plastjesus & jag

I helgen hade Tjugofyrakyrkan all time high vad gäller trevlighet. Vi var ute på Stephs posha ställe på Tegelön i Skärgården. Ingen hafsig sommarstuga här inte, för vilka jag för övrigt har lite lätt fobi. Här fanns allt från massivt soldäck till SodaStream och husmöss.

Larvigt bra väder. Larvigt bra sällskap.

Vi har träffats i några månader nu och pratat värderingar, vision och så smått börjat med strategi, men helgen hade mer fokus på att lära känna varandra ännu bättre. Därför fick alla hålla en liten apell kring vilka de är och vad de tycker har definierat dem, och efter varje presentation fick vi andra ställa frågor. Om högt och lågt, verkligen. Det visade sig att i Tjugofyrakyrkan gillar man palt.

Och det var så galet vilka historier som kom fram. Inte galna historier (eh, jo, några, men det gjorde det bara ännu tuffare), men just detta att få ta del av, att alla öppnade upp sig. Det kanske låter corny, men stundtals var jag så sprickstolt och glad att jag blev lite blöt i ögonen. Alla dessa livsresor, strapatser, alla styrkor och framförallt all denna bredd.

Och de är mina, alla dessa människor! Mina kompanjoner och vänner att följas åt med ett bra tag hoppas jag. Tjugofyrakyrkan är redan världens bästa kyrka, men tanken är att vi ska växa till oss litegranna med tiden. Bliss.  

Två sittplatser till fredagens konsert. Bra platser, dyraste platserna. Bara så där! Säljes till inköpspris och vad blir väl det, 1200 kr eller vad de nu kostade.

Nu är det dags igen. Ännu en chans att få jobba tillsammans med mig! Kerstin går vidare till Forum för frivilligt socialt arbete och kvar blir en informatörstjänst. Och så jag så klart. Och Plastjesus, live in action. Jag vill ha en riktigt grym kollega. Spana in tjänsten här.

En fin helg innehåller många saker, men i egen takt och i egen ro. Det kan vara sådant som att träna på gymmet två dagar på raken och äntligen, äntligen känna hur det känns roligt igen. Speciellt naturligtvis om man har med sig sin äldsta lillabror som sällskap.

Det kan vara sådant som att åka för att handla och hitta precis det man behöver och lite till för ett bra pris.

Att färga håret kan vi hoppa över för det är sannerligen inte roligt, men att ha nyfärgat hår känns desto bättre.

Att fylla ut ett missat tåg med ett mamma-samtal är bra för hjärtat.

Brunch tillsammans med tränings-brodern och svägerskan är finfint.

Svartmålade naglar, lite av en rättighet.

Långa, lata kvällar framför en bra teveserie. Och att där framför teven fixa mjuka ben, mjuka fötter, mjuka händer.

Att få kaffe gjort på egenmalda bönor hemma hos storasyster och se när fina syskonbarnen sätter sig och pysslar med presenterna de just fått. Och få klappa på mjuka, ulliga kaninungar. Att sedan få skjuts hem istället för att gå i regnet. Fina saker.

Flera koppar med te. Nybäddat i sängen. Sena telefonsamtal från mannen som är borta i jobbet.

Regn utanför. Så mycket regn.

Bara fina saker.  

Jag fick den här bilden mejlad till mig idag av lilla svägerskan. Och så funderar jag på hur jag ska reagera, egentligen. För jag reagerar inte särskilt mycket. Vad betyder en sådan kampanj för mig, jag vet ju vem det är jag pratar till på morgonen på väg till jobbet ändå, det finns en botten av inte bara frid utan även av en storhet, en pirrande glädje, kärlek.

Och så funderar på hur dumt det vore med en motkampanj. Om hur det skulle förminska Gud. Finns det en Gud så klarar hon en kampanj i tunnelbanan. Då går det inte att affischera bort. Finns det en Gud så kommer han inifrån, underfrån, störst men ändå brevid. Det är väl i vanlig mening mest synd om människorna. Det är inte synd om gud!  

Jag tror på en gerillagud, överallt och i alla som vill, min gud kommer människan till mötes, inte nödvändigtvis ovanifrån. Min gud längtar efter gemenskap trots allt.

Och där kommer människan in igen. Man kan köpa sig dyr annonsplats i tunnelbanan, och så kan man tänka att man själv är en annonsplats, hela tiden och jämt. Köpt med ganska dyra medel. Och vad det borde få för betydelse för ens eget liv och hur jag bemöter andra. Människor ser rätt sällan Gud så där rakt upp och ned, men en del ser mig. Hur illa det då rimmar om gudreklamen går omkring och säger att du är viktigt, men inte du. Du är älskad, men inte du.

Som tur var tror jag att gud har nåd över även till oss som försöker men hela tiden misslyckas. Men ändå.

(Jag vet att jag blandar hejvilt med stora och små g:n. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag vill ha det.)

Sist vi var och handlade på Willys köpte Nicklas en en tvåliters mjölkdunk med ohomogeniserad mjölk, dvs. mjölk där fettet inte blivit finfördelat. Tyvärr från Skånemejerier, så det känns inte så miljövänligt att uppmuntra sådan transport. Nåväl, jag vet inte om det är inbillning, men den var väldigt god. I och för sig med en fetthalt som mellanmjölk, så i mitt tycker smakade den rätt gräddigt, vi har annars bara lättmjölk hemma, men här är grejen: jag gillar denna mjölk och just att den smakar gräddigt.

Men det är lite finare att inte gilla smaken av grädde har jag upptäckt. Som att peta undan grädden från tårtan med förklaringen att det "bara blir för mycket", det är lite finare än att glatt vräka i sig. Att tycka att grädden är det godaste är liksom inte riktigt lika classy. Grädde, iallafall vispgrädde, har blivit lite av matens egen white [ha. ha.] trash.

Så jag kommer ut, här och nu: jag gillar grädde. Om det gick skulle jag kunna ha grädde i mitt kaffe eller mitt te. Jag älskar smör och Bregott. Jag gillar inte tårta så värst, men ge mig Prinsess- eller Schwartswaldtårta så äter jag glatt, just på grund av gräddhalten.

So sue me.

Men som de flesta opassande relationer så har jag och grädden en komplicerad relation. Jag tillhör inte de som kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Vi är lite part-time-lovers kan man säga.  

Möbler är byggda, mjuksaker samt pynt och belysning inköpt. Balkonggolvet har dragits upp med sina spikar och sedan skruvats tillbaka. Såpaskrubbats, oljats och sedan svartbetsats två gånger. Balkongräcket har skrapats där färgen har släppt, oljats och sandpapprats. Igår målade jag balkongräcket. Le fantastisk balkong snart i mål.

Idag kommer jag hem till ett vitfläckigt balkonggolv på grund av att regnet slagit bort färgen från räcket, och ned på golvet. 

Jag kunde kanske ha undvikit detta om jag hade kollat väderleksrapporten. Eller, det hade räckt med att jag hade kommit ihåg, för jag hade kollat tidigare. Men just nu tänker jag minsann frossa i bitterhet. Vem vet om det räcker med att enbart lasera golvet en gång till.

Ilsk.

I postlådan låg lite EU-valinfo från Kristdemokraterna. Det är, förutom toppkandidaterna, oppositionsråd, Fil.mag:ar, undersköterskor och adjunkter. Och vem hittar vi allra ned på valsedeln, om inte den gode Jonny Nilsson! Och vem är då han, jo f.d. Skridskovärldsmästare.

Det är alltså hans titel på valsedeln. F.d. Skridskovärldsmästare. 

Nu ska ingen skugga falla över den gode Jonnys insatser. Han blev världsmästare 1963 och tog OS-guld 1964 i 10 000 meter. Han fick även bragdguldet. Men har han inte gjort något efter det som kan vara värt att nämna? Hur ska detta ge oss en ledtråd kring hur han ska representera oss i EU-parlamentet?