Woven Hand - konserten
Drömkonserten då. Det var förvisso en fullt elektrisk konsert instrumentmässigt, men då det inte var röjmusik gick det bra för mig och lilla syster att tränga oss fram till andra raden för att riktigt spana in denne David Eugene Edwards.
Att killen går in för sin musik är ingen underdrift. Mellansnacket begränsades till "Thanks", "Thanks for clapping" och kanske hörde jag ett "Tack". Sedan var det svavelmangel och pretty much extas från Edwards konserten igenom.
Det här är alltså killen som på ett års tid har trängt sig in till att vara på topp tre vad gäller musik för mig. Förbi Håkan. Plötsligt hittade jag vad som kändes som soundtrack för ett helt liv. Det är musik som för mig går rakt ut i blodet - det fanns en tid förra hösten då att sätta igång ett visst spår på väg hem efter jobbet gav mig fysisk avslappning efter en jobbig dag.
Konserten lyckades inte riktigt leva upp till den nivån för mig. Kanske satt det till viss del om att det här inte är musik som jag vill dela, det är musik som gör sig bäst direkt i öronen, det ska kännas nära och naket. Att nu istället behöva ta in upplevelsen tillsammans med hånglande par och öldrickande människor som knuffas, det passade inte riktigt in.
Låtlistan som de körde kändes dessutom väldigt blandad. DEE är knappast känd för att vara tillgänglig, så en halvsvår låtlista är kanske inget att förundras över. Men det kan inte hjälpas - jag saknade såklart några av "mina" låtar.
Men ändå, visst var det bra. Det var ju DEE liksom.
Här kan man läsa DN:s recension, som uppfattade konserten (och kanske Woven Hand överlag) som bra mycket mörkare än vad jag gjorde.
