plastjesus & jag

Min plastjesus har fått en storskalig släkting - spana in LegoJesus!

Jag kan inte sluta klicka runt hos The Bradford Group som jag skrev om igår. En Askungen-speldosa för över 1 000 kronor! En belyst vargtavla för 1 500 kronor! En Elvis-lampa för 3 000 kronor! Ett gökur med indianmotiv för 1 500 kronor! Kattörhängen för 1 100 kronor! En tomte-staty för 2 200 kronor! 

Det är som att vara på en freak-show, man vill inte titta men kan inte hejda sig.

En väska med schnauser-motiv för 1 200 kronor! Kattfamilj som andas för 900 kronor! Ett armband med Disney-berlocker för 3 000 kronor! Somebody stop me!

Internet börjar fylla ut fler och fler av de tidigare annars pappersbudna företeelserna. Ta detta med onödiga saker. En naturtrogen bebis som sover! En älva! Eller varför inte ett gossebarn i snickarbyxor. Och nu finns det en digital plats för allt detta och mycket mer mer.

Och så idag hittade jag denna reklam. Vem köper handdukar via ett pop-up-fönster för 800 kronor? Samma människor som köper läskiga samlardockor, I suppose.

Om ni behöver tips på vettiga presenter så har Stoffe många bra tips via Mammas Nya Kille.

Jag har lite svårt att samla tankarna och få ihop dem till hela, konsekventa svep. Det blir ströbitar. Jag läser (fortfarande) "Organic Church" och funderar över hur det där gudsrket ska få mer plats inte bara i mitt liv utan i fler. Jag funderar över hur vänner och familj egentligen mår och vad jag kan göra. Jag är ganska trött. Lite spänd över hela tillvaron men ändå hyfsat glad. På något sätt känns det som att jag inte styr så mycket just nu utan mest blåser med.   

Så där jätteorginellt är det väl inte, men jag fnissar ändå lite när jag ser sådana här annonser (saxat ur dagens Dagen). Redigerarna är väl så bittra på allt fokus som Dagens bloggare får att detta är deras sätt att slå tillbaka. "Blog this!" liksom.  

Skulle jag hamna hos en psykoanalytiker skulle hon/han säkert med glädje diagnosticera mig med ett mått av förtryckt ilska förklädd i duktig- och snällhetskomplex, även om jag naturligtvis skulle hävda att så inte är fallet. Men mina drömmar har en tendens att peka åt ett annat håll, som i natt då jag drömde att jag var bråkig, besvärlig, ställde till och tog sönder. Det var många förmanande blickar och jag var arg.

Men att med ett leende hantera och lösa att inte ha blivit tilldelad allt från sovplats för natten eller projektor och/eller annat visningsverktyg (pennor, någon?) till föreläsningen jag skulle hålla, till att sedan upptäcka att jag och åhörarna hade lite olika uppfattning om vad föreläsningen skulle handla om,  och att jag till råga på allt inte kommer åt något nätverk till min dator i en datasal, då är det kanske inte så konstigt att natten tog ut sin rätt.

Så nu är jag mitt vanliga, trevliga jag igen.

Det är sådana som jag som blir massmördare va?

Jag är en i grunden rätt lat men samtidigt hyfsat fixa-inriktad människa. Bli av med det som ska bli gjort så att jag får lata mig, ungefär. Därför är jag en vän av effektivisering av jobb för att maximera den efterföljande slöheten.

Därför motionerar jag och tar mig hem/till jobb genom att gå till och/eller hem från pendeltågsstationen efter min. Jag pluggar jag på tåget. Och så det ultimata, att slå ihop och ultraeffektivisera: Ta sig hemåt via motion och samtidigt beta av lite telefonsamtal på vägen hem. Allt för att kunna göra…ingenting när jag kommer hem. Nästan iallafall.

Just nu läser jag "Organic Church - Growing Faith Where Life Happens". Intressant, inte minst ur den aspekten att USA (som författaren kommer ifrån) redan kan detta med "relevanta", "moderna" gudstjänster. Han raljerar ganska friskt över proffsigheten, storleken och allt det övriga som han mest ser som ytliga ursäker för att slippa jobba på att ha verkliga relationer med människor, att dela livet på riktigt. Det ska bli intressant att se var han landar.

I United Öresundskyrkan har de satt hela (?) sin personalstab på att blogga (se högra sidans bloggroll). Nu handlar ju bloggande inte enbart om kvantitet, men ändå ett intressant grepp.

Helt plötsligt märker jag att Woven Hand har släppt en ny skiva. Så bra koll hade jag på det band som räknas till den absoluta toppen av mina favoritband/artister.

Och inte nog med det, jag verkar vara dömd att missa deras konserter - den 16 november spelar de i Malmö. Samma dag som jag sitter på ett plan bort.

-Men det där är ju inte Lydia-rött, sa Kerstin idag.

Nä, det är rätt. Tanken var dock att sjalen skulle matcha mina fina Adidas. De är ju så fina men inte heller riktigt röd-röda.

Men så regnande det idag. Jag vet, hårt liv, tuffa beslut.

Idag har jag betat av mejlen betydligt, bokat resor, fixat nätverksbehörigheter, lagt upp utbildningar, jobbloggat, skapat community-rum, suttit i möte, pratat jobb på lunchen med chefen, funderat över fakturor, fixat med vår nyhetsbrevsleverantör, språkats med IT-avdelningen.

Bland annat. Så visst har jag haft att göra. Men inte en minut har jag lagt på stora jobbprojektet som desperat behöver mina ömmande händer. Bah.

Säg det i kör: ‘I morgon, då…’

Jag hade tänkt att gå och träna i eftermiddag medan Nicklas spelade innebandy, men så fick jag ordentlig huvudvärk och avstod. Men för att då inte verka som den värsta slashasen (inför vem, liksom?) börjar jag därför frenetiskt att plocka undan, rensa, städa. Ska man vara hemma för att man inte är så pigg ska man åtminstone inte vila, blir logiken.

Vi var ju på församlingsplanterarkurs under torsdag-fredag, det var fascinerande att få vara i ett sammanhang som fokuserade på det som upptagit i princip det allra mesta av min tankeverksamhet det senaste året. Trots att det är en kurs som kräver motprestation känns det lyxigt att få en litteraturlista och skrivprojekt, som om allt är sammanställt bara för oss, ungefär.

Nåja. När man pratar om församlingar idag är det svårt att inte komma in på ord som kultur och relevans. Och då tänkte jag att det kunde vara på sin plats att här ta i tu med en väl använd liknelse. Låt mig presentera bildliknelsen om hur Jesus återställer vägen mellan Gud och människa:

1. Människan och Gud är åtskilda av synd, här illustrerat av en ravin.

2. Jesus, här representerat av korset, kommer och bygger en bro mellan människa och Gud (hör suset av förundran). Människan ska alltså via Jesus glatt kunna traska över till Gud (vilket också i teorin stämmer).

3. Men vänta nu! Vem kommer över den där tvärbjälken egentligen! Vägen till Gud är ju lika stängd som den var innan.

Kontentan är: tänk efter ett varv till innan du drar på med en liknelse. Den kanske inte riktigt håller.

Det har funnits och finns så mycket av klyschor och internt kyrkosnack. En av de största utmaningarna som jag ser att kyrkan har är att göra kyrkan till det den ska vara - relevant för alla människor som inte redan har lärt känna Gud. Budskapet om hur Gud vill ha gemenskap med människorna har ju inte ändrats, men budskapet ligger inte i formerna och sättet vi presenterar budskapet på.

Sedan kan knappast EN kyrka vara relavant för ALLA, men ska jag vara krass så känns det idag som att nästan inga kyrkor är riktigt relevanta för någon. Det ska kompromissas så att alla ska hitta något de gillar, och med alla menar jag dessutom de som redan går i kyrkan. Det gör mig tokig.

Varför känns det som att så få kyrkor vågar tänka hur de ska möta sin samtid, istället för en samtid som fanns för kanske i bästa fall 30 år sedan?

Jag vet inte hur andra har det med sina syskon och deras respektive, men ponera att ens lilla bror och lilla svägerska skulle flytta in 30 meter från ens eget hus. Ponera att jag jag skulle få veta det och då sitta med ett fånigt leende och vara väldigt glad. Och ponera att vi fyra sedan skulle ta över hela området, motion för motion, årsmöte för årsmöte.

Nej, det var inte meningen att Nicklas skulle bli av med körkortet så att jag på det sättet fick öva bilkörning, jag tror inte på förutbestämda gärningar. Jag tror på möjlig skapad mening ur befintliga händelser, bra som dåliga.

Men i vilket fall så har jag under drygt ett dygn tillbringat runt sju timmar framför ratten och hanterat motorväg, landsväg, omkörningar och tankning. Och låt oss inte fastna vid att jag jag parkerade så tajt nu här hemma att jag fick kliva ut genom passagerardörren, för i övrigt var det mycket bra terapi.

Men man blir trött. Nu vill jag se på tv-serier resten av kvällen.

Jag sitter vid datorn och gör ett sista jobbryck trots att jag egentligen har semester, idag ska jag och Nicklas åka till Mariannelund för att ha ett introduktionsdygn för distanskursen i församlingsplantering som vi ska tillbringa det närmsta året med. Jag är ju van vid att studera vid sidan av arbetet, men jag har inte läst något kring teologins områden sedan jag gick Credoakademin för sisådär nio år sedan. Eftersom Nicklas befinner sig i bilkarantän ska jag dessutom köra dit och hem, men det känns helt ok. A woman gotta do what a woman gotta do.

Här är Kians soloprojekt Lindforest. Jag tycker om.

Nicklas vann odramatiskt september månads tävling. Jag orkade inte vänta ut tolvslaget eller vara mer raffinerad än så, men samtidigt kunde jag ju inte annonsera en walkover i förväg, han kunde ju faktiskt ha glömt bort månadsskiftet vilket skulle gett mig respit till morgonen. Men icke. Han köpte dock inte mitt walkover-resonemang, men det var kanske väntat.