plastjesus & jag

Kvällen har tillbringats med kvinnor av den bästa sorten. Vi har startat ett nätverk/studiegrupp/kalla det vad du vill där det genomgående temat är att prata om kvinnor-män-samhälle/genus/feminism/kalla det vad du vill. I vilket fall behövligt och intressant.

Och på tal om det fick jag idag en inbjudan till en tjejkväll i Handelsbankens regi. Vi skulle få prata pensionssparande, äta smörgås och sedan avsluta kvällen med poweryoga. Jamen tjena vilken kombination.  

Igår var det första gången Håkan för mig. Trots att jag har hängt med sedan andra albumet har det aldrig blivit av att jag har gått på någon konsert, något jag idag sörjer lite eftersom jag håller album nummer två och tre som bäst.

För mig var Cirkus en näst intill perfekt lokal för detta ändamål. Jag har svårt att föreställa mig Håkan på de stora arenorna.

Från inledande "Tro och tvivel" var det Håkan och hans utspillda hjärta hela vägen ut. Håkan var som längtan själv personifierad och det svämmade över så pass att jag stundtals stod och bara värkte på insidan, det blev som att allt jag har haft av turbulenta känslor på sistone speglades i det som hände där framme och det är vackert och sorgligt till bristningsgränsen och allt på samma gång.

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel

De som inte förstår hur musik kan tala till en på ett sätt som inget annat kan inte förstått mycket, eller åtminstone gått miste om något stort.

Och det känns som jag har gett allt jag kan ge
Ändå har jag inte hittat vad jag letat efter
Jag har varit i alla städer
Letat efter dig

Sedan kanske den där magin inte riktigt bar hela vägen hela tiden. Jag och Åsa pratade om det efteråt, att när det blir så mycket längtan, så mycket spegling i vad det är att vara sårbar och bränd så kan det behövas hopp om något mer för att väga upp det hela. Och om man då som Håkan sade i mellansnacket, att man egentligen inte kan förändras, då tar det stopp där för mig. Då måste något annat ta vid.

Men ändå. Man kan inte få allt av en människa. Det har aldrig varit tänkt så. Och jag har faktiskt något annat som kan ta vid.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
och att dina ord i natten är det enda som når in

Vikariatet för Anton är redan tjingat, men nu finns det ännu en chans att få bli kollega med mig - genom att söka tjänsten som pressekreterare. Pop the trunk, do it.

Hela den vanliga arbetsdagen var riktigt usel idag. Svårt att komma igång, och när jag väl gjorde det blev jag mest bara störd. Det är svårt att riktigt ta tid för det där grotta-ned-sig-arbetet på en aktiv arbetsplats.

Tur då att timmarna mellan 16-20 var lite lugnare och i princip ostörda. Då fick jag äntligen något gjort.

Jag läser i princip aldrig blogginlägg på engelska. Jag är för lat. Men här handlar det om kommunikation och dessutom kyrklig sådan, så jag läste. Och fnissade lite. Vad var det jag sa om Comic Sans nu igen? Djävulens typsnitt. Fast det blir onekligen lite pest-eller-kolera-varning på detta, Comic Sans eller nödvändigheten av att förvandla ett "T" i kyrknamnet (om man har ett) till ett kors. SameSame liksom:

"Everyone knows that if you have the letter "t" in your church name/logo, it better be spelled out in the shape of a cross. I know through Christ we are free from the law, but the "t law" is still in effect. If you refuse to adhere to that, a team of Christian graphic designers come to your church and confiscate your copy of Photoshop and Illustrator and take all your fonts except for Comic Sans.

But what about the other symbols of faith? If you wanted to create the ultimate, super holiest Church logo, what would it include? And how would you judge it?"

Här kan man läsa hela inlägget.

Morgondagens prognos för Osaka är 20 grader och lite sol. Nu är det i och för sig tre veckor tills vi ska åka dit, men om utväxlingen i väder fortsättningsvis är jämn mellan Osaka och Botkyrka så ska jag nog ändå känna mig ganska nöjd när vi kommer dit. Imorgon ska vi nämligen få 8 grader här. Allt som är mindre kyligt än här välkomnas.

Jag har blivit utmanad av Jonas att svara på sju frågor om mig själv ("Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade") och sedan skicka utmaningen vidare. Vi får se hur det blir med att skicka vidare, men här kommer det:

Jag skulle ju bli förlagsredaktör och jobba med böcker. Utbildade mig därför till Kulturvetare med en magisterexamen i idéhistoria (min d-uppsats var en genusanalys av den debatt om kvinnliga ledare inom frikyrkan som härjade i Tidningen Dagen på 80- och 90-talet). Sedan fick jag praktikplats, sommarjobb och extrajobb som lektör på W&W men insåg då att det inte var något för mig. Häpp.

Min pappa var pastor, Nicklas blev pastor. Nu verkar det som att mitt eget liv går något åt det hållet. Otippat.

Jag lärde mig simma när jag var 15. Innan dess var jag bra på att fusksimma.

För en 7-8 år sedan var jag grym på att författa slogans och vinna tävlingar. Jag vann resor, dataspelskonsoller, pengar och en massa annat.

När jag var 13 spanade jag in Nicklas för första gången. Vi blev tillsammans när jag var 15, och efter en vecka skrev jag i min dagbok att det kändes som att han kanske kunde vara "den rätte". Naivt så klart, men det visade sig stämma.

Min garderob består enbart av röda, svarta och vita kläder.

Jag har varit sångerska i ett band som bestod av delar av ett ungt Blindside och några andra. Vi hette Puffin och hade en spelning, sedan satsades det på Blindside istället och vår satsning rann ut i sanden. Jag förstår varför.

Jag skickar vidare till Stephanie, Jullan, Kerstin och Rymdhunden. Ja, och sedan skulle Anton gärna få anta den också, men jag misstänker att han av princip inte vill.

Söndags-förmiddagarna innehåller än så länge fortfarande 11-gudstjänst. Ett tag till. Jag brukar inför dessa vakna av mig själv 08.40, någonstans där, med ganska kusligt precision. Som att kroppen vet av att jag behöver runt 110 minuter på mig på en söndagsmorgon.

Imorse vaknade jag 09.40 och kände mig lite snopen. Tills jag av Nicklas fick reda på att det ju var vintertid. Det verkar som att det finns flera robotar i den här familjen.  

Här är vad som händer när Nicklas är på övernattningsläger med sina tonåringar: Jag sitter uppe tills jag är så trött att jag börjar småsomna framför datorn eller teven, alternativt ligger och läser tills jag somnar. Det är något av det bästa jag vet och har varit så ända sedan jag var liten: att vara uppe tills man är jättetrött och sedan lite till. Först då tycker även jag att det är skönt att lägga sig för att sova.

(Ja, jag har alltså fortfarande någon som säger åt mig att gå och lägga mig.)

Lugna dig Kerstin, det är inte som du tror.

När jag fyllde år senast fick jag ett par röda knästrumpor av Nicklas. Bland annat kanske ska tilläggas, men i vilket fall så visade de sig vara väldigt sköna. Och så satt de ju uppe så bra! Jag avskyr strumpor som hasar.

Så nu när de blev kallare har de åkt på lite mer frekvent. Som halva långkalsonger. Och de hasar fortfarande inte, trots en del tvättar.

Det Nicklas hade gett mig var fotbollsstrumpor. Fiffigt tyckte jag, och gick därför in i sportbutiken efter jobbet idag och köpte två par till.

Jag glädjs med insikten att jag mer och mer behöver, tycker om och trivs tillsammans med andra människor. För mig har det inte varit något självklart eftersom jag värdesätter min ensamhet så mycket och dessutom laddar mina batterier när jag är ensam. Inte heller är det något jag har forcerat fram genom någon slags träning, det har bara smugit sig på mig.

Jag tycker om känslan.

Ikväll fick jag ett ryck och beställde sex böcker från tre olika ställen. Bland annat var det dags att fixa en ny bibel, efter att jag slarvat bort min senaste köpte jag en pocketvariant som jag hittade på den lokala second hand-butiken. 10 kronor, finemang! Jag gillar ju pocketböcker och jag gillar att den är slit-vänlig. Men jag gillar inte att den är tegelstens-tjock, så för att ha en mer portabel sak beställde jag en jättetunn sak.

Enligt ÅsaD befinner man sig närmare Gud med Folkbibeln (en översättningsvariant) men tillhör de coolare om man kör på en slimmad variant. Av mitt val (Bibel2000) kan man därför utläsa att jag väljer att vara häftig framför att vara helig. ÅsaD:s vänner valde att gardera henne med att både vara häftig och helig.

Ikväll var jag och Kerstin på Moderna Museét och tog del av Max Ernst-utställningen, samt Tid och plats: Los Angeles 1957-1968. Två mycket bra utställningar.

Efteråt pratade jag och Kerstin tvångstankar. Kerstins går ut på att inte slänga i medhavd väska när man går över eller förbi ett vattendrag. Därför håller hon alltid hårt i väskan vid vatten.

Min är att vid långa nedåtgående rulltrappor inte följa impulsen att tro att jag skulle kunna vara en tv-spelsfigur. Jag vill så gärna tro att jag kan kasta mig ut och göra ett dubbelhopp och på det viset ta rulltrappan i ett svep, alternativt krypa ihop till en boll och rulla eller studsa utför trappan. Det skulle spara så mycket tid.  

Ni MÅSTE kika in på ÅsaD:s nya arbetsrum! Det är inte valfritt utan tvång. Speciellt för alla med minsta kreativ ådra.

Det har skrivits en del om hur Centerpartiet helt sonika tog Stockholm Business Regions logga, tryckte dit ett "green" mitt i och sedan använde den. Det ryktas även om att man tänkte använda den i en stor annonskampanj, allt enligt Politikerbloggen. Man kunde tycka att ett politiskt parti visste bättre än så.

Men citaten av Centerpartiets Stockholmsordförande Per Ankersjö tar ändå priset: "Nej, men vi har inte riktigt resurserna som krävs för att ta fram egna logotyper".

Bra att veta när det är ok att sno andras loggor, enligt ett regeringsparti.

Jag blir ofta lite melankolisk när jag åker iväg på mina utbildningar. Jag är mycket förtjust i att åka tåg, men ibland känns det så tydligt att jag åker bort.

Ska man vara krass tror jag dock att det mest handlar om att jag a: är ganska så trött när jag åker iväg, och b: att jag alltid känner mig lite, lite spänd inför kursen.

Idag sitter det dessutom ihop med att jag lämnar Nicklas med en presentation vi båda skulle stå för, och detta dessutom för en kurs där deltagarantalet verkar ha krymt ganska så drastiskt. Dags att göra en ny översyn av hur dessa utbildningar ska genomföras.

Jag tänker på det där med att höra hemma någonstans. Jag längtar efter en tillvaro och samvaro där livet blir mer helt, take it as klyschigt as det låter. Jag är less på den ständiga dualismen mellan världsligt och andligt. Min kristna tro är inte min kristna tro utan ett liv, helt och fullt i sig själv. Och det vill därför levas därefter.

Kyrkan jag för tillfället kallar min är en traditionell frikyrkoförsamling. Den är full av underbara människor som vill så mycket, men där mycket kapslas in i former, trösklar, kulturer och begräsningar. Vilket får mig att fundera på hur jag skulle vilja att det var egentligen.

Det finns så många olika slags gemenskaper. Och det tror jag är bra och inte alls ett problem. Vi är olika, ett kan inte passa alla. Därför finns det sammanhang exempelvis som Kristen under jord (besök på webbplatsen rekommenderas!) och Bagiskommunitieten som väljer att ta det kristna budskapets samhälliga och politiska aspekter för många på ett mer radikalt sätt (jag tänkte på Anton direkt). Och så finns det sammanhang som Passion Church och United, "moderna" kyrkor som river trösklar till kyrkan genom att skapa proffsiga sammanhang som "vem som helst" kan gilla.

Och så någonstans där finns jag. Som kanske inte riktigt är en kommunitetsmänniska även om jag alla gånger köper att den traditionella kyrkan tappat mycket av sin vilja att förändra världen. Inte heller är det alltid som jag känner mig hemma i de flashigaste kyrkorna. Jag vill ha ett sammanhang som blir en direkt förlängning av mitt eget liv, och jag antar att jag är ganska vanlig.

Så det får väl bli att sträva efter en gemenskap för vanliga människor men med en ovanlig gud. Vad det nu ska innebära.

Jag och Nicklas lagade varsin lunch idag.

Att bryta av med något helt annat kan väcka lust. Den inspiration jag fick av församlingsplanterarkursen under gårdagen och dagen gjorde att nästa veckas arbete känns så mycket mer motiverat. 

Inspirerande men läskigt - det är nog tur att vi inte kan se in i framtiden. De jag känner som har startat nya församlingar kan jag räkna på…hälften av ena handens fingrar, ungefär. Botkyrka Pingst grundades för sisådär 80 år sedan, och så ser det ut för de allra flesta pingstförsamlingarna i Sverige. Oh well. Halv-ny mark är väl till för att brytas, antar jag.

Men rätt sak i rätt tid. Nu är det dags för äppelte och sesamskorpor.   

Det där man fick höra när man var liten om att godis och kakor förstör aptiten. Jag kan efter dagens kak-övningar konstatera att det stämmer. Men å andra sidan är jag vuxen och kan därför ta konsekvenserna av mina handlingar. Alltså: kakorna fick bli middag.

Idag har det varit församlingsplanterar-kurs igen. Eller, kursen som känns som att den är skapad just för att jag och Nickas ska ha ett forum för frågor och funderingar. Inte så illa om ni frågar mig, att få en hel folkhögskola att anpassa sig efter just våra behov.

Nåväl. Mitt i kursen fick jag ett meddelande om att lokalen där jag ska hålla kurs i på söndag inte har en projektor. Jag blir matt och stressad eftersom jag har kurs även i morgon, men mejlar reception och Bosse på jobbet för att kolla om hjälp går att få. 18.45 möter jag Bosse på en grusparkering vid Flemingsberg där jag överlämnas ett svart paket. Det kändes onekligen som att göra något betydligt mer olagligt. Det är mer än ofta som det är tur att man har bra arbetskamrater.

Idag har någon hällt en tunna sirap över mig, både på utsidan och insidan. Jag. Är. Så. Trött. Försov mig i trekvart. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska kunna prestera idag. Det känns som att jag har så mycket trötthet i mig att det låter om mig, som att det brummar lite, som ett slött lågvibrerande ljud.

Eller så kan man säga att jag är så pass trött så att jag tänker och skriver konstiga saker.

Idag pratade jag och Anton om att drabbas av insikt och inspiration. Lite som (tänker jag mig) att bli hög! Det är en galet schysst känsla när saker faller på plats, när man plötsligt kommer på och drabbas av nästintill febrig inspiration och passion.

Passande nog är det så jag känner inför 2009 års utmaningar vad gäller kyrka. Bring it on!

Idag såg jag att Amnesty var ute och medlemsvärvade. Gott så. Men hur strategiskt kändes det att man placerat sig precis mellan tvärbanan och pendeltåget, där mest folk som dedikerat är på väg någonstans går och som dessutom oftast har bråttom?

I och för sig så kan ju det vara ett utslag av att använda sig av avlönade värvare. Kanske tänker man inte fullt lika strategiskt om man mest värvar som vilket annat jobb som helst? Kanske att man t o m kan tycka att det är lite skönt att folk inte har tid att stanna?

Det var ju det där med bilar. Idag kom chefen in på rummet och började meningen med att om hon lämnade bilnyckeln på jobbet, kunde jag då… och sedan blev det svart. Jag kände hur mitt leende stelnade och jag såg hennes toksnygga Saab passera revy i mitt huvud. Synd på en så fin bil och synd på min mentala hälsa. Hon kommer säkert vilja att jag ska köra bilden till verkstaden eller något liknande, tänkte jag. Och kände hur ångesten kom krypande.

Men när hon sedan kom fram till att fråga om jag kunde fylla på hennes parkeringstid imorgon, då började jag istället småskratta halvhysteriskt av lättnad. Och insåg till mitt stora förtret att bilfobin fortfarande ligger där och skräpar. Inte på samma nivå som tidigare, men ändå. Men så länge den inte begränsar mig (som den faktiskt gjorde förut) så är det ok, kom ju jag och terapeuten fram till.  

I eftermiddags då vi hade lilla bror och lilla svägerskan på middag fick Spotify genom dator kopplad till Tivoli-stereon agera musikmaskin. det fungerade fantastiskt bra. Spotify förnekar sig inte precis! Det enda kruxet är just att koppla ihop dator + Tivolin, utrymmesmässigt och estetiskt.

Jag hade smakat dem förut hos svärföräldrarna, men idag var det min sida av släktens tur att prova på Raspeballer, palt gjorda på en norsk potatis/mjölmix som bara blandas med vatten. Mycket smidigt när vinterpotatis inte finns att tillgå. Smakar så klart inte som vanlig palt, men fungerar absolut som nöd-palt.

På La Familia-kalaset i eftermiddags kom jag att prata jobb med systerns makes systers make. Min svågers systers man alltså. Vi kom fram till att vad som egentligen betyder mest är hur man trivs med atmosfär, chefer och kollegor. Och hur ska man då veta vart man ska söka sig? Det är faktorer som är rätt svåra att få med i en anställningsintervju. Ofta lägger man ju mest fokus på att själv inte verka alltför bisarr och underlig.

Kanske att rätt väg är att söka sig dit ens vänner eller vänners vänner finns, alternativt starta en egen arbetsplats. Det senare var för övrigt den lösning vi kom på för alla som inte vill följa rådande grafiska profiler. Suck it up eller starta egna organisationer med egna profiler där Clip-art och Comic Sans kan ingå. Den grafiska profilen from hell.

De är ju i skinn! Alla tre par, tack.

Igår var jag på konsert, det var Wendy McNeill som spelade på Nalen och jag var där tillsammans med lilla syster. En av de mer slående sakerna var skäggfrekvensen. Ganska många i publiken var män i 25-40-års åldern, och en markant majoritet av dessa hade helskägg. Kanske att dragspel drar till sig skäggiga män, det är ju min käre far ett bevis för .

Konserten var bra, Wendy var lättlyssnad för att vara en artist som jag inte hunnit lyssna in mig på innan. Hon har både musikalitet, orginalitet och karisma.

Killen som skulle agera förband däremot. Han var som ett exempel på alla dessa pretentiösa musiker till män  (det känns som att de oftast är män) som tror att de blir bra bara för att de själva tror att de är bra. Det var nödrim och melodier som alla lät som en variant på en och samma sång. Tröttsamt.

Att man kan sakna något man inte vill så mycket.

På sistone har jag haft noll motivation för att styrketräna. Jag har inte slutat röra på mig, men lägger allt motionskrut på promenader istället. Inte hälften så spännande, men jag kommer mig inte för att gå till gymmet. Jag gissar på att det handlar om att jag just nu inte orkar med att känna mer prestationskrav än jag redan gör. Hur roligt jag än tycker att det är att styrketräna (när allt är som det ska) så är det ändå en prestation och det är dessutom en prestation som andra kan se. Hade jag haft gymmet för mig själv hade det troligtvis varit en annan sak.  

Jag tror att träning ska vara roligt, så därför tänker jag inte tvinga mig själv. Jag saknar verkligen känslan, men erfarenheten säger att den kommer tillbaka. Så jag får väl fortsätta att traska fram tills dess. Spännande.   

Idag när jag gick på jobbtoalett för att…pudra näsan, så vad fann jag där om inte lite toalettlektyr. 

Jag är helt för läsning på toaletten. Men på jobbet? Verkligen? Det får mig att tänka på Seinfeld-avsnittet då George är i en bokaffär och tar med sig en av böckerna på toaletten, och sedan tvingas köpa den.

Låt mig börja med ett klargörande: jag tror på församlingen/kyrkan, jag tror inte att den kristna tron gör sig särskilt bra på enbart individnivå. Jag tror att den är gemenskap och därför är tänkt att också vara i gemenskap.

Men ändå. På sistone har det varit som att jag hamnar i radioskugga när jag kommer in i en kyrka. Plötsligt kopplar inte jag och Gud riktigt, jag tittar på alla runt omkring mig men kan inte riktigt stämma in vare sig i gemenskap eller uttryck.

Detta ska inte på något sätt tolkas som att det skulle vara något skevt mellan mig och Jesus himself, så fort jag kliver utanför lokalerna är det fritt fram igen. Själv eller i samtal med andra. Kanske beror det på att jag redan nu är tre steg in i framtiden, att jag håller på att ömsa skinn.

Det har gått utför ett tag. Det som tidigare varit en raffinerad tävling med lappar, Facebook och mixtrade telefoner blev till slut bara en tävling i uthållighet över tolvslaget. Så när klockan tickade den 30:e och Nicklas sneglade mot klockan, upplyste jag honom om att jag tyckte att det var dags att antingen lägga ned eller ta tävlingen ett steg vidare. Han såg lite besviken ut, trodde väl på en enkel vinst. Ha! As if.

Vi började spåna kring alternativa upplägg. Att istället för att köra månadsvis köra årsvis. Att som Felicia sa, sätta upp vissa regler, som att man inte kan vinna före kl 10 på dagen och att man inte får meddela segern per telefon. Men inget kändes riktigt klockrent.

Så nu befinner vi oss som i limbo och har en månadstävling på paus. Lite som när Carolina Klüft bytte gren. Förutom med den skillnaden att vi inte vet vad vi har bytt till. Men annars ganska likt.

Jag undrar om fula kläder kan få en på dåligt humör. Hela dagen har jag, på grund av städdagen, sunkat omkring i min fleecetröja från tonåren plus mjukisbyxor. Jag är lite småarg och misstänker att ha fula saker in på skinnet knappast underlättar.

Idag är det städdag i samfälligheten och jag har försökt att göra en insats med sopborste och grästrimmer. Vid 12 var det gemensam grillunch med öl och korv. 2-0 till städdagen vs. mig. Jag orkade inte meddela i förväg så jag antar att jag får skylla mig själv. Jag har ju bara bott här i fem år.

Det är under tillfällen som dessa som männen med stort M kommer fram. Gubbarna i blåställ och keps. Sådana som jag tänker ser på mig med ett “lilla gumman” i bakhuvdet. Men jag kan ju ha fel, man kan ju alltid hoppas.

Nu är det dags för mina egenlagade sojakorvar. Sedan ska jag hålla mig borta från mina fönster så att det inte syns att jag tycker att jag har gort mitt för dagen.

Försäkringskassans filmsnutt som går som tv-reklam är väldigt snygg: