plastjesus & jag

Anton, 28 år: "Nu är jag faktiskt vuxen!"

Ett påstående som kanske förtogs lite av att jag, på Antons bestörta uppmaning, under middagen fick övergå till äta med kniv och gaffel istället för pinnar för att han inte skulle behöva vara själv med att äta med bestick och skämmas för det. Men ok, jag hade sagt innan att jag kunde sympati-gaffla.

Här höll jag på med ett inlägg med länkar och allt om hur teknikens utveckling blir så praktisk och greppbar när jag via Twitter-taggar och Bambuser kan följa Gräv 09, som et exempel. Tillställningen där min svåger Juan Flores är nominerad som jag tidigare nämnde.

Men så hängde sig datorn. Och eftersom jag inte riktigt vill behöva ta ställning i ett digitalt inbördeskring väljer jag att ligga lågt och inte återge det hela.

Jag har hört om kändisar som får action-figurer stöpta efter sig, men jag har aldrig hört talas om någon icke-kändis som får en penna skapad efter sig. Men här kommer den:

Det här är jag i en liten plastpåse. Luggen är på plats, svart-och-rött såklart och så hamsterkinderna.

Observera dock att det är mitt ena öra som ligger på botten av påsen på den första bilden. Ajdå.  

Uppdaterat: Jag var visst lite dålig på att markera vilka feeds det är jag jämför. Det är alltså de längst ned som har en svart ram runt sig.

Via svenska Hillsong-bloggen läser jag om fascinationen över Twitter, och hur fiffigt det är att man kan få ta del av klokheter där. Speciellt av sina pastorer.

Jag har här en liten jämförelse av (markerade) inlägg som kanske talar för sig själv. Det är mil mellan mig och Brian Houston (pastor i Hillsong Australien) på mer än sisådär tre, fyra sätt, och som vanligt kan man klicka på bilderna för större versioner:

Jag har åtminstone Plastjesus med mig var jag än twittrar.

Via Deeped klickar jag mig vidare till Fattigbloggen, som handlar om att journalisten Jessica Ritzén ska leva på socialbidrag i en månad. Jag påminns om hur det var att leva på bidragdelen från CSN och lite helgjobb kombinerat med de småpengar Nicklas fick från lumpen, det var väldigt skralt (jag tror att vi tillsammans hade runt 5-6000 kronor i månaden att leva på) men hey - det var självalt. Vi hade kunnat plussa upp med lån från CSN, och framförallt så hade vi ett skyddsnät som stavades familj, föräldrar som kunde skjuta till ett åkkort eller några rikskuponger.

Vilken milsvid skillnad mot att hela tiden leva med det där hängades över en, som 379 000 människor i Sverige gör.

Det är lite skämsigt att påminnas om hur bra man har det och som Jessica skriver, att det faktiskt för många handlar om att inte kunna avvara en 50-lapp.

På onsdag ska jag säga något om kyrka och ansvar. Jag tror att människor måste börja ta mer ansvar för varandra, på många olika nivåer och områden.

Jag läser idag i tidningen Dagen att Chatrine Carlsson föreslås bli ny föreståndare för Pingstkyrkan i Jönköping, Sveriges tredje största pingstförsamling. Jag har ingen som helst koll på Chatrine, men tycker att det är mycket roligt att det kommer in fler kvinnor på föreståndarrollerna. Det är dessutom ett viktigt symbolvärde i att det är just i en av de största (och mest tongivande) pingstförsamlingarna i Sverige.

Sedan ser jag att man i Pingstkyrkan Jönköping i sin logotyp har ett inbakat kors i sitt J. Vilket får mig att återigen citera detta: 

"Everyone knows that if you have the letter "t" in your church name/logo, it better be spelled out in the shape of a cross. I know through Christ we are free from the law, but the "t law" is still in effect. If you refuse to adhere to that, a team of Christian graphic designers come to your church and confiscate your copy of Photoshop and Illustrator and take all your fonts except for Comic Sans."

Hämtat från bloggen "Stuff Christians like".

Nu var det ju i och för sig i ett J, men ändå. Jag antar att man ville vara på den säkra sidan, allt för att slippa Comic Sans.

Jag vet inte hur det är för er, men i min föreställningsvärld så var 30-, 40- och 50-talet mest i svartvitt. Det är ju så jag har sett det på bild. Därför var det väldigt häftigt att se de här fotografierna i färg från USA.

(Och om man funderar på om de verkligen är äkta så kan man kika på länken här.)

Det är väl ganska givet att jag inte kan hålla mig borta från sånt här:

Plastjesus goes superhjälte. Whoppa! Och jag vet - gult? -men det gick ju inte att välja svarta byxor.

Jag upptäckte just att det fel jag tidigare blev meddelad om att mitt frånvaromeddelande på jobbmejlen hade, och som jag trodde att jag hade fixat, inte var fixat. Man var visst tvungen att ändra aviseringen både för interna och externa mejl.

Vilket betyder att folk utanför jobbet lever i tron att jag ska vara sjukskriven en månad till, och inte alls vara tillbaka på jobbet på måndag. Kanske jag kan se det som en välkommen-tillbaka-present till mig, från mig! Mejl- och telefonfri i en månad till. Den tid det kommer ta att gå igenom mina gamla mejl och de uppgifter jag försummat, ungefär.

Jag var så trött i höstas. Matt av mycket, stressad av all information. Så jag kapade kanalerna till det som hade börjat kännas som en belastning. Roligt har det inte börjat kännas förrän nu igen, det här med alla kommunikationsflöden man kan hålla reda på.

Så nu tassar jag tillbaka, skruvar upp inflödet igen, fast bara lite försiktigt. Det är ju så tråkigt när det man tycker är roligt bara känns jobbigt, och att hamna i den sitsen igen vill jag helst undvika.

Att gå till sjukhus för kontroller är ju aldrig roligt, men idag träffade jag en doktor som visst hur jag skulle tas. "Du uttrycker dig så bra, vad arbetar du med?"

Det blev en win-win-sitaution, jag pös över berömmet och doktorn var nöjd över att iakttagelsen träffat så rätt. Och naturligtvis kändes hela undersöknings-situationen mycket bättre efter detta. Dessutom var resultatet bra det med.   

Det är konstigt att det ibland, för vissa, läs mig, kan vara så svårt att inse att en sjukskrivning är just en sjukskrivning och inte en semester. Och då menar jag inte ur någon slags försäkringsbluff-synpunkt, utan bara det att acceptera att man är sjukskriven av en orsak och att man kanske inte då ska förvänta sig att vara fullt lika produktiv. Ok för att stänga av jobbet, men så har man allt det där andra. Som att man nu borde ha tid, lust och ork för att läsa. Filosofera. Baka. Strukturera. Planera.

När man egentligen är hemma för att något inte är som det ska vara.

Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör en bra film bra. The Wrestler som jag såg igår är en lågmäld film utan ett överflöd av repliker. Kameran följer "The Ram" (Mickey Rourke) ofta lite bakifrån, lite som en skakig dokumentär. Och när filmen inte kan kallas dialogdriven blir det istället subtila detaljer - Rourkes tunga, anstängda andning, hans grimascher då han ska linda armar och ben inför en tävling, den trötta blicken i spegeln - som som slår igenom.

Porträttet som Rourke gör av "The Ram", wrestlingstjärnan som hade sin storhetstid på 80-talet, är finstämt och känns väldigt sårbart. Visst finns det vissa formulär 1A-drag i storyn, men inte så att det stör. Wrestlingtemat till trots (och kanske Mickey Rourke till trots?) så framställs tack och lov inte huvudpersonen som en överdrivet manly man-stereotyp, utan här visas tacksamt en lite mer nyanserad bild av manlighet upp, speciellt i relationen till strippan (Marisa Tomei) som han försöker få till en relation med.

The Wrestler kanske inte är en film som sätter djupgående spår, men det är en klart sevärd film, ett gott hantverk som lämnar lite av en vemodig känsla efter sig.

Galet snabb leverans av Duvan Bok & Kontor (en shop i Piteå jag fick fram via googling) - beställning kl 14 igår, leverans idag. Schyst service! Speciellt med tanke på att jag är väldigt sugen på den här boken. "Kom som du är - inga perfekta människor är tillåtna" av John Burke. En bok som handlar om hur kyrkan kan ta sig ur sitt träsk av inåtvändhet och fördomar.

Kapitelrubrikerna är lovande - "Kampen för de framväxande generationerna", "Kampen med tillit", "Kampen med tolerans", "Kampen med sanning", "Kampen med trasighet", "Kampen med ensamhet" och "Att kämpa framåt".

Oj vad jag längtar efter en gemenskap där människor verkligen kan känna att de får komma som de är. Jag tror inte att alla kan trivas i precis alla sammanhang, mycket handlar om stil, tycke och smak, och säkert är det många som inte alls kommer att trivas i vår kyrka (vi pratar trots allt om Bibeln, Jesus och hela köret), men jag vill verkligen satsa på att man ska känna att man får vara där och ta del - om man vill.

Synd bara att boken är så risigt typograferad.

Här kommer ännu ett exempel på fascinerande matreklam som har ursprunget i ett annat europeiskt land. Möt reklamkampanjen för den cypriotiska potatisen:

 
Vi får en tecknad potatis med swosh-effekt, en bunt europeiska flaggor samt informatio om “Europeisk, hälsosam kost”. Vilket jag tror ska kopplas ihop med texten “Potatisen i Europa”. En helsideannons i lokaltidningen.

Men det här förstår jag inte riktigt. Heter föreningen “Nevrokopiou”?

Men det slutar inte där. Mot slutet av tidningen kommer som en tredjedelsside-annons en intervju med K. Karatzias om den cypriotiska potatisen. Vi får bland annat veta att man under året hanterat 78 961 ton potatis.

Och på den motstående sidan visar det sig att John Bauer-gymnaiset är sponsrade av europeanpotatoes.  

Vilka är målgruppen? Vad vill man egentligen? Svensk potatis tillhör väl också “Europeisk, hälsosam kost”? Så många frågor, så få svar.  

Då: 1992 och 1993 var det bara att knata in på Svala & Söderlund, inga köer eller något sådant, 2001 stod jag och lilla bror utanför Globen och köade och fick höra att biljetterna rasslade undan medan vi stod för att köpa, 2005 fick Nicklas agera svartabörshaj och 2006 satt jag framför datorn och skrek till mig biljetter från andra sidan klotet.

Nu: Registrerade mig som betalade fanclub-medlem, fick en presale-kod, loggade in och kunde enkelt köpa de biljetter jag ville ha (biljetterna släpps på fredag egentligen). Lätt värt de 500 kronor som medlemsskapet kostade! I sommar blir det alltså en roadtrip till GBG för att kika på Bono igen.

Här har en webbutvecklare helt fått frispel. Tar kanske en minut att kolla på och är ganska roligt! Tipset kommer från Eponies blogg.

Så idag är det internationella kvinnodagen. Tanken som ligger bakom är inte riktigt ett “grattis till att du är kvinna” utan handlar om att man har velat belysa kvinnors rättigheter och brist på dessa runt om i världen, och att vi fortfarande har ganska långt kvar till en jämställd värld. Vilket kanske kan förklara något för de som fortfarande tror att det är lustigt att komma med ett “jamen varför finns det ingen mansdag?”. Kanske för att alla andra dagar generellt är mansdagar runt om i världen?

Bara i Sverige som ändå alla vill ta upp som ett positivt exempel har vi svårt att få till löneklyftorna mellan kvinnor och män. På många områden går jämställdheten bakåt i Sverige. Vi har en sexualisering av det offentliga rummet som främst drabbar kvinnor - men samtidigt så är det viktigt att påpeka att alla slag mot kvinnors jämställdhet med män också slår mot männen, mot sönerna, mot möjligheten att växa upp i balans.

Och så ska vi inte tala om de vita fläckar som kyrkan står för. Först på 90-talet tog man mer eller mindre officiellt ställning för att kvinnor inom Pingströrelsen kunde vara äldste (”andliga ledare” i en församling). I många ny-karismatiska församlingar har man för all del kvinnliga ledare, men samtidigt så går man i många fall tillbaka till en mer konservativ syn på genus/manligt & kvinnligt. Min erfarenhet är att kunskapen om genus och jämställdhet i kyrkan är skrämmande låg.

Jag rekommenderar återigen en läsning av Per-Axel Sverker för de som är intresserade. Och så kunde jag ju rekommenderat läsning av min gamla d-uppsats i ämnet men den ligger ännu inte ute i rymden någonstans och flaxar.

Jag och Nicklas satt just och tittade på Popcirkus där vi såg en skäggig man vid namn Josh Tillman spela. Nicklas frågade om jag hört honom tidigare, jag svarade nej men att jag tyckte att han lät lite som Fleet Foxes, som jag för övigt tycker är ett fantastiskt band.

Och så visade det sig så klart att han är trummis och sångare just i FF. Inte så konstigt alltså.

Fleet Foxes - He Doesn’t Know Why from Grandchildren on Vimeo.

Tur för mig att jag inte har några tider att passa. Igår gick jag och lade mig vid resonabla 01, men fick efter en halvtimma ge upp. 04.30 var jag iallafall tillräckligt trött för att kunna somna.

Något av det jag ägnade timmarna åt var att sträckkolla på The Big Bang Theory, en sitcom om ett gäng nördar till fysiker med diverse sociala problem. Ja, det är schablonartat, men ändå så roligt. Jag gillar nördar. Dessutom så är en av huvudpersonerna skrämmande lik Bono.  

"Kolla vilket roligt spel! Man är en liten groda med slips som slänger sig runt. Eller så är det en krokodil, där tungan sticker ut."

-Hjalmar, 27,5 år

Det har bloggats en del om att Pingströrelsens representanter är dåliga på att kommunicera digitalt. Bloggen som inte är en blogg och så vidare. Allt stämmer naturligtvis, det känns inte särskilt modernt.

Men här togs det två steg i en intressant riktning: Rymdhunden kommenterar att Annica Björk ska gästblogga från Evangelistveckan. Nå, så mycket till blogg är det tekniskt sett fortfarande inte (inga RSS-flöden och ingen möjlighet att kommentera), men ändå. Då lämnar Fredrik Hulth en småsyrlig kommentar om att Annica inte verkar ha förstått den nya tekniken.

Då kliver Annica själv in på banan och kommenterar tillbaka till Fredrik att han gärna får lära henne. Touché! Vi får väl se om det blir någon fortsättning.

Här kommer trosrörelsens med ett i mina ögon mycket fräscht initiativ så här i självförverkligandets och "ingen ska säga åt mig vad jag ska göra"-tider som också sprider sig även inom kyrkorna: de tar officiellt ställning för ett personligt helnyktert liv.

Frågor som jag funderar mycket på. Hur kan man applicera tankar om nykterhet i en församling, hur mycket kan man göra "officiellt"? Nu är ju detta trosrörelsens pastorer som skrivit under, jag tror/vet inte om det betyder att alla församlingsmedlemmar "måste" följa samma linje. Troligtvis inte.

I min förra (tekniskt sett nuvarande) församling hade (har?) vi inskriviet i stadgarna att man som medlem inte fick bruka alkohol, tobak eller andra droger. Något som inte kändes så hållbart i längden även om jag personligen kan förstå motiven. Det är väl ingen hemlighet precis att jag är nykterist både på fritiden och i profession. Men kan och bör man kräva detta? Borde man inte i så fall på samma sätt kunna kräva att alla ska sopsortera, leva jämställt eller åtminstone bara äta kött en gång i veckan?

Kanske är trosrörelsens linje den enda som går, att ledarna går före? 

Jag tar gärna emot synpunkter!

Men så det här med namnet. Trosrörelsen, trospastorer. Tänk på oss med mindre förfinad humor, hörrni.

Äh, jag vet inte. Hur ska man kommentera en sådan webbreklam som denna? Jag tror att jag låter den tala för sig själv.

Ibland pratas det om kärlekens olika språk. Well, mitt sur-språk mot Nicklas är att envist inte möta hans blick och så spetsa det med en isande kall tystnad. That oughta do it, ungefär. Och så här kunde det tidigare hålla på i dagar tills det kulminerade i ett tårfyllt gräl.

Tack och lov för utveckling. Nu för tiden har jag kortat ned tystnaden och isen till kanske en timma eller så, för att sedan brista ut i ett "Jag är faktiskt arg på dig för…". Så får jag säga vad jag känner, Nicklas förklarar sin syn på saken, och så hug and make up. Ljusår från tidigare års kamp och slit. 

Vi är fortfarande galet olika, men det är schyst och tryggt att veta att man i grund och botten är ett team.

"Guds rike handlar inte om att kunna argumentera utan om att dela med sig."

Så tror och tycker jag också. Jag har inget intresse av att med argument övertyga andra om det ena eller det andra av det som många tror ska vara synonymt med kristen tro. Vad du och jag tror om Darwin eller whatever är långt ifrån det viktigaste. Men jag delar gärna vad jag har upplevt och varför jag inte vill eller kan vara utan det, och jag tar gärna in vad andra har för tankar och erfarenheter. 

Sagt av min fina pappa.

Min svåger Juan Flores, journalist på Dagens Nyheter, är tillsammans med Knut Kainz Rognerud nominerad till Guldspaden för deras artikelserie "Miljardfiaskot för vägtullar" (Artikel 1, artikel 2, artikel 3). Roligt!

Det här tycker jag ser lite märkligt ut. Varför lägger man en stor bild på en sorgsen pojke i samma ruta som sin egen kontaktinfo? Rent bildkompositionsmässigt kopplar man ju att det är en bild föreställande Anna herself.

Hade det varit en manlig kommunikatör (eller bild på en ledsen liten flicka) hade det blivit ännu roligare.