Session V
Idag var det dags för mig att bestiga ett berg. Kanske inte världens högsta, ens för mig, men det handlade trots allt om att köra någon annans bil, och inne i stan. Det blev en Skoda Kombi, och det blev Roslagsvägen, E18. Motorvägen gick bra, ny bil gick bra, men att improvisera i tanken och veta när man skulle svänga av gick mindre bra. Jag blev helt tom i skallen och visste inte vad jag skulle göra. Så vi åkte och åkte och hamnade tillslut i Täby och vände där.
Eftersom jag är rädd för oförutsedda händelser och att göra fel i trafiken så fick jag i uppdrag att fixa ett motorstopp vid trafikljuset, med bilar bakom. Ingen tutade, men paradoxalt nog blev jag så nervös att jag först inte lyckades fixa motorstopp. Vad är oddsen, liksom.
Och hela tiden frågade psykologen var jag låg på ångestskalan. Eh, 30! Eh, kanske 50!
När jag hade parkerat var jag spänd i kroppen och svettig, men ändå nöjd. Jag körde faktiskt bra rent praktiskt, ny bil till trots, det är just det där med blackoutsen, min rädsla för att åka och göra fel som är största kruxet. Jag klarar inte av mer än att hantera den situation som jag greppar rent mentalt, jag kan inte improvisera. Vilket innebär att vi måste fortsätta trigga just de punkterna. Typiskt. Och, det ska ju tilläggas att jag aldrig, aldrig hade klarat av den där sträckan själv, det var ju tack vare att jag hade sällskap som det gick. När det gäller ensamterapin är jag fortfarande kvar i bilkörning på kommun-nivå.
Bra gjort! Nu kan du andas ut en stund! Kram
Comment by Åsa D — 22 Apr, 2008 @ 15:59
Du är så duktig som ens utsätter dig för det där,frivilligt lixom.. =)kram på dig duktiga lillasyster
Comment by stora syster — 22 Apr, 2008 @ 21:24