plastjesus & jag

Hemma. Jag älskar att resa bort, jag älskar att komma hem.

Även om hotell-klageriet inte lönade sig (jag tar ut min hämnd via Tripadvisor), så fick vi bra utdelning på annan feedback. Som att vi hade betalat hutlös hyra för en GPS som glappade konstant - inget bråk, pengarna tillbaka. Eller att Nicklas fick en lite val rå hamburgare på flygplatsen och kom tillbaka med ett berg av annan mat.

Jag tillhör inte dem som tycker att man har rätt till att vara otrevlig så fort något går snett. Ohyfs tycker jag aldrg blir någons rättighet. Men kan vara artig och påpekande. Bestämd om så krävs, så klart. Oftast kommer man dessutom längre med det.

GPS-killen var dessutom smart. Han gav oss pengarna tillbaka utan att knota, och bad oss sedan att utvärdera hans arbetsinsats. Well, gissa vem som kommer att få höga betyg! 

När vi nu har klarat av det matiga inlägget kan vi ta upp de övriga vikiga sakerna. Som hur hotellet är. Som vad jag har druckit på Starbucks. Om jag har inhandlat te ännu, och i så fall - vilken sort.

Hotellet som vi bor på är byggt på 1800-talet. Det betyder att det är snyggt, men väldigt opraktiskt. Som exempelvis två gigantiska fönster i det minimala sovrummet, vilket i kombination med ett kallt element gör att det nästan är kallare inomhus än utomhus. Eller att hotellets service inte känns så värst, direkt när vi checkade in var det en hel radda grejer som jag skrev upp och tog ned till receptionen (skitiga koppar, papperskorg som inte var tömd på toaletten, en handduk på golvet i hallen), men inget hände för det. Grr.

Så Starbucks, detta hem när jag inte är hemma. Döm om min förvåning då en sojalatte på Waynes alla gånger trumfade ut Starbucks egen! Jag ska testa det här faktumet fler gånger i Florida. Sedan blev det i vanlig ordning te och chai-latte.

Jag och Nicklas är för de som känner oss knappast kända gourmander, men vi brukar hitta våra grejer på respektive resa. Den här gången blev det digestive-flapjacks för Nicklas (be mig inte förklara), och Diet Coke Cherry för mig. Ok, jag skäms lite. Jag förstår rent objektivt inte hur jag kan tycka att den smakar gott, men det gör jag.

Idag åker vi tillbaka till Manchester då vi flyger hem därifrån. Jag vill leta reda på te att köpa med mig hem, och så vill jag se efter om kängornas förlovade land har något att erbjuda mig som Stockholm inte har.

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Den där afrikanska dansen som jag skulle ge mig på blev inte av förrän igår. Det var lite nervöst innan det satte igång, men sedan tänkte jag krasst att kan dessa kvinnor så kan jag. Jag menar, klientelet var inte som på en snitsig dansklass på Sats, det här var Gym-mix med en medelålder på 45.

I vilket fall så kan man säga att det var afrikansk dans light. Eller visste ni att Vanilla Ice är afrikan? Jorå, vi skakade loss till glassmannens one hit wonder. Det kanske säger något om afrika-nivån.

Fast nu ska jag inte vara den som är den, det var helt ok. Instruktören var medryckande och gav ett allmänt skönt intryck. Och tjena vad svettig jag blev!

Men var det min grej? Här vill jag komma med ett nja. Inte på grund av att det kändes jobbigt eller pinsamt, utan för att det helt enkelt inte var så pass roligt att det vägde upp att vara i en gympasal med 70 andra. Största behållningen av kvällen var nog att jag istället blev sugen på att ta upp joggingen igen. Tysta, ensamma pass på vintern. Sådan är jag. Ice, ice baby.

Ibland är det lätt att känna sig lite så där speciell på ett felaktigt sätt. Som att hela världen snurrar runt mig. Som att det bara är jag som känner mig vid sidan av allt, lite ostämd. Ur synk. Det behövs inga dramer i livet för att få snurr på de tankarna, det räcker med en första, skavande flisa. Något som bildar en nedåtgående spiral av osund självömkan. En frossa i allt som är det innersta svagaste.

Igår kändes det som om jag var på väg att bli galen. Gå sönder. Det låter väl överdrivet, men faktiskt. När man känner att man har kontroll över så väldigt, väldigt lite och får panik över det. Hur lätt det då är att grotta ned sig i de tankarna istället för att ventilera. Att nästan som av stolthet hålla andan istället för att andas ut sin ensamhet.

Jag är speciell på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är Guds dotter. Jag är en älskad maka, dotter, syster och vän. De sanningarna tar inte bort växtvärken i att utvecklas och kommer knappast - låt mig hoppas inte - göra mig till en alldeles perky pesonlighet, men det är sanningar som är värda att jag ger dem lite större plats i mitt liv.

Båda mindre bröderna blev av med jobben när GRIN sorgligt nog gick i konkurs. Här kommer jag på förslag till nya livskall, de finns redan där för er, reach out and grab it!

Vi ska ha många fina stunder, du och jag. Folk kommer att avundas oss - vi kommer att vara ett vackert par. Så synkade. Jag kommer att anförtro dig så mycket. Sakna dig när vi inte är tillsammans. Du kommer komplettera mig och göra mig mer hel uppdaterad.

Man kan hitta det i tidigare års blogginlägg om man letar, det finns en slags latent melankoli hos mig som ibland letar sig upp till ytan. Och alldeles speciellt när det snurrar lite för fort runt om.

Det börjar med att jag mer går in i mig själv, skalar bort omvärlden lite mer. När människor frågar hur jag mår börjar jag rabbla en ramsa om hur bra livet är egentligen, bara lite grått i översta skiktet liksom. Jag märker det i att jag lättare gråter när jag är ensam och att jag sedan bortförklarar det för mig själv. Jag blir tystare och tröttare.

Så kanske att man ska lära sig något av hur det har varit tidigare. Den här gången har undanflykten eller vad man ska kalla det varit att allt ju rullar på. Ingen kris på jobbet. Det mesta är bara roligt.

Fast det blev kanske lite mycket ändå, va? Att jobba heltid, starta en ny kyrka, plugga halvtid och sedan gå en annan kurs vid sidan av är kanske mer än vad man borde ta sig an. Det kan jag säga till vem som helst men inte till mig själv.

Fast nu gör jag det ändå. Jag vill inte göra mig själv till en sliten följetong, predestinerad till att hamna under samma gråa, våta filt år efter år. Man måste välja bort viktiga saker till förmån för det viktigaste.

Så hejdå teologiska högskolepoängen, det var fint att nästan ha er.

Den där klyschan med att det är mycket nu. Jag är lite allergisk mot den, det blir lätt en skrytfaktor. Idag är det som lite fint att säga att det är mycket nu. Att det har varit fullt upp på jobbet. Att man är trött och sliten. Jag vet att det allt som oftast är så för många och mig inkluderad, men jag tycker inte att det borde vara så, och det borde definitivt inte vara något att skryta med (och detta riktar jag allra mest till mig själv). 

Det borde vara fint och eftersträvansvärt att säga att det går bra på jobbet, att det är lagomt mycket. Alla chefer borde vara som min chef, som bannar en om man jobbar för mycket eller inte går hem i tid.

Den här helgen har varit småtung stundtals. Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det är lite själslig växtvärk. Det är mycket nytt som ska in, i och med detta med kyrkan. Ett ledarskap som är nytt på en nivå för mig, speciellt den delen som handlar om att jag och Nicklas tillsammans ska dela och ta vara på det som är våra respektive styrkor.

Att vara med kyrka gör oss dessutom mer eller mindre alltid redo, det finns alltid något som behöver planeras. För att inte tala om alla människor som vi så gärna vill träffa.  Orättvist nog kan jag tycka så följer det inte med någon extra tid i det paketet.

Så nu är jag trött, fast mest på insidan. Så då tänkte jag att en monsterfilm kanske kunde sitta bra som botemedel. Det brukar ju göra det.

Det där med mod, igen. En del av er som läser här vet kanske att jag har någon slags köra-bil-fobi. Och att jag faktiskt gick i terapi för det. Jag skulle inte vilja säga att den är borta, men den är mindre påträngande, lättare att hantera.

Nåväl, i julklapp fick stora syster ett presentkort på att bli körd till Gustavsberg av mig. Det skulle hon casha in idag, och jag kände mig förvånadsvärt lugn, och resan dit gick bra. Rakt fram, rakt fram och så rakt fram,ungefär. Sedan trevligt stros, prat och naturligtvis många fina saker att titta på.

Men så hem. Det har hänt minst en gång tidigare, så på grund av att jag missar att hålla till vänster åker vi plötsligt mot stan. Ångest blir min arvedel men gps:en (som Nicklas så smart tidigare gav mig i födelsedagspresent) min räddning, så vi tråcklar oss ut och byter riktning, systern, bilen och jag.

Sådant som alla vanliga människor med körkort gör kanske nästan jämt. Men inte jag.

Och det gick ju bra den här gången med. Systern var lugnande och uppmuntrande och jag andades ut när vi äntligen såg skyltat 226 - Huddinge.

Hade vi inte kört fel skulle jag inte sagt något om mod, för tacksamt nog så kändes det inte så läskigt - innan. Men nu blev det något av en sådan övning igen. Jag antar att jag ska tacka och ta emot för övningen, och kanske duscha av mig kallsvetten.

Gissa vad Tjugofyrakyrkan ska göra på söndag? Vi tänkte hänga. You heard me!

Denna gång ska vi tillbringa söndagseftermiddagen på Café Kajkanten i Tullinge. Kanske med en kortlek eller så. Där kan man dricka Johan & Nyströms-kaffe, och det tänker jag göra. Och ibland får man två kokosbollar när man beställer en, bara så att det inte ska se så ensamt ut, bara en sådan sak.

Hit är man om möjligt ännu mer välkommen eftersom det är ett helt vanligt café, öppet för alla. Vi kommer vara där från 15 och framåt. Kom dit, vi är rätt trevliga faktiskt!

Jag vill rätt mycket, men jag är samtidigt ganska bekväm av mig. Jag behöver därför ganska stora doser av motivation för att verkligen få något gjort, och ganska ofta måste motivationen kombineras med en piska.

Så nu sitter jag här igen med en kursstart, kurslitteratur som ska läsas och uppgifter som ska lämnas in. Som jag i och för sig ställer klockan för att gå upp och ta i tu med, men som jag sedan blandar ut med alldeles för mycket te, telefonsamtal och lite slösurf. Man kan tycka att jag kunde nöja mig med att läsa för den egna vinningens skull, men då skulle jag aldrig komma längre än till att införskaffa böckerna. Jag behöver deadlines, dåligt samvete och avsatt tid i kalendern.

Så nu sitter här och är småirriterad på mitt flitiga jag som förnumstigt alltid tycker att det bra att jag förkovrar mig, utmanar mig själv, satsar på det som är viktigt, blablabla. När mitt verkliga jag egentligen bara vill tillbringa förmiddagen i morgonrock framför en drös teveserieavsnitt.

Idag med posten så kom äntligen mina kursböcker. Och här har kursledaren tänkt till lite extra och valt böcker som plockar upp varandra i färgmatchning. Det tycker jag att man ska ha cred för.

Jag är ingen tok-shoppare. Jag är inte ärskilt förtjust i att gå i butiker och jag är dessutom rätt snål mot mig själv. Ska jag handla ska det helst vara fynd.

Men det där med att fynda är ett tve-eggat svärd. Inte så sällan blir köpen lite av en chansning. Ibland klockrena som jag sedan nöter ut tills de faller sönder, men ibland blir det som verkade så bra bara liggandes i någon låda. Det är inga stora pengar som försvinner, men där finns även konsumtions- och miljöaspekten.

Därför har jag tänkt att jag numera ska vara än mer selektiv i det jag köper. Jag har sedan tidigare sållat bort skräp-och-släng-kvalité från mina inköp, och som bekant är min färgskala ganska snäv vilket motverkar omatchande köp. Men det är dags att ta det ett steg vidare och tänka till ännu en gång inför mina framtida köp.

I samklang med det vill jag därför rensa ut det som jag inte använder, som en nystart. Och en hel del av det som jag vill göra mig av med är mer eller mindre oanvänt. Felköp på Tradera. Reaskor. Fel storlekar.

Hur gör man då? Jag lämnar gärna och friskt till Second Hand, men det här är grejer som generellt är i bättre skick än det jag brukar lämna. Tradera tror jag inte att jag orkar mig på. Byteskvällar, hur gör man då? Bjuda in en drös vänner med liknande problem och så sätter alla en tjuga per plagg? 

Tell me, för här ska rensas. Rensas big.