God is an AD
Jag fick den här bilden mejlad till mig idag av lilla svägerskan. Och så funderar jag på hur jag ska reagera, egentligen. För jag reagerar inte särskilt mycket. Vad betyder en sådan kampanj för mig, jag vet ju vem det är jag pratar till på morgonen på väg till jobbet ändå, det finns en botten av inte bara frid utan även av en storhet, en pirrande glädje, kärlek.
Och så funderar på hur dumt det vore med en motkampanj. Om hur det skulle förminska Gud. Finns det en Gud så klarar hon en kampanj i tunnelbanan. Då går det inte att affischera bort. Finns det en Gud så kommer han inifrån, underfrån, störst men ändå brevid. Det är väl i vanlig mening mest synd om människorna. Det är inte synd om gud!
Jag tror på en gerillagud, överallt och i alla som vill, min gud kommer människan till mötes, inte nödvändigtvis ovanifrån. Min gud längtar efter gemenskap trots allt.
Och där kommer människan in igen. Man kan köpa sig dyr annonsplats i tunnelbanan, och så kan man tänka att man själv är en annonsplats, hela tiden och jämt. Köpt med ganska dyra medel. Och vad det borde få för betydelse för ens eget liv och hur jag bemöter andra. Människor ser rätt sällan Gud så där rakt upp och ned, men en del ser mig. Hur illa det då rimmar om gudreklamen går omkring och säger att du är viktigt, men inte du. Du är älskad, men inte du.
Som tur var tror jag att gud har nåd över även till oss som försöker men hela tiden misslyckas. Men ändå.
(Jag vet att jag blandar hejvilt med stora och små g:n. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag vill ha det.)
