vänta ut tills något av syskonen vill uppgradera sitt till ett genomskinligt eller ett i guld och sälja sitt gamla. 

Ibland har det hänt att tonåringar har bett mig köpa ut cigaretter åt dem. Jag har då bara sagt nej, men tänkt att jag vill ju inte bara vara gring utan få dem att förstå att vuxenvärlden bryr sig, yada yada yada. Så idag när en liten tjej kom fram med ett ‘ursäkta’ och bad mig köpa ut sa jag: "Nej, då dör du ju!". Och log. Jag fick åtmisntone de söta kidsen att le ihop med mig.

Nu ska jag öva in ett lite mer utvecklat svar tills nästa gång.

Ungefär hälften av mina syskon är dataspelsnördar. Jag var det en gång men tappade det någonstans när 3D-spelen gjorde entré och har sedan dess inte riktigt hittat min plats tillbaka trots ett chippat xbox. Men lilla bror och minsta bror håller fanan högt genom att arbeta på Grin, och i Aftonbladet idag kan man läsa om hur Simon, inte bror men väl bekant (killen man också kan se på bild som sångare här) som också jobbar på Grin, nu ska få göra en spel-remake. Roligt!

Efter önskelmål från…någon…kommer här bildbevis på den egentillverkade gubbe som Nicklas gladde flygplanspersonalen med.

Idag eller igår eller hur man nu ska tänka så började vi resan hem, natten som egentligen aldrig hann bli natt för oss på grund av tidsomställningen tillbringades på flygplanet till Amsterdam. Resan gick i vilket fall smidigt. Och det är som vanligt skönt att vara hemma.

Hur ska man då sammanfatta New York. Det var först och främst väldigt skönt att komma bort överhuvudtaget efter allt arbete (främst för Nicklas) med UNITE. För min egen del var det nog bra att New York inte var mitt första resemål utöver charter, jag blir så lätt orolig för nya saker och New York levererar ju rätt ordentligt vad gäller intensivitet.

Det fanns enormt mycket att se och uppleva och man skulle lätt ha kunnat spendera fler dagar än de sex nätter som vi hade. Maten var överraskande OK om man jämför med våra upplevelser från Kalifornien, överhuvudtaget så känns New York inte lika ultraamerikanskt vilket passar mig bra. Förutom Times Square som jag inte alls tyckte om, hysteriskt, turistigt, packat med folk. En ganska enkel stad att turista i trots att den är så intensiv, det finns alltid något att göra.

Det som jag tycker är häftigast så här i efterhand är just att man nu faktiskt fått uppleva staden själv, att man har fått skapa sina egna (om än begränsade) bilder över hur staden ser ut och fungerar. Skulle vi haft några dagar till skulle vi lagt dem på att åka runt mer, nu höll vi oss i princip bara till Manhattan och dessutom bara från Central Park och söderut.

I vilket fall så var det en riktigt schysst semester, och jag kan rekommendera vårt hotell, Hotel Salisbury. Billigt med Manhattan-mått, bra läge, stora rum.      

Vi har ju alla våra beroenden, och ett för mig och Nicklas är de kaneltabletter vi först hittade i Australien. Vi har gått och letat efter dessa Eclipse Cinnamon hela veckan, men inte hittat några. Men så på Newarks flygplats i den kiosk som låg precis i anslutning till vår gate fanns de plötsligt där. Så vi plockade på oss hela deras lager. Det verkade nog inte alls konstigt.  

Eftersom det var så pass häftigt så åkte vi upp en gång till till Rockerfeller Centers utsiktstorn, denna gång i dagsljus. Ok för att det kanske är lågsäsong i N Y nu, men det var förvånande lite folk trots att det var söndag runt kl 11. Och det var fortfarande väldigt värt pengarna. Perfekt avslutning på resan!

Jag tänkte att Empire State Buildings och Rockerfeller Centers utsiktsplatser skulle kunna vara lite överreklamerade, typiska turistfällor som man kanske vill göra men som kostar mer än det smakar.

Men ikväll åkte vi upp i Top of the Rocks (Rockerfeller-platsen), och det var alldeles galet schysst, verkligen värt pengarna och vi funderar på att göra samma tur imorgon innan vi åker för att se det i dagsljus också. Fantastiska vyer! Dessutom fanns det ett tufft ljus- och ljudrum som skiftade i ljus och ljud efter hur människor rörde sig i rummet, där inne lekte vi ett tag.

Bilder tror jag kommer upp på samma Nicklas-adress som förut. Update: Nu finns de uppe!

Nu har jag avverkat pizza, cheesecake och pretzel a’ la New York, och omdömet är positivt. Pizzan är ett mellanting mellan panpizza och tunn, har krispig botten och goda grönsaker. Cheesecake-biten var tjock och ljuvlig, och pretzel smakar som salta pinnar fast varma, mjuka och mycket större. Och eftersom jag gillar salta pinnar funkar det för mig.  

Jag har letat länge, och nu är den min! Nu behöver vi aldrig mer vara åtskilda.

Vi måste verka världsvana, jag och Nicklas, för vi har blivit tillfrågade om vägbeskrivning, guidning till rätt tunnelbana, hur man ska åka för att komma till Empire State Building med mera. Av olika personer vid olika tillfällen, alltså. Efter att ha gett en ordentlig beskrivning med vilken tunnelbanelinje samt vart man skulle gå av för just ESB kände vi oss ganska nöjda, tills vi insåg att den linje vi sagt att de skulle ta inte gick från den stationen. Där sprack den ballongen.

Idag har kanske varit den bästa dagen. Efter att ha bränt av en del av de måsten som man tycker följer med New York så kunde vi slappna av och bara ta oss runt och njuta. Idag ville vi se lite olika områden, så vi åkte tunnelbana (och såg råttor springa runt mellan spåren) till Brooklyn & Brooklyn Bridge, Wall Street, Chinatown, NoHo och SoHo, Greenwich Village… Det jag gillade bäst var att bara gå runt i lugnare bostadsområden, kolla på snygga hus - well, let’s go klichée - att bara insupa atmosfären. Även om man når en viss gräns för hur länge man vill bo på samma hotell i samma stad så känns det ändå som att rent upplevelsemässigt är det först nu man börjar slappna av på riktigt.

Idag hade vi soligt men kyligt väder, som en fin höstdag. En perfekt dag för att vara ute och gå runt, vilket gjorde att vi inte hann till MoMa innan de stängde. Men vi hann till deras museishop, alltid något. Nu är vi hemma och vilar lite, vi ska försöka oss på Top of the Rock ikväll, Rockerfeller Centers utsiktstorn. Imorgon åker vi hem!

Dagens Starbucks (hittills): En Tall Black Tea.

Ok, här kommer en direktlänk till Nicklas bilder

Kort dagsrapport: Grand Central Station, FN-skrapan och så åkte vi buss och insåg att det var ett bra sätt att se staden. Pizza på Ray’s. Och sådant.

Ikväll har vi varit vid Union Square på bio och sett I Am Legend, som handlar om en man som efter en epidemi lever ensam på Manhattan tillsammans med läskiga monster. Ett av de första klippen i filmen visade FN-skrapan, sedan var det tunnelbaneuppgången just vid Union Square, typ 200 meter från där vi satt…det var lite tufft. Och så fortsatte det sedan hela filmen, såklart eftersom den ändå utspelar sig på Manhattan.

Själva filmen var lite för läskig för att se på bio tycker jag, men just det som utspelade sig på ett öde Manhattan var riktigt häftigt. Med tanke på hur intensivt filmen byggdes upp tycker jag att den avslutades lite tvärt, men jag har inte riktigt bestämt mig för om det kanske var bra eller dåligt.

Just det, dagens Starbucks: En tall thai tea latte.

Idag var  det alltså premiär för mina nya röda Converse. Och röda-skor-effekten lät inte vänta på sig, först ut var en dam i Central Park som ropade: "Hey, you with the red converses! You look great!" Nästa var en man som försökte få mig att köpa biljetter till någon comedyclub när jag var på väg hem från Times Square/Sephora. När jag gick förbi honom sa han: "With these red shoes you’ll get in for free!"

Och eftersom det inte tillhör vanligheterna att folk uppmärksammar mig på stan så drar jag slutsatsen att det är de röda skornas magi.

Nicklas har lagt upp lite bilder från N Y på sin Facebook-sida, så kika där om ni är nyfikna!

Idag gick jag jacklös men i mina nya röda Converse med Nicklas till Central Park. Det kändes verkligen lite larger than life att vara där. Man har liksom sådana bilder om hur New York ska vara, och så är man där själv helt plötsligt…det känns lätt lite surrealistiskt. I vilket fall hade vi sol och vackert väder, det kändes som en fin höstdag i oktober ungefär. Vi knatade väl runt i kanske två timmar, förbi bl.a The Great Lawn, den där stora gräsplanen. Bara för att ha sett det gick vi in på The Met också, men där stannade vi vid museishopen.

SedaN tog vi oss till Union Square och spanade in våra favoritbutiker Urban Outfitters och Journeys, från den senare kom jag ut med ett par röda snowjoggers (typ) som jag hade fått ge 65 kr för. Ka-tching!

Egentligen hade vi tänkt att vägra butiken Macy’s bara för att den sägs vara världens största butik - det låter ju gräsligt - men jag var ute efter pappersgrejer och tänkte att där har det väl allt, plus att jag ville ha en av eras snygga kassar - vita eller röda med röda eller vita stjärnor. Men tjena vilken hemskt butik, hopplöst att hitta och trista grejer.

Dagen gick, Vi tog oss mest runt, gick och åkte tunnelbana lite hit och dit, och vid 20 på kvällen splittade vi på oss, jag spenderade två timmar eller så på Sephora och buffrade upp fåfängligheter för typ två år framåt. När jag sedan gick tillbaka till hotellet själv vid 22 kändes det lite bisarrt att jag kände mig tryggare ute själv i New York än om jag skulle vara själv ute vid samma tid hemma i Tullinge.

Inget MoMa idag alltså, får bli imorgon eller på lördag. Imorgon tror jag att det blir Wall Street, SoHo, kanske Brooklyn Bridge och FN-skrapan, och så skulle jag vilja på bio.

Dagens Starbucks: En tall chai tea latte. Nicklas hann med två muggar varm choklad!

I SvD kan man läsa att Stockholm ska få lite nya skyskrapor. Jamen det var väl på tiden! Jag är absolut för. Skyskrapor skapar spänning och kontraster, och är ofta vackra att se på. Manhattan är inte bara häftigt utan även (ofta) även hänförande rent visuellt.

Andra riktiga, hela dagen är snart slut, dagen idag spenderade vi en bit utanför N Y på ett outlet. Jag gillar ju att fynda koncentrerat, inte att småspringa runt en massa. Vi åkte vid 10 och kom hem vid 19, men då var restiden på två timmar. Röda, svarta och vita uppdateringar till garderoben, så klart.

Efter det gick vi in på delin brevid hotellet, tänk en N Y deli i kubik med massa smörgåsar, sallader, och så pizzaslices. Maten här är faktiskt bättre än hur jag upplevde den i Kalifornien.

Jag är lie förvånad över att det går så lätt att vara här. En stad känns ofta större på avstånd tycker jag, så här på plats känns N Y rätt så greppbar. Jag trodde att staden skulle vara svårare, stressigare, hårdare men det mesta funkar rätt bra, speciellt när man har en egen robot som tar hand om det där med att komma rätt.Nu har han även lärt sig tunnelbanesystemet.

Det är lätt att känna sig lite upplevelse-stressad här. Det finns ju så mycket att se och göra, tänk om man missar något av det bästa, utan att veta om det! Det är nog bara att inse att man inte kommer hinna med allt. Och det man inte vet lider man inte av, eller…

Nyheterna får mig att inse än mer hur egenkära amerikanarna är. Allt de rapporterar om är valet och Britney, det är både läskigt och tragiskt. 

Imorgon tror jag att vi ge oss på lite Central Park, sedan vill jag se Central Station och så kanske MoMa.

På TV här så bevakas valprocessen för fullt så klart, idag hörde vi både Obamas och Clintons tal från New Hampshire. Jag tycker att Obamas tal var bättre, både rent retoriskt och innehållsmässigt, men samtidigt så undrar jag om det egentligen spelar någon roll, om politik i USA någonsin kan vara något annat än ett spel om och för pengar. Men förhoppningsvis är det bara jag som är övercynisk.

I vilket fall, igår var det en stor nyhet att Clinton hade svajat på rösten under en fråga om hur hon tyckte att det gick. En kommentar som jag hörde om det på tv var att det var förfärligt, för "jag vill inte att min president ska börja lipa när det hettar till". Jag tror i och för sig att det var på Fox TV, men ändå.  

N Y Rangers-matchen kunde inte riktigt mäta sig med Stanley Cup-matchen vi var på i somras (nähä). Här stämde den bedömning Kamilla kom med då, den om att amerikanare inte kan mycket om hockey och att de bara vill äta och sitta skönt. Ljudnivån var konstant hög eftersom alla pratade hela tiden, man buade på det egna laget om de höll i pucken framför mål istället för att skjuta, och det var ett e-v-i-g-t springande fram och tillbaka för att köpa öl och mat, när som helst. Dessutom var det en ganska så slarvigt spelad match, som trots sina åtta mål inte kändes så värst underhållande.

Två av skillnaderna mellan N Y och Kalifornien (jaja, jag hårddrar nu) är att man i N Y är betydligt mer stilsäkra även om man fortfarande inte håller Stockholms genomsnitt tycker jag, vi måste vara väldigt modemedvetna, och dessutom verkar man ha lite roligare mat här. Hittills har all mat smakat helt ok, idag avverkades den i N Y obligatoriska pizza-slicen men jag har kvar cheesecake, pretzel och färsk bagel med rökt lax (man får bagels till frukosten här men det sägs inte alls vara samma sak som färsk bagel).

Jag har för övrigt lärt mig att hitta från vårt hotell till Times Square och insett att vårt eget kvarters-drugstore är en guldgruva.

Perfekta vädret här i N Y, ungefär 15 grader, sol, fläktar lagomt. Snacka om bonus! Idag har vi köpt tunnelbanekort och åkt i de silverfärgade vagnarna ned till Manhattans södra spets för att ta Staten Island-färjan. Den är gratis och ett ypperligt sätt att betrakta Frihetsgudinnan på. Frihetsgudinnan var rätt tuff att se såklart, men jag var nästan lika betagen av att få lapa sol utan kyla för första gången på, tja, hur länge?

Efter lite kinamat i låda (de som känner mig vet att jag är svag för förpackad mat även om det inte är så miljömässigt korrekt) tog vi oss till Ground Zero. Märkligt ställe, en gigantisk arbetsplats. Vi tog en rundtur där en volontärarbetare och f d polis berättade om händelsen. Lite amerikanskt men intressant.

Nu är det snart dags för Madison Square Garden, vi köpte biljetter till NY Rangers - Tampa imorse. Sweet. Bilder från vistelsen hittills kommer snart.

Dagens Starbucks: Tall black tea samt Tall Skinny Latte with sugarfree hazelnut syrup. Den senare smakade aspartam såklart och var därför inte så god.  

Städer som är aktiva på kvällarna känns ofta som trevliga städer tycker jag. Igår kväll på vår promenad var det ganska mycket folk ute, men ändå inte så att man fick trängas. Vi gick och kikade på människorna som åkte skridskor vid Rockerfeller Center och skrattade åt show-offs, där hälsade de oss med att spela The Hives det första de gjorde när vi kom dit. Sedan promenerade vi vidare bland skyskrapor, breda korsningar och gator som det kom rök upp ur. New York från en väldigt trevlig sida.

Times Square var så klart hysteriskt, lite som Las Vegas med alla neonskyltar. Det kändes lite turistigt och det är det nog också. Promenaden avslutades med ett besök i ett av dessa dygnet-runt-öppna apotek/jourlivs dä vi köpte dricka.

Nicklas eget navigeringssystem gjorde mig inte beskviken, han tog oss runt överrallt utan att vi gick bort oss en enda gång. I säng kom vi runt 23 lokal tid, dvs. knassent för oss, men belöningen kom nu imorse - jag vaknade inte förrän efter sju, att jämföra med San Franciscos tidiga mornar.

Jag kunde ju skriva om resan hit, men låt mig sammanfatta, så roligt är det ju inte att läsa om: det gick smidigt. Nicklas gladde flygpersonalen genom att göra en gubbe av smörgåskartongen som de sedan satte på serveringsvagnen som en maskot. Se där.

Iallafall, nu är vi faktiskt i New York! Vi åkte gultaxi från JFK och gick sedan direkt ut och åt pasta. Vi bor på Salisbury hotell, och än en gång får jag skäl till att hylla Tripadvisor som hjälpte mig att hitte denna pärla till hotell - stora rum, centralt, helt ok pris och så Starbucks mittemot, så första takeaway-muggen är införskaffad. Ah, hello Starbucks, hello USA!

Förstår ni att det är varmt här! Ljummet! Runt 14 grader. Helt galet. Jag går med öppen jacka och fryser inte alls. När hände det senast för mig?

För oss och för er är klockan nu 01.30. Jag sov tre timmar i natt. Men här är klockan 19.30, så nu måste vi gå ut igen för att inte somna. Vi tänkte oss…Times Square, kanske?

Som bekant så är jag en tvserie-junkie. Och jag måste bara tipsa om ännu en, Friday Night Lights, som handlar om ett highschool-lag i amerikansk fotboll. Fast egentligen handlar det ganska lite om laget men mycket om karaktärerna. Och jag vet att det låter såsigt och ultra-amerikanskt, men jag har blivit riktigt överraskad över skådespeleriet, karaktärerna och själva filmtekniken. Serien känns i magen, faktiskt.

Det hela tar avstamp i att stjärnan i laget bryter nacken och blir förlamad, och efter honom får en osäker kille som bor ihop med sin dementa farmor axla stjärnmanteln, rätt långt ifrån klicheérna. Och nä, killen som bröt nacken återhämtar sig inte utan blir sittandes i rullstol. Och nä, den nya killen slutar inte vara osäker.

Det är Texas och White Trash, det är ett otroligt schysst samspel mellan coachen och hans fru, det är kids med psykiska sjukdomar och det är handkamerafilmat-ish med grynigt ljus. Det är otroligt mycket känsla och stämning och den hamnar absolut på min topplista.    

Just nu sitter jag med en examensuppgift som går ut på att analysera den webbplats jag själv är ansvarig för. Jag sågar den rejält, men det känns både bra och logiskt eftersom jag är mitt uppe i att ta fram en ny. Det mesta av det jag tycker ligger ju till grund för det nya som ska komma.

Men det är nyttigt ändå och tillhör den typ av arbete som jag sällan har tid att göra på arbetstid så här fullt ut. Att verkligen dissikera sajten, det ger en onekligen perspektiv på hur jag inte (förhoppningsvis) ska göra i framtiden.

I en debattartikel i DN kan man läsa om att jämställdhet många gånger kan vara en mer eller mindre direkt orsak till att förhållanden tar slut. Läser man hela artikeln så är kontentan inte att jämställdhet därför är något dåligt, utan att beslutsfattarna måste ta denna balansakt med i beräkningarna när de ska leda samhället till att bli just mer jämställt. I ett samhälle så kan utvecklingen ta rätt stora kliv åt gången, men hur ska man göra med åsikter, invanda mönster - hur ska jag göra med mina invanda mönster?

Det är galet vilket ansvar man har när man fostrar sina barn. Och när man är ansvarig för andras barn. När man är en förebild för tonåringar. När man är den som tonåringar lyssnar till. När man sätter en standard för andra vuxna. Jag skulle så innerligt gärna se att kyrkan var med och stod i framkant här, istället för att fogligt vara svans och ligga 20 år efter i tiden. Här är inte längre man eller kvinna. Någonstans på vägen tappade vi det, så onödigt och sorgligt.

Det handlar inte bara om att tänka på att ha med kvinnliga pastorer för att fylla en kvot (även om det är bra såklart), det handlar om att hela tiden ligga steget före, att visa med sitt liv både för de man leder, för sina vänner och sin familj. På UNITE skulle jag så gärna sett att vår föreståndare hade varit där - jag tror inte att det finns någon större pingstförsamling i Sverige än vår som har en kvinnlig föreståndare. Det är ett föredöme att visa upp! Och vi behöver se dem.

Det handlar om vardagliga saker och framförallt om att hela tiden vara medveten om vilka strukturer vi hela tiden präglar och bränner in i oss själva och i andra. Och att det är strukturer som aldrig, aldrig var tänkta från skapelsens början. He who the son sets free, he is free indeed…

Det finns en modefras jag är sjukligt less på: Lätt utställd. Vårens H&M-katalog visade upp att vi kommer att få ännu en vår av trista, sladdriga trikåplagg som är avskurna under bysten och som ihop med leggings och ballerinas kommer göra att alla ser tråkiga, slafsiga och gravida ut enligt mig. Det känns som att vi går våren och sommaren 2007 till mötes en gång till.

Det finns naturligtvis många fler orsaker att be för sitautionen i Kenya nu än att det finns svenskar där, men när en av de svenskar som är där är någon som man känner gör situationen sig ännu mer påmind. Så be för Kenya och be för Lucas. Trots att vi inte vet något alls medan gud vet allt kan vi fortfarande be för hopp, frid, lugn, styrka att orka, be för kärlek och be för stillade hjärtan och veta att det aldrig är förgäves.

Jag har läst om hyllade M.I.A så mycket att jag tänkte att det kunde vara värt att ge henne en chans. Men än så länge vid första genomlyssningen så känns det här väldigt långt bort från min egen smak. Dans och beats i all ära, men det här känns lite för…avancerat och svårlyssnat för mig. Men jag ska inte såga det riktigt, inte än.

Mitt nyår tillbringades kanske som bekant på UNITE, en nyårsfestival i Tumba för tonåringar. På nyårsaftonen höll jag samma workshop som dagen innan en gång till, och det gick helt ok. Jag hade med mig mitt eget posse i form av lilla syster och lilla svägerskan. Att man sedan efteråt kommer på hur man hade kunnat förbättra själva innehållet en massa är en annan sak.

Efter det var det konsert, fest, middag och en massa tid i receptionen. Själva tolvslaget firade jag och Nicklas nere i Tumba gymnasiums gångar eftersom vi var tvungna att avlarma hela byggnaden. Men vi fick pussas i fred och med tanke på hur upptaget Mr Festivalgeneral hade varit dygnen innan så var det inte fy skam. Sedan fick han börja springa och larma av, det är lite Mission Impossible över det, man har typ en minut på sig för en hel massa larm.

Festen för alla glada tonåringar var grym i mina ögon. Riktigt drag med liveband, roliga värdar och roliga filmer. Och så hölls finalen i Bless Your Mama, live. Bara en sådan sak. En liten, grym tjej vid namn Victoria vann, och hon var dessutom på mitt workshop innan. Respect! 

Mina vänner Christian & Elina blev för några månader sedan föräldrar till en flicka. När jag träffade dem senast minns jag inte om det var jag som formulerade frågan så, men på något sätt kom vi in på om hon var snäll. Då sade den kloka Elina att hon inte ville kalla henne "snäll" utan hellre "lättsam" - hon blir ju inte dum även om hon skulle vara mindre lätt att ha att göra med. Och dessutom är det ju klokt att undvika den klassiska fällan snäll flicka, tuff grabb. Bra där!