Håkan Hellström 29/10
Igår var det första gången Håkan för mig. Trots att jag har hängt med sedan andra albumet har det aldrig blivit av att jag har gått på någon konsert, något jag idag sörjer lite eftersom jag håller album nummer två och tre som bäst.
För mig var Cirkus en näst intill perfekt lokal för detta ändamål. Jag har svårt att föreställa mig Håkan på de stora arenorna.
Från inledande "Tro och tvivel" var det Håkan och hans utspillda hjärta hela vägen ut. Håkan var som längtan själv personifierad och det svämmade över så pass att jag stundtals stod och bara värkte på insidan, det blev som att allt jag har haft av turbulenta känslor på sistone speglades i det som hände där framme och det är vackert och sorgligt till bristningsgränsen och allt på samma gång.
För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
De som inte förstår hur musik kan tala till en på ett sätt som inget annat kan inte förstått mycket, eller åtminstone gått miste om något stort.
Och det känns som jag har gett allt jag kan ge
Ändå har jag inte hittat vad jag letat efter
Jag har varit i alla städer
Letat efter dig
Sedan kanske den där magin inte riktigt bar hela vägen hela tiden. Jag och Åsa pratade om det efteråt, att när det blir så mycket längtan, så mycket spegling i vad det är att vara sårbar och bränd så kan det behövas hopp om något mer för att väga upp det hela. Och om man då som Håkan sade i mellansnacket, att man egentligen inte kan förändras, då tar det stopp där för mig. Då måste något annat ta vid.
Men ändå. Man kan inte få allt av en människa. Det har aldrig varit tänkt så. Och jag har faktiskt något annat som kan ta vid.
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
och att dina ord i natten är det enda som når in
