plastjesus & jag

Och så det där med mamma-dagen. Döp om den till dagen för alla dubbelarbetande hjältar som tjänar så mycket mindre än de borde.

Min mamma och jag, jag vet inte hur lika vi är. Är vi? Min mamma är stark, fysiskt faktiskt, men även psykist. Hon har en styrka som har växt upp underifrån, inifrån. Hon har ett milt och tryggt sätt utåt, mot de som möter henne utan att känna henne, men har samtidigt integritet. Min mamma är inget rivjärn men har lärt sig att definiera vem hon är och vad hon vill. Hon umgås mer än hon diskuterar. Jag vet inte alltid vad hon tycker i olika sakfrågor, men jag vet vad hon tycker om mig. Min mamma är varm men det är mycket krydda i henne. Min mamma är van att ta i men tycker inte om att köra bil. Min mamma har sex barn men ändå smalare höfter än jag, men är trots barnen ingen överdrivet barnkär bullmamma. Min mamma är familjekär. Min mamma är långt ifrån tant och blir faktiskt bara vackrare med åren.

Min humor har jag fått av min mamma. Vi skrattar åt samma saker, och mamma bjuder på att man får skratta åt henne. När jag tänker på mamma är det alltid att hon skrattar.

Min mamma har en vardagstro, en självklar Gud som inte är tillkrånglad. Min mamma ber, när hon diskar, när hon är ute och går. Min mamma behandlar sina barn som vuxna och barn på en och samma gång. Min mamma älskar sin familj och döljer det inte det minsta, och jag älskar henne så mycket som man bara kan och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Är det alltså Pingst nu i helgen, eller vad? Det är inget som jag har koll på, och det är inget som jag skäms över att jag inte har. Vad då ‘kristna helger’. Ska det vara för hela livet så ska det väl vara för hela livet. Själva grejen med speciella helger för att åminnas det ena eller det andra, jag vet inte. Jag tror ju att det ska vara både större men samtidigt vardagligare än så.

Eller?

Nämen nu känner jag att jag måste förtydliga det där som jag skrev i förra inlägget om att trivas i skog. Jag menar inte att vara i skog, gå i skog som i stövlar-på-skog. Jag menar att förorten, om man jämför med staden, ligger mitt ute i skogen, omringad av skog. Tullinge är rätt mycket skog. Det är fint. Men det går asfalt igenom eller åtminstone runt det mesta, så man slipper beblanda sig med den på riktigt.

Man kan titta på den och andas in av den. Det räcker bra det. För mig.

Jag spenderade några terminer på Södertörns högskola, jag tror att det var tre. Jag fick hålla till i baracker och höghus, ingen Moas båge här inte. Idag är skolan ett riktigt snyggt bygge i glas och betong, och jag är lite lagomt avis på de som är studenter nu.

Tjugofyrakyrkan är och kommer att vara en förortskyrka. Vi trivs i betongen och i skogen, ungefär. Så på söndag tänkte vi chilla vid högskolan, för det finns faktiskt en dedikerad gräsmatta där. Kolla själv:

Bilden står Hanna333 för via Wikipedia.

Man tar bara pendeltåget till Flemingsberg så ligger betongen och gräset precis där. Lätt, jättelätt. Kom och spana in ett grymt ställe, och så oss. Tre:ish. Häng:ish.

Det ligger förändring i luften. Det är människor som går vidare, byter jobb, får fast jobb, blir av med jobb, det är födslar och så har min lugg växt ut.

Ungefär de perspektiven känns det som. Andras förändringar är tacksamma att se och studera, de egna är lite ömtåligare att komma nära inpå. Svårt att få tillräckligt med distans kanske.

Jag vill leva i ständig förändring. Det finns saker som jag vill ska ligga som grund i mitt liv, men även där skadar det inte att mina perspektiv förändras. Låta saker utvecklas och fördjupas.

Jag försöker verkligen våga göra saker på sätt jag inte har gjort dem förut. Tänka lite annorlunda. Inte om allt och inte alltid, men små grejer åtminstone, som små kursändrare.

Där ingår att lära sig av andra tänker jag. Som av min yngsta bror som när jag fyllde år skickade ett så fint sms där han rakt upp och ned skrev att han älskade mig. Vi är för all del väldigt nära och familjiga i vår familj, men det där med att säga hur man känner. Lite svårare. Men när han väl hade öppnat den dörren var det ju bara att kliva in. 

Nåväl. Ikväll är det dags att knyta ihop slutuppsatsen. Sedan är återigen ett års studier över. Till hösten blir det dock nya studier, denna gång teologi på Teologiska Högskola Stockholm hade jag tänkt. Tillsammans med Rymdhunden! 

Mysteriet med växten som inte var Kirskål är nu löst, inte av mamman men av Plantagens överste-trädgårdsmästare: Det är en mynta! Och så lyxigt att ha en sådan i överflöd i sin rabatt, sade överste-trädgårdsmästaren.

Kanske det. Kan jag göra något med den?

Ett ryggskott. Vad är väl det. Speciellt om man verkar må bra, om man kan åka till Plantagen och handla och så där.

Men ett ryggskott gör en hel ledig långhelg rätt grå. Det är värk som maxdosen av tabletter inte riktigt rår på. Det är som att vara gammal - problem att ta sig upp, ta sig ned, få på byxor, strumpor, gå på toaletten, duscha. Stå och gå är det enda jag klarar av med bravur, därav Plantagen-besöket. Bilresan hem var mindre rolig. Allt som inte är i stående läge går mer eller mindre som skräp.

Och det där med duschandet gör att jag ser ut därefter.

Imorgon är vi bjudna på bröllop. Jag funderar seriöst på om det kommer att fungera mer än själva vigseln. Som det är nu känns det inte aktuellt. 

Grått.

Mackan har utmanat mig, och jag svarar lydigt.

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Jag har inte så bra och tydliga minnen från då jag var liten. Jag har överlag ett rätt kasst minne, jag läste väldigt mycket som liten men har aldrig kunnat behålla och minnas läsupplevser särskilt väl. Men Michael Endes Den oändliga historien var den ultimata fantasy-öppnaren för mig, Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit öppnade för mig tioåring upp detta med tjocka och "vuxna" böcker, och Bibeln präglade mig väldigt mycket från att jag var kanske tio och uppåt.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Tonårsgänget i Serietidningen trumfar precis allt. Jag knyckte dem från storebrors rum och de bara fastnade. Mumintrollen, de svartvita albumen. "Jag"-serien i Disney-utgivningen ("Jag, Farbror Joakim" osv. Old School.).

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
På senare tid..det var ett tag sedan. Men Hohaj av Elisabet Rynell var en sådan gripa-tag-upplevelse.

4. Musik eller inte när du läser?
Oftast inte.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Beror på vilken sida av mig man känner ytligt.. en del kanske förvånas över min fantasynördiga sida och att jag gillar Arthur C Clarke och Robert Jordans Wheel of Time. Andra kanske förvånas över att jag gillar Moberg, Lidman, Salje, Moa & Harry Martinsson..

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Åh, Tonårsgänget.. Men då behöves mer än en film. Mer en serie.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
"Vita tänder" av Zadie Smith. Den ska man gilla som 30-årig kulturish.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Äsch, jag tycker inte om att interagera med okända människor på det sättet. Men jag skulle gärna sitta och lyssna på föredrag av Richard Foster, Philip Yancey, Nina Björk, Moa Martinsson för att nämna några.

Och sedan skickar jag ut utmaningen ut i cyberrymden för de som önskar svara.

Om någon nu skulle ha missat det: det är roligt att skratta. Ikväll hade Tjugofyrakyrkan-to-be ännu en onsdagskväll av prat, men eftersom det är röd dag imorgon kunde vi fortsätta in i casual-mode. Det blev Pictionary och mitt lag vann nästan. Jag hörde buttert muttrande av folk som härledde mitt lags winning streak till vårt bloggande (det var jag, Sandra och så en rymdhund). Tja, varför inte? Kommunikation som kommunkation.

På söndag ska vi med vänner hänga i Rålambshovsparken om det är väder för det. Kom runt 13.30-ish! Alla är välkomna, vi ska ägna oss åt den ädla konsten att chilla. Kom och spana in bästa gänget som jag skryter så mycket om. Och ät en bulle eller så med oss.  

Man kan aldrig få för många superhjältar i ett kök. Den här fick jag av Nicklas i födelsedagspresent, och varje gång jag ska göra en smörgås vakar superhjälten över mig. Det känns bra. Man vill ju inte ha dåliga mackor.

Kolla vad jag har hittat! Light-Converse i skinn. Nätta och fina. Snart i en brevlåda nära mig tack vare La Redoute och att jag inte handlat där på länge, dvs. en halva-priset-lapp.   

Jag vurmar lite för Wolverine. Notera: Inte för Hugh Jackman, utan för just Wolverine. Jag menar, de där klorna i adamantium. Sådana skulle jag också vilja ha. Jag gillar outsider-hjältar, arga hjältar.

Så jag och storasyster var naturligtvis tvungen att se Järven på bio, och trotsa tonåringarna och prasslarna med en matinéföreställning. Döm om min förvåning när de var ett mycket bättre sällskap än pensionärerna som jag såg Slumdog Millionaire med.

Vad jag hade förväntat mig av filmen var Wolverine, lite mer Wolverine, Wolverine som tar sönder saker med sina klor och så Wolverines polisonger. Och detta levererades, speciellt i de första 2/3 av filmen. En helt ok bakgrund till den Wolverine man har sett i X-men-filmerna vävdes fram, och jag gillade både bror-temat och mutantgänget. Det kan aldrig bli för mycket mutanter, om du frågar mig. Alltså: helt ok story med helt ok action, och Hugh Jackman bär upp Wolverine på ett föredömligt bra sätt. Han verkar inte se rollen som "bara" en Marvelroll utan lägger tyngd och karaktär i rollen.

Att filmen sedan på slutet spårar ut en del, rafsas ihop till att bli lite mer light, kan jag därför köpa. Det är naturligtvis inte bra eller önskvärt, men filmen höll i mina ögon förvånansvärt länge ändå. För att vara just en spinoff på en enskild karaktär kändes den hyfsat matig.  

Visst måste väl det här vara Kirskål? Luktar dock väldigt likt citronmeliss. Det har bara kommit så väldigt mycket på en liten yta så snabbt.

Klicka på bilderna för större. Ludde, hjälp nu din kära mor att för första gången svara i en blogg! :)

Förr i tiden var jag verkligen en orolig själ. Nu har ålder och resor runt jorden lättat det där trycket lite, men det finns fortfarande alldeles för många saker här i världen som kan gå fel, gå sönder, det finns tåg och flyg att missa och vägar jag inte hittar på.

Så det är alltid med en liten dos oro i kroppen som jag närmar mig en utbildning via jobbet, en sådan som jag själv ska hålla alltså. Och denna gång finns det ännu lite mer som kan gå snett då det visst blev så att det var jag som skulle stå för att fixa allt det praktiska - lokal, fika, nycklar. Och dessutom i Göteborg.

Men jag tror att jag har förberett mig så bra jag bara kan. Om inte allt för lång tid rullar mitt tåg in på Göteborgs central, och sedan ska jag ta en taxi till Chalmers och möta upp mina kursdeltagare. Låt oss hoppas att de får vad de önskar.

En sak slår dock aldrig fel - den enorma känslan av tillfredsställelse när jag efter en utbildning sitter på tåget hem. Och idag kommer den att vara dubbel, minst.

Igår var det dags för Tjugofyrakyrkan att träffas igen och planera framtiden. Jepp, nu heter vi så! Och vi har en blogg där det än så länge bara är Nicklas som skriver. Men jag tänker inte lämna Plastjesus, jag får se om det kommer kännas vettigt att yngla av sig inlägg där i framtiden också.

Och om någon undrar om namnet - vi vill vara kyrka dygnet runt. En vardagskyrka. En kyrka som är en naturlig del av våra liv, inte en lokal eller något som är begränsat till söndagar. Vi tror på att dela livet med varandra. Vissa delar av att dela livet kommer utspela sig under gudstjänstformer-ish, men hur många procent av livet blir det? Inte så många, ska vi se till.

Dagen efter dagen till ära bjöds jag på tårta, och naturligtvis inte vilken tårta som helst, utan en svart och röd. Svart av smälta Käck (Numera Kick, men Käck i våra hjärtan) som topping, och så dekorerad med röda hjärtan. Lite svår att skära (Käcken som stelnat var seg och hård) men god!

Jag och Nicklas har under ett antal veckor talat om värderingar och vision, nu var det dags för teamet att börja presentera hur de har tolkat det vi sagt och tillsammans pratat om. Igår var det Maria, Christine och Hjalmar som fick hålla låda. De var grymma och jag kände mig -IGEN- så stolt över att få tillhöra detta team. För att inte tala om hur roligt det är att hänga med dessa galna människor.

Det måste vara något med yrkesmajoritets-kombinationen - dataspelsutvecklare (2 st) och förskolelärare (4 st - två tjejer och två killar, vi kör genusmedvetenhet rakt av :)) som ger en lagomt extrem blandning tillsammans med resten av oss.  

På Uniteds konferens kunde man välja lunchseminarier. Jag och Nicklas valde de som riktade sig till församlingsledare.

Det var ganska mycket folk där, hyfsat jämn könsfördelning, och det började med en presentationsrunda. Kanske 80% av de som var där var där som par, och av alla där var det två kvinnor som ställde sig upp och öppnade munnen. Två. I övrigt var det alltså en man/mannen i det eventuella paret som presenterade dem båda. I en del av fallen ställde sig inte ens kvinnan upp tillsammans med mannen.

En av de två kvinnorna som öppnade munnen var jag.

Och det låter väl snyggt. Jag skulle gärna brösta upp mig av att vara en av dem, men nu var det så att Nicklas inte hade hunnit komma in och sätta sig när rundan gick. Jag kan inte lova att det hade varit så annars. Jag hade ställt mig upp, men risken är rätt stor att jag hade låtit Nicklas hålla låda för oss.   

Jag kallar mig feminist. Jag är hyfsat bevandrad i genus-teoriken. Men jag är också ganska försiktig, speciellt i nya sammanhang. Även jag faller lätt in i klichéer och har ibland svårt att få teori och praktik att leva ihop. I dessa sammanhang är jag dessutom van att vara en respektive till någon som har mångårig erfarenhet. Nu ska vi istället dela.

Ibland, ganska ofta, måste man ta och utmana inte bara rådande system i teorin, snacka går ju, men även i praktiken, utmana sin egen personlighet för att driva saker i rätt riktning. Det räcker inte alltid med att gömma sig bakom ett "men så här är jag".

Det finns kvinnliga församlingsledare i Sveriges frikyrkor - glädjande nog har en av Sveriges största frikyrka nu också en - men hur många procent av alla församlingsledare är kvinnor, vad kan det vara? Ens tio procent?

Och nu är jag en av dem. Nog så för en kyrka som håller på att bli, men likväl. Det känns onekligen som att det förpliktigar.

Drömkonserten då. Det var förvisso en fullt elektrisk konsert instrumentmässigt, men då det inte var röjmusik gick det bra för mig och lilla syster att tränga oss fram till andra raden för att riktigt spana in denne David Eugene Edwards.

Att killen går in för sin musik är ingen underdrift. Mellansnacket begränsades till "Thanks", "Thanks for clapping" och kanske hörde jag ett "Tack". Sedan var det svavelmangel och pretty much extas från Edwards konserten igenom.

Det här är alltså killen som på ett års tid har trängt sig in till att vara på topp tre vad gäller musik för mig. Förbi Håkan. Plötsligt hittade jag vad som kändes som soundtrack för ett helt liv. Det är musik som för mig går rakt ut i blodet - det fanns en tid förra hösten då att sätta igång ett visst spår på väg hem efter jobbet gav mig fysisk avslappning efter en jobbig dag.

Konserten lyckades inte riktigt leva upp till den nivån för mig. Kanske satt det till viss del om att det här inte är musik som jag vill dela, det är musik som gör sig bäst direkt i öronen, det ska kännas nära och naket. Att nu istället behöva ta in upplevelsen tillsammans med hånglande par och öldrickande människor som knuffas, det passade inte riktigt in.

Låtlistan som de körde kändes dessutom väldigt blandad. DEE är knappast känd för att vara tillgänglig, så en halvsvår låtlista är kanske inget att förundras över. Men det kan inte hjälpas - jag saknade såklart några av "mina" låtar.

Men ändå, visst var det bra. Det var ju DEE liksom.

Här kan man läsa DN:s recension, som uppfattade konserten (och kanske Woven Hand överlag) som bra mycket mörkare än vad jag gjorde.

Ok, jag försökte skriva ett fint inlägg om helgen som helhet, konferensen och resan, men allt som kommer ut blir bara trist och floskler. Jag ska dyka ned i några specifika punkter sedan. 

Men get this: Jag är så sjukt glad över det team som jag får bygga kyrka med. Det är människor som jag blir glad bara av att tänka på. Olika egenskaper och personligheter, alla grymma. Om man kan vara kär i ett kollektiv så är jag det, definitivt.

Hemma igen från Malmö och jag har haft bloggabstinens. Bara därför kommer väl inget att komma ut när jag väl får tillfälle. Det har varit sådant som hur tre nätter på vandrarhem kan vara pure bliss, hur McDonalds kan vara bästa stället och hur jag fick hänga med bästa teamet någonsin.  

Men först nu ikväll: Woven Hand på Debaser. Trots att jag är så trött kan jag ändå inte annat än tok-se fram emot detta. Äntligen ska jag få höra mannen och bandet som i princip har tonsatt ett helt soundtrack för mitt liv.