X-Men Origins: Wolverine
Jag vurmar lite för Wolverine. Notera: Inte för Hugh Jackman, utan för just Wolverine. Jag menar, de där klorna i adamantium. Sådana skulle jag också vilja ha. Jag gillar outsider-hjältar, arga hjältar.
Så jag och storasyster var naturligtvis tvungen att se Järven på bio, och trotsa tonåringarna och prasslarna med en matinéföreställning. Döm om min förvåning när de var ett mycket bättre sällskap än pensionärerna som jag såg Slumdog Millionaire med.
Vad jag hade förväntat mig av filmen var Wolverine, lite mer Wolverine, Wolverine som tar sönder saker med sina klor och så Wolverines polisonger. Och detta levererades, speciellt i de första 2/3 av filmen. En helt ok bakgrund till den Wolverine man har sett i X-men-filmerna vävdes fram, och jag gillade både bror-temat och mutantgänget. Det kan aldrig bli för mycket mutanter, om du frågar mig. Alltså: helt ok story med helt ok action, och Hugh Jackman bär upp Wolverine på ett föredömligt bra sätt. Han verkar inte se rollen som "bara" en Marvelroll utan lägger tyngd och karaktär i rollen.
Att filmen sedan på slutet spårar ut en del, rafsas ihop till att bli lite mer light, kan jag därför köpa. Det är naturligtvis inte bra eller önskvärt, men filmen höll i mina ögon förvånansvärt länge ändå. För att vara just en spinoff på en enskild karaktär kändes den hyfsat matig.
Jag vurmar både för Wolverine och Hugh Jackman, och är därför särskilt nöjd med att ha sett filmen ikväll. Och jag vill också ha adamantiumklor!
Comment by Steph — 21 May, 2009 @ 03:56
Steph: Hugh blev lite för mycket manly-man för mig i Australia. Stå där och löddra in sig halvnaken, pff! Jag blev mest bara generad över sådan uppenbar tantporr. Men jag kanske bara är pryd, ehe.
Comment by Lydia — 21 May, 2009 @ 11:44