plastjesus & jag

Om man ska generalisera och hänge sig åt lite populärpsykologi så kan man säga att jag har en introvert personlighet. Jag hamnar knappast längst bort på skalan, men exempel på drag hos introverta är att man inte har ett så stort behov av att umgås med andra, att man hellre knyter an med en liten grupp av människor, att man ser kollektiva lära-känna-övningar exempelvis på en arbetsplats som något av en bestraffning. Check, check och very much check!

Så här: Jag laddar ur mina batterier genom att umgås, och det hjälper inte att aktiviterna är trevliga och tillsammans med trevliga människor. Det går till en viss gräns, sedan tar jag stopp. Och vid ett stopp blir jag i princip likgiltig för vad som händer runt om mig, då vll jag bara hem för att få vara ensam. Därför försöker jag så klart att undvika att hamna på stopp genom att helt enkelt inte boka upp mig för mycket.

Jag har inga problem med att vara så här. Det är förvisso mer socialt accepterat att vara extrovert - man ska tala mycket på skollektionerna annars får man sämre betyg; man ska vilja ha gemensamma fikaraster på jobbet, annars är man snobbig; man ska vilja åka sist från en fest, annars är man en partypooper - men nu har jag insett att ansvaret i att lära upp andra hur man som människa kan fungera inte ligger enbart på mig.

Däremot så vill jag gärna att mina vänner ska veta hur jag fungerar, så att de varken tror att det handlar om dem, men inte heller att det handlar om något hos mig som går att tala tillrätta. Nu har jag lärt mig att jag vid behov kan säga nej tack och inte låta någon tjata ned mig till ett mot-bättre-vetskap-ja. Jag köper inte (längre) att mitt sätt att vara skulle vara sämre. 

Man kan tycka att det då är ironiskt att jag gått och gift mig med en av de mest extroverta personer som jag känner. Nicklas blir som en liten Duracellkanin bland folk. Men eftersom jag inte alls är lika introvert som kaninen är extrovert funkar det bra. Nu för tiden. Men om man lyssnar noga under en riktigt tyst kväll kan man fortfarande höra ljuden från våra tidgare kollisioner.

Det är ju viktigt det här med kommunikation, även via webben. Att synas och att få folk att vilja komma tillbaka. Så för kyrkan-to-be funderar jag på att rakt av rippa det här introt. Med ljud och allt! BAM! Så kan folk inte annat än låta bli att bli överväldigade. Come on, somebody!

Idag träffades jag och Jullan över den största koppen soyalatte som jag skådat. Den var god och räckte länge, även om den inte hjälpte mot den heshet som tillslut infann sig. Ljudvolymen på Wayne’s är inte nådig en måndagskväll.

Julia är en sådan där smart person. Hon är engagerad, småettrig och nöjer sig inte med att bara titta på och hålla med. Det är tveksamt om jag skulle våga ord-battla mot henne på riktigt, hon skulle lätt vinna eftersom jag är rätt så risig på argumentationskonsten.

Nåväl. Vi kom in på något som vi ganska ofta får höra, att vissa människor skulle ha lättare än andra att tro, att man som har en religiös gen. Och så tittade vi på varandra. Och visste precis hur vi skulle vara om vi inte redan hade en tro.

Vi skulle vara så där skeptiska. Ofta lite cyniska. Arga över allt dumt som sagts och gjorts i kristendomens namn. Himla med ögonen över alla klämkäcka klyschor. Rysa över dubbelmoral och kärlekslöshet. Läsa ur Bibeln och inte förstå något värst. Fundera över hur man kan tro på en Gud som inte syns - varför inte tomten, ungefär. 

För det är ju så jag är, och så jag funderar idag. Att tro på Gud är inget som generellt underlättar mitt liv. Det vore många gånger enklare utan Gud. Det är inget sockervadd att linda in livet i. Det är så mycket jag inte förstår, inte fattar varför det inte är funtat annorlunda, så mycket jag skulle vilja att Gud bara kunde förklara här och nu, direkt.

Men så är det det där andra. Att jag har upplevt något som inte tar bort alla de där funderingarna, men som på något sätt överskuggar dem, något som är viktigare. Någon som är viktigare och som med råge uppväger allt det där andra. Besvärligt, men sant. 

Idag körde jag lite microblogg under gudstjänsttid. Och det blev dessutom publicerat i Dagen. Busted! Men jag har aldrig sett någon dyka ned i en dopbassäng tidigare, och något så ovanligt borde världen få ta del av omedelbart resonerade jag.

Efter gudstjänstbesöket som ingick i kyrkan-to-be:s kyrkhoppande åkte vi hem hit för att äta mat tillsammans. Som vi gör nästan varje söndag. Det finns något speciellt i det där, att äta mat ihop. Och inte bara finmat, finsällan, utan ofta. Som en familj.

Nicklas var i Göteborg idag och predikade. Och saknade sin familj. Jag fick sms om att han saknade oss, och när vi sedan chattade ville han veta allt om hur dagen fortlöpt, hur många vi hade varit, vad som sagts. Den där liknelsen om att en församlingsplantering är som ett barn kändes inte så långt ifrån verkligheten. Något man har alldeles nära hjärtat.  

I helgen har jag och Nicklas sett dokumentärserien "Klass 9A". Och nu undrar jag: ska man kunna allt det som niorna kan? Jag har en magisterexamen och poäng utöver det från universitetskurser, men jag undrar om inte en 15-åring skulle spöa mig i en hel del, som matematik till exempel. Eller kemi. Eller biologi. Eller geografi. Eh.

Eller kanske skulle det räcka med en 10-åring, som USA:s "Are You Smarter than a 5th grader".

Nåja. Det man lär sig i huvudsak är väl förmågan att överhuvudtaget ta in kunskap och analysera den, lära sig att tänka kritiskt och resonerande. Det är iallafall det vuxna svaret. Det lite mindre vuxna svaret är att det nog är ganska mycket som man egentligen inte behöver lära sig. Man kan ju alltid googla.

Eller som Michael i The Office säger: "Wikipedia is the best thing ever. Anyone in the world can write anything they want about any subject. So you know you are getting the best possible information."  

Jag fascineras och skräms av den kultur som så lätt snurrar upp sig själv i elaka och/eller omdömeslösa kommentarer och skriverier på bloggar och i kommentarer. Jag är själv väldigt skonad här, men har sett hur infernaliskt snabbt något litet kan blossa upp till något infekterat. Och har det väl dragit igång är det sedan som att många tycker att man själv då fått frikort till att flippa ut.

Och det händer överallt! Jag har sett det i de mest osannolika diskussioner. Som i de om blommor. Eller om missfall. Eller om en teveserie. En kristen ledarkonferens. Ett humoprogram på teve. Överallt poppar de fram, dessa osannolikt obetänkta och ofta elaka kommentarer, eller ett hätskt gräl signaturer emellan. Och jag undrar varför människor inte bara kan lägga av, sluta gömma sig, vara snälla. Man borde generellt vara så mycket snällare här i världen, mig själv inkluderad.

Och dessutom måste det få vara ok att ångra sig, säga förlåt och pudla utan att få rop om inkonsekvens kastade i ansiktet. Annars hamnar vi i den skitiga loopen att vi aldrig får ha fel, inte ens om att ha fel.

Mymlan har skrivit ett riktigt bra inlägg i frågorna kring detta som jag tycker att alla borde läsa.    

Påsken ska ju ha sin dos av lidande. Tyvärr tar min kropp det lite för bokstavligt - jag har blivit förkyld. Ont-i-kroppen-bomull-i-huvudet-förkyld. Även förra årets långfredag var jag förkylningsdäckad.

Och när jag ändå är i gnäll-läge och kan skylla på det i efterhand: Kan ingen reboota min kropp. Jag vet inte när jag kände mig så sunkig och åt fel håll senast. Jag känner inte riktigt igen det jag lever i och ser.

Men nu nog om det. Sådana tankar ska man inte släppa fritt hur som helst. Det ska nog bli bra, men om det sedan är huvudet eller omständigheterna som vänder sig till rätta först är en annan femma.  

Nicklas tycker att min outfit är som finn fem fel idag. I beg to differ! Fårtofflor går väl med vad som, och mönstrade polyester-klänningar kan väl aldrig gå ur modet? Och så lite hud på det, om än blek?

Men ok då. Jag har känt mig finare.

Ok, det här klippet kan jag tyvärr inte bädda in här i bloggen eftersom det är en interaktiv musikvideo, men det är värt att följa länken!

Flash mob är ju tufft, men som allt annat är det ju lätt att känna sig lite blasé när man bläddrar runt på YouTube eller liknande. Som deltagare är det säkert en annan sak, men som med allt annat - ju fler häftiga saker man får ta del av, ju kräsnare blir man.

Men med den småkrassa inledningen - här är ett sevärt klipp! De är ju så många! Här handlar det ju inte bara om att stå still precis. Imponerande!

Idag när jag kom hem stod det tretton röda rosor i en vas på köksbordet. Jag kan alla gånger hålla koll på bröllopsdagen, men med förlovningsdagen är det lite värre. När man gift sig trumfar ju dessutom bröllopsdagen förlovningsdagen, anser jag.

Men ändå, jag klassificerar in det under rubriken Mycket rart. Även om Nicklas förtog rarheten lite genom att han, när jag pussade honom som tack, la in ett "Det ska bli roligt att se vad jag ska få…" rakt in i magtrakten på mig. Ouch.

Så, för tretton år sedan var mitt tonårsjag och en ung Nicklas på Kastellholmen och trädde på ynkligt tunna och billiga guldringar (två för en!) på varandras fingrar. Sedan sprang vi runt vid de där statyerna utanför Moderna Muséet innan vi åkte hem för att ringa och berätta för mammorna och papporna att de skulle få ett bröllop att co-betala året efter. 

Idag var det nästintill heldag med kyrkan-to-be, vi samlades mellan 12-17. För första gången firade vi nattvard hemma i vårt vardagsrum, en stark och fin proklamation om att vi är ett tillsammans.

Men efter det var jag trött. Jag behöver verkligen min ensamtid. Så när Nicklas åkte till Eskilstuna för att spela ishockey satte jag mig i Chandler-fåtöljen och kollade på Twilight (jag struntar i att köra lite taskiga vampyr-nattvard-skämt här). Snacka om tonårskärlek i kubik! Jag blev sjutton-år-nostalgisk. Och eftersom jag är svag för high school och vampyrer funkade det för mig, även om det stundtals var lite pinsamma dialoger.

Och om man bortser från att filmens bad guys var pinsamma till sista sucken. Jag menar, hästsvans, kisande ögon och huvudet på sned, som tillsammans med ett framskjutande hakparti skulle få oss att se Brad Pitt ur Höstlegender framför oss? Och till råge på allt: bar underÖVERkropp under skinnjacka? Har vi inte kommit längre?

Imorse ägde alltså det famösa planeringsmötet mellan Hr & Fr Mörling rum. Det låter kanske corny, men både jag och Nicklas fungerar bäst om vi får planera ordentligt och känna att vi har koll på vad som egentligen händer. Har man inte det kan man ju inte heller se till att det blir lite mer som man vill. Så därför: Hotellfrukost med medhavd dator och tre timmar senare i en då helt öde matsal hade vi a: planerat morgondagen samt de närmsta tre månaderna med aktiviteter kring kyrkan-to-be, och b: insett att under de tre närmsta månaderna är de flesta av våra helger redan inbokade. Och eftersom man mest är trött på fredagskvällarna (vi är ju trots allt över 30) och Nicklas spelar bandy vissa dagar ger det oss… tisdagar att göra annat tillsammans på. Vilket jag hoppas ska bli till att träffa vänner, befintliga och to-be. Jag har t.ex. varit pinsamt trist med våra trevliga grannar - stressad och ospontan - vilket lett till att vi mest brevlåde-pratat i typ fem år. Sådant går väl inte för sig. Fast det är klart, så värst spontan vet väl alla som känner mig att jag knappast kommer att bli för det. —- Jomen! Och igårkväll rensade vi ett av våra förråd. Lägg ihop det med att planera sina liv på en lördagsförmiddag och att jag nu måste plugga - darn vilken partypingla jag är! Nicklas är ju åtminstone på företagsfest med sina fellow-färdtjänstförare, hrm.

Oj, det här är så snyggt..

Flickermood 2.0 from Sebastian Lange on Vimeo.

Nu när jag och Nicklas för första gången är kollegor:ish kräver det naturligtvis att vi har planeringsmöten. Är man kollegor har man sådana. Imorgon ska vi därför ta ett frukostmöte - mat och möte är en bra kombo. Eftersom vi är förort blir det något oglassiga (men prisvärda, frukostmässigt) Prince Philip i Skärholmen.

Vi ska bestämma och bestämma och bestämma så mycket vi bara kan, typ om sånt som…namn?  

Prince Philip är hotellet där vi för övrigt firade vår första bröllopsdag, vi tog pengarna som skulle gå till mat och satsade på en hotellnatt istället. Det räckte även till en godispåse från Statoil.

I gymnasiet hängde jag mest med Anna. Sedan kom en massa liv emellan och vi träffades väldigt sporadiskt - senast vi sågs tror jag var för 3,5 år sedan.

Men så hörs vi igen för att vi båda tycker att det är dags, och båda säger samma sak: att det är fascinerande att det finns vänner där det kan gå 3,5 år utan att det känns som att det har gått så lång tid sedan man sågs eller pratades vid. Galet.

På tisdag ska vi ses igen! Mycket roligt.