Session VII
Idag skulle jag och psykologen ha stora sessionen inne i stan. Vi hade prickat ut stadskörning som skulle trigga ut 80,90 på ångestskalan, det var hyrd bil, Stockholmstrafik, att köra med minimal anvisning och med psykologen i baksätet.
Och så händer det inget. Jag hade det i och för sig på känn efter de sista lyckade körningarna, men vågade ändå inte riktigt tänka så.
Jag kör fel, jag kör efter klena anvisningar, jag kör S:t Eriksplan i rusningstrafik, jag kör Karolinska och Danderyds sjukhus, Lidingö, Stadion och snirkliga filbyten. Jag gör fel i en rondell och tänker äh. Och så finns det ingen ångest. Både jag och psykologen blev rätt så ställda.
Man ska inte tro att jag inte har haft någon fobi, för det har jag. För bara en vecka sedan grät jag inför en körning, en enkel sådan om man jämför med dagens uppdrag. Det var som om något hände där.
Mycket konstigt. Mycket skönt så klart, men just nu: mest konstigt. Nu har jag en vecka till med hemläxor, och klarar jag dem ska jag anses som "botad", och då har jag gjort min psykolog både arbetslös ("Det här skulle ju ta hela våren!") och rekordsnabb ("Ingen annan har lyckats med en patient efter åtta sessioner").
Galet.
Härligt!!! är det bye bye pendeltåg nu? :)
Comment by ÅsaD — 7 May, 2008 @ 21:41
Precis, hej miljöförstöring! Nä, det blir fortfarande kommunalt till jobbet, dels för miljön men även för jobbig rusningstrafik.
Comment by Lydia — 7 May, 2008 @ 22:23
jag är inte förvånad, du är ju faktiskt bättre än genomsnittet!
Comment by Åsa — 8 May, 2008 @ 16:17
Åsa: Tack, i och för sig även lite räddare än genomsnittet, heh!
Comment by Lydia — 9 May, 2008 @ 11:19