plastjesus & jag

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en särskilt modig person. Ibland kanske till och med motsatsen. Men så i somras läste Nicklas något för mig om mod - att vara modig är att göra det man egentligen är rädd för. Du är inte modig bara för att du gör vad som helst, då är man mest bara orädd (vilket naturligtvis också kan vara bra).

Så då tänkte jag att det fanns utrymme även för mig att vara modig. För det finns ju som sagt en hel del saker som jag är rädd för.

Man får börja med det lilla. Som att idag när Nicklas skulle överraskas med relaxavdelnings-besök i Södertälje köra oss dit. Eller att för allra första gången hoppa från femman på ett badhus, ney, för första gången i mitt liv hoppa från en trampolin ned i vatten. Både jag och höjder och jag och vatten är egentligen mindre såta vänner.

Det gick bra både att köra och att hoppa. Men största utdelningen låg i att inte återigen välja det jag annars alltid brukar välja, göra som jag mest brukar göra, utan att istället förvåna både mig själv och andra. Och att få känna mig modig.

Redan imorgon har jag nästa encounter, då ska jag på ett pass afrikansk dans. Eh.

Vi är ju smådigitala, Tjugofyrakyrkan, även om jag hoppas på att vi ska bli det ännu mer. Men vi har ju still going strong Rymdhunden Lajka, en blogg jag skulle rekommendera vilken dag i veckan som helst eftersom den är väldigt fyndig och välskriven; Stephanies blogg Quo Vadis, fast den ligger lite i stå. Sedan har vi en up’n'coming, nämligen bloggen Laktosfritt - kristen laktosintolerant spelälskare -´som är Viktors blogg där spel har en stor plats.     

Nicklas finns på Twitter, och jag med but of course. Och även Lucas. Och så Rymdhunden i en liten men naggande god twitter-version känns bra att avsluta med.

Det är mycket med Tjugofyrakyrkan, och det ska väl knappast bli mindre med tiden heller. Än så länge samlas teamet på onsdagar för att se till att vi lägger en och samma grund vad gäller vision och värderingar, men förutom fortsatta öppna häng-tillfällen kommer vi i september att börja med smågrupper en till två gånger i månaden, dvs ett sätt att praktisera kyrka och vad vi vill att den ska vara i mindre grupper och på vardagar.

Fortfarande öppet för alla som vill, men till skillnad från häng-tillfällena ska man veta att här ingår bön och bibelprat. Fortfarande förutsättningslöst, det behövs inga förkunskaper, man måste inte ha läst Bibeln tidigare eller ens ha en tro, alla måste inte tycka samma lika, utan man är välkommen att bara vara med och fundera högt eller tyst. 

Här kommer det alltså att pratas om Gud och sånt, men tanken är också att i mindre sammanhang kunna lära känna varandra bättre, ta del av varandras liv och vardag. Glädjas åt det goda, göra något åt det ruttna och hjälpa till att bära varandras flyttkartonger, ungefär.  

Ett bra sätt att hålla sig a’ jour med Tjugofyrakyrkan är att signa upp sig på vårt nyhetsbrev. Do it!

Jag vet inte hur många filmer man ska se av en kreatör för att kunna säga att man har gett henne eller honom en ärlig chans, men nu har jag sett iallafall fem, sex filmer av Woody Allen och jag tror att jag stannar där. Det blir ju aldrig riktigt bra i mina ögon! Eller så har han kanske de-genererat på senare år, jag känner mig inte tillräckligt a’ jour för att våga säga något om hans gamla filmer som jag såg för länge sedan.

Men ta "Whatever works", Woodys senaste som jag var och såg på bio i förra veckan. Åh en sådan klyscha till berättelse. Gammal trumpen stöt med en alldeles för mycket yngre tjej. Yadayadayada. Och så fortsatte det - hela filmen var sedan en lång orgie i fler totalt förutsägbara manusklyschor.

Dessutom hade Woody roat sig med att skriva in att huvudpersonen skulle vara berättare för filmen. Tala direkt till publiken. Usch.

Och det som slår mig är detta: hur upparbetad cred verkar göra att allt av cred-inbringaren bara slinker igenom. Det hade varit intressant att se hur den skulle ha blivit emottagen om den gick under noname-regissör-flagg.  

Nä, nu känner jag mig lite filmgrinig. Nästa vecka ska jag och Anton jämföra filmsmak med "Inglourious Bastards" och nu tycker jag att det är dags för Tarantino att få mig att le igen och sluta gnälla. 

Yngsta lillabrodern hade lyckats fixa förhandsvisningsbiljetter till District 9 igår, och lucky me så fick jag komma med. Jag gillar ju det där med aliens och mutanter. Och jag tillhör dessutom dem som gillar det som Peter Jackson gjorde med Sagan om Ringen, oj så många timmar jag har tillbringat tillsammans med håriga fötter och talande träd. Men ok, denna gång var han bara producent.

I vilket fall - förväntningarna var rätt höga.

Men vad var egentligen District 9. Var det action, krig, sci-fi, drama? Tja, det var allt på samma gång. Det var Transformers och det var handkamera, det var Flugan och det var American History X, och allt tillsammans i en salig röra.

Och då gick det lite som det brukar gå. Lite av varje gav att jag gick ifrån biografen förvirrad - var det en tvåa eller en fyra? Platt fall eller genialiskt? Och till slut landar jag i något slags mellanting. Den var väl bra, ungefär. Vilket nästan är det tristaste omdöme man kan ge en film som denna, som ska vara realism-spektakulär.

Personligen hade jag velat se att man hade krutat på mer kring de politiska aspekterna, för filmen hade ett så enormt spelbart upplägg - att man hade gjort koloniseringen av rymdvarelserna som något högst oglamoröst, några som i denna film fick spegla rasism och vår rädsla för det nya och okända. Kanske drog man ned på det spåret för att inte tappa action-älskarnas gillande, för filmens spridning och succé kommer att byggga just på deras engagemang.

Så summan av detta blir: En gediget gjord bagatell, varken mer eller mindre.

På söndag smäller det igen, då grillar Tjugofyrakyrkan med vänner hemma hos oss. Förra gången bestod av massa mat, musik, spel och soffhäng. Vi var runt 20 stycken blandade själar som bara hade allmänt trevligt söndags-relax.

Vi säger att alla är välkomna, och menar det. Det är trevligt med något slags heads-up om att du kommer, men det funkar att bara droppa in också. 15:ish.

Fiffigt att ha ett sådant stort vardagsrum, får vi ibland höra när folk är hemma hos oss. Och det är det ju, fiffigt alltså, men det är också uträknat. När vi skulle renovera huset valde vi satsa på att kunna husera många människor i vårt hus och främst då vårt vardagsrum, så därför tog vid ned en vägg även om många tyckte att det var lite dumt att plocka bort ett rum.

Det är en myt det där med att allt kring vänskap och socialt liv ska funka så spontant och bara hända. Det kräver ibland lite insats, lite planering.  

Som igår. Tjugofyrakyrkan hade grillkväll hemma hos oss eftersom picknick börjar kännas lite kyligt. Folk hade med sig vänner och sedan grillade vi, spelade spel, pratade och allmänt hängde. Bästa sättet av häng, så totalt opretentiöst. Att lära känna vänners vänner är dessutom grejen, de har ju redan gått igenom en första check.

Vi har inte riktigt spikat vad och var det bli på söndag, men häng it is, klockan 15 som vanligt. Du är välkommen, som vanligt. Spana in Tjugofyrakyrkans sida för mer info närmare söndag.

Igår hade Rymdhunden en trehövdad fest - 10 år sedan hon flyttade hit, nytt jobb och ny lägenhet. För att göra festen extra pikant lade hon till klädkod: förort.

Jag såg mitt tillfälle att få hylla förorternas tonårsbrudar. De som åker med tokhängiga mysbyxor till skolan samtidigt som de är dock-mejkade.

Observera detaljer som ett bh-band i avvikande färg som syns, samt nedhasad kofta. Jag har naturligtvis övat flitigt på pussmunnen, men man ska inte glömma handknycken när man ska ta bilder inne på toaletten. Den var rätt svår att få till.

Det som tyvärr inte syns så bra är hur jag försökte få till en subtil men ändå existerande brunkrämsrand, vilket blev svårt då jag inte hade någon brunkräm.

Med Nicklas mysbyxor infann sig det rätta hänget. Jag kompletterade med ett par ballerinas och naturligtvis mobiltelefon.

Vinnare utkorades på festen, men det var svårt att toppa det vinnande bidraget: burkan.

Via Pernilla hittar jag denna kortfilm, vinnare från kortfilmsfestivalen Tropfest NY 2008. Så enkel (nåja, men ni fattar), så rörande.

Blocket, denna ständiga källa till glädje! Längst ned i en annons för telefoner hittade jag denna text. Säljaren verkar gilla raka rör och det ska ju han eller hon ha cred för. Att redan i annonsen berätta att det man säljer är "Kinesiska billiga kopior", den sorterns ärlighet skapar nästan lite omvänd-psykologi-goodwill så att man vill köpa, ney, åka hem till säljaren och se varan i handen.

Och kom ihåg - ring innan de är sålda, efteråt är det ingen idé!

Jag gillar tekniska prylar. Jag har fått och köpt allt från högtalare till mp3-spelare till kameror till förstärkare till gps i flera omgångar, och jag skäms fortfarande lite för att jag till Nicklas som 30-årspresent fixade en projektor. Grattis till mig, ungefär.

Mobiltelefoner har dock aldrig riktigt varit min grej. Jag gick inte ens igång på iPhone när den kom, inte så värst. Men nu efter att ha testat den ganska så flitigt så har jag insett att det ska vara den eller ingen som jobbmobil. Men naturligtvis så har jobbet Ventelo, som ett tag verkade utmana övriga av Apple godkända försäljare. Av lite olika anledningar blev det aldrig ett köp för min del.

Och nu. Nu köper Nicklas en iPhone, den nya varianten, och jag känner en avundsjuka som kan mätas, höras, synas, luktas. Och då får Ventelo för sig att sluta sälja sina gammel-phones. Som jag annars glatt hade nöjt mig med. (Fast det har jag inte fått bekräftat eftersom deras kundtjänst är sega på att svara. Men på hemsidan finns det ingen sådan info längre).

Nu funderar jag på om USA-resan kan vara min räddning. USA är ju svaret på ganska mycket, förutom världspolitik och hållbara lösningar. Men allt däremellan. Ungefär.    

Första dagen på jobbet. Lägligt nog en onsdag så att det ska bli en kort vecka.

Jag känner mig konstigt tillfreds. Jag tycker egentligen inte att jag borde eftersom så många kompisar flytt fältet, men jag misstänker att det kommer av någon slags beslutsamhet blandat med någon slags säkerhet. Jag har varit ganska länge på jobbet nu (mätt med en 70-talists mått), jag är till och med den som har jobbat längst på kommunikationsavdelningen nu. Jag vet vad jag vill, eller, åtminstone att jag vill. Ska bara mejsla ut lite först.

Nä, nu får det lov att bli åka av. Jag ska försöka att tänja så mycket det bara går - budgetar, mina ramar, drömmar och ambitioner. 

Semestern i år blev bil, mycket bil. Först till Göteborg, sedan till Lappland via Norge och så hem igen. I en bil utan AC. Tyvärr har jag inga bilder från Lisebergsdagen då vi åkte så fantastiskt mycket bergådalbana, men väl lite annat.

Le U2-crew. Minus Nicklas.

Jag twittrade naturligtvis från konserten. I min trenchcoat som jag var tvungen att inhandla eftersom jag packat efter Stocksholmsväder. Halva reapriset, but of course.

Scenshowen var… sådär. NOT! Fast ändå var den tydligen bättre på lördagen.

They call us "Familjen Fika".

I Storsele var det dags för tunnbrödsbak. Så klart. Degen fick blandas i en 30-litershink. Krävs rejäla kvinnor för ett sådant jobb.

Bästa mamman.

Precis som i vår familj står mamma för grovjobbet och pappa för finliret.

Sedan får vi andra äta!

Kalfjäll. Naturens egen version av betongförort? Kanske därför jag trivdes så bra.

Det var iallafall tyst innan vi kom. Och så fika.

En semester som i dagar kanske inte var så där ofantligt lång, men som kändes längre än den var. Ett bra betyg antar jag. Och att gå till jobbet imorgon känns helt ok. Också ett bra betyg.

Idag var det stora klipparedagen. Eller vi kan säga dyra klipparedagen. Jag ville ju vara som Anton och spendera pengar, så jag gick till Urban by Björn Axén och hamnade hos managern. Och bättre är ju lika med dyrare. 800 kronor gick kalaset på, och tja, det kändes som att hon gjorde ett bra jobb, även om jag än så länge mest ser ut som en svarthårig Jennifer Aniston från 90-talet. Tror att det blir lite mer rättvist när frisör-puffet lagt sig.

Men det var även dagen för fynd. Jag ger er: håret, och så en kort skotskrutig kavaj som fanns för halva reapriset, my kind of rea:

Och så kan man ju inte gå ifrån ett par rödsvart-randiga strumpbyxor:

Vad jag inte heller lyckades gå förbi var en vit (!) kjol med tyll under (låt mig påminna om att vitt är tillåtet i min dresscode, bara något ovanligt), ett par svartvit-randiga leggings och en röd skjortklänning. Det var dock inte så svårt att hejda sig från att lägga ut de bilderna här. Grande bild-fail.  

Jag och Nicklas planerar vår höst, och för det krävs en whiteboard-tavla. En höst har många onsdagar och många söndagar. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på och försöker omsätta hur Tjugofyrakyrkan ska ta fler steg mot att bli offentlig, så där som man oftast tänker om en kyrka.

Vi får ofta frågan om var vi samlas, eller om vi bygger något, då vi säger att vi startar en kyrka. Men det är ju det som är grejen, kyrkan är ju vi. Förhoppningvis kommer vi bli fler och fler, men Tjugofyrakyrkan kommer aldrig vara en lokal, även om vi kommer att samlas i någon slags. Vi är kyrkan.

Hösten kommer att bli fascinerande - och väldigt fulltecknad.

Sommarsemester i all ära, men jag har en fäbless för vintersemestrar. Åka bort mitt i, när det är kallt och trist. Eller okej då, jag har en fäbless för att åka bort närsom.

Så nu är lite bortatid spikad för hösten. I september åker vi till Leeds för en weekend slash konferens, och i november åker vi till Miami för semester slash cruising slash converse-shopping. Nog så värt skäl för att åka på semester.    

Jag har ju haft mina mat-duster med flygbolagen tidigare. För USA-resan hamnade vi denna gång på Air France, och som matval kunde jag välja Seafood. Jag hoppas på hummer.

Ibland räcker det med att man hittar ett bra loppisställe, detta i Särna. Jag hade kunnat plocka på mig mer men fick helt enkelt ge med mig till slut. Men det som jag fick med mig var detta:

Ett brödskrin i plåt.

Ett fat från Upsala Ekeby, och så en citron. Fast citronen hittade jag idag på Myrornas i Skärholmen.

Jamen kolla här! Allt är från Gustavsberg, fast den uppmärksamme märker naturligtvis att det är två olika serier och två designer.

En lampa som lilla syster hittade åt mig i ladugårdeni Storsele. Vi sa att jag fick ta den. Men jag vet inte riktigt var jag ska ha den, ännu.

En fin-fin urna:ish som passar fin-fint på soffbordet.

Och så några slitna bakelit-bestick. Jag skulle minsann behöva lite Fulgentin och polera dem med.

Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.

Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.

På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.   

Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.