plastjesus & jag

Det där med mod, igen. En del av er som läser här vet kanske att jag har någon slags köra-bil-fobi. Och att jag faktiskt gick i terapi för det. Jag skulle inte vilja säga att den är borta, men den är mindre påträngande, lättare att hantera.

Nåväl, i julklapp fick stora syster ett presentkort på att bli körd till Gustavsberg av mig. Det skulle hon casha in idag, och jag kände mig förvånadsvärt lugn, och resan dit gick bra. Rakt fram, rakt fram och så rakt fram,ungefär. Sedan trevligt stros, prat och naturligtvis många fina saker att titta på.

Men så hem. Det har hänt minst en gång tidigare, så på grund av att jag missar att hålla till vänster åker vi plötsligt mot stan. Ångest blir min arvedel men gps:en (som Nicklas så smart tidigare gav mig i födelsedagspresent) min räddning, så vi tråcklar oss ut och byter riktning, systern, bilen och jag.

Sådant som alla vanliga människor med körkort gör kanske nästan jämt. Men inte jag.

Och det gick ju bra den här gången med. Systern var lugnande och uppmuntrande och jag andades ut när vi äntligen såg skyltat 226 - Huddinge.

Hade vi inte kört fel skulle jag inte sagt något om mod, för tacksamt nog så kändes det inte så läskigt - innan. Men nu blev det något av en sådan övning igen. Jag antar att jag ska tacka och ta emot för övningen, och kanske duscha av mig kallsvetten.

Nej, det var inte meningen att Nicklas skulle bli av med körkortet så att jag på det sättet fick öva bilkörning, jag tror inte på förutbestämda gärningar. Jag tror på möjlig skapad mening ur befintliga händelser, bra som dåliga.

Men i vilket fall så har jag under drygt ett dygn tillbringat runt sju timmar framför ratten och hanterat motorväg, landsväg, omkörningar och tankning. Och låt oss inte fastna vid att jag jag parkerade så tajt nu här hemma att jag fick kliva ut genom passagerardörren, för i övrigt var det mycket bra terapi.

Men man blir trött. Nu vill jag se på tv-serier resten av kvällen.

I maj hade jag senaste bilterapi-sessionen, och idag var det dags för en sista uppföljare. Min teurapeut hade anlagt skäg under sommaren och jag redogjorde skamset att jag inte riktigt gjort mina läxor (att köra minst två gånger i veckan). Men vi kom överrens om att jag trots det fortfarande var inne på rätt spår. Att Nicklas sett till att jag får stå för all bilkörning i tre månader gör ju inte den saken värre precis.

Imorgon ska jag köra till Tollare Folkhögskola. Det känns lite läskigt.

Förresten så ville psykologen att jag skulle tipsa alla om att man kan få göra samma sak som jag hos dem, alltså terapi till reducerat pris. Och att de gärna ville ha in fobiker som komplement till alla deprimerade. Jag utmanar härmed ÅsaD att ta sin packningsfobi vid hornen.

Idag var det dags för sista sesionen, fastän vi nyss började, typ. Vaddå, ska jag köra bil i princip problemfritt nu? Låt mig göra en extremt långsökt jämförelse, men jag kan förstå lite hur föredetta missbrukare kan känna sig när de ska börja leva "vanliga" liv. Det här med bilfobin har varit en ganska stor del av mitt liv. Större än vad de flesta nog har sett och förstått, inte först och främst rent praktiskt, utan mer något som har suttit och naggat bak i huvudet på mig.

Tankar kring varför jag bara inte kan skärpa mig, vad det säger om mig som person på ett generellt plan, varför jag låter mig begränsas så mycket och hur det kunde bli så här överhuvudtaget. Sådant sätter ju djupare spår i en än själva grejen att man inte vill köra bil. Iallafall för mig.

Så nu ska jag vara vanlig.

Idag var det dags. Efter en liten genomgång med Nicklas (tillåtet) tog jag och bilen sikte mot T-centralen –> Hötorgsparkeringen (simulera biobesök) –> hem. Första tabben kom vid Gullmarsplan där jag säkert fick någon att muttra i rondellen eftersom jag var ganska..brysk i att tränga mig in. Sedan stod jag för länge vid ett övergångsställe (tut) och till sist prejade jag en bilist genom att knipa filplats, fast jag tror att han/hon hade företräde (tut). Äh, jag gasade på och så löste det sig, bättre det än att tveka och skapa mer oreda.

Den stora skillnaden här var att istället för att få panik och börja gråta/köra stirrigt så tänkte jag "Jaja, det här är första gången jag snurrar själv i stan, de får ha överseende".

Det var skönt att komma tillbaka ut på Huddingevägen igen och känna mig som hemma. Men det gick, och det gick helt ok. Betyder det här att jag är ok nu? Jag tyckte ju att det var lite läskigt. Det är svårt att veta vad som är normal nervositet och vad som är ångest. Men jag tror att det här var nervositet. Det ryktas ju om att ganska många skulle tycka att det är lite knepigt att köra inne i centrala Stockholm, iallafall om det är första gången.

En annan intressant sak är att ok, jag tycker fortfarande att Stockholms-körning känns lite läskigt. Men det gör å andra sidan att typ all annan körning känns rätt så lätt i jämförelse. Så länge det finns skyltar att köra efter, eller som i mitt fall, en gps att börja använda. Märk väl börja, eftersom psykologen sa att alla läxor skulle köras utan gps.

Imorgon ska jag träffa psykologen. Nu ska jag fira med popcorn!

Ok, med hopp om att min psykolog inte läser detta ska jag erkänna: Jag fuskade lite med billäxan igår. Jag var kvar på jobbet till runt 21.30 på grund av kurs, och bad Nicklas hämta mig så jag skulle slippa att lägga en timma på att åka kommunalt hem. Och, så att jag kunde övningsköra lite. Så igår lärde jag mig att köra från jobbet till t-centralen, dock med lite guidning, men utan ångest. Jag satt och var förundrad i bilen och ville mest ropa: kolla - jag, stan, bil!

Sedan körde jag fel när jag skulle hem, vilket gjorde att vi drog av en till av läxorna av bara farten (att köra till och från Farsta centrum). Konstigt nog tycker jag att jag blir en sämre bilförare med Nicklas i bilen, jag misstänker att jag resignerar till något gammalt stadie där jag litar på att han ska ta beslut åt mig (vilket, för att förtydliga, inte är hans fel utan mitt).

Om veckans billäxor skulle gå bra skulle jag ju anses som färdig. I lördags var det dags för en av dem, köra till jobbet, och sedan från jobbet till t-centralen.

Att köra till jobbet var så klart lätt, det är ju bara raka vägen. Nu har svårighetsgraden i och för sig inte haft så mycket med ångestfaktorn att göra tidigare, men kapar man ångesten så är det ju så här det blir. Rakt fram och så en sväng.

Sedan höll jag i en kurs på jobbet och under tiden gick larmet två gånger, så när det var dags för att åka till t-centralen var jag rätt mörbultad mentalt. Och trots att jag pluggade Eniro en hel massa klarade jag inte av Västerbroplan-svängen utan åkte av mot Hornstull istället. Där gav jag upp och åkte hem.

Jag tycker att det känns lite orättvist, jag har ett uselt lokalsinne och ångest-läxan blev ju istället en svårt-att-hitta-läxa. Jag hade nämligen ingen som helst ångest över att snurra mig ut ur stan från Hornstull, där är det ju bara att följa skyltar. Och mind you, för tre veckor sedan hade jag aldrig gått med på att köra hem själv från Hornstull.

Idag skulle jag och psykologen ha stora sessionen inne i stan. Vi hade prickat ut stadskörning som skulle trigga ut 80,90 på ångestskalan, det var hyrd bil, Stockholmstrafik, att köra med minimal anvisning och med psykologen i baksätet.

Och så händer det inget. Jag hade det i och för sig på känn efter de sista lyckade körningarna, men vågade ändå inte riktigt tänka så.

Jag kör fel, jag kör efter klena anvisningar, jag kör S:t Eriksplan i rusningstrafik, jag kör Karolinska och Danderyds sjukhus, Lidingö, Stadion och snirkliga filbyten. Jag gör fel i en rondell och tänker äh. Och så finns det ingen ångest. Både jag och psykologen blev rätt så ställda.

Man ska inte tro att jag inte har haft någon fobi, för det har jag. För bara en vecka sedan grät jag inför en körning, en enkel sådan om man jämför med dagens uppdrag. Det var som om något hände där.

Mycket konstigt. Mycket skönt så klart, men just nu: mest konstigt. Nu har jag en vecka till med hemläxor, och klarar jag dem ska jag anses som "botad", och då har jag gjort min psykolog både arbetslös ("Det här skulle ju ta hela våren!") och rekordsnabb ("Ingen annan har lyckats med en patient efter åtta sessioner").

Galet.

Idag tog jag en titt på Eniros karta, och sedan satte jag mig i bilen och körde till Högdalen (aldrig kört tidigare). Lätt som en plätt och nästintill ingen ångest.

Ska det vara så här? Det känns på ett bisarrt sätt konstigt att ångesten bara ska försvinna. Jag tänkte mer att jag skulle kunna övervinna den, typ lära mig att leva med ångesten.

Missförstå mig inte, jag vill bli av med den. Men jag tycker bara att det är så konstigt, både att jag utvecklade en så kraftig ångest och att den faktiskt verkar kunna gå att kurera, speciellt att det går så bra och så fort.

Och missförstå mig inte igen, det är inte så att allt bara känns piece of cake ännu. Eftersom jag började utvecklas den här ångesten redan när jag övningskörde är det lite som att jag får börja på noll vad gäller vana i trafiken, lokalsinne och sådant. Men som det är nu kan jag ju faktiskt se att jag nog kommer kunna köra lite var stans i framtiden.  

Idag tog jag itu med körningen hemma –> Weda köpcenter (som ligger i Södertälje). Utmaningen låg i att följa skyltar och att åka på och av motorväg. Den här gången var det så jobbigt innan att jag grinade lite innan, men jag kanske var extra trött. I vilket fall var det lätt ångest på typ 60, 70. Inte alls så roligt.

Men. Som vanligt gick det bra. Jag klarar numera av att hitta både på och av motorvägar, och jag kan navigera i flerfiliga rondeller ganska smärtfritt. Och "vanlig" körning är verkligen tokvanlig numera, där har ångesten helt hamnat på noll.

Trots att det gick så bra mår jag som en trasa nu, det är inte särskilt behagligt att utsätta kroppen för så mycket ångest. Det är som att under tiden jag håller på med den här terapin så kopplar kroppen aldrig riktigt av. Jag trycker ju på ångestknappen hyfsat regelbundet och det är rätt så slitsamt. Men å andra sidan ger det ju resultat.    

Idag var det dags att ta tag i tre dagars hemläxa eftersom jag bestämde mig för att ha ledigt i går och i förrgår. Dags att spika upp ångesten!

Det började med trippen hemifrån - Skärholmen - City Gross. Beräknat 30 på ångestskalan och det var det väl också, ungefär. Ganska enkel uppvärmning.

Sedan kom kraftprovet, att svänga av åt andra hållet på motorvägen, dvs. köra ut i det okända, mot Stockholm, istället för att åka hem. Never done before. Själva motorvägen gick väl bra, och att svänga av mot Fruängen för att komma tillbaka likaså, men sedan var jag ute och körde som i ett svart hål. Men jag tog sikte på skylten som visade E4 S och efter inte allt för lång tid var jag tillbaka på säker väg igen. Men innan dess hann jag komma upp i sisådär 60 på ångestskalan och tänka att åker jag fel här, försvinner jag. Och nu menar jag verkligen försvinner, som i att upplösas i atomer. Så känns det.

Steg tre var sedan att åka till Huddinge och parkera i samma parkeringshus som för några år sedan gav mig något jag tror att man kan definiera som en panikångest-attack (det slutade med att jag lämnade bilen och tog tåget hem). På ångestskalan kanske 30, eftersom jag kört dit tidigare i veckan (men då duckat för parkeringshuset), något att varva ned med.

Men här kommer nu skrytfaktorn: istället för att ta rutten till Huddinge som jag kan och som ingick i överenskommelsen, så åkte jag istället direkt från Glömsta-vägen med hjälp av skyltarna mot Huddinge, och den vägen har jag aldrig kört förut. Ångesten hade ju redan peakat, och jag var stursk av framgången tidigare. Och det gick ju bra det med.

Det intressanta är att jag bara förr-förra veckan såg körningen åt Stockholmshållet och att åka enbart efter skyltning som jag gjorde idag som omöjlig. Det går onekligen framåt.

Idag var det dags att köra bil igen med psykologen, trodde jag. Men vi pratade istället om hur vi skulle lägga upp det hela, och min lättnad syntes säkert inte alls skriven över hela ansiktet. Men det är klart, det vi kom fram till gjorde mig svettig ändå. Jag ska nästa vecka köra ett två-timmarspass med honom där vi ska snitta runt 70,80 på ångestskalan, och denna vecka jag ska ha hemläxe-körningar som ligger på 50, 60. Usch då.

Ett av förslagen var att jag skulle få medvetet motorstopp och stå så ända tills nästa gång det blev rött. Varför inte ta fram kanindräkten på en gång och låta mig köra i den, sa jag. Vi strök den uppgiften.

Nu börjar vi närma oss the real stuff verkligen, och det känns lite läskigt. 

Senaste läskigaste bilfärden var första hemläxan förra veckan. Efter att jag var färdig med den hade jag tokigt mycket energi, jag var så glad och nöjd över vad jag klarat av. Efter körningen idag har jag mått tvärtom, ont i kroppen och allmänt spänd och nedstämd. Lite som det brukar kännas när jag har vaknat efter att ha varit avsvimmad - pinsamt nog så har jag varit det tillräckligt många gånger för att kunna veta.

Fånigt är vad det känns, alltihopa.

Idag var det dags för mig att bestiga ett berg. Kanske inte världens högsta, ens för mig, men det handlade trots allt om att köra någon annans bil, och inne i stan. Det blev en Skoda Kombi, och det blev Roslagsvägen, E18. Motorvägen gick bra, ny bil gick bra, men att improvisera i tanken och veta när man skulle svänga av gick mindre bra. Jag blev helt tom i skallen och visste inte vad jag skulle göra. Så vi åkte och åkte och hamnade tillslut i Täby och vände där.

Eftersom jag är rädd för oförutsedda händelser och att göra fel i trafiken så fick jag i uppdrag att fixa ett motorstopp vid trafikljuset, med bilar bakom. Ingen tutade, men paradoxalt nog blev jag så nervös att jag först inte lyckades fixa motorstopp. Vad är oddsen, liksom.

Och hela tiden frågade psykologen var jag låg på ångestskalan. Eh, 30! Eh, kanske 50!

När jag hade parkerat var jag spänd i kroppen och svettig, men ändå nöjd. Jag körde faktiskt bra rent praktiskt, ny bil till trots, det är just det där med blackoutsen, min rädsla för att åka och göra fel som är största kruxet. Jag klarar inte av mer än att hantera den situation som jag greppar rent mentalt, jag kan inte improvisera. Vilket innebär att vi måste fortsätta trigga just de punkterna. Typiskt. Och, det ska ju tilläggas att jag aldrig, aldrig hade klarat av den där sträckan själv, det var ju tack vare att jag hade sällskap som det gick. När det gäller ensamterapin är jag fortfarande kvar i bilkörning på kommun-nivå.  

Igår berättade psykologen att det var dags att köra ångest hardcore. Dags att köra bil, både själv men även med honom, inne i stan. Jag undrade om han insåg vad han skulle ge sig in i, men han verkade inte ta min oro för hans liv riktigt på allvar. När jag menade att terapeuten sällan dör när det handlar om att bota ormfobi men att bilar är hårda, terapeuter mjuka, drog han bara till med ännu en teori om att alla fobiker ser just sin fobi som livshotande. Bah!

För att förklara vad jag skulle utsätta mig för ritade han upp ett diagram över min ångest vs. tiden jag utsätter mig för den. Vanligtvis försöker jag smita när ångesten peakar, men nu förklarade han pedagogiskt att vi ska stanna kvar i den ångestladdade situationen, "eftersom kroppen ändå inte klarar av att ha tokångest så länge". Så betryggande.

Idag kom vi in på riktiga grejer, jag och psykologen. Idag handlade det om bilar och bilkörning. Vi kom fram till att det var rädslan för ångesten jag får när bilkörning kommer på tapeten som var själva grejen, mer än en rädsla för att köra bil i sig eller för att jag skulle vara en särskilt dålig bilförare (vilket jag ironiskt nog inte är när jag väl slipper ångesten). Det tyckte psykologen var bra.

Sedan fick jag börja med en lista från 1-100 som ska fyllas med 15 olika bilaktiviteter som genererar ångest hos mig, där 100 är det värsta jag kan tänka mig. Jag frågade om jag var tvungen att vara realistiskt, men det var jag, så där försvann ditt förslag med blodbussen, ÅsaD.

Och så var det målbilder. Jag skulle sätta upp tre praktiska mål att jobba mot. Jag skrattade målen i ansiktet eftersom de känns rätt så avlägsna, men samtidigt så kittlar det lite, tänk om jag verkligen skulle kunna komma dit. Åtminstone två av de tre målen kom av att jag tänkte på dig, lilla syster. Jag tänker fortfarande på att jag inte kunde skjutsa dig den där gången.

Andra besöket hos psykolog-adepten skulle även det komma att handla om utredning. Tillsammans gick vi igenom en lunta med olika besvär som jag skulle besvara om jag haft eller känt, och om ja även rangordna hur pass jag haft eller känt dessa från en skala på 1-8. Här trodde jag att jag skulle klara mig galant (för det är väl ett test?), jag är ju där för en ytterst materiellt betingad åkomma, men så kom frågan om blod, och då var det bara att krypa till korset och berätta hur huvudet säger "det är ok" medan kroppen säger "nähä!" och svimmar.

Jag skulle även svara på om jag tyckte att det var jobbigt att vara sjuk eller kräkas. Eh, sa jag, men vi enades om att det nog handlade om man hyste ett större obehag än normalt. Och hur jag kände inför att dejta, då skrockade jag och kände mig som om jag var 85 år gammal, men på ett positivt sätt.

Och på det viset rev jag av ett tvåtimmars-pass på en timma. Det fanns helt enkelt inte så många bisarra grejer att fylla i om mig, med mina nej-svar hoppade vi raskt över sida efter sida. Men det är klart, på listan över fobier fanns inte barn med. Kanske annars att det hade triggat igång det hela.

Nu har jag inställt mig för hjärn-poke:ing, nu ska här kureras! Jag ska ha en alldeles egen KBT-student som ska få berätta för mig hur vi ska göra med min bilfobi. Jag ser framför mig hur vi långsamt närmar oss valfri bil, hur delmålet är att klappa lacken för att sedan också våga trycka på tutan.

Eller något i den stilen. Jag ska försöka kurera min bilkörningsfobi hos en psykologistudent som behöver någon att öva på. Vi får väl se om det hjälper, jag är iallafall beredd att testa och utsätta mig för lite mer ångestframkallande bilkörning. Skoja kan man ju alltid, men när det är ett faktum att jag aldrig skulle köra dit jag inte hittar för att det a: ger mig tokångest och b: därför gör mig till en farlig bilförare så kan det ju definieras som något begränsande. Iallafall för någon som faktiskt har körkort.

Vem tycker inte om att analysera sig själv, liksom? Det här ska ju bli tok-intressant! Men vad jag inte riktigt har förstått är vad hur ofta jag har sex har att göra med det hela, det var nämligen en fråga som skulle fyllas i och lämnas in. Vi får väl se om de tänker bota min fobi på det sättet, få mig att koppla ihop bilkörning med något…roligare.