plastjesus & jag

För två och ett halvt år sedan, nästan exakt på timmen, var jag och mannen på roadtrip i Kalifornien för att fira vår 10-åriga bröllopsdag. Dagen till ära vid Grand Canyon och i en helikopter.

(Jamen hur ung VAR du egentligen - jag var 20 när vi gifte oss.)

Tidigare på morgonen hade vi bytt till nya ringar eftersom de vi hade sedan tidigare var det billiaste man kunde komma undan med efter godisautomatringar.

För några dagar sedan kom Nicklas på att 12,5 år också borde vara något eftersom det är hälften av 25, och mycket riktigt, idag firar vi alltså kopparbröllop. Tja, det finns ju ett namn för varje år som gifta, så inte att det här är så speciellt egentligen, men det roliga är just att vi återigen är i USA när det inträffar.

Nicklas utmanar mig på ett sätt som jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig vad det skulle innebära i praktiken då vi gifte oss. Han tvingar mig att formulera mig när jag helst bara vill fly in i gemensamma antaganden, samtidigt som han lär mig att vara lite mer avslappnad och inte oroa mig så mycket för vad folk ska tycka och tänka. Att inte vara så förutbestämd i mina antaganden och i mitt tyckande.

Vi har båda blivit nya människor flera gånger om igen efter den där majdagen 2007, men vi har alltid i det hittat plats för varandra, uppenbarligen.

Det är inte det stora som är det jag letar efter när det kommer till kärlek, det är de konstanta bevisen, att lyfta upp varandra i vardagen. Att han lyckas känna in balansen mellan när han ska pusha mig framåt och när han ska säga “det är ok” när min oroliga själ visar sig.

På de här 2,5 åren sedan vår tioårsdag har rätt mycket hänt med och runt om oss och det är fascinerande att kunna se det konket mellan oss, hur vi pratar med varandra, hur vi känner av varandras nyanser.

Ibland undrar jag hur livet skulle sett ut om vi inte hade träffats, och hur det skulle gå om vi träffats nu i vuxen ålder istället. Om vi alls lyckats synka - jag är inte helt säker på det. Ibland krävs det kanske att man är 15 år och naiv.

Så till den man som jag älskar och respekterar mest av alla och som jag är stolt över att få stå jämlik tillsammans med: du och jag!

Så, låt se om det skulle kunna gå att klara sig utan dator på semestern, dvs. nöja sig med att klara allt på iPhonen istället. Som att blogga till exempel.

Igår firade jag och Nicklas av lilla svägerskan genom att ta henne och lilla bror på bio med middag. Bion ska nog få en egen postning. Det var mycket trevligt, men jag kunde återigen konstatera att just middag ute är det av äta-ute-lyx som jag tycker minst om. Jag föredrar alla gånger frukostdejter, bruncher, lyxiga luncher och att fika ute före middagar ute.

Men det kan naturligtvis ha att göra med att min favoritmat är, eh, mackor och te.

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Jag har givits en fantastisk familj. Det är inte bara alla miljarders syskon, utan deras respektive också. Som lilla svägerskan.

Har man en bror som är några år yngre så kan det ta ett tag innan den som han har fäst sig vid fäster sig hos en själv. Man måste bli lite synkroniserat vuxna först. Men efter ett tag så upptäckte jag henne. Hur hon kunde utmana mig, både i att vara spontan och i att se min egen inverkan på människor två varv till. Att det kanske inte bara var att slänga ur sig.

Det är så tacksamt att vara med dem båda, det är mycket glädje och mycket te. De är essensen av människor att trivas med. Det finns ro.

Lilla svägerskan är omtänksam, ibland nästan mot sin vilja. Hon bråkar med känslan av att inte alltid vilja, men veta att man borde och därför också göra det. Hon vill göra rätt, och det är beundransvärt. Hon är en fantastisk organisatör, hon har en magisk presentlåda och är så mycket mer ekonomisk än vad som kanske verkar.

Hon är väldigt vacker och blir ännu vackrare i och med att hon vågar ta ut svängarna och inte fastnar i det enbart klassiska. Hon har en fantastisk känsla för färger och passar i allt. Det hon rör vid blir vackert.

Jag är så väldigt, väldigt glad för att ha henne i mitt liv. Att dessutom ha henne så nära är en ren välsignelse. Grattis fina!

Båda mindre bröderna blev av med jobben när GRIN sorgligt nog gick i konkurs. Här kommer jag på förslag till nya livskall, de finns redan där för er, reach out and grab it!

Det där med mod, igen. En del av er som läser här vet kanske att jag har någon slags köra-bil-fobi. Och att jag faktiskt gick i terapi för det. Jag skulle inte vilja säga att den är borta, men den är mindre påträngande, lättare att hantera.

Nåväl, i julklapp fick stora syster ett presentkort på att bli körd till Gustavsberg av mig. Det skulle hon casha in idag, och jag kände mig förvånadsvärt lugn, och resan dit gick bra. Rakt fram, rakt fram och så rakt fram,ungefär. Sedan trevligt stros, prat och naturligtvis många fina saker att titta på.

Men så hem. Det har hänt minst en gång tidigare, så på grund av att jag missar att hålla till vänster åker vi plötsligt mot stan. Ångest blir min arvedel men gps:en (som Nicklas så smart tidigare gav mig i födelsedagspresent) min räddning, så vi tråcklar oss ut och byter riktning, systern, bilen och jag.

Sådant som alla vanliga människor med körkort gör kanske nästan jämt. Men inte jag.

Och det gick ju bra den här gången med. Systern var lugnande och uppmuntrande och jag andades ut när vi äntligen såg skyltat 226 - Huddinge.

Hade vi inte kört fel skulle jag inte sagt något om mod, för tacksamt nog så kändes det inte så läskigt - innan. Men nu blev det något av en sådan övning igen. Jag antar att jag ska tacka och ta emot för övningen, och kanske duscha av mig kallsvetten.

Yngsta lillabrodern hade lyckats fixa förhandsvisningsbiljetter till District 9 igår, och lucky me så fick jag komma med. Jag gillar ju det där med aliens och mutanter. Och jag tillhör dessutom dem som gillar det som Peter Jackson gjorde med Sagan om Ringen, oj så många timmar jag har tillbringat tillsammans med håriga fötter och talande träd. Men ok, denna gång var han bara producent.

I vilket fall - förväntningarna var rätt höga.

Men vad var egentligen District 9. Var det action, krig, sci-fi, drama? Tja, det var allt på samma gång. Det var Transformers och det var handkamera, det var Flugan och det var American History X, och allt tillsammans i en salig röra.

Och då gick det lite som det brukar gå. Lite av varje gav att jag gick ifrån biografen förvirrad - var det en tvåa eller en fyra? Platt fall eller genialiskt? Och till slut landar jag i något slags mellanting. Den var väl bra, ungefär. Vilket nästan är det tristaste omdöme man kan ge en film som denna, som ska vara realism-spektakulär.

Personligen hade jag velat se att man hade krutat på mer kring de politiska aspekterna, för filmen hade ett så enormt spelbart upplägg - att man hade gjort koloniseringen av rymdvarelserna som något högst oglamoröst, några som i denna film fick spegla rasism och vår rädsla för det nya och okända. Kanske drog man ned på det spåret för att inte tappa action-älskarnas gillande, för filmens spridning och succé kommer att byggga just på deras engagemang.

Så summan av detta blir: En gediget gjord bagatell, varken mer eller mindre.

Jag gillar tekniska prylar. Jag har fått och köpt allt från högtalare till mp3-spelare till kameror till förstärkare till gps i flera omgångar, och jag skäms fortfarande lite för att jag till Nicklas som 30-årspresent fixade en projektor. Grattis till mig, ungefär.

Mobiltelefoner har dock aldrig riktigt varit min grej. Jag gick inte ens igång på iPhone när den kom, inte så värst. Men nu efter att ha testat den ganska så flitigt så har jag insett att det ska vara den eller ingen som jobbmobil. Men naturligtvis så har jobbet Ventelo, som ett tag verkade utmana övriga av Apple godkända försäljare. Av lite olika anledningar blev det aldrig ett köp för min del.

Och nu. Nu köper Nicklas en iPhone, den nya varianten, och jag känner en avundsjuka som kan mätas, höras, synas, luktas. Och då får Ventelo för sig att sluta sälja sina gammel-phones. Som jag annars glatt hade nöjt mig med. (Fast det har jag inte fått bekräftat eftersom deras kundtjänst är sega på att svara. Men på hemsidan finns det ingen sådan info längre).

Nu funderar jag på om USA-resan kan vara min räddning. USA är ju svaret på ganska mycket, förutom världspolitik och hållbara lösningar. Men allt däremellan. Ungefär.    

Semestern i år blev bil, mycket bil. Först till Göteborg, sedan till Lappland via Norge och så hem igen. I en bil utan AC. Tyvärr har jag inga bilder från Lisebergsdagen då vi åkte så fantastiskt mycket bergådalbana, men väl lite annat.

Le U2-crew. Minus Nicklas.

Jag twittrade naturligtvis från konserten. I min trenchcoat som jag var tvungen att inhandla eftersom jag packat efter Stocksholmsväder. Halva reapriset, but of course.

Scenshowen var… sådär. NOT! Fast ändå var den tydligen bättre på lördagen.

They call us "Familjen Fika".

I Storsele var det dags för tunnbrödsbak. Så klart. Degen fick blandas i en 30-litershink. Krävs rejäla kvinnor för ett sådant jobb.

Bästa mamman.

Precis som i vår familj står mamma för grovjobbet och pappa för finliret.

Sedan får vi andra äta!

Kalfjäll. Naturens egen version av betongförort? Kanske därför jag trivdes så bra.

Det var iallafall tyst innan vi kom. Och så fika.

En semester som i dagar kanske inte var så där ofantligt lång, men som kändes längre än den var. Ett bra betyg antar jag. Och att gå till jobbet imorgon känns helt ok. Också ett bra betyg.

Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.

Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.

På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.   

Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.

Och så det där med mamma-dagen. Döp om den till dagen för alla dubbelarbetande hjältar som tjänar så mycket mindre än de borde.

Min mamma och jag, jag vet inte hur lika vi är. Är vi? Min mamma är stark, fysiskt faktiskt, men även psykist. Hon har en styrka som har växt upp underifrån, inifrån. Hon har ett milt och tryggt sätt utåt, mot de som möter henne utan att känna henne, men har samtidigt integritet. Min mamma är inget rivjärn men har lärt sig att definiera vem hon är och vad hon vill. Hon umgås mer än hon diskuterar. Jag vet inte alltid vad hon tycker i olika sakfrågor, men jag vet vad hon tycker om mig. Min mamma är varm men det är mycket krydda i henne. Min mamma är van att ta i men tycker inte om att köra bil. Min mamma har sex barn men ändå smalare höfter än jag, men är trots barnen ingen överdrivet barnkär bullmamma. Min mamma är familjekär. Min mamma är långt ifrån tant och blir faktiskt bara vackrare med åren.

Min humor har jag fått av min mamma. Vi skrattar åt samma saker, och mamma bjuder på att man får skratta åt henne. När jag tänker på mamma är det alltid att hon skrattar.

Min mamma har en vardagstro, en självklar Gud som inte är tillkrånglad. Min mamma ber, när hon diskar, när hon är ute och går. Min mamma behandlar sina barn som vuxna och barn på en och samma gång. Min mamma älskar sin familj och döljer det inte det minsta, och jag älskar henne så mycket som man bara kan och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Det ligger förändring i luften. Det är människor som går vidare, byter jobb, får fast jobb, blir av med jobb, det är födslar och så har min lugg växt ut.

Ungefär de perspektiven känns det som. Andras förändringar är tacksamma att se och studera, de egna är lite ömtåligare att komma nära inpå. Svårt att få tillräckligt med distans kanske.

Jag vill leva i ständig förändring. Det finns saker som jag vill ska ligga som grund i mitt liv, men även där skadar det inte att mina perspektiv förändras. Låta saker utvecklas och fördjupas.

Jag försöker verkligen våga göra saker på sätt jag inte har gjort dem förut. Tänka lite annorlunda. Inte om allt och inte alltid, men små grejer åtminstone, som små kursändrare.

Där ingår att lära sig av andra tänker jag. Som av min yngsta bror som när jag fyllde år skickade ett så fint sms där han rakt upp och ned skrev att han älskade mig. Vi är för all del väldigt nära och familjiga i vår familj, men det där med att säga hur man känner. Lite svårare. Men när han väl hade öppnat den dörren var det ju bara att kliva in. 

Nåväl. Ikväll är det dags att knyta ihop slutuppsatsen. Sedan är återigen ett års studier över. Till hösten blir det dock nya studier, denna gång teologi på Teologiska Högskola Stockholm hade jag tänkt. Tillsammans med Rymdhunden! 

Mysteriet med växten som inte var Kirskål är nu löst, inte av mamman men av Plantagens överste-trädgårdsmästare: Det är en mynta! Och så lyxigt att ha en sådan i överflöd i sin rabatt, sade överste-trädgårdsmästaren.

Kanske det. Kan jag göra något med den?

Man kan aldrig få för många superhjältar i ett kök. Den här fick jag av Nicklas i födelsedagspresent, och varje gång jag ska göra en smörgås vakar superhjälten över mig. Det känns bra. Man vill ju inte ha dåliga mackor.

Jag vurmar lite för Wolverine. Notera: Inte för Hugh Jackman, utan för just Wolverine. Jag menar, de där klorna i adamantium. Sådana skulle jag också vilja ha. Jag gillar outsider-hjältar, arga hjältar.

Så jag och storasyster var naturligtvis tvungen att se Järven på bio, och trotsa tonåringarna och prasslarna med en matinéföreställning. Döm om min förvåning när de var ett mycket bättre sällskap än pensionärerna som jag såg Slumdog Millionaire med.

Vad jag hade förväntat mig av filmen var Wolverine, lite mer Wolverine, Wolverine som tar sönder saker med sina klor och så Wolverines polisonger. Och detta levererades, speciellt i de första 2/3 av filmen. En helt ok bakgrund till den Wolverine man har sett i X-men-filmerna vävdes fram, och jag gillade både bror-temat och mutantgänget. Det kan aldrig bli för mycket mutanter, om du frågar mig. Alltså: helt ok story med helt ok action, och Hugh Jackman bär upp Wolverine på ett föredömligt bra sätt. Han verkar inte se rollen som "bara" en Marvelroll utan lägger tyngd och karaktär i rollen.

Att filmen sedan på slutet spårar ut en del, rafsas ihop till att bli lite mer light, kan jag därför köpa. Det är naturligtvis inte bra eller önskvärt, men filmen höll i mina ögon förvånansvärt länge ändå. För att vara just en spinoff på en enskild karaktär kändes den hyfsat matig.  

Idag när jag kom hem stod det tretton röda rosor i en vas på köksbordet. Jag kan alla gånger hålla koll på bröllopsdagen, men med förlovningsdagen är det lite värre. När man gift sig trumfar ju dessutom bröllopsdagen förlovningsdagen, anser jag.

Men ändå, jag klassificerar in det under rubriken Mycket rart. Även om Nicklas förtog rarheten lite genom att han, när jag pussade honom som tack, la in ett "Det ska bli roligt att se vad jag ska få…" rakt in i magtrakten på mig. Ouch.

Så, för tretton år sedan var mitt tonårsjag och en ung Nicklas på Kastellholmen och trädde på ynkligt tunna och billiga guldringar (två för en!) på varandras fingrar. Sedan sprang vi runt vid de där statyerna utanför Moderna Muséet innan vi åkte hem för att ringa och berätta för mammorna och papporna att de skulle få ett bröllop att co-betala året efter. 

Imorse ägde alltså det famösa planeringsmötet mellan Hr & Fr Mörling rum. Det låter kanske corny, men både jag och Nicklas fungerar bäst om vi får planera ordentligt och känna att vi har koll på vad som egentligen händer. Har man inte det kan man ju inte heller se till att det blir lite mer som man vill. Så därför: Hotellfrukost med medhavd dator och tre timmar senare i en då helt öde matsal hade vi a: planerat morgondagen samt de närmsta tre månaderna med aktiviteter kring kyrkan-to-be, och b: insett att under de tre närmsta månaderna är de flesta av våra helger redan inbokade. Och eftersom man mest är trött på fredagskvällarna (vi är ju trots allt över 30) och Nicklas spelar bandy vissa dagar ger det oss… tisdagar att göra annat tillsammans på. Vilket jag hoppas ska bli till att träffa vänner, befintliga och to-be. Jag har t.ex. varit pinsamt trist med våra trevliga grannar - stressad och ospontan - vilket lett till att vi mest brevlåde-pratat i typ fem år. Sådant går väl inte för sig. Fast det är klart, så värst spontan vet väl alla som känner mig att jag knappast kommer att bli för det. —- Jomen! Och igårkväll rensade vi ett av våra förråd. Lägg ihop det med att planera sina liv på en lördagsförmiddag och att jag nu måste plugga - darn vilken partypingla jag är! Nicklas är ju åtminstone på företagsfest med sina fellow-färdtjänstförare, hrm.

Nu när jag och Nicklas för första gången är kollegor:ish kräver det naturligtvis att vi har planeringsmöten. Är man kollegor har man sådana. Imorgon ska vi därför ta ett frukostmöte - mat och möte är en bra kombo. Eftersom vi är förort blir det något oglassiga (men prisvärda, frukostmässigt) Prince Philip i Skärholmen.

Vi ska bestämma och bestämma och bestämma så mycket vi bara kan, typ om sånt som…namn?  

Prince Philip är hotellet där vi för övrigt firade vår första bröllopsdag, vi tog pengarna som skulle gå till mat och satsade på en hotellnatt istället. Det räckte även till en godispåse från Statoil.

Här höll jag på med ett inlägg med länkar och allt om hur teknikens utveckling blir så praktisk och greppbar när jag via Twitter-taggar och Bambuser kan följa Gräv 09, som et exempel. Tillställningen där min svåger Juan Flores är nominerad som jag tidigare nämnde.

Men så hängde sig datorn. Och eftersom jag inte riktigt vill behöva ta ställning i ett digitalt inbördeskring väljer jag att ligga lågt och inte återge det hela.

"Kolla vilket roligt spel! Man är en liten groda med slips som slänger sig runt. Eller så är det en krokodil, där tungan sticker ut."

-Hjalmar, 27,5 år

Ibland pratas det om kärlekens olika språk. Well, mitt sur-språk mot Nicklas är att envist inte möta hans blick och så spetsa det med en isande kall tystnad. That oughta do it, ungefär. Och så här kunde det tidigare hålla på i dagar tills det kulminerade i ett tårfyllt gräl.

Tack och lov för utveckling. Nu för tiden har jag kortat ned tystnaden och isen till kanske en timma eller så, för att sedan brista ut i ett "Jag är faktiskt arg på dig för…". Så får jag säga vad jag känner, Nicklas förklarar sin syn på saken, och så hug and make up. Ljusår från tidigare års kamp och slit. 

Vi är fortfarande galet olika, men det är schyst och tryggt att veta att man i grund och botten är ett team.

"Guds rike handlar inte om att kunna argumentera utan om att dela med sig."

Så tror och tycker jag också. Jag har inget intresse av att med argument övertyga andra om det ena eller det andra av det som många tror ska vara synonymt med kristen tro. Vad du och jag tror om Darwin eller whatever är långt ifrån det viktigaste. Men jag delar gärna vad jag har upplevt och varför jag inte vill eller kan vara utan det, och jag tar gärna in vad andra har för tankar och erfarenheter. 

Sagt av min fina pappa.

Min svåger Juan Flores, journalist på Dagens Nyheter, är tillsammans med Knut Kainz Rognerud nominerad till Guldspaden för deras artikelserie "Miljardfiaskot för vägtullar" (Artikel 1, artikel 2, artikel 3). Roligt!

Spader är så väldigt, väldigt sugen att också få äta av vår mat.

Hos mamma fick vi godaste semlorna. Alla gånger godare än mina och alla andra jag smakat i år. Hon har tydligen bikarbonat i bulldegen.

Pappa har kommit över en päls som gör att han ser ut som en galen rysk despot. Inget man åker och handlar på Willys i, eh.

Hjalmar a.k.a. Björnen trivdes också ganska bra i den. "Jag ser så rik ut!".

Konstigaste men roligaste grejen: På Vi i Flemingsberg hänger det en Plaza i ett snöre vid bröddisken att bläddra i. Så att alla män kan lämna sina fruar där medan de själva går och botaniserar bland brödet? Onekligen nytänkande.

Det började med en ganska kall morgon, lite snö. Och katt-kissfåtöljen står numera utomhus och väntar på att få komma till Nangilima.

Lite kyla equals den stora röda sjalen från Riga man nästan drunknar i.

Vid toppen av vår trapp står Max och tycker att jag är lite smådryg så där på förälder-vis.

Vi hade ingen frukost hemma så vi drog med Hjalmar & Lina på en lång och trevlig hotellfrukost i SKHLM. Mycket värt.

Efter frukosten blev det Myrornas. Vi var ute efter ett soffbord men kom hem med en kanna.

Scrollan har gått väldigt långt nu, så Nicklas tyckte att vi kanske skulle sko oss på Saabs dystra framtid. Det bästa med bilhallar är att bilarna är så rena och luktar gott. Det värsta är bilförsäljarna och att jag blir en livs levande könsstereotyp klyscha eftersom jag inte vill prata bilar. Jag googlar fram allt jag behöver veta istället - det var så vi hittade Scrollan.

Väl hemma i Tullinge igen möts vi av dessa två grammatiska- och typografiska underverk till Coop-skyltar. Sådärja.

EN av de mest romantiska sakerna Nicklas har gjort för mig var inför förra U2-turnén 2005. Syskonen och jag var lite övermodiga och tänkte att eftersom det var 50 000 biljetter behövde vi inte köa utan kunde hänga på Ticnet. Yeah right. Det bidde inga biljetter, oj vad bitter jag var.

Samma år den 14 februari (Alla hjärtans dag!) skulle restbiljetterna släppas. Nicklas har ledig dag, kliver upp vid 05.30 i tokvintern på eget iniativ och köar utanför Globen för att frun ska få se U2. Men det bidde inga biljetter, de tog slut innan han hann fram.

Samma sommar var vi på väg hem från en Norge-semester, och istället för att ta av mot Stockholm åker Nicklas vidare mot Göteborg. Han har i hemlighet krängt biljetter via Blocket som en annan svartabörs-haj, köpt och sålt för att få bättre och bättre platser. Och bokat hotell! Galet va.

Det ryktas om att U2 ska komma till Ullevi i augusti. Vilka syskon tänker i så fall ta semester och köa med mig för biljetter? Hjalmar, vi har ju faktiskt gjort det förut!

Jag fick alltså se U2 sommaren 2005 om det nu var någon som inte förstod det.

Modern, stora syster, lilla syster, lilla svägerskan och jag var ikväll och såg på "Australia". Nog för att jag brukar föredra Hugh Jackman som Wolverine, men ändå, det var ju Hugh och det var Baz Luhrmann som regissör (killen bakom Moulin Rouge, Stricly Ballroom med flera) så hur fel kunde det gå?

Filmen börjar som en slags övertypisk gammeldags matinéfilm där Nicole Kidman spelar den snobbiga och handfallna 30-talskvinnan, medan Hugh Jackman är en skitig manly-man med hårda nävar. Suddiga blickar utbyts snabbt dem emellan så klart, och Jackman löddrar in sin håriga överkropp så det står härliga till medan jag generat skruvar mig i stolen. Men Luhrmann kan ju komma undan med överdrifter och flörtar. Om de bara tar slut någon gång, om de bara någon gång får lite syrlighet och ironi.

Men så fortsätter det enligt formulär 1A. Jackman är hunken och Kidman är den spröda kvinnan som till slut inser att lite skit under naglarna är ju bara bra. Här skulle man kunna göra en genusanalys så det sjunger om det, inte bara kring det ärkeklassiska könsrollerna utan även kring detta med den värdesatta pojkflickan. Men jag ska inte den här gången.

Och ibland räcker det ju med att göra en hyllning till en genre. Som "Snakes On A Plane". "Australia" är en fin-fin matinéreplika, men kunde man inte lagt till en liten knorr. När det bara blir så där stereotypt med Jackman i vit smoking blablabla, moderskänslor som poppar upp hos den stackars barnlösa kvinnan, då ledsnar jag till slut på själva innehållet och tittar mest på själva hantverket. För filmen är gedigen, snygg och skådespelarinsatserna är rätt stabila de med. De har bara inte ett särskilt raffinerat manus att leka med.

Vilket känns mycket synd - det skulle ha varit trevligt att ha blivit lite mer bortsvept.   

Julaftonsfirandet igår var så trevligt. Det var familj och mat, paket och spel. Och inte för att man ska vara sådan, men mina klappar knäcker de flesta. Allt jag fick var roligt och fint, mycket var rött, men två stod ut ännu lite mer, inte minst utseendemässigt.

Kolla in världens snyggaste regnkappa till exempel som lilla syster och lilla bror stod för:

Eller den röda resväskan jag fick av Nicklas:

Det är inte en dålig present, att göra regnigt väder till något roligt. Resor behöver ju egentligen inte göras roligare, men nu kan jag onekligen resa lite snyggare.

Ikväll hade vi ett julmust-blindtest med lilla bror, Lina, Peter och Karin. Julmust (Apotekarnes), Fulmust (SodaStream Must) och Apotekarnes Light. Jag kan stolt meddela att jag vann med alla rätt.

Jag tror också att jag vann i den mer inofficiella tävlingen hetsätning av pepparkakor. Nu har jag ont i magen.

 Nar systrarna och mamman ar i Riga skrattar man mycket. Kanske at lite faniga saker (pipparkuken, jamen pepparkakor heter ju sa). Jag har kopt en rod ullsjal och sa snoar det sa man far lite julstamning. Alldeleles, alldeles underbart.

Imorgon ska jag jobba med att hålla i en utbildning igen, men på söndag. Då är det första advent och familjekalas. Inte för att jag har så mycket till julkänslor, om jag ens kommer hinna få dem, det har varit lite klent med dem under senaste åren, men familjekänslor har jag jämt.

Hejda Japan! Nu har vi spenderat vara allra sista yen och sitter vid gaten som snart ska oppna. Det ska bli skont att komma hem. Vi har tjingat platserna langst bak i planet sa vi ska slippa knaskalar i ryggen. Jag har laddat med kurslitteratur samt Dexter och Friday Nights Lights. Det basta vore dock om vi sov, klockan ar lunchtid har men nar vi kommer till Arlanda ar det natt for oss men eftermiddag i Sverige.

Man vet att man saknar sin familj nar man tror sig se sin lilla sota syster bland alla petita japanskor. Och idag fyller min mamma ar - grattis och hurra!

Jag har en bekannelse att gora. Jag har inte atit sushi pa restaurang en enda gang. Lite av ett misslyckande. Varken Nicklas eller Svante gillar sushi, och igar nar det var tankt att jag skulle sla till madde jag illa. Men jag har kopt sushi i butik och den var mycket god.

Na, nu ar det dags att ga ombord. Final Starbucks: Tall Chai Latte. Nu vill jag ha mitt eget te.

Om någon ser Spader så kan ni väl be honom komma hem nu. Han brukar bli lite stött när vi åker bort, men jag vill gärna att kommer hem nu. Vi har inte setts sedan i lördags.

Bilderna är från när han var liten, men han är ju fortfarande svart. Och söt.

På ena sidan: Enchinagard, envishet, deadline med ruskraft som ett ånglok, hägrande semester.

På andra sidan: Värkande hals, blöt näsa, öm kropp, deadline med ruskraft som ett ånglok, en förkylningsnedlusad äktenskaplig bädd (och make).

Jag tänker inte vika mig.

Idag skulle lilla bror och lilla svägerskan officiellt flytta in som grannar till oss, och jag skulle jobba i Örebro. Enligt rykten så blev flytten en baluns a’ la Familia-kalas ("Alla var här!" som Nicklas sa), mycket folk och mat i massor, men jag och lilla syster hade trevligt på vårt håll i Örebro, med fika efter att kursen var klar.

Nu bor vi så nära varandra att det är tekopps-avstånd. Alltså att man kan ta tekoppen med sig mellan husen.

Jag och Nicklas lagade varsin lunch idag.

I eftermiddags då vi hade lilla bror och lilla svägerskan på middag fick Spotify genom dator kopplad till Tivoli-stereon agera musikmaskin. det fungerade fantastiskt bra. Spotify förnekar sig inte precis! Det enda kruxet är just att koppla ihop dator + Tivolin, utrymmesmässigt och estetiskt.

På La Familia-kalaset i eftermiddags kom jag att prata jobb med systerns makes systers make. Min svågers systers man alltså. Vi kom fram till att vad som egentligen betyder mest är hur man trivs med atmosfär, chefer och kollegor. Och hur ska man då veta vart man ska söka sig? Det är faktorer som är rätt svåra att få med i en anställningsintervju. Ofta lägger man ju mest fokus på att själv inte verka alltför bisarr och underlig.

Kanske att rätt väg är att söka sig dit ens vänner eller vänners vänner finns, alternativt starta en egen arbetsplats. Det senare var för övrigt den lösning vi kom på för alla som inte vill följa rådande grafiska profiler. Suck it up eller starta egna organisationer med egna profiler där Clip-art och Comic Sans kan ingå. Den grafiska profilen from hell.

Igår var jag på konsert, det var Wendy McNeill som spelade på Nalen och jag var där tillsammans med lilla syster. En av de mer slående sakerna var skäggfrekvensen. Ganska många i publiken var män i 25-40-års åldern, och en markant majoritet av dessa hade helskägg. Kanske att dragspel drar till sig skäggiga män, det är ju min käre far ett bevis för .

Konserten var bra, Wendy var lättlyssnad för att vara en artist som jag inte hunnit lyssna in mig på innan. Hon har både musikalitet, orginalitet och karisma.

Killen som skulle agera förband däremot. Han var som ett exempel på alla dessa pretentiösa musiker till män  (det känns som att de oftast är män) som tror att de blir bra bara för att de själva tror att de är bra. Det var nödrim och melodier som alla lät som en variant på en och samma sång. Tröttsamt.

Jag vet inte hur andra har det med sina syskon och deras respektive, men ponera att ens lilla bror och lilla svägerska skulle flytta in 30 meter från ens eget hus. Ponera att jag jag skulle få veta det och då sitta med ett fånigt leende och vara väldigt glad. Och ponera att vi fyra sedan skulle ta över hela området, motion för motion, årsmöte för årsmöte.

I Berlin pratade lilla syster om att sträva efter det bästa, det schysstaste. Att hellre avstå kaffe ett tag än att dricka fulkaffe. Att köpa fin choklad om än kanske lite mindre stället för att goffa Eldorados. Att anpassa inköpen så man kan handla vettigare istället för mer.

Jag tror ännu mer på den teorin när det handlar om tid. Att verkligen försöka ta vara på sin tid och göra något bra.

Ikväll har jag gjort tvärtom. Jag har ätit fulmat framför datorn med tv:n på samtidigt, jag har inte orkat duscha och jag har inte tagit det lugnt framför en bra tv-serie som jag hade tänkt. Istället har jag suttit framför datorn igen i mina fula mjukiskläder och bara varit sunkig.

Get a grip, liksom.  

Och så såg vi Brandenburger Tor och de snygga byggnaderna vid riksdagen. Det fanns onekligen mycket att se.

Vi var och kikade på det som finns kvar av muren.

Det Judiska muséet var fantastiskt, både i utforming och innehåll. Det blandades frisk mellan installationer och mer traditionell faktauppvisning. En av installationerna var ett rum där golvet var fyllt av järnansikten som klirrade när man gick på dem. En fantastisk symbolik, väldigt vackert och känslosamt.

Det fanns även en utomhus-installation som var lik det andra minnesmonumentet, men där de stod på ojämn mark för att framkalla ett viss känsla av obalans hos besökarna. Även det mycket effektfullt.

Och så en annan installation som bröt av mot all betong. Men fin den med.

Oj vad fint minnesmonumentet över förintelsens offer var.

Vi hängde en del på Starbucks och andra kaffeställen, så klart. Men vi gick också på fint gammeldags kafé, åt rågbrödssmörgås och drack te ur kanna. Det var trevligt.

Jag växte upp med en huslig moder som producerade allt från kläder till leverstuvning för egen hand. Varje dag var det hemlagad mat, hembakat bröd, hemsydda överkast, hemkokt sylt. Fantastiskt på alla sätt naturligtvis.

Detta gjorde att vi fick lite andra preferenser på vad som var exotiskt. Min ömma moder är fortfarande väldigt svag för köpebröd, butiksköpta vetelängder. Själv har jag idag åtnjutit något av det som jag tror många ser som väldigt långt ned på närings- och uppskattningsskalan, nämligen köpt potatissallad. Och inte vilken sallad som helst, utan Eldorados. Fulsallad i kubik, men i rimliga mängder: oj så gott!

Vi åkte ju för att titta på skejtbrudarna, jag och Nicklas. Nicklas kusin Magdalena var tyvärr skadad, så hon kunde inte åka, och dessutom regnade det vilket jag antar (och hoppas) begränsade åkningen. Men i vilket fall så var det roligt att se tjejer med så mycket attityd som vågade ta för sig, och allt folk som var där för att titta på.

Vad som fascinerande mig mest var hur en person bara kan lysa igenom. Jag har ju ingen suck kring skateboarding egentligen, kring att bedöma vad som är bra och inte, men man skulle behövt vara blind för att inte se vilken gruppdynamik som skapades kring Katta Sterner. Sjuk star-quality och pondus på ett enbart positivt sätt, hon var självlysande nog för hela stället. Så att då läsa att hon tagit guld i både skateboard och innebandy var inte så förvånande.  

Artikel från dagen finns här.

I eftermiddag ska jag åka till Skarpnäck för att kika in grymma skejt-tjejer som åker runt med No Limit Tour, och sola mig i den mentala glansen över att det är en Mörling med och åker. Jag ska stå där och drömma om ett balanssinne som jag aldrig har haft och aldrig kommer att få. Risken finns att jag kommer känna mig rätt gammal, men äh. Tant har också ett par baggy jeans i garderoben.

Lillasyster berättade igår att det har kliat så i hennes navel på sistone. Hennes förklaring till det var mamma-längtan.