plastjesus & jag

Det var dags för ett par nya köra-bil-glasögon, och denna gång ville jag satsa på att få fram gubben i mig. Så jag kikade ut Gunnar bland herrmodellerna, och för 395 kronor blev han min, komplett med slipade flaskbottnar till glas.

Idag var det dags att köra bil igen med psykologen, trodde jag. Men vi pratade istället om hur vi skulle lägga upp det hela, och min lättnad syntes säkert inte alls skriven över hela ansiktet. Men det är klart, det vi kom fram till gjorde mig svettig ändå. Jag ska nästa vecka köra ett två-timmarspass med honom där vi ska snitta runt 70,80 på ångestskalan, och denna vecka jag ska ha hemläxe-körningar som ligger på 50, 60. Usch då.

Ett av förslagen var att jag skulle få medvetet motorstopp och stå så ända tills nästa gång det blev rött. Varför inte ta fram kanindräkten på en gång och låta mig köra i den, sa jag. Vi strök den uppgiften.

Nu börjar vi närma oss the real stuff verkligen, och det känns lite läskigt. 

Nu ska jag strax iväg mot Arlanda för att ta mig till Skellefteå och veckans sista pass: Episerver-kurs. Det blir lite bökigt när man ska hålla kurs i något som inte finns publikt än, men jag får hoppas på snälla människor med visst mått av överseende även idag.

Men man kan väl konstatera att vanligt jobb, två heldagsutbildningar, bilterapi och bröllop är lite mer än vad jag egentligen klarar av på en och samma vecka. Det fick Nicklas erfara igår eftersom jag använde honom lite som en åskledare. Jag är imponerad över att han inte gick igång på alla mina klusterbomber fulla med snäsigheter som jag skickade ut.    

I söndags på väg hem i bilen såg vi en tromb åka runt på Willys parkering. Det tyckte vi var ganska tufft.

Jag ser oändliga möjligheter för journalistiken, det öppnar onekligen många dörrar om man har skrivtorka: Ta ett vedertaget påstående och bekräfta det igen.

Senaste läskigaste bilfärden var första hemläxan förra veckan. Efter att jag var färdig med den hade jag tokigt mycket energi, jag var så glad och nöjd över vad jag klarat av. Efter körningen idag har jag mått tvärtom, ont i kroppen och allmänt spänd och nedstämd. Lite som det brukar kännas när jag har vaknat efter att ha varit avsvimmad - pinsamt nog så har jag varit det tillräckligt många gånger för att kunna veta.

Fånigt är vad det känns, alltihopa.

Idag var det dags för mig att bestiga ett berg. Kanske inte världens högsta, ens för mig, men det handlade trots allt om att köra någon annans bil, och inne i stan. Det blev en Skoda Kombi, och det blev Roslagsvägen, E18. Motorvägen gick bra, ny bil gick bra, men att improvisera i tanken och veta när man skulle svänga av gick mindre bra. Jag blev helt tom i skallen och visste inte vad jag skulle göra. Så vi åkte och åkte och hamnade tillslut i Täby och vände där.

Eftersom jag är rädd för oförutsedda händelser och att göra fel i trafiken så fick jag i uppdrag att fixa ett motorstopp vid trafikljuset, med bilar bakom. Ingen tutade, men paradoxalt nog blev jag så nervös att jag först inte lyckades fixa motorstopp. Vad är oddsen, liksom.

Och hela tiden frågade psykologen var jag låg på ångestskalan. Eh, 30! Eh, kanske 50!

När jag hade parkerat var jag spänd i kroppen och svettig, men ändå nöjd. Jag körde faktiskt bra rent praktiskt, ny bil till trots, det är just det där med blackoutsen, min rädsla för att åka och göra fel som är största kruxet. Jag klarar inte av mer än att hantera den situation som jag greppar rent mentalt, jag kan inte improvisera. Vilket innebär att vi måste fortsätta trigga just de punkterna. Typiskt. Och, det ska ju tilläggas att jag aldrig, aldrig hade klarat av den där sträckan själv, det var ju tack vare att jag hade sällskap som det gick. När det gäller ensamterapin är jag fortfarande kvar i bilkörning på kommun-nivå.  

Här kommer man till kyrkan en vanlig söndagsförmiddag och förväntar sig det vanliga. Väggklätter, obligatoriskt högt tungotal för alla besökare, taktlöshet och allmänt konstigt beteende. alla vet väl hur frireligiösa är, liksom.

Och så möts jag av det här istället. Word up! Cashewnötter är högst påtagliga och dessutom mycket goda. Precis som gud. Se och smaka herrens godhet goes 2008.

I torsdags kväll åkte jag, Nicklas och åtta av våra ungdomsledare i kyrkan till Malmö för att vara med på United Open, en ledarkonferens. United är en ung församling, yngre än 10 år, och är en församling som vill vara modern och relevant. Ganska mycket Hillsong, ganska mycket Abundant Church.

Vilket i sin tur betyder mycket proffsig multimedia-inramning, otroligt högljutt, stylade människor i åldern 18-40 and so on. Vilket också betyder att jag inte känner mig riktigt hemma - det är lite för tillrättalagt för mig - men jag vore ju synnerligen omogen om det skulle hindra mig från att ta till mig det som verkligen var bra. Och seminarierna var i de flesta fall mycket intressanta. Det äralltid spännande att se människor göra annorlunda, speciellt när det fungerar. United är som sagt var yngre än de flesta församlingarna i Sverige, men är redan en av de större. De lyckas vara fräscha och intressanta för många.

Men, det allra bästa för mig var att få hänga med några av våra sköna ungdomsledare. Det var en förmån. Folk jag känner till men kanske inte direkt känner, det var roligt att få hänga och prata lite med dessa schyssta människor.

Det verkar som att jag glömde min kalender på dagens event som jag var på. Och inte har de hittat den än, trots att det står "Lydia 2008" med röd text på framsidan. Äsch då. Vad gör man utan sin kalender? Jag har ju inte synkat allt i Outlook.

Jag är astigmatiker och närsynt och ser ganska illa utan hjälpmedel. På dagarna har jag en lins, i det högra ögat, eftersom jag i princip bara har brytningsfel på det vänstra och min optiker tyckte att jag skulle tjäna så lite i syn på att ha lins där. Men så har jag ju glasögon också, och i dem har jag naturligtvis glas för både vänster- och högerögat.

När jag nu skulle köpa ett par nya glasögon över internet och fick hem bågar till påseende, var det intressant att se hur jag såg bättre i glasögon trots att de hade obrutna glas. Jag tippar på att det sitter ihop med att hjärnan är van vid att mer eller mindre snooza mitt vänsteröga när jag har linser, och väcka det när jag har glasögon - när jag var liten fick jag ofta gå med lapp för det högra ögat just för att det var så pass dominant, och det var trots att jag hade glasögon.   

Idag börjar ettan visa Big Love. Luras inte av första avsnittets lite mer hysteriska prägel, det blir mycket, mycket bättre!

Igår berättade psykologen att det var dags att köra ångest hardcore. Dags att köra bil, både själv men även med honom, inne i stan. Jag undrade om han insåg vad han skulle ge sig in i, men han verkade inte ta min oro för hans liv riktigt på allvar. När jag menade att terapeuten sällan dör när det handlar om att bota ormfobi men att bilar är hårda, terapeuter mjuka, drog han bara till med ännu en teori om att alla fobiker ser just sin fobi som livshotande. Bah!

För att förklara vad jag skulle utsätta mig för ritade han upp ett diagram över min ångest vs. tiden jag utsätter mig för den. Vanligtvis försöker jag smita när ångesten peakar, men nu förklarade han pedagogiskt att vi ska stanna kvar i den ångestladdade situationen, "eftersom kroppen ändå inte klarar av att ha tokångest så länge". Så betryggande.

Lilla bror berättade hur han och hans kompisar hade blivit lite imponerad över att hans mobil kunde stava slang. "Aina" kom ju fram hur enkelt som helst med T9! Tills de kom på att Aina också är ett namn.

Idag på väg hem från jobbet blev jag sugen på lösviktsgodis. I vanliga fall förtränger jag suget så gott det går, i bästa fall går det över, i värsta fall stillar jag det med typ chokladgojsröra hemma senare. Men idag tänkte jag helt vuxet att vill jag ha lösviktsgodis ska jag köpa det och äta det utan att skämmas det minsta. Jag är ju vuxen! Och så vet jag ju att suget kommer försvinna när förkylningen släpper och min träning kan ta fart igen.

Väl hemma gjorde jag vuxna sak nummer två, nämligen att inte vräka godis direkt, utan först stilla hungern med en tallrik yoghurt och musli. Oh so very vuxet! Nu däremot ska jag äta godis framför tv:n.  

Min fina systerdotter Edith tycker om att läsa, precis som jag gjorde när jag var liten. Här kommer en stilstudie över hur man kan ligga och sitta medan man läser:

ÅsaD värjer sig mot att bli anklagad för att ha en modeblogg, men så var ju nu inte fallet riktigt, jag tänkte ju mer kring det där med kristen och feminist.

Själv vill jag så här i förväg poängtera att det här inte är en sportblogg, men efter att ha legat i sängen hela dagen har jag nu tagit datorn till fåtöljen för att göra min make sällskap framför hockey-slutspelet. Men jag är alltså bara här som trevligt sällskap. Nåväl, vad jag skulle skriva om var en supporter-skylt som jag och Nicklas såg på tv:n och som vi fnissade lite åt:

"Vi har Gud på vår sida, era djävlar"

Saker jag (mer eller mindre) har orkat i eftermiddag: Läsa i sängen. Duscha. E-posta lite i sängen. Se på So You Think You Can Dance. Äta mackor och dricka te.

Saker jag knappt har orkat: Gå upp för trappen till övervåningen. Se på nyheterna. Prata. Tänka.

Saker jag inte alls har orkat: Läsa inlägg på kurswebben om b-uppsatsen. Klä på mig. Fixa mat. Svara på mer avancerade jobbmejl.

Än så länge (och har det inte brutit ut än hoppas jag att jag slipper) så ligger inte min förkylning på fosterställningsnivå. Skönt.

Kerstin undrade om jag kände till UnderbaraClaras blogg, hon är ju trots allt kristen och feminist hon med. Hrm. Lite som att fråga om man känner x eller x för att man har släkt i Västerbotten…Själv vill jag väl gärna tro att vi är vanligare än så, ta bara ÅsaD och Steph som exempel.

Men, i vilket fall. Vilken fantastisk blogg! Clara är ju en övermänsklig estet. Och så tråkig jag känner mig när jag ser hennes bilder. Men nåja, alla kan inte vara allt. I vilket fall så är den en väldigt roligt blogg-tillskott för min dagliga läsning.  

Update: Men Clara är ju övermänskligt tuff på alla sätt! Jag bara läser och läser. Jag tror att jag är lite kär.

Idag var vi en snabbsväng hos stora bror och Johanna för att fira Lukas som fyllt 12 år. Där fick jag mycket god latte i fin kopp, och inspirerad av Kerstins tema känner jag att den måste visas upp. Och dessutom påminner den lite om Zebra tycker jag. Mer än så vet jag inte, men den är nyproducerat och handgjord. Och god att dricka ur. Observera också den fina 10-grupps-duken som koppen står på!

…men vill man se mig i andra färger än rött och svart kan man komma till mitt gym och se mig träna. Där och bara där.

På vägen från Tullinge centrum upp till mig kan man på ett parkeringshus se detta. Jag tycker att det är snyggt, och relevant på något sätt.

Tvärbanans perrong på Stora Essingen har den här snygga kakelväggen med tillhörande bänk:

Mitt tv-serieknarkande har gjort mig intuitiv. Jag satt just och funderade på när The Wire skulle börja igen, och när jag för en gångs skull kollade kvällen tv-tablå (ironiskt nog tittar jag väldigt lite på "vanlig" tv) såg jag att det var ju just idag!

The Wire är en hyllad polisserie som är känd för sin realism och samhällskritik. Det är inte mycket action men desto fler människoöden. En sak som jag har imponerats av är att de inte bara har lyckats med att få in bra skådespelarna till de vuxna rollerna, de har även lyckats med barn- och tonårsskådespelarna. Så pass bra att det stundtals skär i hjärtat.

The Wire är en sådan serie som både kritiker och tittare har hyllat i flera år (nu visas den femte och sista säsongen på tvåan), men den är inte helt lätt att komma in i, över 50 karaktärer följs. Men det är det värt. Lotta Olsson, tv-krönikör på DN, skriver om serien: "Det är nattsvart elände, men så lysande berättat att jag omöjligen kan tänka mig att missa en enda sekund".

The Wire, SVT2, kl 22.25

Vi har fått en ny chef på heltid, och trots det gedigna jobb som vår tidigare tillfälligt insatte chef gjorde så går det inte riktigt att jämföra. Jag är mycket, mycket glad över valet. Det kan nog bli hur bra som helst, och ett gott tecken på det är att jag känner mig motiverad till att försöka vara så bra som helst (nä, inte hur bra som helst, utan så).

Men även om jag nu är jobb-gladare än vad jag har varit på månader, så är jag samtidigt också väldigt trött. Kanske är det de berömda spänningarna som börjar släppa. Trött som en trasa både i kroppen och i huvudet. Så bra att det är helg.

Idag kom vi in på riktiga grejer, jag och psykologen. Idag handlade det om bilar och bilkörning. Vi kom fram till att det var rädslan för ångesten jag får när bilkörning kommer på tapeten som var själva grejen, mer än en rädsla för att köra bil i sig eller för att jag skulle vara en särskilt dålig bilförare (vilket jag ironiskt nog inte är när jag väl slipper ångesten). Det tyckte psykologen var bra.

Sedan fick jag börja med en lista från 1-100 som ska fyllas med 15 olika bilaktiviteter som genererar ångest hos mig, där 100 är det värsta jag kan tänka mig. Jag frågade om jag var tvungen att vara realistiskt, men det var jag, så där försvann ditt förslag med blodbussen, ÅsaD.

Och så var det målbilder. Jag skulle sätta upp tre praktiska mål att jobba mot. Jag skrattade målen i ansiktet eftersom de känns rätt så avlägsna, men samtidigt så kittlar det lite, tänk om jag verkligen skulle kunna komma dit. Åtminstone två av de tre målen kom av att jag tänkte på dig, lilla syster. Jag tänker fortfarande på att jag inte kunde skjutsa dig den där gången.

Idag har vi haft personalfotografering på jobbet, with a twist.

Det här med sommarsemester är inte helt enkelt tycker jag. Det är så många måsten, så mycket man ska göra. Vara ute, sola, bada, grilla. Sa jag vara ute? Man förväntas ju vilja göra allt ute. Och är det dåligt väder blir alla sura. När jag en varm sommardag helst bara vill sitta i min svala källare och kolla på film. Jamen, som exempel iallafall.

Jag gillar ju att vara ledig, men när jag är ledig gillar jag allra mest att resa, och är det någon gång som jag inte tycker att det är topp-läge att resa utomlands så är det under högsommaren.

Därför har vi börjar fundera på att revidera det där med att man måste ha en massa semester under sommaren. Jag tänker: kortveckor! Tänk att under det som egentligen skulle varit semesterveckor istället jobba kortveckor. Tisdag till torsdag, eller tisdag till fredag. Långa, lediga helger flera veckor på raken, och så sparade semesterdagar till hösten och vintern. I mina ögon låter det perfekt.

Nicklas verkade lite spänd och frånvarande i går kväll, så som den goda hustrun som jag är frågade jag om det var något som tyngde honom. Då pep plötsligt min mobil, och vad fick jag se om inte ett "Grattis på 1 april!". Tidigare under dagen hade jag sett hur han hade hållt på med just min mobil, men när jag då frågade honom sa han bara att han satt och kollade upp om jag hade sms från någon hemlig älskare, och det måste man ju få kolla, det vet ju alla. Inte anade jag då vad jag hade att vänta.