Har man fina vänner kan man bli inbjuden till att spendera dagen i skärgården. Därför har jag lagt lite krut på mat att ta med sig - pizzabullar, marinerad tofu, bönor och kycklingfilé (gissa vad åt vem). Om maten sedan är ätbar är en annan sak. Man kan tycka att jag borde ha lärt mig att improvisation på matfronten är big no-no för mig, men hoppet är det sista som lämnar människan.
Idag gick jag till biblioteket, väl medveten om en innehavd skuld men också om det fiffiga i att då få låna i automat. Döm då om min frustration när det kommer upp en röd skylt på skärmen som sade att jag skulle gå till disken. Där fick jag höra att jag hade för mycket i skuld för att få låna. Så jag fick gå hem utan böcker eftersom jag var för irriterad för att vilja gå och ta ut pengar. Äh.
Bibliotekarier, del 1
Bibliotekarier, del 2
Bibliotekarier, del 3
Igår gick jag in på mitt nuvarande gym och kände att jag var färdig där. Och egentligen i dubbel bemärkelse eftersom mitt kort dessutom går ut om sisådär 14 dagar. Istället ska jag slå rot på ett gym som ligger på tre minuters gångavstånd från hemmet. Jag hoppas att det blir bra, de har iallafall rejälare prylar där än på nuvarande stället. Ni ser gråa väggar, jag ser rejäla maskiner och vikter. Att slippa synka tåg hem är en annan bra sak. Jag hoppas bara att det inte är ett knökbefolkat ställe.
Snabb service som imponerar, jag blev uppringd av ägaren fem minuter efter att jag anmält mig via webben, så imorgon ska jag dit och fixa mitt nya kort. Öppettiderna är en fröjd i sig - mån-sön 05.30-22, man får släppa in sig själv med kort, mycket bra! Säg hej och välkommen till träningsvärk igen och mera muskler!
En av de bästa sakerna med att vara på personaldag är att även om man är borta från jobbet så samlas ändå inte mejlen på lika stor hög. Färre som mejlar en helt enkelt när alla sitter och trycker på samma ställe.
På eftermiddagen fick vi leka i en tillits-bana, jobbigt tyckte jag innan, men ganska roligt tyckte jag sedan, även om jag blev lite less på det nästintill överanalyserande inslagen efteråt. Jag vet inte hur många gånger vi fick svara på frågan "Vad har ni lärt er/vad har ni tagit med er från detta?"
Sedan har jag kommit fram till en trolig anledning till varför jag tycker att jag är så trött så ofta. Jag lade ju ned träningen i samband med bilterapin, och har inte hunnit ta upp den än. Så nu är det dags!
Vad är att ha en vanlig dag på jobbet, att livet i allmänhet rullar på som vanligt? Just nu tycker jag att ovanligheterna avlöser sig i mitt liv, och det egentligen utan att något extraordinärt händer, paradoxalt nog. Och ibland kan det vara positivt, att inte stanna och fastna, men å andra sidan är jag lite skraj för att hamna i det där klyschiga ekorrhjulet och sucka "jo, det är ju mycket nu".
Jag vill ha vardag och så. Jag vill inte att en lördag och halv söndag då jag och Nicklas har ledigt ihop ska vara en så pass udda företeelse att jag börjar fundera på vad man ska göra för att verkligen göra tiden speciell, hej stress och hausse. Kom igen, det är ju helg! Ska man inte kunna räkna med att ha lite ledigt ihop då? Fast det är klart, kanske inte om en jobbar konstant på helger.
Jag vet inte. Just nu känns allt lite uppskruvat utan att det för den sakens skull kanske ser så ut på ytan.
Vad jag egentligen skulle skriva var att jag är ganska nöjd med att äntligen ha vågat börja ta tag i surdegen b-uppsats.
Jag skulle vilja reklamera min helg och få en ny tillbaka. Ok för ikväll då vi hade Thailands-lägereko, men annars har helgen mest varit en-gång-i-månaden-värk, denna gång spetsad med uppkastningar. Värken höll nämligen i sig i princip hela dagen igår med. Till råga på allt jobbade Nicklas igår (hemma) vilket gjorde att han fick välja pausunderhållningen när han väl hade paus, och det valet blev lite Euro-schlager. Usch och elände.
Jag tycker inte alls att jag är färdig-helgad!
Eftersom jag och Nicklas har lite olika preferenser på när vi vill vara i kyrkan på söndagsmornarna, och eftersom han nästan alltid vinner eftersom det är hans arbetsplats, stapplade jag idag in i kyrkan mitt under förberedelserna med solglasögon på och med termosmugg i hand.
Nu var ju inte jag bakfull utan bara lite vanligt morgontrött, men det är något generelfel med att ha gudstjänster kl. 11 tycker jag. För poängen är ju att man ska kunna gå till kyrkan även om man varit ute och svirat natten innan, med eller utan alkohol.
Tycker jag, men det tycker uppenbarligen inte majoriteten av alla andra som av födsel och ohejdad vana går till kyrkan varje söndag kl. 11 eftersom det är väldigt känsligt att ändra på mötestider. Vilken tur att vi låter alla redan-kristna styra hur vi ska presentera det bästa budskapet av alla för alla människor, eh.
Nu finns det ju människor som gillar att gå upp tidigt, och vilken tur för dem att 99% av alla kyrkor kommer fortsätta med sina 11-gudstjänster. Men jag skulle vilja tillhöra den där procenten som testar att göra på ett annat sätt.
Stackars Spader har fått katt-bulimi, eller det vedertagna namnet "gluffgluff-syndromet". Det går ut på att han hetsäter och sedan direkt kräks upp maten. Han är helt enkelt för glupsk och äter för fort.
Idag firar jag och Nicklas elva år som gifta. Vi började dagen med att i natt sms:as till och från vårt toalettgolv där jag låg och hade kramp i magen för att sedan kräkas. Nicklas var nämligen bortrest. Idag ska väl jag…städa kanske, eftersom Nicklas tog med sig bilen på resan är jag något begänsad i att ta mig bort. Själv kommer han hem vid 18 och ska då fortsätta jobba eftersom han predikar imorgon.
Kanske inte lika flott dag som förra året, men å andra sidan är jag ingen fascististk romantiker som tycker att den exakta dagen måste firas. Bara om det är min födelesedag.
Nu har jag och bästa lilla syster bokat en sensommar-resa till Berlin. Fyra nätter ska vi slå runt och jag ser _verkligen_ fram emot det, både resan och att få hänga med snyggsyster!
Update: Ok, den där länken fungerade ju inte som jag tänkte. Jaja. Hon är snygg ändå.
Det finns dagar då jag bara tvär-längtar efter att få vara med mina föräldrar. Och då bor vi ändå i samma kommun och både ses och hörs ganska så ofta.
Jag tycker att det är en fin känsla. Jag är vuxen och min egen och inte beroende av dem, men tänker ändå ibland på vad tomt livet skulle vara utan dem. Vi har ju trots allt del av samma ryggrad.
När jag tänker på mina föräldrar får jag alltid fram bilder av dem i mitt huvud där de skrattar. Det tycker jag är sympatiskt, så skulle jag också vilja bli påtänkt.
Jag har länge, länge letat efter en barnbok jag läste när jag var liten. Det var en bilderbok som handlade om en åsna som stod ute under vintern och frös. Men så hämtade hans övriga djurvänner ihop löv och annat från naturen och gjorde honom ett täcke. Jag trodde att den hette "Åsnetäcket" men har inte lyckats googla fram något.
Så fick jag idag ett mejl av en tjej som sett en efterlysning jag gjorde på en boksajt för länge sedan, och hon ber att jag ska höra av mig om jag får napp någon gång. Även hon tror på "Åsnetäcket" eller "Vintertäcket", men det ger inga resultat. Så alla ni som kan böcker, ringer det inte någon klocka?
Fords nya reklamfilm för Ford Kuga är ju snygg. Jag vill också bo i en vit stad, även om jag håller med en del kritiker som menar att den där förvånade-människor-effekten känns väl lite sliten nu. Men snygg, absolut.
Men jag fattar inte resten. Speakerrösten frågar sig varför allt måste se ut som det alltid har gjort, och så rullar det in en bil…som ser precis likadan ut som alla andra bilar. Där sprack det.
Men sa jag att det var snyggt? Kolla på filmen här
Idag efter kursen fick jag åka direkt hem till svärföräldrarna för att äta palt med dagskokad lingonsylt. Efter maten diskade svärfar medan jag och Nicklas fick jäsa i soffan. Och innan vi åkte hem fick jag ett par tjocksockar. Sämre kan man ha det en vardagskväll!
Så fort jag vänder ryggen till så är han ute och glider, den där Jesus. Själv fick jag en Sodexo-lunch med okända människor och hade mer än gärna suttit i Kerstins väska och lyssnat på vad hon och Felicia pratade om.
Idag har jag varit på SharePoint-kurs. Jag tillhörde de mer erfarna och därför var tempot lite, lite för slött för mig. Men på slutet glimtade det till, vilket tragiskt nog fick mig att känna att njä, det är ju inte sådant här jag ska jobba med egentligen. Men just nu är det ändå så, och då är kunskaper bra.
Dessutom, precis på slutet av dagen så visades en funktion som skulle göra mig till SharePoint-Yedi och som skulle få alla gnällspikar att älska mig om jag lyckas få den implementerad. Men glöm att jag tänker skriva om den här och bygga upp någon slags hausse, så mycket skit som det där communitiet har åsamkat mig. Nä, ni får glatt vänta, så kan jag misslyckas i smyg om det skulle vara så.
Idag har Kerstin, Felicia och jag gjort stan, snyggare än de flesta - läs om våra klädbestyr inför dagen hos Kerstin. Först åkte vi till Street och kollade på ett klent marknadsutbud, där inomhusmarknaden var helt borta och den utomhus till hälften bestod av sunkiga asien-importerade grejer. Som Felicia sa, Designtorget var ju allt man önskat att Street hade varit. Jag köpte örhängen som fick mina öron att se ut som uttänjda mormors-snibbar, men det får jag korrigera på något sätt.
Efter det var vi (mest jag dåra) hungriga, så vi gick till Papa Ray Ray/Morfar Ginko (hej prettonamn) och åt brunch. God mat men för en brunchtallrik a´150 kronor ingick inte te eller kaffe, lite snålt.
Efter det åkte vi till Konstfacks vårutställning, lagomt med folk, kanske lite för mycket att se. Industridesignen var roligast, och där hittade vi lösningen på IOGT-NTO-husets bristande konferensmöjligheter- ett portabelt myshus.
Efter mycket stros i staden och några stopp i diverse roliga butiker var nästa stopp var SoFo för en fika, och sedan skiljdes vi åt. Trots det usla vädret var det så klart väldigt trevligt! Nu ska jag tina upp, baka bröd och äta ugnsgrillad potatis, rödlök och tofu. Idag är min mage nämligen ett stort svart hål.
Idag var det dags för sista sesionen, fastän vi nyss började, typ. Vaddå, ska jag köra bil i princip problemfritt nu? Låt mig göra en extremt långsökt jämförelse, men jag kan förstå lite hur föredetta missbrukare kan känna sig när de ska börja leva "vanliga" liv. Det här med bilfobin har varit en ganska stor del av mitt liv. Större än vad de flesta nog har sett och förstått, inte först och främst rent praktiskt, utan mer något som har suttit och naggat bak i huvudet på mig.
Tankar kring varför jag bara inte kan skärpa mig, vad det säger om mig som person på ett generellt plan, varför jag låter mig begränsas så mycket och hur det kunde bli så här överhuvudtaget. Sådant sätter ju djupare spår i en än själva grejen att man inte vill köra bil. Iallafall för mig.
Så nu ska jag vara vanlig.
Idag var det dags. Efter en liten genomgång med Nicklas (tillåtet) tog jag och bilen sikte mot T-centralen –> Hötorgsparkeringen (simulera biobesök) –> hem. Första tabben kom vid Gullmarsplan där jag säkert fick någon att muttra i rondellen eftersom jag var ganska..brysk i att tränga mig in. Sedan stod jag för länge vid ett övergångsställe (tut) och till sist prejade jag en bilist genom att knipa filplats, fast jag tror att han/hon hade företräde (tut). Äh, jag gasade på och så löste det sig, bättre det än att tveka och skapa mer oreda.
Den stora skillnaden här var att istället för att få panik och börja gråta/köra stirrigt så tänkte jag "Jaja, det här är första gången jag snurrar själv i stan, de får ha överseende".
Det var skönt att komma tillbaka ut på Huddingevägen igen och känna mig som hemma. Men det gick, och det gick helt ok. Betyder det här att jag är ok nu? Jag tyckte ju att det var lite läskigt. Det är svårt att veta vad som är normal nervositet och vad som är ångest. Men jag tror att det här var nervositet. Det ryktas ju om att ganska många skulle tycka att det är lite knepigt att köra inne i centrala Stockholm, iallafall om det är första gången.
En annan intressant sak är att ok, jag tycker fortfarande att Stockholms-körning känns lite läskigt. Men det gör å andra sidan att typ all annan körning känns rätt så lätt i jämförelse. Så länge det finns skyltar att köra efter, eller som i mitt fall, en gps att börja använda. Märk väl börja, eftersom psykologen sa att alla läxor skulle köras utan gps.
Imorgon ska jag träffa psykologen. Nu ska jag fira med popcorn!
Idag roar jag mig på jobbet med att ge alla gamla förenings-, kamratstöds- och distriktshemsidor samma behörigheter i nya versionen av Episerver som de har i den gamla/befintliga. Ändringen för varje sådan sida kräver minst sjutton musklick och två moment då jag måste använda tangentbordet. Vi har ungefär 100 sajter av detta slag. You do the math.
Det finns dagar då mina skor vill ut på parad. Det finns en poäng i att tillsammans se mångfalden och fira det man har gemensamt - att ha mig som ägare.
Det är dött lopp mellan Adidas och Converse, fyra par i vardera familjen.
Ok, med hopp om att min psykolog inte läser detta ska jag erkänna: Jag fuskade lite med billäxan igår. Jag var kvar på jobbet till runt 21.30 på grund av kurs, och bad Nicklas hämta mig så jag skulle slippa att lägga en timma på att åka kommunalt hem. Och, så att jag kunde övningsköra lite. Så igår lärde jag mig att köra från jobbet till t-centralen, dock med lite guidning, men utan ångest. Jag satt och var förundrad i bilen och ville mest ropa: kolla - jag, stan, bil!
Sedan körde jag fel när jag skulle hem, vilket gjorde att vi drog av en till av läxorna av bara farten (att köra till och från Farsta centrum). Konstigt nog tycker jag att jag blir en sämre bilförare med Nicklas i bilen, jag misstänker att jag resignerar till något gammalt stadie där jag litar på att han ska ta beslut åt mig (vilket, för att förtydliga, inte är hans fel utan mitt).
Om veckans billäxor skulle gå bra skulle jag ju anses som färdig. I lördags var det dags för en av dem, köra till jobbet, och sedan från jobbet till t-centralen.
Att köra till jobbet var så klart lätt, det är ju bara raka vägen. Nu har svårighetsgraden i och för sig inte haft så mycket med ångestfaktorn att göra tidigare, men kapar man ångesten så är det ju så här det blir. Rakt fram och så en sväng.
Sedan höll jag i en kurs på jobbet och under tiden gick larmet två gånger, så när det var dags för att åka till t-centralen var jag rätt mörbultad mentalt. Och trots att jag pluggade Eniro en hel massa klarade jag inte av Västerbroplan-svängen utan åkte av mot Hornstull istället. Där gav jag upp och åkte hem.
Jag tycker att det känns lite orättvist, jag har ett uselt lokalsinne och ångest-läxan blev ju istället en svårt-att-hitta-läxa. Jag hade nämligen ingen som helst ångest över att snurra mig ut ur stan från Hornstull, där är det ju bara att följa skyltar. Och mind you, för tre veckor sedan hade jag aldrig gått med på att köra hem själv från Hornstull.
Jag har lagt till mig en ny vana, nämligen att titta på ett avsnitt av Scrubs på väg till jobbet. Ibland också när jag åker hem. Det är ett bra avbräck, jag vill kunna koppla bort och koppla av och inte bara tänka vuxentankar på väg till eller från mitt vuxenjobb.
Idag skulle jag och psykologen ha stora sessionen inne i stan. Vi hade prickat ut stadskörning som skulle trigga ut 80,90 på ångestskalan, det var hyrd bil, Stockholmstrafik, att köra med minimal anvisning och med psykologen i baksätet.
Och så händer det inget. Jag hade det i och för sig på känn efter de sista lyckade körningarna, men vågade ändå inte riktigt tänka så.
Jag kör fel, jag kör efter klena anvisningar, jag kör S:t Eriksplan i rusningstrafik, jag kör Karolinska och Danderyds sjukhus, Lidingö, Stadion och snirkliga filbyten. Jag gör fel i en rondell och tänker äh. Och så finns det ingen ångest. Både jag och psykologen blev rätt så ställda.
Man ska inte tro att jag inte har haft någon fobi, för det har jag. För bara en vecka sedan grät jag inför en körning, en enkel sådan om man jämför med dagens uppdrag. Det var som om något hände där.
Mycket konstigt. Mycket skönt så klart, men just nu: mest konstigt. Nu har jag en vecka till med hemläxor, och klarar jag dem ska jag anses som "botad", och då har jag gjort min psykolog både arbetslös ("Det här skulle ju ta hela våren!") och rekordsnabb ("Ingen annan har lyckats med en patient efter åtta sessioner").
Galet.
Tro & tänk är en bra och intressant blogg, och idag finns ett inlägg som sätter ord på ungefär hur jag kände med Jesusmanifestationen.
"Att människor manifesterar sin tro är bra. Att man är redo att göra det över samfundsgränser och olika kyrkofamiljer tillsammans är bättre. Att man gör det med ett enda fokus: Jesus är bäst. Jag hoppas bara att det inte fungerar som en avlat: Genom att marschera i huvudstaden under en dag köper jag mig frihet från mitt dåliga samvete för att jag inte manifesterar min tro i min närmiljö de övriga 364."
Idag tog jag en titt på Eniros karta, och sedan satte jag mig i bilen och körde till Högdalen (aldrig kört tidigare). Lätt som en plätt och nästintill ingen ångest.
Ska det vara så här? Det känns på ett bisarrt sätt konstigt att ångesten bara ska försvinna. Jag tänkte mer att jag skulle kunna övervinna den, typ lära mig att leva med ångesten.
Missförstå mig inte, jag vill bli av med den. Men jag tycker bara att det är så konstigt, både att jag utvecklade en så kraftig ångest och att den faktiskt verkar kunna gå att kurera, speciellt att det går så bra och så fort.
Och missförstå mig inte igen, det är inte så att allt bara känns piece of cake ännu. Eftersom jag började utvecklas den här ångesten redan när jag övningskörde är det lite som att jag får börja på noll vad gäller vana i trafiken, lokalsinne och sådant. Men som det är nu kan jag ju faktiskt se att jag nog kommer kunna köra lite var stans i framtiden.
Ok, nu har jag varit irriterad ett tag nu får får det lov att komma ut. So You Think You Can Dance Scandinavia, usch, jag är så besviken! Jag hittade den amerikanska versionen av en slump på femman, och fastnade. Men så kommer nu en skandinavisk version som är så…trög att titta på!
Dels detta med att de blandar folk från Norge, Sverige och Danmark. Varför inte Finland också? Man fattar ju ändå inte vad danskar säger. Och kan Sverige verkligen inte fylla ut en sådan tävling själv? För inte bara ska det vara deltagare från tre land, domarna ska vara från tre länder. Men ok, det kan jag köpa eftersom de ändå gör ett bra jobb.
Men så tre programledare, från tre länder! Och alla tre har noll i tv-utstrålning (det har iallafall domarna), och dessutom verkar deras stylister lida av språkförbistringen eftersom programledarna aldrig matchar varandra. När paren sedan väl dansar filmas de ryckigt och hackigt. Det är plågsamt att titta på. Dessutom är den dramaturgiska inramningen obefintlig.
Nä, för de som gillar SYTYCD rekommenderar jag den australienska versionen. Mycket, mycket bättre (fast med en dålig hemsida)!
Idag tog jag itu med körningen hemma –> Weda köpcenter (som ligger i Södertälje). Utmaningen låg i att följa skyltar och att åka på och av motorväg. Den här gången var det så jobbigt innan att jag grinade lite innan, men jag kanske var extra trött. I vilket fall var det lätt ångest på typ 60, 70. Inte alls så roligt.
Men. Som vanligt gick det bra. Jag klarar numera av att hitta både på och av motorvägar, och jag kan navigera i flerfiliga rondeller ganska smärtfritt. Och "vanlig" körning är verkligen tokvanlig numera, där har ångesten helt hamnat på noll.
Trots att det gick så bra mår jag som en trasa nu, det är inte särskilt behagligt att utsätta kroppen för så mycket ångest. Det är som att under tiden jag håller på med den här terapin så kopplar kroppen aldrig riktigt av. Jag trycker ju på ångestknappen hyfsat regelbundet och det är rätt så slitsamt. Men å andra sidan ger det ju resultat.
Jag har aldrig varit så mycket för plakat-kristendom. På något konstigt sätt är det som att kristendomens uppgift har blivit marginaliserad till att synas och höras när det gäller homoäktenskap, aborter eller någon annan moralfråga, och det är helt galet. Det skriver jag inte under på, inte alls.
Kanske beror det på att jag är lite feg, eller för att jag är lite cynisk, men i vilket fall så har jag ända sedan jag var tonåring varit allergisk mot torgmöten, demonstrationståg och traktat-utdelning. I och för sig är det inget som bara slår igenom när det gäller kristna grejer, jag kände mig hyfsat (mer!) obekväm även när jag gick i ett jobbrelaterat tåg och det skanderades slagord friskt.
Nä, mig hittar ni inte på barrikaderna. Men trots det ska jag åka in och spana in Jesusmanifestationen idag som går av stapeln inne i city. Bland annat för att det är tok-ekumeniskt - här hittar ni allt från syrisk-ortodoxa till katoliker till pingstvänner, och dels för att jag inte tror på att man blir så mycket tuffare av att stå vid sidan om och bara tycka, vilket jag annars kan vara väldigt bra på.
Jag ska försöka ge det hela en ärlig chans, och så hoppas jag att skruva-på-sig-av-pinsamhets-faktorn inte blir så hög. I och för sig skulle det kanske återigen säga mer om mig, men jaja.
Idag skulle jag bjuda mamma och stora syster på teatime, som var deras julklapp. Vi gick till Chaikhana, som verkar vara ett ganska så välrenommerat te-hus.
Vi beställde English Teatime, vilket innebar te-kanna, tre snittar, två scones med tillbehör samt en dessert var. Allt var gott och priset kändes helt ok, 160 kr/person. Trevlig service. Men tyvärr så var själva stället ganska så omysigt, obefintligt dekorerat och ganska slitet. Deras egen servis var inte heller så optimal, det var lite väl mycket hotell-servis över det hela.
Men eftersom det hade varit värre om det varit tvärtom - mysigt men med dåligt innehåll - så kan jag ändå tänka mig att gå tillbaka dit. Och så klart var det lika trevligt som vanligt att få ta tid för sin mamma och sin stora syster.
Idag var det dags att ta tag i tre dagars hemläxa eftersom jag bestämde mig för att ha ledigt i går och i förrgår. Dags att spika upp ångesten!
Det började med trippen hemifrån - Skärholmen - City Gross. Beräknat 30 på ångestskalan och det var det väl också, ungefär. Ganska enkel uppvärmning.
Sedan kom kraftprovet, att svänga av åt andra hållet på motorvägen, dvs. köra ut i det okända, mot Stockholm, istället för att åka hem. Never done before. Själva motorvägen gick väl bra, och att svänga av mot Fruängen för att komma tillbaka likaså, men sedan var jag ute och körde som i ett svart hål. Men jag tog sikte på skylten som visade E4 S och efter inte allt för lång tid var jag tillbaka på säker väg igen. Men innan dess hann jag komma upp i sisådär 60 på ångestskalan och tänka att åker jag fel här, försvinner jag. Och nu menar jag verkligen försvinner, som i att upplösas i atomer. Så känns det.
Steg tre var sedan att åka till Huddinge och parkera i samma parkeringshus som för några år sedan gav mig något jag tror att man kan definiera som en panikångest-attack (det slutade med att jag lämnade bilen och tog tåget hem). På ångestskalan kanske 30, eftersom jag kört dit tidigare i veckan (men då duckat för parkeringshuset), något att varva ned med.
Men här kommer nu skrytfaktorn: istället för att ta rutten till Huddinge som jag kan och som ingick i överenskommelsen, så åkte jag istället direkt från Glömsta-vägen med hjälp av skyltarna mot Huddinge, och den vägen har jag aldrig kört förut. Ångesten hade ju redan peakat, och jag var stursk av framgången tidigare. Och det gick ju bra det med.
Det intressanta är att jag bara förr-förra veckan såg körningen åt Stockholmshållet och att åka enbart efter skyltning som jag gjorde idag som omöjlig. Det går onekligen framåt.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
