plastjesus & jag

Jag generaliserar ofta och kraftigt när det kommer till svensk film. Är det inte över-artikulerat Dramaten-skådespeleri så är det hysteriskt snor-gråt och folk som skriker "har ni knullat med varandra, har ni det?" till varandra. För att inte tala om all b-action som spottas ut och rundgången av skådespelare.

Nej tack.

Men så var jag på bio i veckan och såg "Flickan". En rätt så hypad film och det är alltid svårt att se något med höga förväntningar. Jag kom på mig själv att efter kanske halva filmen tänka att njaa, en bra trea till film, men.. Men så smög den sig på en och bara växte ut. Och landade i att faktiskt vara så där bra.

"Flickan" är något så ovanligt som en film med fantastiska barn-skådespelare, rakt igenom. Det är naturromantik utan att kännas alltför pretentiöst, det är en perfekt balansgång mellan jobbig känsla i magen och fin atmosfär. Fotot är fantastisk och musiken likaså.

Filmen innehåller inte överdrivet mycket dialog, men blir ändå inte så där övertolkande svår. Den är helt enkelt en mycket fin skildring av en sommar och en skev vuxenvärld genom ett barns ögon. 

Jag vet inte hur många filmer man ska se av en kreatör för att kunna säga att man har gett henne eller honom en ärlig chans, men nu har jag sett iallafall fem, sex filmer av Woody Allen och jag tror att jag stannar där. Det blir ju aldrig riktigt bra i mina ögon! Eller så har han kanske de-genererat på senare år, jag känner mig inte tillräckligt a’ jour för att våga säga något om hans gamla filmer som jag såg för länge sedan.

Men ta "Whatever works", Woodys senaste som jag var och såg på bio i förra veckan. Åh en sådan klyscha till berättelse. Gammal trumpen stöt med en alldeles för mycket yngre tjej. Yadayadayada. Och så fortsatte det - hela filmen var sedan en lång orgie i fler totalt förutsägbara manusklyschor.

Dessutom hade Woody roat sig med att skriva in att huvudpersonen skulle vara berättare för filmen. Tala direkt till publiken. Usch.

Och det som slår mig är detta: hur upparbetad cred verkar göra att allt av cred-inbringaren bara slinker igenom. Det hade varit intressant att se hur den skulle ha blivit emottagen om den gick under noname-regissör-flagg.  

Nä, nu känner jag mig lite filmgrinig. Nästa vecka ska jag och Anton jämföra filmsmak med "Inglourious Bastards" och nu tycker jag att det är dags för Tarantino att få mig att le igen och sluta gnälla. 

Yngsta lillabrodern hade lyckats fixa förhandsvisningsbiljetter till District 9 igår, och lucky me så fick jag komma med. Jag gillar ju det där med aliens och mutanter. Och jag tillhör dessutom dem som gillar det som Peter Jackson gjorde med Sagan om Ringen, oj så många timmar jag har tillbringat tillsammans med håriga fötter och talande träd. Men ok, denna gång var han bara producent.

I vilket fall - förväntningarna var rätt höga.

Men vad var egentligen District 9. Var det action, krig, sci-fi, drama? Tja, det var allt på samma gång. Det var Transformers och det var handkamera, det var Flugan och det var American History X, och allt tillsammans i en salig röra.

Och då gick det lite som det brukar gå. Lite av varje gav att jag gick ifrån biografen förvirrad - var det en tvåa eller en fyra? Platt fall eller genialiskt? Och till slut landar jag i något slags mellanting. Den var väl bra, ungefär. Vilket nästan är det tristaste omdöme man kan ge en film som denna, som ska vara realism-spektakulär.

Personligen hade jag velat se att man hade krutat på mer kring de politiska aspekterna, för filmen hade ett så enormt spelbart upplägg - att man hade gjort koloniseringen av rymdvarelserna som något högst oglamoröst, några som i denna film fick spegla rasism och vår rädsla för det nya och okända. Kanske drog man ned på det spåret för att inte tappa action-älskarnas gillande, för filmens spridning och succé kommer att byggga just på deras engagemang.

Så summan av detta blir: En gediget gjord bagatell, varken mer eller mindre.

Via Pernilla hittar jag denna kortfilm, vinnare från kortfilmsfestivalen Tropfest NY 2008. Så enkel (nåja, men ni fattar), så rörande.

Jag vurmar lite för Wolverine. Notera: Inte för Hugh Jackman, utan för just Wolverine. Jag menar, de där klorna i adamantium. Sådana skulle jag också vilja ha. Jag gillar outsider-hjältar, arga hjältar.

Så jag och storasyster var naturligtvis tvungen att se Järven på bio, och trotsa tonåringarna och prasslarna med en matinéföreställning. Döm om min förvåning när de var ett mycket bättre sällskap än pensionärerna som jag såg Slumdog Millionaire med.

Vad jag hade förväntat mig av filmen var Wolverine, lite mer Wolverine, Wolverine som tar sönder saker med sina klor och så Wolverines polisonger. Och detta levererades, speciellt i de första 2/3 av filmen. En helt ok bakgrund till den Wolverine man har sett i X-men-filmerna vävdes fram, och jag gillade både bror-temat och mutantgänget. Det kan aldrig bli för mycket mutanter, om du frågar mig. Alltså: helt ok story med helt ok action, och Hugh Jackman bär upp Wolverine på ett föredömligt bra sätt. Han verkar inte se rollen som "bara" en Marvelroll utan lägger tyngd och karaktär i rollen.

Att filmen sedan på slutet spårar ut en del, rafsas ihop till att bli lite mer light, kan jag därför köpa. Det är naturligtvis inte bra eller önskvärt, men filmen höll i mina ögon förvånansvärt länge ändå. För att vara just en spinoff på en enskild karaktär kändes den hyfsat matig.  

Ok, det här klippet kan jag tyvärr inte bädda in här i bloggen eftersom det är en interaktiv musikvideo, men det är värt att följa länken!

Idag var det nästintill heldag med kyrkan-to-be, vi samlades mellan 12-17. För första gången firade vi nattvard hemma i vårt vardagsrum, en stark och fin proklamation om att vi är ett tillsammans.

Men efter det var jag trött. Jag behöver verkligen min ensamtid. Så när Nicklas åkte till Eskilstuna för att spela ishockey satte jag mig i Chandler-fåtöljen och kollade på Twilight (jag struntar i att köra lite taskiga vampyr-nattvard-skämt här). Snacka om tonårskärlek i kubik! Jag blev sjutton-år-nostalgisk. Och eftersom jag är svag för high school och vampyrer funkade det för mig, även om det stundtals var lite pinsamma dialoger.

Och om man bortser från att filmens bad guys var pinsamma till sista sucken. Jag menar, hästsvans, kisande ögon och huvudet på sned, som tillsammans med ett framskjutande hakparti skulle få oss att se Brad Pitt ur Höstlegender framför oss? Och till råge på allt: bar underÖVERkropp under skinnjacka? Har vi inte kommit längre?

Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör en bra film bra. The Wrestler som jag såg igår är en lågmäld film utan ett överflöd av repliker. Kameran följer "The Ram" (Mickey Rourke) ofta lite bakifrån, lite som en skakig dokumentär. Och när filmen inte kan kallas dialogdriven blir det istället subtila detaljer - Rourkes tunga, anstängda andning, hans grimascher då han ska linda armar och ben inför en tävling, den trötta blicken i spegeln - som som slår igenom.

Porträttet som Rourke gör av "The Ram", wrestlingstjärnan som hade sin storhetstid på 80-talet, är finstämt och känns väldigt sårbart. Visst finns det vissa formulär 1A-drag i storyn, men inte så att det stör. Wrestlingtemat till trots (och kanske Mickey Rourke till trots?) så framställs tack och lov inte huvudpersonen som en överdrivet manly man-stereotyp, utan här visas tacksamt en lite mer nyanserad bild av manlighet upp, speciellt i relationen till strippan (Marisa Tomei) som han försöker få till en relation med.

The Wrestler kanske inte är en film som sätter djupgående spår, men det är en klart sevärd film, ett gott hantverk som lämnar lite av en vemodig känsla efter sig.

Modern, stora syster, lilla syster, lilla svägerskan och jag var ikväll och såg på "Australia". Nog för att jag brukar föredra Hugh Jackman som Wolverine, men ändå, det var ju Hugh och det var Baz Luhrmann som regissör (killen bakom Moulin Rouge, Stricly Ballroom med flera) så hur fel kunde det gå?

Filmen börjar som en slags övertypisk gammeldags matinéfilm där Nicole Kidman spelar den snobbiga och handfallna 30-talskvinnan, medan Hugh Jackman är en skitig manly-man med hårda nävar. Suddiga blickar utbyts snabbt dem emellan så klart, och Jackman löddrar in sin håriga överkropp så det står härliga till medan jag generat skruvar mig i stolen. Men Luhrmann kan ju komma undan med överdrifter och flörtar. Om de bara tar slut någon gång, om de bara någon gång får lite syrlighet och ironi.

Men så fortsätter det enligt formulär 1A. Jackman är hunken och Kidman är den spröda kvinnan som till slut inser att lite skit under naglarna är ju bara bra. Här skulle man kunna göra en genusanalys så det sjunger om det, inte bara kring det ärkeklassiska könsrollerna utan även kring detta med den värdesatta pojkflickan. Men jag ska inte den här gången.

Och ibland räcker det ju med att göra en hyllning till en genre. Som "Snakes On A Plane". "Australia" är en fin-fin matinéreplika, men kunde man inte lagt till en liten knorr. När det bara blir så där stereotypt med Jackman i vit smoking blablabla, moderskänslor som poppar upp hos den stackars barnlösa kvinnan, då ledsnar jag till slut på själva innehållet och tittar mest på själva hantverket. För filmen är gedigen, snygg och skådespelarinsatserna är rätt stabila de med. De har bara inte ett särskilt raffinerat manus att leka med.

Vilket känns mycket synd - det skulle ha varit trevligt att ha blivit lite mer bortsvept.   

Det borde vara (och är kanske) så banalt, så amerikanskt och så jolmigt, men i det här fallet köpet jag det. Jag är så förtjust i Åter till Cold Mountain.

Sa jag att Jack White har en liten roll? Om "Never far away" väl hade spelats i filmen och inte bara funnits på soundtracket hade den säkert kammat hem en Oscar.

Nu på Tv4 nära dig, kl. 22.15.

Idag har jag handlat mat och laddat upp med råris, bönor, matvete och kålrötter och annat som jag känt mig sugen på efter överdoseringen av Aladdin. Hösten har inte varit storslagen vad gäller matlådor eller matvanor överhuvudtaget, men nu ska jag se om jag har byggt upp tillräckligt med motivation för att faktiskt orka vända det hela. Jag är rätt less på att inte orka.

Jag är inget stor-fan av Wes Anderson, men kvalitén på hans filmer är ju svår att opponera sig emot. The Darjeeling Limited var småcharmig och snygg, och fick mig om inte annat att längta tillbaka till Indien och inte minst sugen på att åka tåg.

Regissören Matt Reeves har tidigare mest Felicity på sitt CV, men det är ju å andra sidan inte fy skam. Nu ligger ju "Cloverfield" i en något annorlunda genre, men å andra sidan är det båda genres som jag gillar.

"Cloverfield" handlar om något som kommer och invaderar och trashar Manhattan. Min checklista har bara vid den här informationen två bockar: monser och förstörelse a’ la grande. Själva upplägget är att helvetesdygnet handskaks-filmas av några partymänniskor som hamnar mitt i kaoset. Bra drag eftersom det tar bort mycket av det sentimentala och överproducerade - tänk överdramatisk musik, tänk alltför tydliga monster-closeups.  

Storymässigt är det här väl ingen höjdarfilm, och konceptet har ju faktiskt använts förut (även om det inte behöver vara en nackdel) i The Blair Witch Project, men jag tycker ändå att det funkar som en helt ok och underhållande film.

Det är inte riktigt en lätt och enkelköpt film. There Will Be Blood flörtar inte riktigt, om nu någon trodde att en film av Paul Thomas Anderson skulle göra det. Men det är inte heller en konstlat svår film som vill vara och säga mer än vad den kan. Men den kräver en egen reflektion kring vad det är som sägs egentligen.

Det yttre och "ytliga" (jaja, bare with me) görs helt rätt i den här filmen, och med det menar jag ljussättning, foto, ljud, musik. Musiken är kärv och ganska så krävande, ljusår ifrån Hollywoods traditionella manipulerande bakgrundsmusik. Här tar musiken egen plats. Foto och ljus, allt känns väldigt ärligt, rakt på, mycket kontraster (nu menar jag inte bildligt utan bokstavligt) och det är (ändå?) vackert.

Daniel Day-Lewis är fenomenal. Just detta att han inte någonstans blir antingen-eller, utan hela tiden visar upp ett helt spektra av en människa, samtidigt som han nästan omärkligt sakta, sakta glider iväg och skruvar upp sin karaktär. Det är fantastiskt hur mycket man kan bära upp i ett par ögonbryn eller till och med genom en mustasch.

Fader-son-relationer. Maktutövning med pengar eller med religion, och hur de två världarna krockar. Det kokar under ytan och det är sjukt intensivt trots att det inte är en film där det strösslas med antalet repliker. Det här är en mäktig film, men den kräver sitt tillfälle (vilket ju också Magnolia gör).

Det här är något som jag tror att Anton går igång på. Och inte bara han tror jag, det är galet coolt. Ett impovisionssällskap som drar ihop 200 personer till att på givet kommando frysa mitt i en röresle och stanna så på Grand Central Station i New York. Riktigt häftigt, kolla på filmen här!

Ikväll skulle vi som julklapp i efterskott bjuda ut svärföräldrarna på Arn. Jag är ju inte så förtjust i svensk film och hade därför inte så höga förväntningar, men det här var bättre än vad jag hade trott. Inget direkt uppseendeväckande, men helt ok som en matinéfilm på bio.

En sak som man sällan lyckas med i svensk film är ljuset och mättnaden i bilden. Om man jämför amerikanska och svenska filmer så känns den svenska bilden alltid så mycket tunnare, jag antar att det har med ljussättning och optikkvalité att göra. Men det hade man glädjande nog satsat på i denna film, den kändes helt enkelt påkostad.

Det man däremot inte hade lyckats med var några av karaktärerna. Främst då Sofia Helin som Cecilia Algotsdotter, ett praktexempel på det svenska Dramaten-komplexet - överartikulerat och överspelat. Kunde man inte jobbat lite mer på att få fram en inte lika fullt så klyschigt kvinnoroll? Någon med lite mer klös i, både utseende- och personlighetsmässigt? Nu blev det åter igen ett blont rådjur med lockigt hår ned till anklarna. Ja, vi har sett det förut.

Den andra karaktären som jag ofrivilligt fnissade åt var Gustav Skarsgårds tolkning av kungaspolingen Knut Eriksson, en trasselhårig badboy på rätt sida med snett leende och skinnkläder. Han såg ut och betedde sig som en blandning av krullhåriga killen i Rederiet och den långhåriga killen som ledde något musik-ungdomsprogram på Svt när jag var tonåring.  

Men som sagt, i övrigt en förvånande ok film.

En av trailerna innan var för den nya svenska filmen Himlens hjärta, en film om två par och otrohet. Det var som att se på en ironisk sketch över svensk film. En gravallvarlig Lena Endre - Check. En arg Persbrandt - check. En irriterad Jakob Eklund - check. Alla är otrogna med alla - check. Kom igen! Det allra roligaste är att på SF:s hemsida står det att filmen är 0h 1m lång. Kanske att till och med jag skulle orka se den.  

Kort dagsrapport: Grand Central Station, FN-skrapan och så åkte vi buss och insåg att det var ett bra sätt att se staden. Pizza på Ray’s. Och sådant.

Ikväll har vi varit vid Union Square på bio och sett I Am Legend, som handlar om en man som efter en epidemi lever ensam på Manhattan tillsammans med läskiga monster. Ett av de första klippen i filmen visade FN-skrapan, sedan var det tunnelbaneuppgången just vid Union Square, typ 200 meter från där vi satt…det var lite tufft. Och så fortsatte det sedan hela filmen, såklart eftersom den ändå utspelar sig på Manhattan.

Själva filmen var lite för läskig för att se på bio tycker jag, men just det som utspelade sig på ett öde Manhattan var riktigt häftigt. Med tanke på hur intensivt filmen byggdes upp tycker jag att den avslutades lite tvärt, men jag har inte riktigt bestämt mig för om det kanske var bra eller dåligt.

Just det, dagens Starbucks: En tall thai tea latte.

Andra delen i Grindhouse-projektet är en zombie-splatterfilm med rätt hög äckelfaktor. Till skillnad från Death Proof så är det här inte alls en lika smart film, den är däremot hyfsat bisarr och kladdig, men absolut sevärd. Där Death Proof är cool och snygg är Planet Terror istället rolig. Men varför så liten plats åt Brucan (Willis)? Han passar ju in alldeles ypperligt.  

Jag läste en recension som undrade hur Sherry Baby kunde ha fått så otroligt bra recensioner när den kom, när den mest består av en bra Maggie Gyllenhaal och ett halvbra manus. Och jag är benägen att hålla med, den här filmen håller sig på rätt sida av realismen, lyckas på ett bra sätt skildra situationen för en ung kvinna som avtjänat ett fängelsestraff men nu ska återanpassas i samhället, men ändå så pass nedtonat så att jag köper det mesta. Och Maggie är bra. Men det är inget mästerverk utan ett bra eftermiddagsfilm, ungefär. Jag hade nog väntat mig lite mer än så.

I onsdags var jag och såg Elizabeth: The Golden Age på förhandsvisning. Det är som en fristående fortsättning på Elizabeth, och Cate Blanchett är som vanligt strålande. I övrigt är filmen maffig och snygg, men hade jag betalat för den hade jag nog blivit lite besviken. Det här är en film som är gjord i princip enbart för Cate känns det som, och den nerv som jag tyckte fanns i Elizabeth saknas. Dessutom kändes inspelen av "Det är så jobbigt att vara kvinna, ibland vill jag bara krypa upp i en famn" lite trista. Jag kan förstå att de skulle vara med för att lyfta upp och göra The Virgin Queen lite mänskligare, men jag vet inte.  

Det hade talats om det ett tag, att vi skulle se Deathproof. Så ikväll satte jag, minsta bror och lilla syster oss i Joey & Chandler-fåtöljerna (jag erbjöd lilla syster en fåtölj men hon höll tillgodo med en saccosäck) med massor av popcorn (verkligen massor) och lät Tarantino göra sitt.

Jag gillade verkligen den här filmen. Sjukt snygg, sjukt cool, sjukt långa tagningar utan klipp, och så en massa tjejer. Så skönt att för en gångs skull se en film där det är tjejer i fokus utan förbihåll. Riktigt rolig stundtals, alltid underhållande. Galna biljakter. Grymt soundtrack. Mera mera! 

Redan som liten var jag en zappare av rang, fast då mer manuellt. Jag stod framför tv:n och valde konsekvent bort finska barnprogram, dels för att de alltid verkade så tråkiga och dels för att jag som barn hävdade att "finska är världens fulaste språk!".

Tyvärr är det där något som har levt kvar i mig. När jag hör någon som bryter på finska hör jag denna brytning väldigt mycket. Mitt intryck av en människa och vad denna säger blockeras ganska mycket om personen bryter på finska. Det…låter liksom så mycket i mina öron, den där dialekten, talmelodin eller vad man nu ska kalla det. Någon borde säga till barnet i mig på skarpen.

Nåväl, denna långa inledning kommer av att jag har sett på nya Filmkrönikan och det känns som att jag kommer att gilla konceptet. Det verkar vara bra popkultur och inte så pretto. Tyvärr (för min del) bryter ju en av programledarna, Andrea, på finska och så hör jag plötsligt bara det när hon öppnar munnen. Men we shall overcome, här ska jobbas på min inte så pk:iga aversion. Det sägs ju att första steget i att göra upp med sina fördomar är att erkänna och se dem. Eller i mitt fall höra dem.

Ja, vad ska man säga. Läskig, välspelad, välregisserad. Sevärd och nyanserad. Så mycket mer än så orkar jag nog inte skriva, alla vet väl att den handlar om Idi Amin. Alla har väl ändå redan sett den, jag är ju inte tidigt ute precis, heh.

Återigen: jag hinner knappt tänka på annat än jobbet. Inte så att jag är den som sitter och jobbar över en hel massa, men det är främst det där med något som tar upp ens tankeverksamhet så mycket att man knappt orkar tänka på något annat när man väl är ledig. Oh well.

Igår skulle jag och maken gå på dejt. Middag och bio, här pratar vi kvalitetstid när man inte kan få kvantitet. Jag hade dagen till ära på mig mina nya röda skor med klack modell lite högre, men det är en fin balans det där mellan att känna sig tuff och våpig. Det kändes ok så länge jag var på jobbet, men när jag kom till Götgatan kände jag mig lite överpiffig för där är det ju de medvetet omedvetna bohemerna som styr. Snygga människor överallt och jag kände mig mer som en östermalmsbrat jämfört med dem. Usch då.  

Nåväl, vi åt mat på Dolly’s, typ amerikansk grillmat. Jag beställde skaldjurstallrik med räkor, musslor, marulk, lax, scampi och en halv hummer. Luxory. Maten var dock bara ok för den smakade inte så mycket, men plus för lyxkänslan.

Sedan gick vi och såg Bourne Ultimatum. Mja. Ettan och tvåan är rätt koola, och det här var för all del en snygg film, speciellt för att vara en actionfilm, men lite väl platt handling. Den hade gott kunnat vara lite smartare.

I vilket fall så konstaterade jag och Nicklas att det är bra att gå på dejt. Och väl hemma fick jag stretcha mina vadmuskler på grund av högklacksträningen.

Idag har jag mått småkymigt, det har känts som en lindrig matförgiftning. Så maten var knappast så lyxig som den kändes.  

Jag pimplar film på mitt lokala bibliotek och ser därför filmer sent efter att de har haft premiär men gratis. Igår såg jag den svenska filmen Darling. Generellt så gillar jag inte svenska filmer, men den här var jag lite nyfiken på trots allt. 

Och det här var ju inte så illa. Först och främst så tycker jag att Michelle Meadows spelar så enormt bra. Det skulle kunnat bli lite Hey Baberiba-parodier på alla brats, men så känns det aldrig. Och så Michael Segerström som spelar hunsad 60-plussare så att det kryper i kroppen bara han öppnar munnen.

Hela filmen känns trovärdig, även om jag tyckte att slutet kändes lite platt. Men Michelle Meadows gör i sig filmen sevärd.   

Jag har varit rätt ilsken senaste dagarna så Babel kändes på något sätt passande ikväll. Det här är ju ingen lättsam film precis, men förutom det har den ungefär allt. Bra skådespelare som lyckas spela med små nyanser, bra manus, riktigt snyggt foto och dessutom klockren musik. Knappast en film som jag kommer att se om, men den var väldigt gedigen och stundtals väldigt gripande. 21 gram av samme regissör tyckte jag inte riktigt lika bra om, Älskade hundar har jag inte sett än.

Förra sommaren gjorde jag och Nicklas inte så mycket väsen av vår semester. Vi var mest hemmma och softade, på slutet sov vi en natt på hotell i skärgården och det var ungefär så långt bort som vi tog oss. Det var sommaren då jag hade som projekt att se en hel massa utländsk film, och det gjorde jag också, det fina sommarvädret till trots.

Det var även sommaren då jag laddade mp3-spelaren med sommarpratare och gick ut för att ta långa promenader nästan varje dag, två timmar var jag ofta ute. Jag blir fortfarande harmonisk bara jag tänker på det.

Så det vore soft med en favorit i repris. Jag vill gå ut och lyssna på vad Salem Al Fakir, Helle Klein, Magdalena Graaf, Gustav Fridolin, Howlin’ Pelle Almqvist och en massa andra har att säga.

Jag är svag för rymdgrejer, genetiska övermänniskor och annat liknande. Igår började Kyle XY på Kanal 5, en serie jag haft på min att-kolla-upp-lista ett tag. Jag menar, killen har ju ingen navel men är ett matematiskt geni, låter onekligen lovande.

Så därför är det kanske inte så konstigt att det kändes väldigt naturligt att stoppa in denna i min filmsamling, speciellt till priset av 99 kronor. Även om tvåan är oustanding bäst av de tre. Vad skulle jag inte göra för att ha klor som Wolverine.

Som den tv-seriejunkie jag är måste jag tipsa om den helt fantastiska tv-serien Dexter, som handlar om en bloodspatter-expert slash seriemördare (men han mördar bara badguys, heh). En man helt utan känslor som försöker smälta in som normal. Serien är förvisso bisarr, men väldigt välgjord och skruvad. Igår såg jag, eh, fem avsnitt på rad. Så bra är den!

Lördag eftermiddag tills nu har jag och Nicklas spenderat inne i stan, tack vare (nåja) vår svindyra bilservice hade vi en gratis hotellnatt till godo som vi valde att ta ut natten till idag. Vi började med café för att sedan se Direktören för det hele, Lars von Triers nya film som är en smårolig komedi. Inget man lägger på minnet och inga lärdomar, men ändå lite mer upplevelse än en småcharmig, småbra amerikansk komedi. Man kände sig inte lika…kladdig efteråt.

Efter det hade jag tittat ut en indisk restaurang på Kungsholmen som såg tristare ut än det mesta men som blivit lovordad för god mat. Mätt som jag var efter cafébesöket kunde jag dessutom gå loss på förrätter vilket var mycket roligare än att bara ta en huvudrätt.

Hotell Sergel Plaza är inget speciellt hotell direkt, en ful brun fyrkant ser det ut som utifrån, men de är tillräckligt stora för att ha en ordentlig hotellfrukost. Många slags bröd, fruktsallad, nyponsoppa med mandelbiskvier, möjlighet att göra toast bl.a. Och så varm frukostmat, men det äter jag aldrig. Helt ok, mycket av allt och variation men saknade en liten extra knorr i mitt tycke. Och eftersom det är ett stort hotell var det en bullrig matsal. Vi placerade ändå frukosten gaska högt upp bland de vi har varit på - polsk hotellfrukost ligger fortfarande i botten (allt var inpackat i gelé eller var syrat) och hotellet vi bodde på när vi skulle på U2-konsert i Göteborg ligger fortfarande i topp. Men då har vi inte testat Grand Hotels buffé än.

Efter frukosten vilade vi kolhydratsruset av oss, utcheckningen var inte förrän kl. 14. Sedan åkte vi till söder och Galleri Kontrast och tittade på utställningen Årets bilder 2007. Mycket bra!

På det hela en mycket trevlig helg. Man behöver inte åka så långt för att komma bort!

Det börjar ju så fruktansvärt hopplöst, och får mig att undra hur det kommer sig att man så sällan hör om hur lärare som finns på stökiga skolor begår massjälvmord. Hur ORKAR man vara kvar när eleverna inte lyssnar, kommer och går som de själva vill och allt med det?

Dokumentärfilmen Vikarien lyckas förmedla något mer. Man kan undra om idealistläraren Max Wejstorp verkligen är på riktigt, han är nästan lite för bra för att vara sann, men oavsett: det är en strålande film, en riktig verklighetsfeelgood (fast återigen: hur mycket "ren verklighet" som dokumentärer egentligen förmedlar tåls ju att diskuteras…) som dessutom förmedlar mer än bara feelgood, den gör även ett brutalt nedslag i debatten kring nedskärningarna i skolvärlden. Se den om ni kommer över den, själv kunde jag låna den på mitt eminenta bibliotek!

Manuset är bra. Skådespelarinsatserna är bra. Regin är bra. Filmen är gjord med grym fingertoppskänsla, filmen är som en regnbåge av nyanser men ändå: The Squid and the Whale är inget jag kommer att se om. Här blev jag återigen en betraktare som nickande förnuftigt och hummade "gediget hantverk, verkligen" (mentalt iallafall), men mer än så blev det liksom inte. Jag känner mig lite trist.

Det är inte så ofta som man känner vånda inför att se en film, men Jesus Camp…jag vet inte om jag klarar av att se den. Det är så mycket känslor som snurrar runt i mig bara inför själva tanken. Så klart tankar kring de barn som utsätts för religiös hjärntvätt, men även kring hur jag själv ska kunna förklara det hela, för mig själv eller andra spelar ingen roll, för är det något som ’samhället’ jobbar duktigt på att indoktrinera mig med så är det just att jag borde kunna förklara vad alla som kallar sig kristna står för.

Så klart att jag kommer ta eventuella framtida barn till kyrkan. Så klart de kommer att få välja själva om de vill tro på Gud eller inte. Så klart barn kan göra andliga upplevelser. Så klart att barn måste få vara barn. Så klart att barn inte ska vara soldater. Så klart att barns andlighet aldrig ska vara förknippad med skuld. 

Den relation med Gud som jag har är det allra viktigaste i mitt liv. Kanske sällan något som ställs på sin spets i Sverige, iallafall inte som i Nordkorea eller andra länder där kristna förföljs. Iallafall inte praktiskt. Vad som istället händer är att jag har svårt att vila och landa i det som verkligen är relevant, min tro på att Gud älskar alla och att det finns ett öppet fönster mot himlen.

Till skillnad från vad jag tror att många ickekristna tror så är jag och de flesta kristna jag känner fullt medvetna om alla de defekter som finns av kristna uttryck. Den egna granskningen och den självkritiska läggningen, speciellt i Sverige, är utbredd. Så det handlar inte om att sticka huvudet i sanden. Det handlar om att lägga orken på rätt sak, på det positiva, på att inte drunkna i allt man kan drunkna i.

En del blir kanske taggade och går ännu mer i gång på sekularisering, anti-usa och allt det där av Jesus Camp. Det blir liksom sällan så mycket mer än så, och det är sällan så värst konstruktivt. Jag känner bara en stor, stor sorg.  

I helgen såg jag på Rolling Like a Stone, en dokumentär som jag fått låna av Anton. Den utgår från en filmad efterfest i ett vardagsrum Sverige på 1960-talet, celebert besökt av Rolling Stones. Filmarna har sökt upp några av de deltagande för att se hur deras liv artade sig.

Dokumentären har blivit lovordad av krtikerna, och det är inte alls någon dålig film, men det är något i filmen som gör att den inte riktigt tar tag i mig. För mig känns den konstruerad, som om filmarna har en egen story som de hellre vill få fram än vad som faktiskt finns. Flera filmklipp på människor som sitter och stirrar ut i intet, det känns som om filmarna vill skriva eftertänksamheten på näsan.

Något som dock var väldigt underhållande var partierna med Ola Solstollarna Ström, som obsessar om hur läcker han var, vilket fluffigt hår han hade och hur många tjejer han fick. Men det var ju då, nu menade han sig inte vara så intresserad… yeah right.

Här kommer dagens roligaste grej: i biosalongen innan filmen idag visades den roliga reklamfilmen från Burger King, kolla in den här. Touché, eller nåt, heh!

Ibland undrar jag om mina filmpreferenser är lite knepiga. I flera recensioner had jag läst om att Pans labyrint var en snudd på genial men ganska så otäck film, en recensent skrev något i stil med "jag vill redan se om den, det får vara värt mardrömmarna!". Nu är jag ingen vän av skräckfilm, men jag gillar ju monster och sagor, så att denna film verkade kunna leverera både och verkade vara värt läskigheterna.

Filmen som utspekar sig i 40-talets facistspanien ÄR läskig, när det handlar om den mänskliga ondskan. Den är blodig och ganska så ingående och man sitter på helspänn för vad den onde kapteten kan tänkas komma på. Filmens 12-åriga skådespelarhuvudroll gör en bra insats, filmen är snygg och allt med det, men jag kunde inte hjälpa att när den var slut känna mig lite snopen. Jag hade helt enkelt väntat mig mer. Kanske är det här lite för mycket min genre - många recensenter tycker att den är så bra för att den är så pass annorlunda. Men klart godkänd och biopubliken var exemplariskt tyst och väluppfostrad…

Mina kära kollegor ser det lite som sin plikt att förse mig med filmer jag inte har sett, och eftersom Kerstin var först ut med sin hamnade den först i kön. Jag ska se din film med, Anton, men du får ge dig till tåls.

Ghost World hade jag ju missat. Eller, jag har gått förbi den en hel massa gånger men aldrig riktigt känt för att se den. Men det var ju en väldigt söt tonårsfilm med många igenkänningsfaktorer, väldigt välspelad och ett manus som får mycket sagt med små medel. Lite påminner den om Me, You and Everyone We Know men ur ett tonårsperspektiv.

Det sägs att Samuel L Jackson vägrade agera i filmen om man gav den något annat namn. Det sägs också att denna enormt på internet hypade films innehåll till stor del fick styras av dess för-fans. I vilket fall, titeln sätter ju standard för resten av filmen, det är så enkelt översmart att bara sätta en så simpelt rakt-uppochned-titel. Det är ormar på ett flygplan, det är meninglös orm-skräck-komedi-action från början till slut med alla klassiska ingredienser, det är Samuel L Jackson som får säga "I’m getting tired of these motherfucking snakes!".

Jag såg filmen ensam. Dumt, jag skulle ju såklart sett den ihop med mina bröder. Då hade vi kunnat skrocka ihop åt alla lustigheter, filmreferenser och klichéer. För Snakes on a plane har ju allt det där och lite till. Inget finkulturellt här inte, men ett ypperligt tidsdokument över filmpopulärkulturen, om man ändå vill svassa sig på en analys. Med andra ord: kaloristinn b-filmsunderhållning! 

Skum film sa Nicklas, så jag fick se klart den själv. Och Me, You, and Everyone We Know ÄR ju en rätt så skum film, men på ett bra sätt. Ryeland Allison’s soundtrack passar så genialiskt bra, och filmen är nära och rar och allt det där utan att kännas sentimentalt sockersöt. Fast sätta-sockor-på-öronen kändes lite väl krystat och förutsägbart. Typ "Få se, halvkonstig tjej, vad gör sånna…tja, stoppa sockor på öronen kan ju aldrig slå fel. Det är lite crazy."

En bisarr sak hände medan vi var i Terrigal: en kväll slog vi på tv:n, zappade runt och där drog plötsligt Lena Endre förbi. Det visade sig att de visade den känt kalkonklassade Tre Solar, på australiens tv! Det var vi ju tvugna att utnyttja, så vi kollade på detta mirakel till film. Hur de kan ha fått ihop en sådan diger skådespelarlista, hur mycket de fick betala Mikael Persbrand för att han skulle ha den där hemska peruken och hur de trots detta fick ihop en sådan otroligt stiff och konstig film förstår jag verkligen inte. De kanske hade kul när de spelade in den, för den filmen är så pass kalkonig att det är underhållande att se den.

Det är ett gammalt inslag, men det här är ett så grymt snyggt reklaminslag, reklamen för Levi’s Engineered Jeans från 2002. Klicka här för att se filmen (filen är på typ 9 mb). Nu - tillbaka till hemtentan för min del!

Det var liksom nu eller aldrig. Skulle jag och Åsa någonsin kunna enas om samma film som bra? Jag fick chans att gå på förhandsvisning, en visning som även inkluderade en kortfilm om reklamfilmer genom tiderna. Filmen med 70-talsparet som gosade i soffan och där kvinnan med total korrekt röst frågade "Har du rengjort din penis?" var galen. Även reklamen för "ickecigaretter" - ganska mycket här i världen som är just ickecigaretter…

Nåja, filmen. En indie-film a’ la Garden State med underbara Steve Carell i en av rollerna. Filmen handlar om en skruvad familj som åker över hela USA för att dottern ska delta i en skönhetstävling. Och ja, Åsa, det här var en riktig pärla! Jag kan väl i och för sig tycka att den är hyfsat icke-orginell, den spelar liksom på alla strängar som indiefilmer-om-knasiga-familjeförhållanden alltid gör, men det gör inget. Skådespelarna är lysande allihopa, det är knasigt utan att bli för mycket, och det är feelgood utan att sockra över. Framförallt är den vädligt rolig men på ett smart sätt (såklart, det är ju en indie film…) Helt klart sevärd, en perfekt film för gråa och regniga dagar då man behöver muntras upp lite.

Tur va, nu slipper jag och chefen gå i klinch för att vi bara gillar helt olika filmer!

Det börjar kännas som lite slentrian, men här kommer en till filmsågning.

Varannan vecka skulle jag aldrig betalat för att se, men tydligen hade jag ställt mig i kö för den på biblioteket. Och igår kväll kändes som rätt tid för en relationskomedi, även om jag numera alltid drar öronen åt mig när det handlar om svenska komedier. Eller, svenska filmer överhuvudtaget. Och jag borde väl ha tänkt efter ännu en gång när de omdömen som stod på omslaget var "Roligt! Det är roligt!", "Ska ni se en film 2006 ska ni se Varannan vecka" (man får inte skriva/säga så), och "Det bästa de gjort!". Men nejnej, jag duckade för alla varningstecken.

Filmen hade några roliga poänger, visst. Men Måns Herngren balanserar hela tiden på gränsen till att vara tokrolig så man vet aldrig om det han gör ska tas som ett skämt eller inte. Jag tycker att manuset var hafsigt, Cecila Frode blek och filmen känns bara som ett stort jaha. Inte alls en genomkass filmproduktion, men ännu en av alla dessa menlösa, intetsägande svenska relationskomedier. Hur kan man få filmstöd för sådant? Det är så ledsamt att svensk film nästan alltid lever upp till epiteten trist och förutsägbar.

Såklart finns det undantag. Några bra svenska filmer som jag tycker om är Den  bästa sommaren,  Lotta 2 (Lotta flyttar hemifrån), Mods-trilogin (rätt så långt ifrån relationskomedier, eh) och Jerusalem. Lasse Hallström har gjort några riktigt bra feel-good-filmer också, men de är å andra sidan inte svenska filmproduktioner. Jag vet att Anton skulle vilja lägga till Mannen på taket, men jag har inget minne av att ha sett den. Men är det inte lite talande att den kom 1976?

Storm tänkte jag skulle vara en riktigt schysst film. Jag är svag för sci-fi/framtidsskildringar och extra roligt med en svensk sådan. Jag vet, jag är sen att se den. Men i nuläget rätt nöjd med att jag inte såg den när den hypades som värst.

Och det börjar lovande med en tuff rödhörig Röse, snygga filmklipp och en galen Jonas Karlsson (den killen kan ju inte göra fel. Förutom att välja simpla manus då), men sedan börjar det gå utför. Det var mest en massa yta - snygg för all del!  - men likväl yta som inte kunde hålla ihop historien. Allt det där med kuben kändes bara som något filmskaparna lagt till för att få göra allt det där flashiga. Jag kan ge filmen cred för att vara nyskapade i Sverige, fast jag tycker inte att nyskapade räcker för att jag ska bli nöjd. Lite eftersläpning av innehållet kan jag ta om det är en schysst förpackning, men jag vill ha en historia som bär halvvägs iallafall. Nja, det var en besvikelse.  

Efter att ha slitit med studierna till sent igår tyckte jag att det kunde vara på plats med en film ikväll. Och det i sig var väl ett bra val, men filmen var en besvikelse.

Match Point var helt enkelt ingen höjdare. Jonathan Rhys Meyers kändes stel som en docka och Scarlett Johansson fick mest bara vara snygg. Spänningen som skulle byggas upp kände jag inget av. Det är roligt att Woody Allen gör något annat än hans vanliga flaggskepp hysteriska dramakomedier, men det här får räknas till en av hans minst intressanta filmer. Hur den kunde få fem getingar av Expressen greppar jag inte alls.

Just nu har jag postsommar-kulturstress. I somras hade jag tid med allt det där, böcker och film. Så jag gjorde en diger beställningslista på biblioteket av allt jag typ någonsin ville läsa och se. Och nu får jag skörda vad jag sådde. Mustafa Can ligger och dammar i ett hörn tillsammans med någon svensk deckare, och på tvbordet ligger en koreansk film och finkulturskryter. Och som om inte det vore nog droppar det ständigt in nya leveranser, det är Citizen Kane och blabla som anlänt och det tar aldrig slut. Och jag måste hämta ut dem! Det kan faktiskt uppstå en lucka när jag hinner med dem.

Det är inte sommar längre. Nu är det vardag och komma hem sent från jobbet, trött och seg, nu är det faktiskt Kanal 5-tider. Det är två världar som kolliderar.

Jag hade nog lite för höga förväntningar på Kolya. Den vann ändå en Oscar för bästa utländska film 1997, visserligen i konkurrens med filmer jag inte hört talas om, men ändå. Den verkade så bra - och är bra för all del! Men trots att den är både hjärtegripande bra, stillsamt berörande eller finkänsligt vardagsbetraktande, välj vilka filmfloskler ni vill, så stannar den på en godkänt-nivå för mig. Den känns lite, lite platt, det är fina bilder när man fokuserar på pojken men annars inget exceptionellt, skådespelarna är helt ok men inte revolutionerade, och på den nivån känns det hela filmen igenom. Ska man se bra filmer om vuxen-barn-relationer rekommenderar jag hellre Les Choristes, Äideistä parhain (Den bästa av mödrar) eller In America.

Jag är väldigt förtjust i Tim Burton. Alla hans filmer är bra, lägsta nivån är inte särskilt låg precis. Ta bara Edward Scissorhands, Batman - Återkomsten, A Nightmare before Christmas ("Kidnap the Santa Claus, beat him with a stick!") eller den fantastiska Kalle och chokladfabriken. De är alltid så genomtänkta in i minsta detalj, och så vågar han jobba mycket med färger och överdrifter.

Men Corpse Bride, jag vet inte. Den är ju så snygg och inte någonstans direkt dålig, men den känns lite väl på automatik. Det blir som sagt var aldrig dåligt med Burton, men det här känns mest som en sämre variant av Nightmare.

Järn 3:an (Bin-Jip) är en sydkoreansk film av Kim Ki-Duk, som tidigare gjort Livets hjul. Det närmsta jag kom den filmen var att den låg och dammade tills jag inte fick låna om den mer, men den här gav jag och Nicklas en chans. Filmen handlar om en ung man som bryter sig in i bortresta människorns hus, och som betalning för hans vistelse fixar han deras trasiga saker. En dag bryter han sig in i ett hur som inte är tomt, och så börjar en kärlekshistoria.

Filmen är väldigt stillsam - bara detta att den ena huvudpersonen inte säger ett enda ord genom hela filmen - och under filmens första tredjedel så håller konceptet. Det är poetiskt utan att bli för svårt. Men sedan byter filmen spår, och blir något mindre lågmäld. Jag tycker nog att den skulle ha stannat i samma lågmälda känsla filmen igenom.