plastjesus & jag

Helgmålsringning - jag vet inte ens vad ordet betyder. Jag brukar varken lyssna eller se på det. Men nu när Emanuel Karlsten hade de knappa fem minutrarna till sitt förfogande var jag ju tvungen.

Och han gjorde det bra! Men Emanuel gör å andra sidan väldigt mycket väldigt bra. Kolla själv här!

Väl hemma från Japan har jag runt 1 000 inlägg i min bloggbevakare att läsa. Lite saftigt till och med för mig. Men då börjar man med det bästa så att man blir sugen på mer. En av mina favoritbloggar är Rymdhundens, och i inlägget om lat perfektionist känner jag så väl igen mig.

Kanske är det för att jag tycker att inlägget tangerar och kompletterar mitt tänk om upparbetat lättja. Kanske kan man se det som höjden av lättja att hänga med folk som tycker likadant om att vara lat? Men det är det värt.

Imorgon ska jag jobba med att hålla i en utbildning igen, men på söndag. Då är det första advent och familjekalas. Inte för att jag har så mycket till julkänslor, om jag ens kommer hinna få dem, det har varit lite klent med dem under senaste åren, men familjekänslor har jag jämt.

Jag tror inte på nyårslöften. Löften och karaktärsdaning för all del, men just vid nyår säger jag nej tack. Därför tänkte jag istället lufta en tanke kring vad jag tänker jobba på under nästa år redan nu.

Jag måste börja styra mitt liv och främst då den jobbmässiga delen till att bli lite mer.. balanserad. Jag jobbar inte som en tok, men jag märker att jag börjar gå mer och mer åt ett håll som jag inte vill. Göra lite mer, pressa lite till, sitta lite längre, färre luckor i livet.

Jag tror egentligen inte att det handlar enbart om hur jag spenderar tiden, utan lika mycket om min mentala inställning och hur jag prioriterar.

Jag vill satsa på relationer, befintliga som nya. Jag vill hinna träna och vara allmänt harmonisk och trevlig. Öppna upp mig för lite mer spännande saker, för det är då inte stress och (för) mycket arbete som gör mig dynamisk som person precis.

Hejda Japan! Nu har vi spenderat vara allra sista yen och sitter vid gaten som snart ska oppna. Det ska bli skont att komma hem. Vi har tjingat platserna langst bak i planet sa vi ska slippa knaskalar i ryggen. Jag har laddat med kurslitteratur samt Dexter och Friday Nights Lights. Det basta vore dock om vi sov, klockan ar lunchtid har men nar vi kommer till Arlanda ar det natt for oss men eftermiddag i Sverige.

Man vet att man saknar sin familj nar man tror sig se sin lilla sota syster bland alla petita japanskor. Och idag fyller min mamma ar - grattis och hurra!

Jag har en bekannelse att gora. Jag har inte atit sushi pa restaurang en enda gang. Lite av ett misslyckande. Varken Nicklas eller Svante gillar sushi, och igar nar det var tankt att jag skulle sla till madde jag illa. Men jag har kopt sushi i butik och den var mycket god.

Na, nu ar det dags att ga ombord. Final Starbucks: Tall Chai Latte. Nu vill jag ha mitt eget te.

Idag tog Svante oss till Kobe. Solen lyste igen och vi åkte linbana upp i bergen, och vandrade sedan nedför bland gul-grön-röd-orangeskiftande träd, vattenfall och slingrande stigar. Vackert.

Efter det tog vi en promenad vid hamnen och läste om jordbävningen -95 som tog 40 000 liv.

Japan har varit fantastiskt intressant. Så mycket kultur, så mycket man både känner igen och som gör att man känner sig utanför. God mat, häftiga städer och transportsystem, och så alla trevliga människor vi fått träffa, både japaner och vanliga gaijin(s?).

Och inte minst - brytet från jobbet som jag behövde.

Men nu ska det bli skönt att komma hem. Tillbaka till egen säng, egen mat, vänner och familj. Och så katterna förstås! Vi landar 16.00 på Arlanda imorgon, och torsdagmorgon är jag på jobbet igen. Bilder kommer att komma upp.

Inget Starbucks idag. Jag fick i mig något konstigt vid dagens lunchbuffé i Kobe och ville sedan bara ha bröd att knapra på när det värsta illamåendet lagt sig.

Sista dagen i Japan, och naturligtvis är det först nu som vi inte vaknar tidigt av oss själva. Helt omställda efter japansk tid precis till hemresan. Jag vill inte riktigt tänka på hur jetlagen kommer vara åt andra hållet när vi kommer hem.

Igår ägnades 2/3 av dagen åt en regnig utflykt till Kyoto. Regnet gjorde att vi till slut kapitulerade och åkte hem utan att egentligen ha sett så mycket nytt, men innan dess fick vi chit-chatta både med delar av Svantes team och med några japanskor. De skrattade när jag åt med pinnar, hrmf, men tyckte å andra sidan att jag var söt och att jag såg ut att vara var max 21, vilket jag antar var en komplimang. Men jag vet inte riktigt.

När jag och Nicklas släpps vind för våg blir det lätt knepigt med maten. Ena dagen beställde Nicklas till sin stora besvikelse en helt kall rätt (kalla nudlar, kallt kött samt alger strösslade över hela rätten), och igår beställde jag ett fat med enbart bläckfisk-kött, ingen sås eller något till. Det är enklare att ta sig runt än vad jag trodde, men svårare att kommunicera.

Idag ska vi eventuellt in till Kobe, och solen lyser igen.

Gårdagens Starbucks: Grande black tea delad med Nicklas. I övrigt köper jag de flesta dryckerna ur deras automater faktiskt.

Igår på mötet visades det en så bra reklamfilm:

Jag skrev ju att jag hittills bara sett dricka i de japanska vending-machines jag stött på. Fast sedan kom jag ju på att jag sett cigaretter, men det kändes ju ganska så vanligt.

Ikväll såg jag en lite mindre vanlig grej. Porr-dvd-filmer. Hm.

Nu är vi på vårt fjärde och sista övernattningsställe för resan och de tre sista nätterna. Tillbaka i Osaka men nu lite mer centralt än tidigare, närmare bestämt i Namba. Största och fräschaste hotellrummet hittills! Men jag tror att vi betalar därefter, typ 1300 kr natten. Och det är fortfarande rätt litet med svenska mått.

Idag har vi varit på söndagsmöte med Svantes församling, Jesus Lifehouse Osaka. En kyrka som startade i augusti med typ sex personer och som nu samlar runt 50 st. De hyr in sig i en konsertlokal (tänk Debaser) och har gudstjänster a’ la Hillsong (dvs, eh, modernt, om jag ska vara lite enkel).

Riktigt roligt att vara med och se hur det fungerar för dem - Japan har ju inte en direkt kristen tradition eller kultur.

En annan bra grej med Japan är de automater som finns utplacerade överallt. Och jag menar verkligen överallt - Tokyo har enlogt uppgift sex miljioner maskiner. Man kan bara köpa dricka, men både varm och kall och varorna har inget påslag från butikspriserna, så de är prisvärda att använda. Idag testade jag te med mjölk i en automat. Och jag menar alltså inte att det hälls upp i en kopp, utan man får en läskburk eller flaska - fast varm.

Konceptet med varm dricka i automat borde ju funka i Sverige, kunde man tycka. Rätt praktiskt att dricka te eller kaffe i något som går att återförsluta.   

Igår lämnade vi Tokyo för Kyoto. Ut i Tokyos tunnelbanvimmel igen med två stora resväskor och sedan Shinkansen. Jag har kanske inte riktigt fått in snitsen som Nicklas (men han är ju faktiskt en robot) men man vänjer sig förvånansvärt snabbt, iallafall tillräckligt för att kunna ta sig runt utan större missöden.

Väl framme i Kyoto tog Svante oss till ett Ramen-ställe, nudlar i soppa. Ett sånt där lokalt pytteställe som kändes skrytsamt internt för oss turister. Och ljuvlig mat!

Efter det gick vi upp mot Kyotos tempel och "gamla stan", men det var så packat med folk att vi nöjde oss med att gå runt, då kön till templet var sanslös. Men jag kände mig rätt så nöjd med att bara vara där. Vi fick bl.a. se geishor, lite häftigt.

Kyotos stationsbyggnad var en upplevelse i sig, en byggnad med ett gigantiskt ramverk byggt av järnbalkar. Mycket futuristiskt och minimalistiskt vilket jag tenderar att gilla. Jag har så klart fotat massor men har problem med att dra över bilderna till datorn, så de kommer upp senare.

Eftersom alla hotell var fullbokade skulle vi få sova hos Svantes (f.d) värdfamilj i Kyoto, vilket var skoj i sig, dels att få komma ut till en japansk förort och dels att få komma in i ett japanskt hem. Och jag sov på en futon! Bara en sådan sak. 

Några av de grejer jag har funderat över, men naturligtvis bara utifrån det lilla jag har hunnit uppleva. Dvs. småbitar av Tokyo och Osaka.    

Bra med Japan (fast inte i rangordning)
- Man dricksar inte, så skönt
- På de restauranger vi har varit på kommer de med ett kvitto som man sedan lämnar vid kassan och betalar för när man går. Mycket smidigare än detta med att ropa till sig notan.
- Flera matställen har en dricka-buffé, man betalar typ 20 kr för så mycket läsk, juice, te och/eller kaffe som man vill ha.
- Det är så rent överallt
- Maten är god och inte alls särskilt dyr
- Tågsystemet är fantastiskt effektivt uppbyggt och billigt att utnyttja
- Människorna är artiga
- Uppvärmda toalettsitsar - oh yes!
- Skrapor och neon är snyggt
- Fiffiga detaljer som exempelvis spegelvärme för att slippa igenimmat vid dusch
- En mycket säker stad som känns trygg och ärlig
- Bra med informationsskyltar
- Snygga och stylish människor
- Lugna tågresor, ingen pratar i mobiltelefon (man pratar knappt med varandra heller)
- Maten måste ju vara bra och sund, inte så många som är överviktiga

Mindre bra
- Oj så dåliga engelska-kunskaperna är!
- Man får lite för pengarna hotellmässigt, dyrt och smått
- Alla är så snygga och petita att man känner sig ful och stor
- Folkmängden vid rusningstid är sanslös
- Cash is king. Att handla med kort är inte alls utbrett.
- Alla skolflickor i minimala skoluniformskjolar. Brr.

Saker jag inte riktigt greppat än
- Alla med ansikts/munmasker, det ger ett småskumt intryck
- De vuxna ser rätt allvarliga och sammanbitna ut. Jobbar folk jämt? Folk åker ju hem från jobbet hur sent som helst. Har man något liv? Är man lycklig? Allt verkar ganska inrutat och inte alls särskilt casual.
- Äta med pinnar är ju så där lätt

Ut vid 10, in på rummet igen vid 23. Det finns att göra och se i Tokyo, och ändå konstaterade vi ikväll att vi bara sett en bråkdel.

Idag började vi med Harajuku, men eftersom det var vardag och dessutom förmiddag såg vi inga cosplays (utklädingar). Men vi fattade att det var här de handlar sina kläder. Roliga små butiker och lite mer low-key, inga skrapor.

Efter det åkte vi för att sitta med Rod & Viv, pastorsparet i Jesus Lifehouse, och prata församlingsplantering. Mycket trevligt och intressant.

Tanken var ju att vi skulle till elektronikkvarteren, men vi steg av i Ikebukoru istället då vi såg att Bic Camera låg där. Allt inom elektronik fanns där, men det var lite för mycket grejer och för mycket folk för min del. Jag köpte ett linslock. Och dessutom å jobbets vägnar.

Sedan blev det Harajuku igen eftersom mötet med Rod och Viv avbröt oss mitt i. Inte för att vi kom hem med så mycket, men Nicklas fick bättra på sin keps- och mössamling med tre nya famijemedlemmar.

Sedan stadshuset igen för Tokyo by night, och nu är vi tillbaka, rätt möra. Vi har hunnit åka med tre olika företag, köpt två sorters dagskort (efter att vi insåg att det första inte täckte in det vi trodde) och två enresebiljetter var.

Imorgon åker vi härifrån med Shinkansen igen, denna gång mot Kyoto där Svante återigen ska möta upp oss. Där stannar vi en natt för att sedan åka tillbaka till Osaka. 

Jag måste se om  och visa Nicklas Lost in Translation när vi kommer hem. Den är ju till stora delar inspelad här i Shinjuku där vi bor.

Dagens Starbucks: Tall Chai Latte.

Nu ligger jag i sängen på hotellrummet i strumpbyxor och tröja, precis som när man var liten. Fast istället för en flaska med lättfil sörplar jag i mig islatte på tetra.

Idag har vi gjort Tokyo. Prepare.

Först åkte vi upp i Tokyos stadshus sisådär 220 meter upp och till observationsvåningen där för att kika på Tokyo uppifrån. Jag klappade som händerna av glädje, det var nära hotellet, gratis och jag älskar skyskrapor! Mycket bra början.

Sedan struntade vi i tunnelbanan och började gå. Såg att även Shinjuku har en "Love"-staty. Vi tog sikte på Shibuya och gick på vägen dit i solsken längst med skrapor och folkliv, tills vi kom till Yoyogi-parken, där vi inte gick igenom hela men kikade på Mejihelgedomen där.

Efter det fortsatte vi mot Shibuya och kom ned till ännu ett livligt centrum, detta med det klassiska fyrvägs-övergångsstället som sägs vara det mest trafikerade i världen. Nu var ju detta en torsdag mitt på dagen, så riktigt så fullt var det inte, men det var ändå häftigt. Vi knep en parkettplats på det Starbucks som hade glasfönster två våningar upp från korsningen och fikade och kikade.

Efter det lite affärer - Applestore, Tower Records där vi såg att Blindside fanns med, med mera. Men mest gick vi bara runt och kollade in. Det räcker, liksom. Tokyo är så…mycket och så stort. Det är mer än New York tror jag nog att jag måste säga.

Efter det tog vi tunnelbanan tillbaka, somnade på hotellet i 2,5 timmar (eh) för att sedan gå ut igen för att kika ännu mer på neon.

Så ikväll har vi snurrat runt här i Shinjuku där vi bor och konstaterat att Tokyo är som ett tv-spel hela staden. Det blippar och låter och är upplyst nästan överallt. Och det är folk överallt! En torsdag liksom, klockan 23. Tonåringar, kostymmänniskor…

Imorgon ska vi försöka få till ett möte med pastorn här i Jesus Lifehouse, och så funderar vi på att åka till Akihabara (teknikkvarteret) samt Harajuku. Helt omöjligt att hinna allt som man skulle kunna göra, men det är grymt att bara gå runt.

Det är dessutom så skönt att koppla bort jobbet. Jag kikar inte jobbmejlen. Men jag har inte kopplat bort er, Kerstin! Så ta hand om Platsjesus, det är bra att ni kan hålla varandra sällskap.

Dagens Starbucks: Tall Chail Latte.

Idag har det varit fullt upp hela dagen. Först en japansk frukost, det gick lite  bättre den här gången. Misosoppa, fisk, kålsallad, grönt te och lite frukt. Sedan åkte jag och Nicklas för att möta upp Svante och hans team för teammöte - Svante är med i församlingsplanteringsteam som skulle ha sitt veckomöte där grupperingarna i Osaka, Tokyo och Hong-Kong hörs av via Skype.

Efter det lunch med hela det gänget (italiensk pasta, jag måste säga att jag blev lite besviken, men äter man japanskt varje dag kanske man vill ha lite variantion).

Sedan, hörrni. Sedan åkte jag och Nicklas Shinkansen, japanskt snabbtåg. Vi svischade fram i runt 300 km/timmen och kom till Tokyo på dryga 2,5 timmar. Galet häftigt! På vägen kunde vi dessutom se Fuji, berget alltså.  

Väl i Tokyo skulle vi sedan bemästra tunnelbanan med två byten. Vi börjar faktiskt få in snitsen! Tokyos system är myyycket större än Osakas, så det var nog tur att vi först vande oss där, för detta var svårare. Men vi kom rätt. Japan har alla gånger det bästa tågsystemet vi upplevt. Tydligt och prydligt.

En halvtimma hann vi vara på hotellrummet, sedan var det dags att besöka Jesus LifeHouse, församlingen som är den som startar en ny i Osaka (som Svante jobbar med). En modern församling som alternerade allt på japanska och engelska, allt från sång till predikan.

Efter det åkte vi tillbaka till Shinjuko som vi bor i, ett av de områden i Tokyo som är känt för sina skrapor och neonskyltar, för att fota lite.

Efter det tofubiff på restaurang a´la amerikansk diner, och nu är vi tillbaka på hotellrummet, som bevisade att det gick att få ett mindre rum än det vi hade i Osaka. Pytte! Det får plats med en säng och så en finlandsfärja-toalett. Men denna toalett har uppvärmd sits. Jag skulle kunna sitta där hela dagen. 

Idag när vi träffade Svantes Australien-vän kände han igen oss, "Ni har varit på Starbucks i Namba några gånger va?". Osaka kryllar inte av västerlänningar så vi syns tydligen. 

Idag åkte vi til Osaka Castle, parken var lite som Osakas Central Park. Höstlöv, frisk luft, gamla murar. Och så ett slott, men vi nöjde oss med att kika på utsidan.

Efter det släpptes jag och Nicklas fria i Namba och gick och strosade lite i shoppingdistriktet. Lunchen blev på världens snabbaste McDonalds, vi fick beställningen på tio sekunder. Jag åt en halvmysko räkburgare.

Nicklas lider fortfarande av jetlag, så när han ville sova passade jag på att utforska 100-yen-butiken som ligger i samma byggnad som hotellet. Allt (med lite modifikation) kostar 100 yen, dvs. runt 8 kr. Inte alls bara skräp!

Middag med Svante och australien-vän, nudlar med jox. Och efter det en tur i ett pariserhjul som är placerat uppe på ett hustak med schysst utsikt över Osaka by night. Ah, jag gillar skyskrapevyer!

Imorgon åker vi till Tokyo för tre nätter och ska klara oss logistiskt ganska så själva. Jag är nöjd med att ha trumfat den jetlaggade roboten någon gång med att ha hittat rätt, så det ska nog gå bra. Tunnelbanesystemet är fullt begripligt, här i Osaka iallafall.

Lördagens sovplats har ordnat sig - Svante tar oss till Kyoto och bor med oss hos hans (fd) värdfamilj/extrafamilj. Sweet! 

Dagens Starbucks: Tall Chai Latte, Tall Caffe Latte.

Toaletterna i Japan har man ju hört talas om. Vår hotelltoalett har två slags bidéfunktioner, och fördomsfri och modig som jag är har jag provat dem. De var inte alls så tokiga.

Och så idag på Starbucks: Revelation. Uppvärmd toasits. Som en försmak av himlen.

Ok, nu har jag kommit till en stad som är mer modemedveten är Stockholm. Det tog ett tag. Det kanske inte är det där tillrättalagda och slicka (enbart, iallafall) men klädmedvetenheten är hög, och det märks. Jag har sett så många coola. Inte alltid snyggt, men klart coolt.

Jag vaknade inte 04 utan 06 men det blev å andra sidan inget av att sova in det förra dygnets förlorade sömn. Dessutom passade mitt undermedvetna på att under natten uppleva och bearbeta det mesta kändes det som - jag upplevde bilkörning, kyrkan-grejer och att bli ifrågasatt på jobbet. Bland annat.

Frukosten var väl inget att jubla över. Jag hade sett fram emot en asiatisk frukost typ nudelsoppa, men det som var asiatiskt var mest konstigt okänt och det som var västerländskt var mest vitt och sockrigt.

Nu har jag dessutom bokat (dyrt) hotell för de sista tre nätterna, men lördagen är fortfarande omöjlig. Hm.

Det gjorde så ont att vakna efter de där knappa två timmarna av sömn. Jag vet inte om jag någon gång varit så trött, jag somnade medan jag satt på sängkanten och sade åt Nicklas att inte somna. Men efter att ha kommit ut till Namba, (ett av?) Osakas centrum och där fått resans första Starbucksmugg (tall caffe latte) blev vi lite piggare. Jag ska nog kunna komma hem med minst ett par Converse här ifrån med.

Vädret är varmt här! Tidigare idag var det runt 15 grader och vi gick utan jacka. Stadsvyn är som man har tänkt sig, neonskyltar och tecknade figurer överallt.

Middagen blev Yakuniku "fast på riktigt", som Svante sa. Mil ifrån det som kallas Yakinuki på luchrestaurangen på Essingen. Här fick man eget kött att steka, tillsammans med sås, grönsaker och ris. Jag tog en grönsakssoppa med ris i, och än så länge har Japan bara motsvarat mina kulinariska förväntningar. Det är det där med smakerna som går ihop så bra.

Imorgon ska vi ut till Osaka Castle. Vi får väl se när vi vaknar - här är klockan snart 22 men hemma bara snart 14. Vi har ju upplevt detta med att vakna jetlaggad vid 04 förut.

Och så har jag hittat ett öppet nätverka att tjuva på vid fönstret. Även det som det brukar vara.

Jag får skylla på det ohemuligt hektiska tempo som har varit mitt liv de senaste veckorna, men vi insåg i vilket fall på flyget att jag inte riktigt gjort som jag brukar. Jag hade inte bara missat att i tid hitta hotell för de sista fyra nätterna, vi hade inte heller kollat upp hur man skulle ta sig från flygplatsen till hotellet.

Men med pendeltåg och tunnelbana hittade vi tillslut Best Western Joytel Osaka, ett litet hål i väggen i utkanten av Osaka. Litet men rent.

Enligt Svante som vi är här och hälsar på bor vi till Osaka i motsvarighet som Älvsjö är till Stockholm.

Vi har just kommit tillbaka från en Osaka-specialitet till lunch - stekbord där man lagar sin egen mat och så en slags märklig omelett-pannkaka som man steker därpå. Helt omöjligt att beskriva men mycket gott!

Vi har nu varit uppe i drygt ett dygn då det inte gick så bra att sova på flygresan. Vi har gett oss tillåtelse att sova i två timmar, sedan ska vi ut med Svante men denna gång till lite mer centrala delar. Ni märker ju själva vilken nivå min hjärnaktivitet är på för tillfället. Men vi är här nu!

Jag brukar ju ha bra koll på det praktiska, men den här gången blev det kanske lite för mycket. Och vips står vi utan boende de sista fyra nätterna i Osaka. Men det ska väl lösa sig på något sätt det med.

Nu är det dags att börja resan. Ses på andra sidan, eller något. Plastjesusbloggen följer med så klart!

De mornar då jag vaknar utan att någon klocka ringer måste jag processera vad det är jag vaknar till. Som en katt fast mentalt sträcker jag på mig för att känna efter. Är jag ledig eller jobbar jag? Ska det hända något ansträngande idag? Har jag något roligt att se fram emot? Har jag alla mina relationer synkade som jag vill ha dem? Hur mår jag?

Det tar helt enkelt en stund för mig att koppla an till verkligheten.

Idag vaknade jag till insikterna att jag är ledig, och inte bara idag utan för en tid framöver. Att det är bröllop idag och att det är därför som jag har nyfärgat hår och nymålade naglar. Att jag inte har hostat så att jag vaknade i natt. Att vi imorgon flyger till Japan, och att jag därför har en hel del att göra. Som till exempel att skriva skoluppgiften jag inte kunnat med under sjukdagarna.  

Idag kan jag också känna att jo, det gick ganska bra till slut, även om det inte är färdigt. Arbetet med hemsidan som tagit upp min tid och gett mig så mycket ångest de senaste 20 månaderna (nej, det har inte varit en vanlig process, men det tänker jag inte ta upp här). Välkommen att ge feedback.

Det har varit hektiska dagar. Jag har mer eller mindre fortsatt vara sjuk, men samtidigt varit tvungen att jobba. Release av sajt igår och idag när jag antar att kroppen och huvudet tycker att det är dags att få koppla av så kom hostan och halsontet litegranna tillbaka, men inte med fullt så stor kraft.

Kattpojken har kommit tillbaka och ligger här framför skärmen och tar upp plats. Imorgon är det bröllop och sedan åker vi till Japan. Mitt liv uttrycks just nu i korta stycken. Jag har varit uppe sedan 05.20 (hostan) och jobbat till 19.30. Det tar väl ut sin rätt.

Om någon ser Spader så kan ni väl be honom komma hem nu. Han brukar bli lite stött när vi åker bort, men jag vill gärna att kommer hem nu. Vi har inte setts sedan i lördags.

Bilderna är från när han var liten, men han är ju fortfarande svart. Och söt.

Fram för enklare sätt att umgås och dela vardagen! Idag hade vi Lucas och Maria över på ett stycke ugnspannkaka. Efteråt delade vi på medhavt glöggte. Mycket trevligt, opretentiöst och givade. Mer sådant!

(Och jag hade meddelat innan att jag var sjuk, så de kom hit på egen risk.)

Jag och Nicklas sitter på tåget hem från Malmö. Det har varit en hostig och förkyld helg, jag har inte alls varit pigg utan har återigen fått gått på tabletter för att orka. Snopet naturligtvis, till exempel så var det mest spännande som hände under själva hotellvistelsen att jag fick gå upp mitt i natten och ta mer hostmedicin, och att jag då passade på att twittra om hostan… 

Men det var naturligtvis intressat att träffa Magnus & Gunilla och deras medarbetare och prata församlingsplantering.

Ok, här kommer ett till inlägg om att vara sjuk. Sluta läs nu om du mot all förmodan inte skulle vara intresserad.

Det har fungerat ganska bra att jobba hemma trots sjuktillståndet. Men inatt slog förkylningen tillbaka, big time. Jag hamnade i någon slags kombinerad feber- och smärtyrsel vilket bara stegrade, så till slut fick jag gny fram åt Nicklas att hämta mer tabletter. Jag hade så ont i halsen att jag nästan grät, och klockan var då 01.30. Och 05.00 skulle jag upp för att åka till Lund och hålla kurs.

Till slut somnade jag, och till slut var jag i Lund efter att ha kunnat sova lite på tåget. Men att prata i fyra, fem timmar med min hals.. Go figure.

Jag har nu landat på hotellet i Malmö - jag och Nicklas skulle ha lite pleasure-time och träffa United-gänget var det tänkt - men just nu är ena ögat var-klibbigt och jag är sjukt off. Kanske inte så konstigt, men ändå så ruskigt trist.

Klockan 20 är det tänkt att vi ska ut och äta middag med folk här. Just nu ligger jag under täcket. Två koffein-bamyl är på väg ut i blodet. Och nej, jag vet att det här inte är hållbart. Men ändå.

Jag och Kerstin har längtansfullt pratat om detta med att bli lagomt sjuk, så där så att man kan ligga hemma i sängen och se på tv men ändå vara för sjuk för att kunna gå till jobbet.

Så går jag och blir sjuk på det sättet - hals och feber ungefär. Men under den tiden då jag absolut inte kan vara sjuk, det går bara inte. Vilket gör att jag får lov att äta alla tabletter som går, sitta hemma och jobba framför datorn och nu vara på väg till Lund för en kurs. Jag brukar inte ens jobba så här mycket när jag är frisk, eh.

Det är alltså inte så värst duktig-flicka över mina statusuppdateringar, de som handlar om hur mycket jag jobbar trots att jag är sjuk. Jag är i själva verket ganska bitter eftersom jag bara brukar bli sjuk en gång om året, och så slösar jag det tillfället på en tid som denna.

Att hjärnan inte är så alert visade sig igår, när jag skulle försöka läsa Nicklas skolarbete (det som jag själv fått skjuta upp). Jag kunde inte fästa blicken någonstans. Det jag orkar sträcker sig till att klicka med musen, något i mitt jobb  ganska återkommande.

På Vassa Eggen läste jag det här inlägget om hur Obama framkallade New York Times att för femte gången i historien använda sig av en 96-punkt stor rubrik. Ganska häftigt och en tydlig markering kring storheten (heh) i det hela.  

Jag fick hem gratisprov på bindor/trosskydd i veckan. Sådana varor brukar ju alltid försöka skryta med att vara bäst på alla omöjliga sätt, så pass att alla ska glömma att deras produkter har något som helst med mens (äckligt och ohygieniskt, typ) att göra. Men den senaste produkten tog nog priset. Libresse har börjat stoppa in vitaminer i sina bindor/troskydd. 

Skulle de försöka få in något den vägen skulle det väl vara bättre med inbyggda värktabletter. Eller kanske choklad, det brukar ju alla få cravings efter.

Lite samma lika som strumpbyxor behandlade med Aloe Vera känns det. Fast nä, det kändes faktiskt vettigare.

Naturligtvis så är varje dödsolycka en tragedi. Jag vill bara säga det först.

Jag kunde inte riktigt släppa det där med Banverket och deras säkerhetsfilm. Så här står det på deras hemsida:

Störst är olycksrisken vid plankorsningar, det vill säga korsningar där järnvägen korsas av vägar. Respektera ljud- och ljussignaler och våra stoppskyltar. Ett tåg har svårt att hinna stanna för dig. Chansa inte!

Enligt Banverkets statistik så dog tre personer vid plankorsningar 2006.

Nu kan man kanske inte säga att vårt filmpar håller till vid en plankorsning. I statistiken kan man läsa att 16 personer dött vid "andra tillfällen" (självmord borträknande) under 2006, så den kvinnliga huvudpersonen kvalar väl in under "övriga".  

Nu snurrar det i mitt huvud över alla andra situationer som kräver liv i ungefär samma åtgång, och varför man inte gör varningsfilmer för de situationerna. Det finns mycket man borde varna människan för.

Banverkets “säkerhetsfilm” som går på tv just nu är så konstig. Först så hånglar paret, sedan kommer ett tåg i typ 300 km/h och smackar bort kvinnan just när de ska skiljas åt.

Men det uppstår ju bara en massa frågetecken. Av filmen att döma är de typ mitt ute i skogen. Varför är de där? Vart skulle hon när de skiljdes åt, mitt i bushen liksom? Är det verkligen så vanligt att man dör mitt ute på banvallen? Om man är runt 40 år gammal?

Nä, det är inte precis så att jag tänker att hey, nu ska jag akta mig för att hångla i närheten av tågspår mitt ute i skogen.

I natt var det feber som gällde. Nicklas väckte mig vid 02 med sina hostningar så han sov på soffan resten av natten. Inte på mitt initiativ dock.  

Jag vaknade imorse med värk ungefär överallt och stannade därför hemma, men har sedan ätit värktabletter, både med och utan koffein, druckit te, ful-berocca (bättre lycka denna gång, eh) och knaprat Enchinagard och har därför kunnat jobba som vanligt (fast hemma).

Let’s call it a tie.

Mitt i stressen finns det vila i att få klarhet i vad som går att åtgärda och vad man bara får lov att lämna åt sidan. Så länge man kan säga att man har gjort vad man har kunnat gör det inte lika mycket om man sedan måste göra halt.

Idag har jag fått flera sådana klargöranden, och även om alla inte var de svar jag helst hade önskat, kommer jag ganska långt bara på att faktiskt få svar. Jag blir som mest stressad av att inte veta, av att känna att allt bara far omkring. Struktur och acceptans kommer jag längre med.

Jag vet inte riktigt vad jag tänker om detta med Halal-tv. Spontant kan jag tycka att det är ett ganska så intressant grepp. Men vad är grejen med att Carl Hamilton blev så toksur på detta med den uteblivna handskakningen?

Jag kan förstå att man kan bli lite ställd, och jag skulle verkligen förstå om det var en medveten markering i stil med "jag vill inte alls hälsa på dig". Men om man väljer just att hälsa, men på ett annat sätt, hur kan man då bli så fruktansvärt kränkt och arg? Och mena att man inte kan vara riktig svensk utan att skaka hand.

Jag blir så förvånad när jag hör hans resonemang, även om jag är skeptisk till smygupptagningar. Konstigt nog så är ljudklippet som jag lyssnade på för en kvart sedan bortplockat, men kanske att det går att hitta här någonstans.

På ena sidan: Enchinagard, envishet, deadline med ruskraft som ett ånglok, hägrande semester.

På andra sidan: Värkande hals, blöt näsa, öm kropp, deadline med ruskraft som ett ånglok, en förkylningsnedlusad äktenskaplig bädd (och make).

Jag tänker inte vika mig.

Jag smådissade ju Håkans senaste för några månader sedan. Jag tycker fortfarande inte att albumet är i klass som de första tre albumen, men tjena vad det tog sig efter konserten. Och när jag idag kom hem efter jobbet med Håkan i öronen men hörde Per Gessle spelas hemma var jag tvungen att stänga av Gessle. Det skar sig liksom, det är en sådan milsvid skillnad mellan dem.

Idag skulle lilla bror och lilla svägerskan officiellt flytta in som grannar till oss, och jag skulle jobba i Örebro. Enligt rykten så blev flytten en baluns a’ la Familia-kalas ("Alla var här!" som Nicklas sa), mycket folk och mat i massor, men jag och lilla syster hade trevligt på vårt håll i Örebro, med fika efter att kursen var klar.

Nu bor vi så nära varandra att det är tekopps-avstånd. Alltså att man kan ta tekoppen med sig mellan husen.

Gårdagens nätverkande går jag fortfarande igång på. Förstår ni vilka fantastiska kvinnor jag har i min närmsta krets? Så kloka och roliga. Kvinnor som jag inte visste att jag hade så nära mig när jag som nykläckt 20-åring kände mig så ensam som kristen feminist.

ÅsaD och Steph har berört detta med frågan om vad som är bra med att vara kvinna egentligen. ÅsaD valde att vända på frågan, och det känns ju sunt. Vad det innebär att vara just jag är väl det som räknas mest.

Ska jag dra till med något både vidare och snävare så tjingar jag för att a: som kvinna är jag Guds avbild och b: systerskapet med andra kvinnor.

Ett sidorspår: Gud moder. Smaka på de orden. Plötsligt fick Gud ett kön, eller hur? Gud fader däremot ses som neutralt. Normativt tänkande kanske, någon?