plastjesus & jag

Åsa pikar mig för att inte kunna vara i Unite-mode och blogga samtidigt. Hrfm, jag ser då inga bloggposter rasa in från henne. Men nåja. Hon är ju min boss kan man säga, så då får jag väl lov att blogga lite.  

Jag har roligt (!) och fullt upp med att serva närmare fyrahundra tonåringar. Jag sitter i receptionen där lilla svägerskan är huvudansvarig (Åsa själv är typ ansvarig för lilla svägerskan och därför huvud-huvudansvarig för mig), fixar registreringar, byter boende på folk (på pin tji vore skoj att skriva), och det är det absolut roligaste året i år. Vi är hyfsat vana vid receptionsarbetet, jag känner mig bekvämare och eftersom alla andra ansvarsområden också är rätt vana nu flyter det mesta. Jag är dessutom mer tjenis med en hel del av Nicklas kollegor från runt om i landet.

Dagens insikt: Projektorerna har legat nere, så hela scenshowen har fått bäras av det fantastiska ljusarbete som Linus Pansell står för. Ett sjukt snyggt datorstyrt ljusnät som täcker hela scenen som back-drop tillsammans med "vanliga" lampor gör det så fantastiskt snyggt. Men idag när projektorerna gick igång och man kunde köra de tänka multimedia-produktionerna klickade det till ännu mer i mig. Jag är en sucker på den totala kommunikationsbilden, där ljud, ljus och bild får kommunicera ihop. Rakt in i magen går det, så bra var det. Så funkar jag. Jag älskar kommunikation som hamnar rätt.   

Idag öppnar UNITE portarna för tredje året i rad. Jag ska inte hålla i någon workshop i år vilket känns både trist och klokt med tanke på hur jag har mått under hösten. Jag ska istället sitta i receptionen som vanligt - jag har försökt att förklara för lilla svägerskan som är receptionsansvarig att det är typ det sämsta man kan sätta mig på eftersom det innebär kontakt med okända människor och dessutom tonåringar, men hon hävdar fortfarande att jag med min närvaro lugnar ned henne. Så ok, deal.

Och kanske är det där med hur dålig jag är med nya människor blabla inte lika hållbart längre med tanke på att jag ju faktiskt kör utbildningar fler gånger per termin. Ibland ska man väl utvecklas.  

Hela UNITE-sjabraket ser verkligen till att Nicklas får sluta sin tjänst som ungdomspastor med ett enda stort baluns och brak (han är ju självaste generalen). Det blir så markant på något vis att vi ska vidare in i något annat. Det är häftigt och läskigt. Mer bevakning kring det projektet kommer att komma, men troligtvis i en annan kanal än denna.

Och så har Anton gjort sin sedvanliga avsluts-lista över året.

Man ska inte jinxa saker, men just nu rusar tränings-endorfinerna i kroppen efter ett första - mjukt och försiktigt, maskiner och lääätta vikter men ändå första -  träningspass på gymmet på länge som faktiskt kändes riktigt bra.

Just nu är det pepp och tankar om att jag kanske börjar komma tillbaka (BÅDE jogging och gym denna vecka), men man ska inte ta ut något i förväg, hjärnan kan fortfarande säga nej och stopp. Men jag hoppas på ja och kör på.  

Modern, stora syster, lilla syster, lilla svägerskan och jag var ikväll och såg på "Australia". Nog för att jag brukar föredra Hugh Jackman som Wolverine, men ändå, det var ju Hugh och det var Baz Luhrmann som regissör (killen bakom Moulin Rouge, Stricly Ballroom med flera) så hur fel kunde det gå?

Filmen börjar som en slags övertypisk gammeldags matinéfilm där Nicole Kidman spelar den snobbiga och handfallna 30-talskvinnan, medan Hugh Jackman är en skitig manly-man med hårda nävar. Suddiga blickar utbyts snabbt dem emellan så klart, och Jackman löddrar in sin håriga överkropp så det står härliga till medan jag generat skruvar mig i stolen. Men Luhrmann kan ju komma undan med överdrifter och flörtar. Om de bara tar slut någon gång, om de bara någon gång får lite syrlighet och ironi.

Men så fortsätter det enligt formulär 1A. Jackman är hunken och Kidman är den spröda kvinnan som till slut inser att lite skit under naglarna är ju bara bra. Här skulle man kunna göra en genusanalys så det sjunger om det, inte bara kring det ärkeklassiska könsrollerna utan även kring detta med den värdesatta pojkflickan. Men jag ska inte den här gången.

Och ibland räcker det ju med att göra en hyllning till en genre. Som "Snakes On A Plane". "Australia" är en fin-fin matinéreplika, men kunde man inte lagt till en liten knorr. När det bara blir så där stereotypt med Jackman i vit smoking blablabla, moderskänslor som poppar upp hos den stackars barnlösa kvinnan, då ledsnar jag till slut på själva innehållet och tittar mest på själva hantverket. För filmen är gedigen, snygg och skådespelarinsatserna är rätt stabila de med. De har bara inte ett särskilt raffinerat manus att leka med.

Vilket känns mycket synd - det skulle ha varit trevligt att ha blivit lite mer bortsvept.   

Jag gjorde Modettes stiltest, för det är ju genom den sortens test man får reda på vem man är - egentligen. Fast den där bilden man skulle få klistra in i sin blogg funkade inte för mig. Men man bloggade ju inte så mycket på 50-talet:

Grattis - du skulle passa perfekt på 50-talet!
För dig är stil inte bara en fråga om kläder, utan berör hela livet. Du är inte bara snyggt klädd i välsydda plagg av bästa kvalitet, utan också en fena på inredning, matlagning och festfixande – och det är vi andra lite lätt gröna av avund för.  Det är dig man frågar för att få veta vilket det bästa röda läppstiftet är, hur man bakar perfekta cupcakes och vilka drinkingredienser som alltid bör finnas hemma. Visst, skulle man släpa ut dig på hike i skogen kanske du inte riktigt skulle komma till din rätt – men ärligt talat, vem behöver leka skogsmulle när det vankas perfekta martinis hemma hos dig?

Här kan man göra testet.

Det borde vara (och är kanske) så banalt, så amerikanskt och så jolmigt, men i det här fallet köpet jag det. Jag är så förtjust i Åter till Cold Mountain.

Sa jag att Jack White har en liten roll? Om "Never far away" väl hade spelats i filmen och inte bara funnits på soundtracket hade den säkert kammat hem en Oscar.

Nu på Tv4 nära dig, kl. 22.15.

Idag har jag handlat mat och laddat upp med råris, bönor, matvete och kålrötter och annat som jag känt mig sugen på efter överdoseringen av Aladdin. Hösten har inte varit storslagen vad gäller matlådor eller matvanor överhuvudtaget, men nu ska jag se om jag har byggt upp tillräckligt med motivation för att faktiskt orka vända det hela. Jag är rätt less på att inte orka.

Jag är inget stor-fan av Wes Anderson, men kvalitén på hans filmer är ju svår att opponera sig emot. The Darjeeling Limited var småcharmig och snygg, och fick mig om inte annat att längta tillbaka till Indien och inte minst sugen på att åka tåg.

Julaftonsfirandet igår var så trevligt. Det var familj och mat, paket och spel. Och inte för att man ska vara sådan, men mina klappar knäcker de flesta. Allt jag fick var roligt och fint, mycket var rött, men två stod ut ännu lite mer, inte minst utseendemässigt.

Kolla in världens snyggaste regnkappa till exempel som lilla syster och lilla bror stod för:

Eller den röda resväskan jag fick av Nicklas:

Det är inte en dålig present, att göra regnigt väder till något roligt. Resor behöver ju egentligen inte göras roligare, men nu kan jag onekligen resa lite snyggare.

Det är så ljuvligt att sova ut på mornarna. Ostyckad kvälls- och morgontid är mina favoriter.

Idag blev det visst stora shoppingdagen. Vi kom i och för sig ut sent, men hem kom vi inte förrän vid 21. Galet. Ändå kändes det inte alls så stressigt och jobbigt som man kunde ha trott.

Idag hämtade jag ut beställda julklappar till mig själv! Nämligen:

Åh, jag vill så gärna, gärna hitta suget igen för att träna! Jag känner mig inte som mig själv utan min träning. Och jag vet mig att jag blir inspirerad av att läsa om just träning. Så nu är jag riktigt peppad för att bli peppad, eh.

Jag gick först på titel och omslag (just omslag och titel betyder så väldigt mycket när jag ska välja böcker på måfå), men jag såg sedan även att författaren var afrikanska, vilket känns extra roligt inför semestern.

Och så till sist. Jag kommer väl se maffian bakom varje hörn, på samma sätt som jag efter "Snabba cash" såg (hm, ser) pengatvättar i varenda till synes olönsam butik eller restaurang.

Medan jag satt i bilen på väg till kyrkan ringde jobbet en två tre fyra gånger och meddelade att flaggskeppskampanjsajten inte fungerade. Den som fungerade så fint igårkväll men såklart inte samtidigt som vi hade prime time i media. Suck.

Så då var det bara att sätta sig framför en dator i kyrkan. Jag såg direkt vad felet var och meddelade till IT-Göran som snabbt kunde fixa, men även om det nu är åtgärdat törs jag inte lämna datorn. Jag som hade tänkt att få lyssna på Nicklas. Och felet var inte ens någons fel, utan bara en teknisk hang-up som kom extremt opassande.  

Det är skönt att i princip bara behöva vilken dator som helst med internetuppkoppling för att kunna jobba, men ibland är det även ganska så stressande.

Det slår sällan fel. Jag blir trött och utschasad, jag får ledigt, och blir lika förvånad varje gång över att jag, trots att jag är ledig, är trött. Som att allt skulle släppa bara av själva faktumet att man har ledigt.

Samma sak hände mig då jag var sjukskriven för några år sedan. Efter att ha mått dåligt ett tag och till slut kraschat in i en sjukskrivning, fick jag ångest över att jag inte mådde bra direkt när sjukskrivningen väl var ett faktum.

Man ska tillåta sig själv att vara trött om man är det. Det borde väl inte vara så svårt att förstå åtminstone i teorin.

Nä, jag har nog inte tänkt en enda intressant tanke idag. Möjligtvis de om Sydafrikaresan, men annars börjar hjärnan gå in i jul-läge. Det är klart, matas man med ljus av alla slag, julmusik, socker och saffran så är det väl som att trycka på en hjärnstandby-knapp.

Ikväll hade vi ett julmust-blindtest med lilla bror, Lina, Peter och Karin. Julmust (Apotekarnes), Fulmust (SodaStream Must) och Apotekarnes Light. Jag kan stolt meddela att jag vann med alla rätt.

Jag tror också att jag vann i den mer inofficiella tävlingen hetsätning av pepparkakor. Nu har jag ont i magen.

Med några raska klick markerar jag kategorierna i min bloggläsare (alltså, där jag samlar mina bloggar som jag följer) så att alla olästa inlägg markeras som lästa. Klick! Plötsligt är jag inne i matchen igen. Inga 1500 olästa poster här inte. Klick! Ni kan inte ha skrivit något SÅ viktigt.

Så klickar jag bort några gruskorn från axlarna, åtminstone. Och idag är det fredag. Bara en sådan sak.

Man kanske inte får skriva sådant när man har haft både en och två semestrar nyligen och en tredje inväntar, men jag är väldigt trött, från insidan och ut. Jag tittar med matta ögon på hur min bloggläsare fylls av inlägg, jag orkar inte öppna Jaiku, jag kurar på mitt arbetsrum och går bara därifrån för att fylla på te och mat, ryser över varje telefonsamtal och varje "Jo, Lydia…" och jag får lite smått ont i magen över det där med julklappar, trots att jag i vanliga fall tycker mycket om att fixa.

Därför går det lite trögare här på bloggen. Känna igen signalerna, ta det försiktigt yadayada, men vad gör man om man känner igen signalerna men inte känner att man kan göra så mycket åt dem?

 Nar systrarna och mamman ar i Riga skrattar man mycket. Kanske at lite faniga saker (pipparkuken, jamen pepparkakor heter ju sa). Jag har kopt en rod ullsjal och sa snoar det sa man far lite julstamning. Alldeleles, alldeles underbart.

Det hände sig vid den tiden då Pontus Lundell var Servicechef på IOGT-NTO att restaurangen i IOGT-NTO-huset äntligen avskaffades och ersattes av Mat på jobbet. Joy to the World!

Surrealistisk konversation på väg tillbaka från lunchen på jobbet:

"Jag har försökt att få tag i Tomten ett tag, men har bara kastats runt mellan nissarna. Men igår fick jag äntligen prata med Tomten själv."

Det är intressant att höra att det fortfarande finns predikanter som predikar över att "advent, ja det betyder ju väntan. Vi väntar på Jesus!". När det inte alls betyder väntan, utan ankomst.

Det är en ganska så väsentlig skillnad.

Fast kanske ännu märkligare att man inte riktigt kollat upp vad det är man ska tala om. Det här kan man ju till och med läsa om på Wikipedia.  

Nicklas predikade så klart inte över väntan i söndags. Han talade om ankomsten och blandade in Djurgården, ishockeyorglar (there is a place for orglar) och annat. Jag är stolt över maken, han är duktig.

Trots att jag inte riktigt är tillfreds med hur snabbt allt snurrar runt omkring mig, kan jag fortfarande hitta det ofantliga i Jesus och i att få ha en relation med Gud. Det är stort och inte alls greppbart. Men det är lite av poängen.

Så, jag skulle till Jönköping och hålla kurs. Sista för terminen och gott så. Den förlöpte helt ok.

Så jag hoppar på tåget hem som först ska ta mig till Nässjö. Jag står vid rätt spår och så där fem minuter innan tåget ska gå (ett första lokaltåg) så kommer samma lokaltåg som tog mig från Nässjö till Jönköping in. Så jag hoppar på.

För att sedan vid biljettkontrollen få höra att jag är på fel tåg, mot fel håll. Jomen tjena. Vi pratar tågresa under kvällstid, det finns inte ett överflöd på tågavgångar då. Ouch.

Men tågpersonalen ringer och kollar, jag får åka till Skövde, vänta där i dryga timman, sedan hoppa på tåg mot Stockholm som istället för Flemingsberg tar mig till Södertälje.

Så utan platsreservation kliver jag på, hittar ett ensamt säte som visar sig vara någons som hellre satt i ett flersäte. Så hittills har min plats varit kirrad, återstår att se om jag får sitta kvar resten av resan. Hittills har jag haft ganska så tur i oturen.

Kommer att komma hem vid 00, upp och hoppa för heldags-personaldag imorgon. Nu sitter jag med Kerstins julsångslista från Spotify i öronen och är ändå anska så glad, för det kunde ha varit mycket värre.