The Wrestler
Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör en bra film bra. The Wrestler som jag såg igår är en lågmäld film utan ett överflöd av repliker. Kameran följer "The Ram" (Mickey Rourke) ofta lite bakifrån, lite som en skakig dokumentär. Och när filmen inte kan kallas dialogdriven blir det istället subtila detaljer - Rourkes tunga, anstängda andning, hans grimascher då han ska linda armar och ben inför en tävling, den trötta blicken i spegeln - som som slår igenom.
Porträttet som Rourke gör av "The Ram", wrestlingstjärnan som hade sin storhetstid på 80-talet, är finstämt och känns väldigt sårbart. Visst finns det vissa formulär 1A-drag i storyn, men inte så att det stör. Wrestlingtemat till trots (och kanske Mickey Rourke till trots?) så framställs tack och lov inte huvudpersonen som en överdrivet manly man-stereotyp, utan här visas tacksamt en lite mer nyanserad bild av manlighet upp, speciellt i relationen till strippan (Marisa Tomei) som han försöker få till en relation med.
The Wrestler kanske inte är en film som sätter djupgående spår, men det är en klart sevärd film, ett gott hantverk som lämnar lite av en vemodig känsla efter sig.
Me like alot!
Comment by Carina — 16 Mar, 2009 @ 16:38
Nej alltså den kommentaren skulle vara till burken och inget annat. Jag har ingen faibless för superbotoxade skådisar i snorgröna tights, vill bara klargöra det, även om jag tyckte att filmen var helt ok. :)
Comment by Carina — 16 Mar, 2009 @ 16:39
Kom igen nurå Carina, det där var säkert en freudiansk felskrivning! I ditt undermedvetna vill du åt sönderblonderat hår och ryssfemma-muskler!
Comment by Lydia — 16 Mar, 2009 @ 18:55