Jag hade tänkt att gå och träna i eftermiddag medan Nicklas spelade innebandy, men så fick jag ordentlig huvudvärk och avstod. Men för att då inte verka som den värsta slashasen (inför vem, liksom?) börjar jag därför frenetiskt att plocka undan, rensa, städa. Ska man vara hemma för att man inte är så pigg ska man åtminstone inte vila, blir logiken.
Vi var ju på församlingsplanterarkurs under torsdag-fredag, det var fascinerande att få vara i ett sammanhang som fokuserade på det som upptagit i princip det allra mesta av min tankeverksamhet det senaste året. Trots att det är en kurs som kräver motprestation känns det lyxigt att få en litteraturlista och skrivprojekt, som om allt är sammanställt bara för oss, ungefär.
Nåja. När man pratar om församlingar idag är det svårt att inte komma in på ord som kultur och relevans. Och då tänkte jag att det kunde vara på sin plats att här ta i tu med en väl använd liknelse. Låt mig presentera bildliknelsen om hur Jesus återställer vägen mellan Gud och människa:
1. Människan och Gud är åtskilda av synd, här illustrerat av en ravin.
2. Jesus, här representerat av korset, kommer och bygger en bro mellan människa och Gud (hör suset av förundran). Människan ska alltså via Jesus glatt kunna traska över till Gud (vilket också i teorin stämmer).
3. Men vänta nu! Vem kommer över den där tvärbjälken egentligen! Vägen till Gud är ju lika stängd som den var innan. 
Kontentan är: tänk efter ett varv till innan du drar på med en liknelse. Den kanske inte riktigt håller.
Det har funnits och finns så mycket av klyschor och internt kyrkosnack. En av de största utmaningarna som jag ser att kyrkan har är att göra kyrkan till det den ska vara - relevant för alla människor som inte redan har lärt känna Gud. Budskapet om hur Gud vill ha gemenskap med människorna har ju inte ändrats, men budskapet ligger inte i formerna och sättet vi presenterar budskapet på.
Sedan kan knappast EN kyrka vara relavant för ALLA, men ska jag vara krass så känns det idag som att nästan inga kyrkor är riktigt relevanta för någon. Det ska kompromissas så att alla ska hitta något de gillar, och med alla menar jag dessutom de som redan går i kyrkan. Det gör mig tokig.
Varför känns det som att så få kyrkor vågar tänka hur de ska möta sin samtid, istället för en samtid som fanns för kanske i bästa fall 30 år sedan?
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
