There will be blood
Det är inte riktigt en lätt och enkelköpt film. There Will Be Blood flörtar inte riktigt, om nu någon trodde att en film av Paul Thomas Anderson skulle göra det. Men det är inte heller en konstlat svår film som vill vara och säga mer än vad den kan. Men den kräver en egen reflektion kring vad det är som sägs egentligen.
Det yttre och "ytliga" (jaja, bare with me) görs helt rätt i den här filmen, och med det menar jag ljussättning, foto, ljud, musik. Musiken är kärv och ganska så krävande, ljusår ifrån Hollywoods traditionella manipulerande bakgrundsmusik. Här tar musiken egen plats. Foto och ljus, allt känns väldigt ärligt, rakt på, mycket kontraster (nu menar jag inte bildligt utan bokstavligt) och det är (ändå?) vackert.
Daniel Day-Lewis är fenomenal. Just detta att han inte någonstans blir antingen-eller, utan hela tiden visar upp ett helt spektra av en människa, samtidigt som han nästan omärkligt sakta, sakta glider iväg och skruvar upp sin karaktär. Det är fantastiskt hur mycket man kan bära upp i ett par ögonbryn eller till och med genom en mustasch.
Fader-son-relationer. Maktutövning med pengar eller med religion, och hur de två världarna krockar. Det kokar under ytan och det är sjukt intensivt trots att det inte är en film där det strösslas med antalet repliker. Det här är en mäktig film, men den kräver sitt tillfälle (vilket ju också Magnolia gör).
