plastjesus & jag

Mackan har utmanat mig, och jag svarar lydigt.

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Jag har inte så bra och tydliga minnen från då jag var liten. Jag har överlag ett rätt kasst minne, jag läste väldigt mycket som liten men har aldrig kunnat behålla och minnas läsupplevser särskilt väl. Men Michael Endes Den oändliga historien var den ultimata fantasy-öppnaren för mig, Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit öppnade för mig tioåring upp detta med tjocka och "vuxna" böcker, och Bibeln präglade mig väldigt mycket från att jag var kanske tio och uppåt.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Tonårsgänget i Serietidningen trumfar precis allt. Jag knyckte dem från storebrors rum och de bara fastnade. Mumintrollen, de svartvita albumen. "Jag"-serien i Disney-utgivningen ("Jag, Farbror Joakim" osv. Old School.).

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
På senare tid..det var ett tag sedan. Men Hohaj av Elisabet Rynell var en sådan gripa-tag-upplevelse.

4. Musik eller inte när du läser?
Oftast inte.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Beror på vilken sida av mig man känner ytligt.. en del kanske förvånas över min fantasynördiga sida och att jag gillar Arthur C Clarke och Robert Jordans Wheel of Time. Andra kanske förvånas över att jag gillar Moberg, Lidman, Salje, Moa & Harry Martinsson..

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Åh, Tonårsgänget.. Men då behöves mer än en film. Mer en serie.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
"Vita tänder" av Zadie Smith. Den ska man gilla som 30-årig kulturish.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Äsch, jag tycker inte om att interagera med okända människor på det sättet. Men jag skulle gärna sitta och lyssna på föredrag av Richard Foster, Philip Yancey, Nina Björk, Moa Martinsson för att nämna några.

Och sedan skickar jag ut utmaningen ut i cyberrymden för de som önskar svara.

Det är så ljuvligt att sova ut på mornarna. Ostyckad kvälls- och morgontid är mina favoriter.

Idag blev det visst stora shoppingdagen. Vi kom i och för sig ut sent, men hem kom vi inte förrän vid 21. Galet. Ändå kändes det inte alls så stressigt och jobbigt som man kunde ha trott.

Idag hämtade jag ut beställda julklappar till mig själv! Nämligen:

Åh, jag vill så gärna, gärna hitta suget igen för att träna! Jag känner mig inte som mig själv utan min träning. Och jag vet mig att jag blir inspirerad av att läsa om just träning. Så nu är jag riktigt peppad för att bli peppad, eh.

Jag gick först på titel och omslag (just omslag och titel betyder så väldigt mycket när jag ska välja böcker på måfå), men jag såg sedan även att författaren var afrikanska, vilket känns extra roligt inför semestern.

Och så till sist. Jag kommer väl se maffian bakom varje hörn, på samma sätt som jag efter "Snabba cash" såg (hm, ser) pengatvättar i varenda till synes olönsam butik eller restaurang.

Ikväll fick jag ett ryck och beställde sex böcker från tre olika ställen. Bland annat var det dags att fixa en ny bibel, efter att jag slarvat bort min senaste köpte jag en pocketvariant som jag hittade på den lokala second hand-butiken. 10 kronor, finemang! Jag gillar ju pocketböcker och jag gillar att den är slit-vänlig. Men jag gillar inte att den är tegelstens-tjock, så för att ha en mer portabel sak beställde jag en jättetunn sak.

Enligt ÅsaD befinner man sig närmare Gud med Folkbibeln (en översättningsvariant) men tillhör de coolare om man kör på en slimmad variant. Av mitt val (Bibel2000) kan man därför utläsa att jag väljer att vara häftig framför att vara helig. ÅsaD:s vänner valde att gardera henne med att både vara häftig och helig.

Just nu läser jag "Organic Church - Growing Faith Where Life Happens". Intressant, inte minst ur den aspekten att USA (som författaren kommer ifrån) redan kan detta med "relevanta", "moderna" gudstjänster. Han raljerar ganska friskt över proffsigheten, storleken och allt det övriga som han mest ser som ytliga ursäker för att slippa jobba på att ha verkliga relationer med människor, att dela livet på riktigt. Det ska bli intressant att se var han landar.

Jag kan inte annat än imponeras av John Ajvide Lindqvist. Jag menar, att få till en bok om vampyrer i Blackeberg. Eller zombies i en annan svensk förort. Eller som i Människohamn, gengångare som citerar The Smiths. Man hör ju hur det låter. Men att sedan dessutom få till det så bra!

Berättelsen handlar om hur Anders och Cecilias sexåriga dotter plötsligt bara försvinner en vinterdag i skärgården, spårlöst. Och sedan vävs det in magi, vatten, hämnd, flakmopeder och GB-gubbar. Det är aldrig löjligt, aldrig parodi, och det är det som imponerar på mig. Det funkar, hela vägen. Och det är stundtals riktigt läskigt, stundtals gripande. 

Människohamn är lite rörigare än Låt den rätte komma in, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet, men samtidigt så känns det som att Ajvide ändå går framåt i sitt författarskap, kanske är det språkhanteringen, kanske är det nyanserna, jag vet inte. Men bra är det.   

Ni vet "Flyga drake" som jag skrev om här, det här är en ny bok av samme författare. Och jag känner mig lite tvehågsen. Det här är en oj så tacksam semesterbok, pendeltågsbok, flygplansbok. Det är en engagerande historia, en lättläst berättelse om vänskap, tacksamma komponenter för en sträckläsarbok. Och trots att det egentligen berör (kvinnomisshandel, kriget i Afghanistan) så kommer jag inte ifrån känslan att det blir lite för mycket lättläst och tillrättalagt rent stilistiskt.

Den här boken utmanar mig inte någonstans, den är som snabbmat - enkelt, ganska gott men varken särskilt nyttigt och dessutom tröttsamt i längden.

Jag fick förra veckan tillbaka suget att läsa som varit på vift ett tag, tack så mycket, och har sedan dess läst Isabel Allendes "Andarnas hus" samt Doris Lessings "Det femte barnet".  Två böcker där La Familia är i centrum.

Jag hade enklare att ta till mig Lessings mer raka skrivsätt, men blev överraskad över att jag ändå tyckte om Allendes verk. Jag är ju inte så förtjust i böcker där varenda känsla skrivs ut och där inte mycket lämnas för tolkning. "Det femte barnet" gav mig väl inte riktigt ett sug efter barn (kvinnan föder fram vad hon tycker är ett monster, i princip) men tja, det kan väl tolkas mer än bokstavligt. Nu tror jag att jag ska ta tag i Virginia Woolf, jag är lite inne på familjeberättelser och kvinnliga författare.

När jag som ung vuxen läste i tidningen Trots allt att Elanie Storkey, engelsk kristen genusvetare med flera ypperliga böcker författade, menade att Jesus var feminist, var det inte ett särskilt provocerande budskap för mig. Tyvärr så lärde jag mig ganska kvickt att alla inte tyckte som jag.

Lite senare dök jag på Per-Axel Sverker, teologie doktor, som jag fick förmånen att ha som ideell mentor i mitt d-uppsatsskrivande, men sedan även som vän. Han har skrivit den eminenta och i ämnet tongivande uppsatsen "Man och kvinna som Guds avbild".

När jag hittade det här halsbandet i Australien var jag så klart tvungen att köpa det. Korset är främst, som det ska vara, men konsekvensen av korset är frihet. Därför är feminismen för mig fortfarande något självklart, för korset och innebörden av det har ju inte ändrats. 

Jag har aldrig varit något fan av Zadie Smith. Efter att ha gett både "Vita tänder" och "Autografjägaren" misslyckade försök så tog det tills jag fick "Om skönhet" på pocket innan jag kunde ge henne en ny chans. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är som varit det stora motståndet i hennes böcker, men jag tror att det ligger åt det hållet att jag vill att böcker ska ha en känsla av luft i sig. Det betyder inte att de inte kan vara både svåra (hur man nu definierar det) eller långa och kompakta, utan det har mer med sättet att skriva att göra. Jag vill ha luft kring karaktärerna jag läser om, kring händelseförlopp och det runt omkring.

Egentligen är "Om skönhet" precis en sådan bok som jag tycker känns för plottrig, för matig. Inte så mycket luft att låta tankarna vandra kring. Men eftersom det är en välskriven bok, speciellt dialogerna, så hittade jag ändå ett läsvärt driv. Jag tyckte att det kändes lite som att läsa en film av Wes Anderson, om nu någon kan förstå den bilden. Lite ofrivilligt fascinerande och bra utan att lämna mig med en definierbar eftersmak.

"Mig äger ingen" är Åsa Linderborgs skildring av sin uppväxttid med en ensamstående alkoholiserad pappa. Det känns lite klyschigt att benämna berättelsen som ömsint, men det är just så jag tycker att den är. Ömsint men ändå realistiskt, och dessutom behärskar författaren detta med att gradvis öppna upp för läsaren, som att man får följa med i barnets mognad och förståelsegrad. Välskrivet utan att bli jolmigt.

"Persepolis" är Marjane Satrapis biografi i fyra delar över hennes uppväxt i Iran, upplevelse av kriget och allt med det. Boken är tecknad men är absolut ingen barnbok, utan helt enkelt en tecknad självbiografi. Och en mycket bra sådan! Nog för att jag gillar serier, men att se hur den tecknade formen blir så mycket mer, att den fungerar i det här formatet och i den här sortens berättelse var väldigt roligt.

Dessutom gav den mig en intressant och välbehövlig inblick i en värld jag på grund av min okunskap har så lätt att bara klumpa ihop. Ni andra har säkert järnkoll på skillnaderna mellan Iran och Irak, men för mig var det innan lite som Norge och Sverige. Så läsning rekommenderas!

Jonas Karlsson visade sig vara en fullt godkänd författare - också. Hans novellsamling "Det andra målet" är skriven med ett bra flyt i språk och berättandet, men det är ändå något som jag inte tycker om med den här boken. Berättelserna är vardags-surrealistiska och jag kom på mig själv att tycka att de var väldigt mörka och nästan otäcka. Alltså, det är inga otäckheter på riktigt i den här boken, men just det där suggestiva, är det på riktigt eller inte, håller personen på att bli galen eller inte…

Jag är inte en tillräckligt skarp kritiker för att kunna analysera vad det är som gör att jag inte tar in det hela på ett positivt sätt - småskumma berättelser brukar ju annars vara min påse. Det kan vara att det kanske precis går över gränsen till att vilja vara lite för svårt, lite för mörkt. Lite beräknande, kanske är det det som gör det.   

Det här var väl för all del en smårolig bagatell, "En kort berättelse om traktorer på ukrainska". Titeln är ju så charmig och jag ville så gärna att den skulle vara bra. Men jag kunde inte hjälpa att känna att författaren höll sig lite väl mycket till formulär 1A kring beskrivningen av kulturella möten och krockar. Det tog sig inte riktig förrän på slutet, men då tog ju boken just slut.

Jag har för denna nya delkurs för första gånge på länge köpt två kursböcker. Dels för att kursen smög igång på mig innan jag hann reagera eller beställa böckerna, och dels för att kursen verkar mycket intressant. Interkulturell kommunikation, kommunikation mellan olika slags grupperingar, alltså inte bara kulturer som i land, etniska grupper och så vidare. Alltid lika spännande att analysera sitt eget främlingsskap och tillhörande i de tusen olika grupperingar man bekänner sig till. Och denna gång är det gamla traditionella kursupplägget tillbaka, glory.

Om man har en skuld på biblioteket får man inte reservera böcker via internet. Mycket frustrerande, jag måste ju fixa studieböcker! Jag antar iallafall att det är därför jag inte får reservera. Antingen det, eller så har någon skvallrat för bibliotekarierna om hur jag har pratat bakom ryggen på dem.

¨

Jag irriterar mig ofta på när en boktitel inte harmoniserar med innehållet. För mig är det viktigt att de bär samma ton, att jag inte känner mig lurad när jag börjar läsa.

Första sidorna i denna bok avskräckte mig lite. Jag är en typisk svep-läsare, jag läser fort men lite slarvigt, och är allergisk mot pretentiöst språk i böcker. För mycket metaforer, för många krångliga ord, sådant som känns enbart som yta för mig. Och först verkade det som om det här var en sådan bok, men som tur var hade jag fel.

Det här är en mycket finstämd bok, den förmedlar värme och medmänsklighet, hur klyschigt det än låter. Det handlar om vänskap, om generationer, om kvinnor och hela boken känns gedigen och äkta och jag blev många gånger nästan rörd. Och lustigt nog är den skriven av en svenska men på engelska och sedan översatt, och dessutom skriven på Nya Zeeland. Bara en sådan sak! Så tack för boktipset, Anita!

Om en ung pojkes uppväxt i Afghanistan handlar "Flyga drake" om. Hemsk och finstämd på samma gång, någon gång kanske berättelsen tar en twist för mycket, men boken har onekligen väldigt högt läsvärde. Genremässigt känns den lite som "Tillsammans är man mindre ensam", inte i att berättelserna är lika utan just vad gäller typ av läsvärde. Kan en bok vara feelgood trots att den är ganska så hemsk? I så fall är det här en klockren sådan.

Jag har under de senaste veckorna läst några böcker av svenska författare och kan typ rekommendera alla, iallafall som pendeltågsläsning. Tre handlar om att växa upp i mångkulturella Sverige om man ska skriva om det på kulturtantsspråk, och en handlar om att växa upp med en halvgalen predikant till far. 

Jag kan av naturliga skäl förhålla mig mest till den sista kategorin, även om min egen predikantpappa tillhör den mer kloka sorten. 

Jag är en ganska frekvent biblioteksbesökare, och applåderar alla tekniska innovationer kring bokhantering. Det här med att låna, reservera och låna om via internet är ju kalas. Och låneautomaten är inte heller så pjåkig när det är kö. Men vad jag inte förstår är vad alla bibliotekarier gör nu för tiden när allt är så automatiserat.

Ofta när jag kommer för att hämta ut reserverade böcker frågar de om jag har pinkod och på det viset kan låna mina böcker själv. Trots att jag är själv, utan någon efter mig i kö. Trots att de ändå fått sätta igång processen med att scanna in mitt kort för att hitta just mina böcker. Ja, det kan jag, säger jag lydigt. Vilket gör att de kan fortsätta stå och göra ingenting/läsa medan jag får låna själv.

Vad är poängen med det? Är det en principsak bara? Och vad är det som gör att det krävs en lång universitetsutbildning för det? Vad gör alla bibliotekarier hela dagarna som är så svårt? vill jag frustrerat yla.  

De som känner mig vet hur inbiten populärkulturbrukare jag är. Jag gillar mina tv-serier, min msik, min dator, mina kläder och allt det där. Ibland kanske så mycket att det tar tid och skymmer det som egentligen är viktigast, men hur ska man skriva det utan att det bara ska låta pretentiöst.

Min tro är för mig som en dörr mot något mer och riktigtare, tvärtom mot vad många tror, att det skulle vara en verklighetsflykt. Det är att ha en hel till dimesion att verka i, en dimension som den här mänskliga världen bygger på (jo, i den ordningen). Jag tror att de aldrig ska vara frånkopplade från varandra, även om det ofta blir så. Det är när de frikopplas som det blir instängt, unket, osunt, irrelevant. Andligt och mänskligt ska vara ett och samma. Fast jag gillar inte riktigt ordet andligt, det låter så opersonligt och ospecifikt.

Jag tog upp läsningen av Richard Fosters "Vägar till glädje" igår, en bok som skriver just om praktiserandet av den vardagliga tron. Den är så bra att varannan mening är sådan att man vill citera den.