plastjesus & jag

Inte för att det är så svårt att dra pk:iga poänger mot USA, men kom igen.

Igår var kommunikationsenheten på Lux för att fira av Per-Åkes storhetstid som chef. Jag har varit där en gång förut, men tyckte ännu bättre om det denna gång. Maten var riktigt fin, jag är ingen konnässör av rang precis (trots mitt paradnummer makaronvälling)men allting smakade så mycket och var väldigt genomtänkt. Ljuvligt bröd, fin teservis… Och så var vi naturligtvis tvugna att ta för oss av tandborstarna som delas ut på toaletterna. Ska man gå och äta fint i trevligt område så uppfyller Lux verkligen kriterierna.

Kerstin tog kort som jag hoppas kommer upp snart, så kika in hos henne för bildbevis. Uppdaterat: Nu ligger de uppe!

Läste just att Larry Norman dött. Larry var för rockig, långhårig och frispråkigt politisk för det kristna etablissemanget och alldeles för kristen för profana sammanhang under 60-talet då han slog igenom. Och eftersom jag ett tag var rätt inne på 60- och 70-talsmusik är det klart att jag har lyssnat en del på Larry, sweet Larry.

Sweet Song of Salvation - en låt som på svenska fick den fina (hm) översättningen "Sjung en skön sång om frälsning". När jag var 10 år gammal var det en av de fånigaste sånger jag visste, men det var innan jag hörde Larrys orginal. 

The Great American Novel - typexempel på vad som gjorde honom mindre populär bland de mer konservativa kristna i USA

Righteous Rocker - Larry när det svänger som mest

Why don’t you look into Jesus - tillägnad Janis Joplin

Jag trivs bra med att ha något i bakgrunden när jag pluggar så att det inte är alldeles tyst. Klassisk musik fungerar utmärkt eftersom det lägger sig som en mild ljudmatta. Jag har därför haft samma Mozart-skiva på repeat i 1½ dag nu, det spelar ingen roll att det är samma eftersom det bara är bakgrundsljud.

Men sent i går kväll när jag till slut stängde av musiken märkte jag att jag lyssnat på den under rätt lång tid, för jag tyckte mig höra musiken fastän jag hade stängt av den. Vilket fick mig att fundera kring om ljudvågor kan ligga kvar och snurra i luften, ett resonemang som gjorde mig lite Rosstorp-nostalgisk eftersom det var den sortens diskussioner som jag och Åsa brukade ha under våra gemensamma kökspass. Typ begreppet upplevd tid och annat spännande. 

Fast den frågan löste vi, tiden går ju faktiskt snabbare när man har roligt. Vi hann bara inte ta fram själva formeln för resonemanget.

"Persepolis" är Marjane Satrapis biografi i fyra delar över hennes uppväxt i Iran, upplevelse av kriget och allt med det. Boken är tecknad men är absolut ingen barnbok, utan helt enkelt en tecknad självbiografi. Och en mycket bra sådan! Nog för att jag gillar serier, men att se hur den tecknade formen blir så mycket mer, att den fungerar i det här formatet och i den här sortens berättelse var väldigt roligt.

Dessutom gav den mig en intressant och välbehövlig inblick i en värld jag på grund av min okunskap har så lätt att bara klumpa ihop. Ni andra har säkert järnkoll på skillnaderna mellan Iran och Irak, men för mig var det innan lite som Norge och Sverige. Så läsning rekommenderas!

Jonas Karlsson visade sig vara en fullt godkänd författare - också. Hans novellsamling "Det andra målet" är skriven med ett bra flyt i språk och berättandet, men det är ändå något som jag inte tycker om med den här boken. Berättelserna är vardags-surrealistiska och jag kom på mig själv att tycka att de var väldigt mörka och nästan otäcka. Alltså, det är inga otäckheter på riktigt i den här boken, men just det där suggestiva, är det på riktigt eller inte, håller personen på att bli galen eller inte…

Jag är inte en tillräckligt skarp kritiker för att kunna analysera vad det är som gör att jag inte tar in det hela på ett positivt sätt - småskumma berättelser brukar ju annars vara min påse. Det kan vara att det kanske precis går över gränsen till att vilja vara lite för svårt, lite för mörkt. Lite beräknande, kanske är det det som gör det.   

Det här var väl för all del en smårolig bagatell, "En kort berättelse om traktorer på ukrainska". Titeln är ju så charmig och jag ville så gärna att den skulle vara bra. Men jag kunde inte hjälpa att känna att författaren höll sig lite väl mycket till formulär 1A kring beskrivningen av kulturella möten och krockar. Det tog sig inte riktig förrän på slutet, men då tog ju boken just slut.

När jag var 17 var allt så väldigt enkelt och bussvårt samtidigt. Jag trodde att jag visste hur livet skulle vara och bli, men jag visste väldigt lite om mig själv. Idag känns det mer tvärtom, jag vet mer om mig själv men rätt lite om hur livet ska bli.

I dagens Metro hittade jag två sköna citat av just 17-åringar. Det ena är av bloggaren Isabella (som jag, trots hennes dryga 80 000 besökare i månaden, aldrig hört talas om, men jag tillhör knappast målgruppen) som om framtiden säger att hon "Vill bli försvarsadvokat och politiker, kanske justitieminister. Vill även fortsätta som bloggcoach." Tufft val, justitieminsiter eller bloggcoach!

Det andra citatet är från artikeln som handlar om att gräl om pengar förstör relationen. Här har de som vanligt hittat ett par som får kommentera artikeln. Det roliga är att de har hittat ett 17-årigt par, och därför kan man läsa svaret: "Vi grälar aldrig om pengar eftersom vi har skilda ekonomier". Hur mycket jag än skriver och skriver om meningen som skulle komma här efter får jag bara inte till det, så jag låter deras rara och roliga uttalande tala för sig självt.

Vi har just haft pannkaks-middagsgäster, ett par som Nicklas ska viga som vi hade lite före-bröllopet-samtal med. Mycket trevligt, både sällskapet och samtalet. Det är roligt att få prata om relationer på ett lite mer, ska man säga, analyserande sätt. Att jämföra då och nu och vad vi har lärt oss.

Jag tycker ju nämligen att jag och Nicklas är ganska bra på att vara gifta. Man kanske inte får säga så, men äh, jag gör det ändå. Jag tänker ju att vi har fått en del hjälp på vägen, så jag är inte slå-mig-på-bröstet-stolt, utan mer väldigt tacksam över att det finns någon som vill jobba på en relation tillsammans med mig.

Jag har länge varit så nöjd med att Willys har ekologisk mjölk som enda alternativ om man vill köpa minimjölk (ja, jag köper minimmjölk. Nej, jag tycker inte att den är äcklig. Ja, jag skulle kunna dricka lättmjölk lika gärna). Men nu har de plockat bort den och ersatt med vanlig minimjölk, och plötsligt finns inget ekologiskt mjölkalternativ. Så jag mejlade Willys och klagade lite. Vi får se om det ger resultat, jag hoppas det.

Precis så här vill jag ha gymmets vikthörna, om jag får välja. Helt för mig själv. Så kan alla andra hålla på med maskinerna eller gå på rullbanden.

Runar Eldebo, pastor i Svenska Missionsförbundet, är en författare jag tycker om att läsa och som jag respekterar. Hans "Kristen i landet lagom" är en skärpt genomgång kring om och hur kristendomen kan vara relevant i dagens Sverige. Nu har han kommit med en ny bok, "Tillbaka till Jesus", där han än mer dyker in i vad det är som ger kristendomen något som helst existenberättigande - tron på Jesus, inget annat. I Dagen säger han att han inte gärna längre vill kalla sig kristen:

- Det kan bero på att det blivit mer komplicerat att kalla sig kristen. Att vara kristen kan vara så många saker - det kan vara George W Bush; "försvarar du honom?", undrar folk. Eller så förväntas man tillhöra någon specifik linje i homosexfrågan. Det kan också vara mer av en finlirfråga: "är du evangelikal eller pentekostal, konservativ eller liberal?" Jag är nog lite trött på alltihop, det är Jesus som fascinerar mig och exakt hur det är i alla detaljer är inte så enkelt att slå fast.

Personligen kan jag ibland bli lite trött av att man som enskild människa tror att den personliga avsägelsen av ett ord verkligen skulle göra så stor skillnad. Lite som dem som säger "Jag vill inte kalla mig feminist, ordet har blivit så feltolkat.." Att man tror att individen inte behöver kollektivet och styrkan som finns bakom det. Men visst, jag förstår Runars tanke.

Jag å andra sidan blir lätt obstinat åt andra hållet och skriver PingstVän (capital P, capital V liksom) i pannan om någon frågar. Visst, jag kanske då klumpas ihop med en massa saker som jag inte står för. Men it works both way, tänk på de stackars pingstvänner som blir förknippade med mig och min rabiata tro:

"Pingstvänner, de vet man ju hur de är. Feminister som inte vill äta kött och som mest klär sig i svart. Överironiska dessutom, och naturligtvis är de nykterister som gifter sig sjukligt tidigt."

Jag har för denna nya delkurs för första gånge på länge köpt två kursböcker. Dels för att kursen smög igång på mig innan jag hann reagera eller beställa böckerna, och dels för att kursen verkar mycket intressant. Interkulturell kommunikation, kommunikation mellan olika slags grupperingar, alltså inte bara kulturer som i land, etniska grupper och så vidare. Alltid lika spännande att analysera sitt eget främlingsskap och tillhörande i de tusen olika grupperingar man bekänner sig till. Och denna gång är det gamla traditionella kursupplägget tillbaka, glory.

Man blir så sjukt trött i huvudet efter personaldagar, även de som är helt ok. Lyssna och prata, lyssna och prata… Jag hade äran att få presentera Lärdomarna Kring Ett Dåligt Projekt aka communityprojektet. Kerstin presenterade jämställdhetsarbetet, intressant.

Dagens visste-du-att:
Om man har ett samtal eller en debatt och en kvinna/kvinnor tar upp en tredjedel av tiden (och en man/män alltså resterande 2/3), har undersökningar visat att både män och kvinnor då anser/tror att kvinnan/kvinnorna har tagit upp merparten av samtalstiden.

Vår skärm lade av idag. Tidigare har man fått stänga av och sätta på den i sisådär 10 minuter för att få den att fungera, men idag ville den inte alls. Så vi fick ta våra julklappspengar (tack föräldrarna) och köpa en ny skärm. Och kan man få en 22-tumsskärm är det väl lika bra att köpa en 22-tumsskärm? Så nu står en gigantisk widescreen-skärm i arbetsrummet. Det är nästan så att man får ont i ögonen.

Jag är inte säker än på om en stor skärm kan vara ett irritationsmoment i och med att alla sajter inte flödar i fullbredd. Men å andra sidan har vi tänkt att den ska kunna agera tv också.  

Det här är något som jag tror att Anton går igång på. Och inte bara han tror jag, det är galet coolt. Ett impovisionssällskap som drar ihop 200 personer till att på givet kommando frysa mitt i en röresle och stanna så på Grand Central Station i New York. Riktigt häftigt, kolla på filmen här!

Ibland är det extra roligt med felaktiga bildtexter. I dagens Metro kunde man, i en för övrigt ganska så skrattretande artikel om E-Type och Poodles framträdande på schlagerscenen ikväll, läsa att de kommer att ha pyroteknik på scenen för en halv miljard. Kolla in Metros pdf, sidan 22 (det är dock en rätt så stor fil, typ 35 mb).

Om man har en skuld på biblioteket får man inte reservera böcker via internet. Mycket frustrerande, jag måste ju fixa studieböcker! Jag antar iallafall att det är därför jag inte får reservera. Antingen det, eller så har någon skvallrat för bibliotekarierna om hur jag har pratat bakom ryggen på dem.

Efter Indien-resan för några år sedan gjorde vi tabben att inte vaccinera om oss ett halvår efter hemkomsten. Hade vi gjort det skulle vi inte behövt göra om det idag. Men å andra sidan fick jag se något som kom väldigt nära ett under av effektivitet: Drop-in-vaccinering hos City Vaccin. Stället ligger på Sveavägen, man fyller i ett papper, betalar och blir vaccinerad på sisådär en kvart. Mycket effektivt och dessutom billigare än Vårdcentralen. Och jag blev inte ens yr av sticket, bara en sådan sak.

Ikväll skulle vi som julklapp i efterskott bjuda ut svärföräldrarna på Arn. Jag är ju inte så förtjust i svensk film och hade därför inte så höga förväntningar, men det här var bättre än vad jag hade trott. Inget direkt uppseendeväckande, men helt ok som en matinéfilm på bio.

En sak som man sällan lyckas med i svensk film är ljuset och mättnaden i bilden. Om man jämför amerikanska och svenska filmer så känns den svenska bilden alltid så mycket tunnare, jag antar att det har med ljussättning och optikkvalité att göra. Men det hade man glädjande nog satsat på i denna film, den kändes helt enkelt påkostad.

Det man däremot inte hade lyckats med var några av karaktärerna. Främst då Sofia Helin som Cecilia Algotsdotter, ett praktexempel på det svenska Dramaten-komplexet - överartikulerat och överspelat. Kunde man inte jobbat lite mer på att få fram en inte lika fullt så klyschigt kvinnoroll? Någon med lite mer klös i, både utseende- och personlighetsmässigt? Nu blev det åter igen ett blont rådjur med lockigt hår ned till anklarna. Ja, vi har sett det förut.

Den andra karaktären som jag ofrivilligt fnissade åt var Gustav Skarsgårds tolkning av kungaspolingen Knut Eriksson, en trasselhårig badboy på rätt sida med snett leende och skinnkläder. Han såg ut och betedde sig som en blandning av krullhåriga killen i Rederiet och den långhåriga killen som ledde något musik-ungdomsprogram på Svt när jag var tonåring.  

Men som sagt, i övrigt en förvånande ok film.

En av trailerna innan var för den nya svenska filmen Himlens hjärta, en film om två par och otrohet. Det var som att se på en ironisk sketch över svensk film. En gravallvarlig Lena Endre - Check. En arg Persbrandt - check. En irriterad Jakob Eklund - check. Alla är otrogna med alla - check. Kom igen! Det allra roligaste är att på SF:s hemsida står det att filmen är 0h 1m lång. Kanske att till och med jag skulle orka se den.  

Och det blir ännu roligare för er som fattar vad jag syftar på..

Denna gång återges tävlingen med bildbevis:

Jag vinner tävlingen 08.39

Men 09.51 försöker Nicklas ändå, och hävdar att han ju inte hade hunnit se mitt tidigare sms…

…vilket får mig att i all upprördhet tappa ord och dra ihop ett svar bestående av ett mellanting av "Jag har ju redan vunnit" och "Jag vann ju".

Men bildbeviset talar sitt tydliga språk. Jag vann.

Igår gjorde jag en sådan där upptäckt som man kan drömma om men som så sällan inträffar: Jag hittade 250 kronor undanstoppade i ett väskfack, pengar som jag glömt bort och som legat där i någon månad. Nu tror jag i och för sig att jag är skyldig folk lite småsedlar här och där. Men jag säger som Arwen: Come and claim it!

Men förstås med den skillnaden att gör ni det, så får ni pengarna.

Så hårt det är att inse att man har fördomar, och att de är så ytliga. Men, man ska lufta sina fördomar, skämmas lite för dem, och på det viset motarbeta dem. So here it comes (igen):

Det finns ett visst skal som vissa människor bär på, som får mig att tvivla på deras trövärdighet. Speciellt om de kombinerar skalet med en vis typ av dialekt ett ett visst språkbruk.

Ok, jag erkänner. Jag bär på en inneboende skepticism mot män som är 20-45 år, som klär sig i kostym med tillhörande ljusblå/diskretrutig skjorta med riktiga manschettknappar, som har finskor och som blir lite nasal kring sina "i" och "y". Det mesta som dessa säger bemöter jag med en stor dos av misstro och tror överlag att de vill blåsa mig, eftersom jag oftast träffar på dessa i försäljningssammanhang.

Jag borde verkligen skärpa mig - så fort jag lär känna dem inser jag ju att de är trevliga människor precis som alla andra. Det är ju inte så att man är mindre värd bara för att man har vattenkammat hår.