plastjesus & jag

Vara ute och njuta av hösten. Fast finns det någon höst att njuta av?

Läsa skönlitteratur. Men jag har beställt några till semestern.

Laga lunchlådor. Det blir mycket sushi just nu.

Slappa i Chandler-fåtöljen, fast den är i och för sig numera utbytt till en soffa faktiskt. Men så värst mycket slapptid får inte den heller.

Städa. Äh.

Måla naglarna.

Blogga. Det jag nog sörjer mest.

Det mesta är världsliga grejer som trycks undan av att vänner prioriteras. Så jag tror att det får räknas som ok. Förutom det där med bloggbortfallet dåra.

Skärholmen centrum som numera heter SKHLM är ett strålande inomhuscentrum som verkligen blomstrar. Men de införde förra hösten ett betalsystem med bommar, kort och grejer - till en början fick man stå gratis i tre timmar, men sedan gick de över till att ta betalt. 10 kronor var lägsta summan, helt idiotiskt om man vill locka besökare. Det blev dessutom långa, långa köer inne vid betalstationerna.

Snart visade det sig att kunderna faktiskt valde bort SKHLM för detta. Tror jag det! Vem har lust att bara spontan-åka dit och strosa runt om det både kostar pengar och är krångligt. Och grejen är att det finns mycket mer än att bara shoppa, det finns en schysst food-court och det finns caféer.

Men nu! Nu är bommarna borta och automaterna övertäckta. Det blev för krångligt och de tappade för mycket besökare vilket de gick ut med i ett pressmeddelande. Jag hade dock köpt om de hade fortsatt med tre timmar gratis parkering, men jag klagar inte.

Mycket nytt blir jag trött av, men för all del, när man väl genomlidit det nya en gång är det inte längre nytt. Jag håller fast vid det. Veckans nya (och därför också lektioner i mod) var först att vara inbjuden talare på ett seminarium, jag är van vid att prata inför folk utan mest i sällskap jag känner till. Men det gick bra. Så klart.

Nummer två kommer i helgen då jag och Nicklas ska på vår första kyrk-sak som vi gemensamt blivit inbjudna som talare till. Att tala i kristna okända sammanhang - very nytt.

Så vad gör man då om inte boosta upp med ytligheter. Som ett läppglans på H&M för 29,50 kr bara för att det är svart. Och jag gillar det! Jag ser ännu lite mer monokrom ut tillsammans med det övriga svarta och bleka. Och eftersom Kerstin ville ha bilder kommer det här, trots idogt knäppande bidde det en hemlig bild.

Jag har en ny respekt för modebloggare, vilken tid de måste lägga ned på att få de rätta bilderna. Att de skulle vara mer bildvänliga än jag kan jag väl aldrig tro.

Men vad är grejen med allt detta Hello Kitty och Snobben bland kedjornas underkläder och andra grejer? Jag är vuxen, jag vill inte ha trosor med barnmotiv och känna mig pedofilbegärlig.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Nu har det där med hur-gör-kläder växt fram till något. Så nästa lördag, den 17:e, blir det klädbrunch här i Tullinge med mina kyrk-chicas och vänner. Vi ses runt klockan 11 hos Lina, sju hus från mig, och har med oss kläder, skor och liknande grejer som är schyssta men som inte används. Sedan äter vi bl.a. bagels som jag har tänkt att baka (jag kan!) medan vi spanar in vad de andra har haft med sig och som vi vill köpa av dem. Allt ska vara billigt men uppmärkt med namn och pris. Tänk 10-20-30-40-50 kronor. Typ.

Kom om du har grejer du vill bli av med, om din garderob ekar och du vill fynda på dig, eller om du bara vill ta en lördagsbrunch med bästa brudarna. Hör av dig till någon av oss eller lämna ett hejsan här i gästboken!

Låt mig komma med en status-uppdatering: Det tog ett tag, men nu kan man nog säga att effekterna av att själv välja sin tid lite mer börjar ge resultat. Det där melankoliska - förlåt, det negativt melankoliska - har gett sig av. Gott så.

Så livet är fortfarande fullt upp, men inte för mycket. Det är mycket vänner, och jag vet inte om det finns så mycket bättre saker att lägga sin tid på. Man kunde naturligtvis skriva att det är mycket med Tjugofyrakyrkan, för det är det, men det är ju vänner om något.

Den första (OBS, ändrat datum!) november kommer att vara en vacker, spännande och säkert rätt nervös dag. Då kommer Tjugofyrakyrkan ha sin första offentliga grej. Inte en gudstjänst, men en samling där vi berättar om vilka vi är och vad vi vill. Vi kommer att ha en massa mer kanske man kan säga gudstjänstliknande grejer längre fram, men är du skraj och har lite fördomar om sådant kan du ändå lugnt komma den första november: vi tänker berätta om vilka vi är. Hur vi har tänkt, lite kort så där. Spela schysst musik och bjuda på fika. Och så återigen: alla dessa sköna människor. Som är to die for.

Mer info kommer så klart, men boka in redan nu: första november. Ute i söderbetongen.

Hemma. Jag älskar att resa bort, jag älskar att komma hem.

Även om hotell-klageriet inte lönade sig (jag tar ut min hämnd via Tripadvisor), så fick vi bra utdelning på annan feedback. Som att vi hade betalat hutlös hyra för en GPS som glappade konstant - inget bråk, pengarna tillbaka. Eller att Nicklas fick en lite val rå hamburgare på flygplatsen och kom tillbaka med ett berg av annan mat.

Jag tillhör inte dem som tycker att man har rätt till att vara otrevlig så fort något går snett. Ohyfs tycker jag aldrg blir någons rättighet. Men kan vara artig och påpekande. Bestämd om så krävs, så klart. Oftast kommer man dessutom längre med det.

GPS-killen var dessutom smart. Han gav oss pengarna tillbaka utan att knota, och bad oss sedan att utvärdera hans arbetsinsats. Well, gissa vem som kommer att få höga betyg! 

Den där afrikanska dansen som jag skulle ge mig på blev inte av förrän igår. Det var lite nervöst innan det satte igång, men sedan tänkte jag krasst att kan dessa kvinnor så kan jag. Jag menar, klientelet var inte som på en snitsig dansklass på Sats, det här var Gym-mix med en medelålder på 45.

I vilket fall så kan man säga att det var afrikansk dans light. Eller visste ni att Vanilla Ice är afrikan? Jorå, vi skakade loss till glassmannens one hit wonder. Det kanske säger något om afrika-nivån.

Fast nu ska jag inte vara den som är den, det var helt ok. Instruktören var medryckande och gav ett allmänt skönt intryck. Och tjena vad svettig jag blev!

Men var det min grej? Här vill jag komma med ett nja. Inte på grund av att det kändes jobbigt eller pinsamt, utan för att det helt enkelt inte var så pass roligt att det vägde upp att vara i en gympasal med 70 andra. Största behållningen av kvällen var nog att jag istället blev sugen på att ta upp joggingen igen. Tysta, ensamma pass på vintern. Sådan är jag. Ice, ice baby.

Ibland är det lätt att känna sig lite så där speciell på ett felaktigt sätt. Som att hela världen snurrar runt mig. Som att det bara är jag som känner mig vid sidan av allt, lite ostämd. Ur synk. Det behövs inga dramer i livet för att få snurr på de tankarna, det räcker med en första, skavande flisa. Något som bildar en nedåtgående spiral av osund självömkan. En frossa i allt som är det innersta svagaste.

Igår kändes det som om jag var på väg att bli galen. Gå sönder. Det låter väl överdrivet, men faktiskt. När man känner att man har kontroll över så väldigt, väldigt lite och får panik över det. Hur lätt det då är att grotta ned sig i de tankarna istället för att ventilera. Att nästan som av stolthet hålla andan istället för att andas ut sin ensamhet.

Jag är speciell på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är Guds dotter. Jag är en älskad maka, dotter, syster och vän. De sanningarna tar inte bort växtvärken i att utvecklas och kommer knappast - låt mig hoppas inte - göra mig till en alldeles perky pesonlighet, men det är sanningar som är värda att jag ger dem lite större plats i mitt liv.

Man kan hitta det i tidigare års blogginlägg om man letar, det finns en slags latent melankoli hos mig som ibland letar sig upp till ytan. Och alldeles speciellt när det snurrar lite för fort runt om.

Det börjar med att jag mer går in i mig själv, skalar bort omvärlden lite mer. När människor frågar hur jag mår börjar jag rabbla en ramsa om hur bra livet är egentligen, bara lite grått i översta skiktet liksom. Jag märker det i att jag lättare gråter när jag är ensam och att jag sedan bortförklarar det för mig själv. Jag blir tystare och tröttare.

Så kanske att man ska lära sig något av hur det har varit tidigare. Den här gången har undanflykten eller vad man ska kalla det varit att allt ju rullar på. Ingen kris på jobbet. Det mesta är bara roligt.

Fast det blev kanske lite mycket ändå, va? Att jobba heltid, starta en ny kyrka, plugga halvtid och sedan gå en annan kurs vid sidan av är kanske mer än vad man borde ta sig an. Det kan jag säga till vem som helst men inte till mig själv.

Fast nu gör jag det ändå. Jag vill inte göra mig själv till en sliten följetong, predestinerad till att hamna under samma gråa, våta filt år efter år. Man måste välja bort viktiga saker till förmån för det viktigaste.

Så hejdå teologiska högskolepoängen, det var fint att nästan ha er.

Den där klyschan med att det är mycket nu. Jag är lite allergisk mot den, det blir lätt en skrytfaktor. Idag är det som lite fint att säga att det är mycket nu. Att det har varit fullt upp på jobbet. Att man är trött och sliten. Jag vet att det allt som oftast är så för många och mig inkluderad, men jag tycker inte att det borde vara så, och det borde definitivt inte vara något att skryta med (och detta riktar jag allra mest till mig själv). 

Det borde vara fint och eftersträvansvärt att säga att det går bra på jobbet, att det är lagomt mycket. Alla chefer borde vara som min chef, som bannar en om man jobbar för mycket eller inte går hem i tid.

Den här helgen har varit småtung stundtals. Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det är lite själslig växtvärk. Det är mycket nytt som ska in, i och med detta med kyrkan. Ett ledarskap som är nytt på en nivå för mig, speciellt den delen som handlar om att jag och Nicklas tillsammans ska dela och ta vara på det som är våra respektive styrkor.

Att vara med kyrka gör oss dessutom mer eller mindre alltid redo, det finns alltid något som behöver planeras. För att inte tala om alla människor som vi så gärna vill träffa.  Orättvist nog kan jag tycka så följer det inte med någon extra tid i det paketet.

Så nu är jag trött, fast mest på insidan. Så då tänkte jag att en monsterfilm kanske kunde sitta bra som botemedel. Det brukar ju göra det.

Jag vill rätt mycket, men jag är samtidigt ganska bekväm av mig. Jag behöver därför ganska stora doser av motivation för att verkligen få något gjort, och ganska ofta måste motivationen kombineras med en piska.

Så nu sitter jag här igen med en kursstart, kurslitteratur som ska läsas och uppgifter som ska lämnas in. Som jag i och för sig ställer klockan för att gå upp och ta i tu med, men som jag sedan blandar ut med alldeles för mycket te, telefonsamtal och lite slösurf. Man kan tycka att jag kunde nöja mig med att läsa för den egna vinningens skull, men då skulle jag aldrig komma längre än till att införskaffa böckerna. Jag behöver deadlines, dåligt samvete och avsatt tid i kalendern.

Så nu sitter här och är småirriterad på mitt flitiga jag som förnumstigt alltid tycker att det bra att jag förkovrar mig, utmanar mig själv, satsar på det som är viktigt, blablabla. När mitt verkliga jag egentligen bara vill tillbringa förmiddagen i morgonrock framför en drös teveserieavsnitt.

Idag med posten så kom äntligen mina kursböcker. Och här har kursledaren tänkt till lite extra och valt böcker som plockar upp varandra i färgmatchning. Det tycker jag att man ska ha cred för.

Jag är ingen tok-shoppare. Jag är inte ärskilt förtjust i att gå i butiker och jag är dessutom rätt snål mot mig själv. Ska jag handla ska det helst vara fynd.

Men det där med att fynda är ett tve-eggat svärd. Inte så sällan blir köpen lite av en chansning. Ibland klockrena som jag sedan nöter ut tills de faller sönder, men ibland blir det som verkade så bra bara liggandes i någon låda. Det är inga stora pengar som försvinner, men där finns även konsumtions- och miljöaspekten.

Därför har jag tänkt att jag numera ska vara än mer selektiv i det jag köper. Jag har sedan tidigare sållat bort skräp-och-släng-kvalité från mina inköp, och som bekant är min färgskala ganska snäv vilket motverkar omatchande köp. Men det är dags att ta det ett steg vidare och tänka till ännu en gång inför mina framtida köp.

I samklang med det vill jag därför rensa ut det som jag inte använder, som en nystart. Och en hel del av det som jag vill göra mig av med är mer eller mindre oanvänt. Felköp på Tradera. Reaskor. Fel storlekar.

Hur gör man då? Jag lämnar gärna och friskt till Second Hand, men det här är grejer som generellt är i bättre skick än det jag brukar lämna. Tradera tror jag inte att jag orkar mig på. Byteskvällar, hur gör man då? Bjuda in en drös vänner med liknande problem och så sätter alla en tjuga per plagg? 

Tell me, för här ska rensas. Rensas big.

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en särskilt modig person. Ibland kanske till och med motsatsen. Men så i somras läste Nicklas något för mig om mod - att vara modig är att göra det man egentligen är rädd för. Du är inte modig bara för att du gör vad som helst, då är man mest bara orädd (vilket naturligtvis också kan vara bra).

Så då tänkte jag att det fanns utrymme även för mig att vara modig. För det finns ju som sagt en hel del saker som jag är rädd för.

Man får börja med det lilla. Som att idag när Nicklas skulle överraskas med relaxavdelnings-besök i Södertälje köra oss dit. Eller att för allra första gången hoppa från femman på ett badhus, ney, för första gången i mitt liv hoppa från en trampolin ned i vatten. Både jag och höjder och jag och vatten är egentligen mindre såta vänner.

Det gick bra både att köra och att hoppa. Men största utdelningen låg i att inte återigen välja det jag annars alltid brukar välja, göra som jag mest brukar göra, utan att istället förvåna både mig själv och andra. Och att få känna mig modig.

Redan imorgon har jag nästa encounter, då ska jag på ett pass afrikansk dans. Eh.

Blocket, denna ständiga källa till glädje! Längst ned i en annons för telefoner hittade jag denna text. Säljaren verkar gilla raka rör och det ska ju han eller hon ha cred för. Att redan i annonsen berätta att det man säljer är "Kinesiska billiga kopior", den sorterns ärlighet skapar nästan lite omvänd-psykologi-goodwill så att man vill köpa, ney, åka hem till säljaren och se varan i handen.

Och kom ihåg - ring innan de är sålda, efteråt är det ingen idé!

Första dagen på jobbet. Lägligt nog en onsdag så att det ska bli en kort vecka.

Jag känner mig konstigt tillfreds. Jag tycker egentligen inte att jag borde eftersom så många kompisar flytt fältet, men jag misstänker att det kommer av någon slags beslutsamhet blandat med någon slags säkerhet. Jag har varit ganska länge på jobbet nu (mätt med en 70-talists mått), jag är till och med den som har jobbat längst på kommunikationsavdelningen nu. Jag vet vad jag vill, eller, åtminstone att jag vill. Ska bara mejsla ut lite först.

Nä, nu får det lov att bli åka av. Jag ska försöka att tänja så mycket det bara går - budgetar, mina ramar, drömmar och ambitioner. 

Idag var det stora klipparedagen. Eller vi kan säga dyra klipparedagen. Jag ville ju vara som Anton och spendera pengar, så jag gick till Urban by Björn Axén och hamnade hos managern. Och bättre är ju lika med dyrare. 800 kronor gick kalaset på, och tja, det kändes som att hon gjorde ett bra jobb, även om jag än så länge mest ser ut som en svarthårig Jennifer Aniston från 90-talet. Tror att det blir lite mer rättvist när frisör-puffet lagt sig.

Men det var även dagen för fynd. Jag ger er: håret, och så en kort skotskrutig kavaj som fanns för halva reapriset, my kind of rea:

Och så kan man ju inte gå ifrån ett par rödsvart-randiga strumpbyxor:

Vad jag inte heller lyckades gå förbi var en vit (!) kjol med tyll under (låt mig påminna om att vitt är tillåtet i min dresscode, bara något ovanligt), ett par svartvit-randiga leggings och en röd skjortklänning. Det var dock inte så svårt att hejda sig från att lägga ut de bilderna här. Grande bild-fail.  

Jag och Nicklas planerar vår höst, och för det krävs en whiteboard-tavla. En höst har många onsdagar och många söndagar. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på och försöker omsätta hur Tjugofyrakyrkan ska ta fler steg mot att bli offentlig, så där som man oftast tänker om en kyrka.

Vi får ofta frågan om var vi samlas, eller om vi bygger något, då vi säger att vi startar en kyrka. Men det är ju det som är grejen, kyrkan är ju vi. Förhoppningvis kommer vi bli fler och fler, men Tjugofyrakyrkan kommer aldrig vara en lokal, även om vi kommer att samlas i någon slags. Vi är kyrkan.

Hösten kommer att bli fascinerande - och väldigt fulltecknad.

Jag skulle önska att jag var händig, men det är så där med den biten. Jag målar gärna och kan ta på mig att förstöra och riva grejer, men man ska vare sig ge finliret eller något som kräver abstarkta uträkningar kring var man ska börja eller sluta till mig. Det blir snett, ostabilt eller i bästa fall ingenting. Och jag som så gärna skulle vilja vara en kvinna värdig sin egen såg. Det kommer aldrig att bli jag har jag bittert insett.

Naturligtvis har jag bara därför välsignats med världens mest händiga man, ungefär. Här renoveras badrum och snickras sängar, här läggs det sten och parkettgolv, sätts upp tapeter och gjuts plintar. Naturligtvis till min mycket stora glädje, men jag känner mig alltid så handfallen när han sätter igång. Jag vill ju också bidra med något. Och trista grejer som matlagning och städning räknas inte i just detta fall.

Vilket betyder att jag alltid blir som ett Lilla huset på prärien-yrväder när Nicklas sätter igång. Det ska rensas eller sorteras eller målas, bara för att jag också vill…något.

Och det är kanske inte riktigt min mest diskreta sida. När jag igår återigen nervöst stod och trampade för att hitta något att göra medan Nicklas la klinkers i vårt badrum fnissade han åt att jag är som en Pavlovs hund som alltid vill fixa när han fixar. Jag tycker dock att han ska passa sig så att jag inte på ren pin tji börjar tänka tvärtom.

Men till slut hittade vi mitt kall för dagen, att kapa klinkersplattor. Jag kapade och kapade så att jag slet ut maskinen.

En vecka hemma efter kongressen och jag har svårt att komma ned i varv. Men eftersom jag fortfarande jobbar gör det inte så mycket, det känns till och med användbart. Massor med tankar som snurrar i huvudet kring hur jag ska lägga upp arbetet nu framöver. Jag ska bara lyckas få ned det från huvudet, ut genom fingrarna.

Jag är mest av allt en doer och mina starkaste sidor ligger inte i strategibitarna, även om jag fått min beskärda del av att traggla det i mina uppsatser på universitetet. Syfte, mål, metod; syfte, mål metod; om och om igen som ett mantra.

När jag skrev uppsatser lärde jag mig att jag ur kaoset alltid ändå kom till en punkt då trasslet redde ut sig, allt tankearbete som mest tidigare känts som bortkastad tid vecklade ut sig till det där sammanhållna. Det är lite det jag går och väntar på nu. Jag skriver ned lösryckta tankar när jag lyckas ta tag i dem, researchar på webben, försöker dra ned det abstarkta till koncisa tankar och handlingsplaner. Syfte, mål, metod; syfte, mål, metod.

Jag måste utmana mig själv och sätta ribban lite högre. Som tur var så har mycket vatten runnit under broarna de senaste åren, även jobbmässigt, så nu är det väl dags att visa det också. Jag vill och tycker att jag kan så mycket mer än vad som kanske först syns. Det får hellre vara tvärtom, eh.

Imorgon söndag ska vi återigen hänga, Le crew of Tjugofyrkakyrkan. Vi har uppgraderat oss med volleyboll och musik, och kommer vid dåligt väder fortfarande att ses, men bara göra något annat.

Kl 15, Södertörns högskola, den enda gröna ytan bland betongen. Alles välkomna.

En fin helg innehåller många saker, men i egen takt och i egen ro. Det kan vara sådant som att träna på gymmet två dagar på raken och äntligen, äntligen känna hur det känns roligt igen. Speciellt naturligtvis om man har med sig sin äldsta lillabror som sällskap.

Det kan vara sådant som att åka för att handla och hitta precis det man behöver och lite till för ett bra pris.

Att färga håret kan vi hoppa över för det är sannerligen inte roligt, men att ha nyfärgat hår känns desto bättre.

Att fylla ut ett missat tåg med ett mamma-samtal är bra för hjärtat.

Brunch tillsammans med tränings-brodern och svägerskan är finfint.

Svartmålade naglar, lite av en rättighet.

Långa, lata kvällar framför en bra teveserie. Och att där framför teven fixa mjuka ben, mjuka fötter, mjuka händer.

Att få kaffe gjort på egenmalda bönor hemma hos storasyster och se när fina syskonbarnen sätter sig och pysslar med presenterna de just fått. Och få klappa på mjuka, ulliga kaninungar. Att sedan få skjuts hem istället för att gå i regnet. Fina saker.

Flera koppar med te. Nybäddat i sängen. Sena telefonsamtal från mannen som är borta i jobbet.

Regn utanför. Så mycket regn.

Bara fina saker.  

Jag fick den här bilden mejlad till mig idag av lilla svägerskan. Och så funderar jag på hur jag ska reagera, egentligen. För jag reagerar inte särskilt mycket. Vad betyder en sådan kampanj för mig, jag vet ju vem det är jag pratar till på morgonen på väg till jobbet ändå, det finns en botten av inte bara frid utan även av en storhet, en pirrande glädje, kärlek.

Och så funderar på hur dumt det vore med en motkampanj. Om hur det skulle förminska Gud. Finns det en Gud så klarar hon en kampanj i tunnelbanan. Då går det inte att affischera bort. Finns det en Gud så kommer han inifrån, underfrån, störst men ändå brevid. Det är väl i vanlig mening mest synd om människorna. Det är inte synd om gud!  

Jag tror på en gerillagud, överallt och i alla som vill, min gud kommer människan till mötes, inte nödvändigtvis ovanifrån. Min gud längtar efter gemenskap trots allt.

Och där kommer människan in igen. Man kan köpa sig dyr annonsplats i tunnelbanan, och så kan man tänka att man själv är en annonsplats, hela tiden och jämt. Köpt med ganska dyra medel. Och vad det borde få för betydelse för ens eget liv och hur jag bemöter andra. Människor ser rätt sällan Gud så där rakt upp och ned, men en del ser mig. Hur illa det då rimmar om gudreklamen går omkring och säger att du är viktigt, men inte du. Du är älskad, men inte du.

Som tur var tror jag att gud har nåd över även till oss som försöker men hela tiden misslyckas. Men ändå.

(Jag vet att jag blandar hejvilt med stora och små g:n. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag vill ha det.)

Sist vi var och handlade på Willys köpte Nicklas en en tvåliters mjölkdunk med ohomogeniserad mjölk, dvs. mjölk där fettet inte blivit finfördelat. Tyvärr från Skånemejerier, så det känns inte så miljövänligt att uppmuntra sådan transport. Nåväl, jag vet inte om det är inbillning, men den var väldigt god. I och för sig med en fetthalt som mellanmjölk, så i mitt tycker smakade den rätt gräddigt, vi har annars bara lättmjölk hemma, men här är grejen: jag gillar denna mjölk och just att den smakar gräddigt.

Men det är lite finare att inte gilla smaken av grädde har jag upptäckt. Som att peta undan grädden från tårtan med förklaringen att det "bara blir för mycket", det är lite finare än att glatt vräka i sig. Att tycka att grädden är det godaste är liksom inte riktigt lika classy. Grädde, iallafall vispgrädde, har blivit lite av matens egen white [ha. ha.] trash.

Så jag kommer ut, här och nu: jag gillar grädde. Om det gick skulle jag kunna ha grädde i mitt kaffe eller mitt te. Jag älskar smör och Bregott. Jag gillar inte tårta så värst, men ge mig Prinsess- eller Schwartswaldtårta så äter jag glatt, just på grund av gräddhalten.

So sue me.

Men som de flesta opassande relationer så har jag och grädden en komplicerad relation. Jag tillhör inte de som kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Vi är lite part-time-lovers kan man säga.  

I postlådan låg lite EU-valinfo från Kristdemokraterna. Det är, förutom toppkandidaterna, oppositionsråd, Fil.mag:ar, undersköterskor och adjunkter. Och vem hittar vi allra ned på valsedeln, om inte den gode Jonny Nilsson! Och vem är då han, jo f.d. Skridskovärldsmästare.

Det är alltså hans titel på valsedeln. F.d. Skridskovärldsmästare. 

Nu ska ingen skugga falla över den gode Jonnys insatser. Han blev världsmästare 1963 och tog OS-guld 1964 i 10 000 meter. Han fick även bragdguldet. Men har han inte gjort något efter det som kan vara värt att nämna? Hur ska detta ge oss en ledtråd kring hur han ska representera oss i EU-parlamentet?

Är det alltså Pingst nu i helgen, eller vad? Det är inget som jag har koll på, och det är inget som jag skäms över att jag inte har. Vad då ‘kristna helger’. Ska det vara för hela livet så ska det väl vara för hela livet. Själva grejen med speciella helger för att åminnas det ena eller det andra, jag vet inte. Jag tror ju att det ska vara både större men samtidigt vardagligare än så.

Eller?

Nämen nu känner jag att jag måste förtydliga det där som jag skrev i förra inlägget om att trivas i skog. Jag menar inte att vara i skog, gå i skog som i stövlar-på-skog. Jag menar att förorten, om man jämför med staden, ligger mitt ute i skogen, omringad av skog. Tullinge är rätt mycket skog. Det är fint. Men det går asfalt igenom eller åtminstone runt det mesta, så man slipper beblanda sig med den på riktigt.

Man kan titta på den och andas in av den. Det räcker bra det. För mig.

Jag spenderade några terminer på Södertörns högskola, jag tror att det var tre. Jag fick hålla till i baracker och höghus, ingen Moas båge här inte. Idag är skolan ett riktigt snyggt bygge i glas och betong, och jag är lite lagomt avis på de som är studenter nu.

Tjugofyrakyrkan är och kommer att vara en förortskyrka. Vi trivs i betongen och i skogen, ungefär. Så på söndag tänkte vi chilla vid högskolan, för det finns faktiskt en dedikerad gräsmatta där. Kolla själv:

Bilden står Hanna333 för via Wikipedia.

Man tar bara pendeltåget till Flemingsberg så ligger betongen och gräset precis där. Lätt, jättelätt. Kom och spana in ett grymt ställe, och så oss. Tre:ish. Häng:ish.

Ett ryggskott. Vad är väl det. Speciellt om man verkar må bra, om man kan åka till Plantagen och handla och så där.

Men ett ryggskott gör en hel ledig långhelg rätt grå. Det är värk som maxdosen av tabletter inte riktigt rår på. Det är som att vara gammal - problem att ta sig upp, ta sig ned, få på byxor, strumpor, gå på toaletten, duscha. Stå och gå är det enda jag klarar av med bravur, därav Plantagen-besöket. Bilresan hem var mindre rolig. Allt som inte är i stående läge går mer eller mindre som skräp.

Och det där med duschandet gör att jag ser ut därefter.

Imorgon är vi bjudna på bröllop. Jag funderar seriöst på om det kommer att fungera mer än själva vigseln. Som det är nu känns det inte aktuellt. 

Grått.

Drömkonserten då. Det var förvisso en fullt elektrisk konsert instrumentmässigt, men då det inte var röjmusik gick det bra för mig och lilla syster att tränga oss fram till andra raden för att riktigt spana in denne David Eugene Edwards.

Att killen går in för sin musik är ingen underdrift. Mellansnacket begränsades till "Thanks", "Thanks for clapping" och kanske hörde jag ett "Tack". Sedan var det svavelmangel och pretty much extas från Edwards konserten igenom.

Det här är alltså killen som på ett års tid har trängt sig in till att vara på topp tre vad gäller musik för mig. Förbi Håkan. Plötsligt hittade jag vad som kändes som soundtrack för ett helt liv. Det är musik som för mig går rakt ut i blodet - det fanns en tid förra hösten då att sätta igång ett visst spår på väg hem efter jobbet gav mig fysisk avslappning efter en jobbig dag.

Konserten lyckades inte riktigt leva upp till den nivån för mig. Kanske satt det till viss del om att det här inte är musik som jag vill dela, det är musik som gör sig bäst direkt i öronen, det ska kännas nära och naket. Att nu istället behöva ta in upplevelsen tillsammans med hånglande par och öldrickande människor som knuffas, det passade inte riktigt in.

Låtlistan som de körde kändes dessutom väldigt blandad. DEE är knappast känd för att vara tillgänglig, så en halvsvår låtlista är kanske inget att förundras över. Men det kan inte hjälpas - jag saknade såklart några av "mina" låtar.

Men ändå, visst var det bra. Det var ju DEE liksom.

Här kan man läsa DN:s recension, som uppfattade konserten (och kanske Woven Hand överlag) som bra mycket mörkare än vad jag gjorde.

Hemma igen från Malmö och jag har haft bloggabstinens. Bara därför kommer väl inget att komma ut när jag väl får tillfälle. Det har varit sådant som hur tre nätter på vandrarhem kan vara pure bliss, hur McDonalds kan vara bästa stället och hur jag fick hänga med bästa teamet någonsin.  

Men först nu ikväll: Woven Hand på Debaser. Trots att jag är så trött kan jag ändå inte annat än tok-se fram emot detta. Äntligen ska jag få höra mannen och bandet som i princip har tonsatt ett helt soundtrack för mitt liv.

Om man ska generalisera och hänge sig åt lite populärpsykologi så kan man säga att jag har en introvert personlighet. Jag hamnar knappast längst bort på skalan, men exempel på drag hos introverta är att man inte har ett så stort behov av att umgås med andra, att man hellre knyter an med en liten grupp av människor, att man ser kollektiva lära-känna-övningar exempelvis på en arbetsplats som något av en bestraffning. Check, check och very much check!

Så här: Jag laddar ur mina batterier genom att umgås, och det hjälper inte att aktiviterna är trevliga och tillsammans med trevliga människor. Det går till en viss gräns, sedan tar jag stopp. Och vid ett stopp blir jag i princip likgiltig för vad som händer runt om mig, då vll jag bara hem för att få vara ensam. Därför försöker jag så klart att undvika att hamna på stopp genom att helt enkelt inte boka upp mig för mycket.

Jag har inga problem med att vara så här. Det är förvisso mer socialt accepterat att vara extrovert - man ska tala mycket på skollektionerna annars får man sämre betyg; man ska vilja ha gemensamma fikaraster på jobbet, annars är man snobbig; man ska vilja åka sist från en fest, annars är man en partypooper - men nu har jag insett att ansvaret i att lära upp andra hur man som människa kan fungera inte ligger enbart på mig.

Däremot så vill jag gärna att mina vänner ska veta hur jag fungerar, så att de varken tror att det handlar om dem, men inte heller att det handlar om något hos mig som går att tala tillrätta. Nu har jag lärt mig att jag vid behov kan säga nej tack och inte låta någon tjata ned mig till ett mot-bättre-vetskap-ja. Jag köper inte (längre) att mitt sätt att vara skulle vara sämre. 

Man kan tycka att det då är ironiskt att jag gått och gift mig med en av de mest extroverta personer som jag känner. Nicklas blir som en liten Duracellkanin bland folk. Men eftersom jag inte alls är lika introvert som kaninen är extrovert funkar det bra. Nu för tiden. Men om man lyssnar noga under en riktigt tyst kväll kan man fortfarande höra ljuden från våra tidgare kollisioner.

Idag träffades jag och Jullan över den största koppen soyalatte som jag skådat. Den var god och räckte länge, även om den inte hjälpte mot den heshet som tillslut infann sig. Ljudvolymen på Wayne’s är inte nådig en måndagskväll.

Julia är en sådan där smart person. Hon är engagerad, småettrig och nöjer sig inte med att bara titta på och hålla med. Det är tveksamt om jag skulle våga ord-battla mot henne på riktigt, hon skulle lätt vinna eftersom jag är rätt så risig på argumentationskonsten.

Nåväl. Vi kom in på något som vi ganska ofta får höra, att vissa människor skulle ha lättare än andra att tro, att man som har en religiös gen. Och så tittade vi på varandra. Och visste precis hur vi skulle vara om vi inte redan hade en tro.

Vi skulle vara så där skeptiska. Ofta lite cyniska. Arga över allt dumt som sagts och gjorts i kristendomens namn. Himla med ögonen över alla klämkäcka klyschor. Rysa över dubbelmoral och kärlekslöshet. Läsa ur Bibeln och inte förstå något värst. Fundera över hur man kan tro på en Gud som inte syns - varför inte tomten, ungefär. 

För det är ju så jag är, och så jag funderar idag. Att tro på Gud är inget som generellt underlättar mitt liv. Det vore många gånger enklare utan Gud. Det är inget sockervadd att linda in livet i. Det är så mycket jag inte förstår, inte fattar varför det inte är funtat annorlunda, så mycket jag skulle vilja att Gud bara kunde förklara här och nu, direkt.

Men så är det det där andra. Att jag har upplevt något som inte tar bort alla de där funderingarna, men som på något sätt överskuggar dem, något som är viktigare. Någon som är viktigare och som med råge uppväger allt det där andra. Besvärligt, men sant. 

I helgen har jag och Nicklas sett dokumentärserien "Klass 9A". Och nu undrar jag: ska man kunna allt det som niorna kan? Jag har en magisterexamen och poäng utöver det från universitetskurser, men jag undrar om inte en 15-åring skulle spöa mig i en hel del, som matematik till exempel. Eller kemi. Eller biologi. Eller geografi. Eh.

Eller kanske skulle det räcka med en 10-åring, som USA:s "Are You Smarter than a 5th grader".

Nåja. Det man lär sig i huvudsak är väl förmågan att överhuvudtaget ta in kunskap och analysera den, lära sig att tänka kritiskt och resonerande. Det är iallafall det vuxna svaret. Det lite mindre vuxna svaret är att det nog är ganska mycket som man egentligen inte behöver lära sig. Man kan ju alltid googla.

Eller som Michael i The Office säger: "Wikipedia is the best thing ever. Anyone in the world can write anything they want about any subject. So you know you are getting the best possible information."  

Jag fascineras och skräms av den kultur som så lätt snurrar upp sig själv i elaka och/eller omdömeslösa kommentarer och skriverier på bloggar och i kommentarer. Jag är själv väldigt skonad här, men har sett hur infernaliskt snabbt något litet kan blossa upp till något infekterat. Och har det väl dragit igång är det sedan som att många tycker att man själv då fått frikort till att flippa ut.

Och det händer överallt! Jag har sett det i de mest osannolika diskussioner. Som i de om blommor. Eller om missfall. Eller om en teveserie. En kristen ledarkonferens. Ett humoprogram på teve. Överallt poppar de fram, dessa osannolikt obetänkta och ofta elaka kommentarer, eller ett hätskt gräl signaturer emellan. Och jag undrar varför människor inte bara kan lägga av, sluta gömma sig, vara snälla. Man borde generellt vara så mycket snällare här i världen, mig själv inkluderad.

Och dessutom måste det få vara ok att ångra sig, säga förlåt och pudla utan att få rop om inkonsekvens kastade i ansiktet. Annars hamnar vi i den skitiga loopen att vi aldrig får ha fel, inte ens om att ha fel.

Mymlan har skrivit ett riktigt bra inlägg i frågorna kring detta som jag tycker att alla borde läsa.    

Påsken ska ju ha sin dos av lidande. Tyvärr tar min kropp det lite för bokstavligt - jag har blivit förkyld. Ont-i-kroppen-bomull-i-huvudet-förkyld. Även förra årets långfredag var jag förkylningsdäckad.

Och när jag ändå är i gnäll-läge och kan skylla på det i efterhand: Kan ingen reboota min kropp. Jag vet inte när jag kände mig så sunkig och åt fel håll senast. Jag känner inte riktigt igen det jag lever i och ser.

Men nu nog om det. Sådana tankar ska man inte släppa fritt hur som helst. Det ska nog bli bra, men om det sedan är huvudet eller omständigheterna som vänder sig till rätta först är en annan femma.  

Nicklas tycker att min outfit är som finn fem fel idag. I beg to differ! Fårtofflor går väl med vad som, och mönstrade polyester-klänningar kan väl aldrig gå ur modet? Och så lite hud på det, om än blek?

Men ok då. Jag har känt mig finare.

Flash mob är ju tufft, men som allt annat är det ju lätt att känna sig lite blasé när man bläddrar runt på YouTube eller liknande. Som deltagare är det säkert en annan sak, men som med allt annat - ju fler häftiga saker man får ta del av, ju kräsnare blir man.

Men med den småkrassa inledningen - här är ett sevärt klipp! De är ju så många! Här handlar det ju inte bara om att stå still precis. Imponerande!

Imorse ägde alltså det famösa planeringsmötet mellan Hr & Fr Mörling rum. Det låter kanske corny, men både jag och Nicklas fungerar bäst om vi får planera ordentligt och känna att vi har koll på vad som egentligen händer. Har man inte det kan man ju inte heller se till att det blir lite mer som man vill. Så därför: Hotellfrukost med medhavd dator och tre timmar senare i en då helt öde matsal hade vi a: planerat morgondagen samt de närmsta tre månaderna med aktiviteter kring kyrkan-to-be, och b: insett att under de tre närmsta månaderna är de flesta av våra helger redan inbokade. Och eftersom man mest är trött på fredagskvällarna (vi är ju trots allt över 30) och Nicklas spelar bandy vissa dagar ger det oss… tisdagar att göra annat tillsammans på. Vilket jag hoppas ska bli till att träffa vänner, befintliga och to-be. Jag har t.ex. varit pinsamt trist med våra trevliga grannar - stressad och ospontan - vilket lett till att vi mest brevlåde-pratat i typ fem år. Sådant går väl inte för sig. Fast det är klart, så värst spontan vet väl alla som känner mig att jag knappast kommer att bli för det. —- Jomen! Och igårkväll rensade vi ett av våra förråd. Lägg ihop det med att planera sina liv på en lördagsförmiddag och att jag nu måste plugga - darn vilken partypingla jag är! Nicklas är ju åtminstone på företagsfest med sina fellow-färdtjänstförare, hrm.

Nu när jag och Nicklas för första gången är kollegor:ish kräver det naturligtvis att vi har planeringsmöten. Är man kollegor har man sådana. Imorgon ska vi därför ta ett frukostmöte - mat och möte är en bra kombo. Eftersom vi är förort blir det något oglassiga (men prisvärda, frukostmässigt) Prince Philip i Skärholmen.

Vi ska bestämma och bestämma och bestämma så mycket vi bara kan, typ om sånt som…namn?  

Prince Philip är hotellet där vi för övrigt firade vår första bröllopsdag, vi tog pengarna som skulle gå till mat och satsade på en hotellnatt istället. Det räckte även till en godispåse från Statoil.

Det är väl ganska givet att jag inte kan hålla mig borta från sånt här:

Plastjesus goes superhjälte. Whoppa! Och jag vet - gult? -men det gick ju inte att välja svarta byxor.

Att gå till sjukhus för kontroller är ju aldrig roligt, men idag träffade jag en doktor som visst hur jag skulle tas. "Du uttrycker dig så bra, vad arbetar du med?"

Det blev en win-win-sitaution, jag pös över berömmet och doktorn var nöjd över att iakttagelsen träffat så rätt. Och naturligtvis kändes hela undersöknings-situationen mycket bättre efter detta. Dessutom var resultatet bra det med.   

Det är konstigt att det ibland, för vissa, läs mig, kan vara så svårt att inse att en sjukskrivning är just en sjukskrivning och inte en semester. Och då menar jag inte ur någon slags försäkringsbluff-synpunkt, utan bara det att acceptera att man är sjukskriven av en orsak och att man kanske inte då ska förvänta sig att vara fullt lika produktiv. Ok för att stänga av jobbet, men så har man allt det där andra. Som att man nu borde ha tid, lust och ork för att läsa. Filosofera. Baka. Strukturera. Planera.

När man egentligen är hemma för att något inte är som det ska vara.

Galet snabb leverans av Duvan Bok & Kontor (en shop i Piteå jag fick fram via googling) - beställning kl 14 igår, leverans idag. Schyst service! Speciellt med tanke på att jag är väldigt sugen på den här boken. "Kom som du är - inga perfekta människor är tillåtna" av John Burke. En bok som handlar om hur kyrkan kan ta sig ur sitt träsk av inåtvändhet och fördomar.

Kapitelrubrikerna är lovande - "Kampen för de framväxande generationerna", "Kampen med tillit", "Kampen med tolerans", "Kampen med sanning", "Kampen med trasighet", "Kampen med ensamhet" och "Att kämpa framåt".

Oj vad jag längtar efter en gemenskap där människor verkligen kan känna att de får komma som de är. Jag tror inte att alla kan trivas i precis alla sammanhang, mycket handlar om stil, tycke och smak, och säkert är det många som inte alls kommer att trivas i vår kyrka (vi pratar trots allt om Bibeln, Jesus och hela köret), men jag vill verkligen satsa på att man ska känna att man får vara där och ta del - om man vill.

Synd bara att boken är så risigt typograferad.

Här kommer ännu ett exempel på fascinerande matreklam som har ursprunget i ett annat europeiskt land. Möt reklamkampanjen för den cypriotiska potatisen:

 
Vi får en tecknad potatis med swosh-effekt, en bunt europeiska flaggor samt informatio om “Europeisk, hälsosam kost”. Vilket jag tror ska kopplas ihop med texten “Potatisen i Europa”. En helsideannons i lokaltidningen.

Men det här förstår jag inte riktigt. Heter föreningen “Nevrokopiou”?

Men det slutar inte där. Mot slutet av tidningen kommer som en tredjedelsside-annons en intervju med K. Karatzias om den cypriotiska potatisen. Vi får bland annat veta att man under året hanterat 78 961 ton potatis.

Och på den motstående sidan visar det sig att John Bauer-gymnaiset är sponsrade av europeanpotatoes.  

Vilka är målgruppen? Vad vill man egentligen? Svensk potatis tillhör väl också “Europeisk, hälsosam kost”? Så många frågor, så få svar.  

Ibland pratas det om kärlekens olika språk. Well, mitt sur-språk mot Nicklas är att envist inte möta hans blick och så spetsa det med en isande kall tystnad. That oughta do it, ungefär. Och så här kunde det tidigare hålla på i dagar tills det kulminerade i ett tårfyllt gräl.

Tack och lov för utveckling. Nu för tiden har jag kortat ned tystnaden och isen till kanske en timma eller så, för att sedan brista ut i ett "Jag är faktiskt arg på dig för…". Så får jag säga vad jag känner, Nicklas förklarar sin syn på saken, och så hug and make up. Ljusår från tidigare års kamp och slit. 

Vi är fortfarande galet olika, men det är schyst och tryggt att veta att man i grund och botten är ett team.

Spader är så väldigt, väldigt sugen att också få äta av vår mat.

Hos mamma fick vi godaste semlorna. Alla gånger godare än mina och alla andra jag smakat i år. Hon har tydligen bikarbonat i bulldegen.

Pappa har kommit över en päls som gör att han ser ut som en galen rysk despot. Inget man åker och handlar på Willys i, eh.

Hjalmar a.k.a. Björnen trivdes också ganska bra i den. "Jag ser så rik ut!".

Konstigaste men roligaste grejen: På Vi i Flemingsberg hänger det en Plaza i ett snöre vid bröddisken att bläddra i. Så att alla män kan lämna sina fruar där medan de själva går och botaniserar bland brödet? Onekligen nytänkande.

Ok, kanske inte helt lyckat i min förra bloggpost, hrm. Jag menade inte riktigt att "Sju av tio varslade blir uppsagda" (eller vad det nu är för nyhet för stunden) skulle vara roligt (fast onekligen bisarrt!), det var ju "Tio miljarder på lönekontot" som var roligt. Fast det passade ju läskigt bra ihop ändå.