Jag hade tänkt att låta håret vila över sommaren och därför inte färga det, men glöm att jag tänker gå omkring och vara så här gråhårig hela sommaren. Det skulle vara jag och Elisabeth Tarras-Wahlberg (men med den skillnaden att hon ju är snygg i sitt gråa hår, och sisdär 30 år äldre än jag).
I fredags var det sista dagen för Antons inhopp som sommarjobbare. Tråkigt för oss som jobbade med honom, kanske skönt för de andra runt omkring, vi har varit ganska så högljudda i korridorerna. Men äh! Det är ju viktigt att ha roligt på jobbet.
Antons inhopp var ett tydligt exempel på hur mycket man kan utvecklas genom att byta mijö och utmana sig själv. Jag kunde se ganska stora förändringar, både i hur han jobbade och vad han producerade. Och då tyckte ju jag att han var bra redan innan.
Vilket i sin tur gör att jag funderar över mina egna jobbinsatser och hur man ska göra för att inte fastna. Det är inte helt lätt att vara en förändringskatalysator för sig själv, på samma arbetsplats, med samma arbetsuppgifter.
Det är viktigt att saker och ting matchar här i livet. Därför var vi idag på IKEA för att snofsa till våra arbetsrum. Jag kom så klart tillbaka med röda saker - röd matta, röd lampa, och så några nya växter.
Och så är Starbucks-muggen intakt igen, och brevid står Plastjesus.
Lillasyster berättade igår att det har kliat så i hennes navel på sistone. Hennes förklaring till det var mamma-längtan.
La Familia, sol och massor med mat.
På torpet finns det kanske bara ett altare, men många gångar
Pappa kom på idén med ett bön-hus.
Mat i mängder så klart, och en pappa som äntligen fick leka med ett dragspel efter att hans eget blivit stulet
Efter all mat såg det ut så här.
När jag som ung vuxen läste i tidningen Trots allt att Elanie Storkey, engelsk kristen genusvetare med flera ypperliga böcker författade, menade att Jesus var feminist, var det inte ett särskilt provocerande budskap för mig. Tyvärr så lärde jag mig ganska kvickt att alla inte tyckte som jag.
Lite senare dök jag på Per-Axel Sverker, teologie doktor, som jag fick förmånen att ha som ideell mentor i mitt d-uppsatsskrivande, men sedan även som vän. Han har skrivit den eminenta och i ämnet tongivande uppsatsen "Man och kvinna som Guds avbild".
När jag hittade det här halsbandet i Australien var jag så klart tvungen att köpa det. Korset är främst, som det ska vara, men konsekvensen av korset är frihet. Därför är feminismen för mig fortfarande något självklart, för korset och innebörden av det har ju inte ändrats.
Om man som jag vaknar upp trött en lördag är det bra att försöka hitta vad som kan kurera trötta tankar. Det här visade sig fungera för mig:
Att arbeta praktiskt genom att baka bröd och plantera om växter är ro i själen.
På söndagen åkte jag och fina systerdottern Edit in till stan. Vi gick till Kåkbrinken och åt glass, sedan tittade vi på leksaker och köpte födelsedagspresent, besökte systerns jobb och åt på McDonalds. Edit funderade över varför lejonen på Drottninggatan inte var kaniner, och om man inte borde samla människor till uppror om man som butik skriver att man har leksaker men sedan inte har det. 
Jag är gärna vuxen, men vissa saker blir ju inte roligare för det. Som att gå och lägga sig. Eller tvätta håret. Det tar ju sådan tid när det är långt. En exemplarisk frisyr när man får lida av konsekvenserna av otvättat här är att dra det hela tre steg längre, tupera hela härligheten och vips har man en frisyr som håller sig uppe av sig självt. Ett skatbo, även om jag inte kommer upp i Amy Winehouse’s nivåer.
Enda kruxet är att det då blir ännu jobbigare att tvätta det.
De senaste två gångerna när jag har varit på Willys har det vid utgången stått en skylt, som på framsidan ser ut som vilken reklamskylt som helst. Men på baksidan står det med stora bokstäver "Varulv" och så en pil åt höger.
Jag känner till många exempel där kristna i andra länder får koda sin e-post för att inte fastna i regimens filter över otillåtna åsikter. Hur man hela tiden måste bli mer och mer uppfinningsrik för att inte bli avslöjad. Och hur detta ändå inte alltid hjälper, hur man kidnappas, torteras och mördas. Jo tack, det händer fortfarande, och det händer med vänner till oss eller till våra vänner.
Nu har vi inte riktigt det scenariot i Sverige, även om det är en viktigt fråga kring integritet långt innan det går så långt som jag beskrev ovan. Men att föra in själva verktyget för denna typ av bevakning känns inte särskilt bra när man vet vad det i teorin kan göra. Det är dessutom naivt att tro att trygga Sverige aldrig kan ändras på något sätt.
Katharsis. När man når den där förlösande stunden och det bara fungerar. Som när man fastnat kring ett avsnitt i en uppsats utan att ha kunnat skriva på flera dagar, och det äntligen släpper.
Efter mycket letande och funderande hittade jag igår semesterlösningen som jag ville ha, det blir fem nätter i Rom på ett noga utvalt hotell (jag är Tripadvisor-beroende), och det känns roligt och skönt att det nu är både planerat och inköpt. Jag är inte så spontan av mig och vill i förväg veta hur, var och när.
Rom i juli låter kanske inte så lockande. Men jag vill så gärna till Italien, och med fem nätter ska man väl ha tid att hinna behandla staden som nästan vilken italiensk stad som helst och slippa upplevelse-stressen. Jag vill först och främst ha italiensk mat, jag vill dricka kaffe på uteserveringar och jag vill strosa med Nicklas.
Så, Rom i juli och Berlin i augusti. Det blir Europa i sommar, precis som förra året. Jag är mycket nöjd.
Jag är inte riktigt säker på hur den här humorn går hem hos den breda allmänheten, men å andra sidan är den riktad till en rätt så nischad målgrupp. Jag tycker att den är rolig. Fast den är ju inte så ny längre.
Det här var helgen då jag storhandlade. Och därför också lagade och åt ordentlig mat. Ugnsrostad sötpotatis, rödlök och kålrot tillsammans med en sallad bestående av fetaost, marinerade stora vita bönor, pinjenötter samt tomater. 
Det här var helgen då Nicklas var bortrest. Därför kunde jag frossa i en av mina favorit-slöar-sysslor, nämligen kolla på tv-serier. Jag såg hela första säsongen av Six Feet Under. 
Men så klart var det även helgen med en strålande nationaldag som tillbringades på torpet med La Familia. Vi var 13, 14 stycken och det var så tyst och det kändes som att vi var så få. 
Det var den efterlängtade helgen då jag äntligen skulle hitta en ny vattenkokare. Den skulle vara snygg och tillräckligt stor. Jag fastnade speciellt för handtaget. 
Vad jag inte visste med denna vattenkokare var att den såg ut som ett rymdskepp när man satte igång den. Hej då stilrena vattenkokare, men jag gillar ju sci-fi så det ska väl gå. 
Det var även helgen då jag avslutade den första veckan med tre normala träningspass på väldigt, väldigt länge. Dessutom den första veckan på nya gymmet. Uppehållet har gjort mig uselt klen, men det sägs att kroppen har ett ganska bra muskelminne, så det är väl bara att fortsätta traggla. Jag stoltserar åtminstone med nya träningskläder.
Idag omsatte jag bilterapin i verkliga livet genom att åka till nya jaktmarker (Södertälje Syd) för att där hämta upp Nicklas. Aldrig åkt dit, kunde inte vägen. Jag tog med mig nya gps:en, och förutom att jag blev tutad på när jag tjuvade en vänstersväng framför övrig trafik så gick det galant och ångestfritt - till och med när gps:en visade fel och jag fick åka efter skyltar istället.
Så var det nationaldag som dessutom nu också är helgdag, och då ska det ju firas lite mer eller. Det känns som att det är ganska pk-korrekt att dissa nationaldagen och ställa sig över det, att tycka att det är lite svenne-banan så där.
Men samtidigt, det känns lite fabricerat att först nu göra det till en helgdag. Eminenta Julia skriver om hur hon tycker att Pingsten trumfar nationaldagen, vilket jag kan hålla med om. Och inte heller jag är så mycket för flaggviftande och monarki (läs: inte alls), som det ju så ofta faller tillbaka på - bara en sådan sak som att Förenade monarkisterna (hemsidan är trasig så jag länkar inte) annonserade i Dagen igår om just nationaldagen.
Jag tycker fortfarande att midsommar redan känns som den riktga svenska nationaldagen, minus allt fylleri förstås. När midsommar är som bäst är det svensk idyll i kubik.
Jag känner mest ett jaha inför nationaldagen, men tycker att lediga dagar är bra. Mer djuplodande än så blir det inte.
I måndags kom Anton tillbaka till jobbet för ett gästspel - precis som Henke Larssons come-back, tycker han själv. Och tja, alla gillar väl Henke.
Jag och Anton kan verka vara ganska olika, men det har fler än en gång visat sig att vi har väldigt lika referensramar. Idag kunde vi lägga en till sak på den gemensamma listan, nämligen detta med att inte kunna gå och lägga sig utan att först ha fått varva ned med något roligt.
Därför sitter jag nu, mot egentligt bättre vetande eftersom jag är ordentligt trött, och tittar på ett avsnitt av House. Det finns liksom inte på kartan att gå och lägga sig utan att först ha fyllt på avslappning/harmoni-kontot.
På min brevlåda står det att jag inte vill ha reklam, men likväl låg det en folder från Sverigedemokraterna när jag kom hem från träningen. Det finns så mycket att bli arg över med dem. Först så är det en ful folder. Sedan så har de i princip gjort en modifierad rip-off på Kd:s blomma tycker jag. Och då har vi inte ens kommit till innehållet än.
På baksidan av foldern där deras åsikter ska redogöras i korthet kan man bland annat läsa detta: "Invandrare som ej accepterar svenska normer och levnadsregler får återvända."
Var ska man börja med ett sådant påstående? Vilka normer och levnadsregler? Vem ska bestämma det? Om jag som svensk inte följer dessa normer och levnadsregler, vart ska jag ta vägen? Och vadå "får" återvända, det känns språkligt lika fel som att skriva "chansen för svält är stor".
"Den traditionsbärande kulturen stärks." Återigen: Vadå? Vilken? Och om jag inte klarar testet för att vara tillräckligt svenskt kulturell, typ, vart ska jag då ta vägen?
Jag och Nicklas har just avslutat en tålamodskrävande konversation över msn där webbkamera och mikrofon var involverat. Hans uppkoppling var väl inte den bästa, vilket gjorde att både bild och ljus blev fördröjt. Men lite roligt ändå att både kunna prata och ses.
Nicklas är i Dublin och har gått på tigerjakt efter Bono. Orättvist! Hittills har han inte fått napp men väl varit och spanat in Windmill Lane. Han tror att jag skulle gilla staden då den , citat, både är gammal, ny, skitig, modern och rock’n'roll på samma gång. Låter som en stad i min smak.
I lördags ägnade Åsa, Stephanie, Nicklas och jag oss åt solglasögon-provning. Jag behöll ett par, och jag vet att ni tänker "De vita bågarna!" Men vitt är ju inte riktigt min färg. Det blev lite färre bilder på Steph eftersom kamerabatteriet tog slut, och jag orkade inte mickla över mobilbilderna. Men aldrig har väl de vita bågarna gjort sig så bra som just på Steph!
Första passet på nya gymmet idag, och jag tror att det kommer att bli bra. Gångavstånd, rejäla grejer och bra öppettider. Idag var det kanske fyra till förutom jag som tränade samtidigt.
En av de som tränade hade en tittare med sig. Det var en kille, 20-ish, som hade sin söta flickvän med sig vars roll var att titta på medan han tränade. Varför då? Det är väl få saker som är så tråkiga som att titta på när någon annan styrketränar. Dessutom tycker jag att personer som inte tränar inte har på ett gym att göra, de tar ju bara upp plats i onödan. Men ok, idag var ju inte just det ett problem.
Men jag är ju å andra sidan The Evil Witch From The North så vad jag tycker om andra människor och deras närvaro ska man kanske inte ta som något allmängiltigt. Alla andra tycker bara kanske att det är lite…piffigt med träningspublik. Inte jag.
Regissören Matt Reeves har tidigare mest Felicity på sitt CV, men det är ju å andra sidan inte fy skam. Nu ligger ju "Cloverfield" i en något annorlunda genre, men å andra sidan är det båda genres som jag gillar.
"Cloverfield" handlar om något som kommer och invaderar och trashar Manhattan. Min checklista har bara vid den här informationen två bockar: monser och förstörelse a’ la grande. Själva upplägget är att helvetesdygnet handskaks-filmas av några partymänniskor som hamnar mitt i kaoset. Bra drag eftersom det tar bort mycket av det sentimentala och överproducerade - tänk överdramatisk musik, tänk alltför tydliga monster-closeups.
Storymässigt är det här väl ingen höjdarfilm, och konceptet har ju faktiskt använts förut (även om det inte behöver vara en nackdel) i The Blair Witch Project, men jag tycker ändå att det funkar som en helt ok och underhållande film.
Jag har aldrig varit något fan av Zadie Smith. Efter att ha gett både "Vita tänder" och "Autografjägaren" misslyckade försök så tog det tills jag fick "Om skönhet" på pocket innan jag kunde ge henne en ny chans. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är som varit det stora motståndet i hennes böcker, men jag tror att det ligger åt det hållet att jag vill att böcker ska ha en känsla av luft i sig. Det betyder inte att de inte kan vara både svåra (hur man nu definierar det) eller långa och kompakta, utan det har mer med sättet att skriva att göra. Jag vill ha luft kring karaktärerna jag läser om, kring händelseförlopp och det runt omkring.
Egentligen är "Om skönhet" precis en sådan bok som jag tycker känns för plottrig, för matig. Inte så mycket luft att låta tankarna vandra kring. Men eftersom det är en välskriven bok, speciellt dialogerna, så hittade jag ändå ett läsvärt driv. Jag tyckte att det kändes lite som att läsa en film av Wes Anderson, om nu någon kan förstå den bilden. Lite ofrivilligt fascinerande och bra utan att lämna mig med en definierbar eftersmak.
"Mig äger ingen" är Åsa Linderborgs skildring av sin uppväxttid med en ensamstående alkoholiserad pappa. Det känns lite klyschigt att benämna berättelsen som ömsint, men det är just så jag tycker att den är. Ömsint men ändå realistiskt, och dessutom behärskar författaren detta med att gradvis öppna upp för läsaren, som att man får följa med i barnets mognad och förståelsegrad. Välskrivet utan att bli jolmigt.
Det är inte riktigt en lätt och enkelköpt film. There Will Be Blood flörtar inte riktigt, om nu någon trodde att en film av Paul Thomas Anderson skulle göra det. Men det är inte heller en konstlat svår film som vill vara och säga mer än vad den kan. Men den kräver en egen reflektion kring vad det är som sägs egentligen.
Det yttre och "ytliga" (jaja, bare with me) görs helt rätt i den här filmen, och med det menar jag ljussättning, foto, ljud, musik. Musiken är kärv och ganska så krävande, ljusår ifrån Hollywoods traditionella manipulerande bakgrundsmusik. Här tar musiken egen plats. Foto och ljus, allt känns väldigt ärligt, rakt på, mycket kontraster (nu menar jag inte bildligt utan bokstavligt) och det är (ändå?) vackert.
Daniel Day-Lewis är fenomenal. Just detta att han inte någonstans blir antingen-eller, utan hela tiden visar upp ett helt spektra av en människa, samtidigt som han nästan omärkligt sakta, sakta glider iväg och skruvar upp sin karaktär. Det är fantastiskt hur mycket man kan bära upp i ett par ögonbryn eller till och med genom en mustasch.
Fader-son-relationer. Maktutövning med pengar eller med religion, och hur de två världarna krockar. Det kokar under ytan och det är sjukt intensivt trots att det inte är en film där det strösslas med antalet repliker. Det här är en mäktig film, men den kräver sitt tillfälle (vilket ju också Magnolia gör).
Nicklas vann i och för sig första-juni-tävlingen, men förutom det så kan man nog säga att denna lördag cashade in förra veckans harmoni-bortfall med bravur. Och då har vi ändå en söndag kvar att spela med!
Vi har hunnit med sovmorgon, båttur ut i skärgården, grillmat och rabarberpaj med skärgårdsutsikt, solglasögon-provning samt filmvisning med tillhörande chokladglass. Recension och bildbevis kommer, och jag är glad över fin dag med finare vänner.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
