Det vita, fluffiga giftet
Sist vi var och handlade på Willys köpte Nicklas en en tvåliters mjölkdunk med ohomogeniserad mjölk, dvs. mjölk där fettet inte blivit finfördelat. Tyvärr från Skånemejerier, så det känns inte så miljövänligt att uppmuntra sådan transport. Nåväl, jag vet inte om det är inbillning, men den var väldigt god. I och för sig med en fetthalt som mellanmjölk, så i mitt tycker smakade den rätt gräddigt, vi har annars bara lättmjölk hemma, men här är grejen: jag gillar denna mjölk och just att den smakar gräddigt.
Men det är lite finare att inte gilla smaken av grädde har jag upptäckt. Som att peta undan grädden från tårtan med förklaringen att det "bara blir för mycket", det är lite finare än att glatt vräka i sig. Att tycka att grädden är det godaste är liksom inte riktigt lika classy. Grädde, iallafall vispgrädde, har blivit lite av matens egen white [ha. ha.] trash.
Så jag kommer ut, här och nu: jag gillar grädde. Om det gick skulle jag kunna ha grädde i mitt kaffe eller mitt te. Jag älskar smör och Bregott. Jag gillar inte tårta så värst, men ge mig Prinsess- eller Schwartswaldtårta så äter jag glatt, just på grund av gräddhalten.
So sue me.
Men som de flesta opassande relationer så har jag och grädden en komplicerad relation. Jag tillhör inte de som kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Vi är lite part-time-lovers kan man säga.
Du får börja med sån där lchf-diet. De som kör den tar mer än gärna grädde i kaffet – allt naturligt fett är bra.
Comment by Pierre — 5 Jun, 2009 @ 17:51
Pierre: Ja, om det inte vore för att jag inte tror på specialdieter av sådana slag så vore det onekligen något för mig :)
Comment by Lydia — 7 Jun, 2009 @ 09:03