plastjesus & jag

Jag brukar ju fiska efter kollegor via denna kanal, men den här gången handlar det inte så mycket om att bli min kollega direkt, mer indirekt. IOGT-NTO:s medlemstidning Accent söker en reporter, och förutom att du, om du får jobbet, kommer att sitta väldigt nära och därför också bli lite hejsan med mig, så får du även Pierre som chef.

Pierre är en av de grymmare i medie- och kommunikationsbranschen (fråga alla som är något inom branschen, vet de inte vem Pierre är så är de ändå säkert inget att ha). Han är killen med skrämmande koll och är dessutom meget, meget trevlig. Sök!

Läs mer om tjänsten här!

Jag gillar tekniska prylar. Jag har fått och köpt allt från högtalare till mp3-spelare till kameror till förstärkare till gps i flera omgångar, och jag skäms fortfarande lite för att jag till Nicklas som 30-årspresent fixade en projektor. Grattis till mig, ungefär.

Mobiltelefoner har dock aldrig riktigt varit min grej. Jag gick inte ens igång på iPhone när den kom, inte så värst. Men nu efter att ha testat den ganska så flitigt så har jag insett att det ska vara den eller ingen som jobbmobil. Men naturligtvis så har jobbet Ventelo, som ett tag verkade utmana övriga av Apple godkända försäljare. Av lite olika anledningar blev det aldrig ett köp för min del.

Och nu. Nu köper Nicklas en iPhone, den nya varianten, och jag känner en avundsjuka som kan mätas, höras, synas, luktas. Och då får Ventelo för sig att sluta sälja sina gammel-phones. Som jag annars glatt hade nöjt mig med. (Fast det har jag inte fått bekräftat eftersom deras kundtjänst är sega på att svara. Men på hemsidan finns det ingen sådan info längre).

Nu funderar jag på om USA-resan kan vara min räddning. USA är ju svaret på ganska mycket, förutom världspolitik och hållbara lösningar. Men allt däremellan. Ungefär.    

Första dagen på jobbet. Lägligt nog en onsdag så att det ska bli en kort vecka.

Jag känner mig konstigt tillfreds. Jag tycker egentligen inte att jag borde eftersom så många kompisar flytt fältet, men jag misstänker att det kommer av någon slags beslutsamhet blandat med någon slags säkerhet. Jag har varit ganska länge på jobbet nu (mätt med en 70-talists mått), jag är till och med den som har jobbat längst på kommunikationsavdelningen nu. Jag vet vad jag vill, eller, åtminstone att jag vill. Ska bara mejsla ut lite först.

Nä, nu får det lov att bli åka av. Jag ska försöka att tänja så mycket det bara går - budgetar, mina ramar, drömmar och ambitioner. 

Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.

Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.

På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.   

Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.

En vecka hemma efter kongressen och jag har svårt att komma ned i varv. Men eftersom jag fortfarande jobbar gör det inte så mycket, det känns till och med användbart. Massor med tankar som snurrar i huvudet kring hur jag ska lägga upp arbetet nu framöver. Jag ska bara lyckas få ned det från huvudet, ut genom fingrarna.

Jag är mest av allt en doer och mina starkaste sidor ligger inte i strategibitarna, även om jag fått min beskärda del av att traggla det i mina uppsatser på universitetet. Syfte, mål, metod; syfte, mål metod; om och om igen som ett mantra.

När jag skrev uppsatser lärde jag mig att jag ur kaoset alltid ändå kom till en punkt då trasslet redde ut sig, allt tankearbete som mest tidigare känts som bortkastad tid vecklade ut sig till det där sammanhållna. Det är lite det jag går och väntar på nu. Jag skriver ned lösryckta tankar när jag lyckas ta tag i dem, researchar på webben, försöker dra ned det abstarkta till koncisa tankar och handlingsplaner. Syfte, mål, metod; syfte, mål, metod.

Jag måste utmana mig själv och sätta ribban lite högre. Som tur var så har mycket vatten runnit under broarna de senaste åren, även jobbmässigt, så nu är det väl dags att visa det också. Jag vill och tycker att jag kan så mycket mer än vad som kanske först syns. Det får hellre vara tvärtom, eh.

Det här är jag när jag jobbar, dåra. Den här veckan iallafall. Det är i IOGT-NTO:s förhandlingslokal och jag sitter längst bak på golvet för att kunna jobba med datorn. Troligtvis så sitter jag och twittrar om vad som sägs. Bilden är tagen av Pierre Andersson.

Från mitt hotellfönster.

Efter en fin italiensk middag med Pernilla & Kerstin och efter ett besök på en bisarrt välsorterad ICA-butik - jag menar verkligen bisarrt - är jag nu tillbaka på mitt hotellrum. Mitt eget. Jag äter mandelskorpor och dricker te, ska strax duscha och sedan kolla in om mina lakan frasar. Och sedan läsa eller kolla på något nästan så länge jag vill. Kongressen har inte börjat men min kongressvecka har börjat bra.  

Jag är inte särskilt bortskämd med att bo på hotell i jobbet utan bara under semester, så för mig är det enbart sammankopplat med något positivt. Och jag älskar att bo på hotell! Stora sängar med frasiga lakan, den där lukten av opersonligt rent, att få det diskat och städat, och inte minst: hotellfrukost.

Och nu är jag i Göteborg och ska bo på hotell i fem nätter i ett alldeles eget rum på Hotel Gothia Towers. Sweet.

Vattenkokare finns på rummet, men eftersom jag misstänkte att de bara skulle ha fulkoppar tog jag med egna teglas, Och eget te naturligtvis. Jag och Kerstin tänker på sådant, viktiga saker.

Nu ska vi snart ut och göra stan, brudarna och jag. IOGT-NTO:s kongress börjar imorgon och mina arbetsuppgifter är webben, främst bloggen och så att twittra. Bo på hotell och få betalt för att blogga? Jamen okejdå, vi säger väl så.

Ja, jag är ju inte bara en simpel amatör-Plastjesus-bloggare, jag är även proffsbloggare på arbetstid här. Och där är just var jag kommer att vara allra mest under veckan som kommer, då min arbetsplats, IOGT-NTO, firar kongress i Göteborg. Man kommer även att kunna följa mig/oss via Twitter, antingen via IOGT-NTO:s feed eller via #kongress09. Vi pratar en vecka av releaser, fika, seminarier och förhoppningsvis valet av vår första kvinnliga ordförande genom tiderna.

Så läs där vetja. Och tipsa mig om det mot förmodan (eh) är något jag missar som du hellre vill läsa om.  

Idag hade jag, Kerstin och Anton läger på jobbet. Eller, jag tvingade dem till läger genom att flytta in till dem. Det var Kerstins sista dag på kansliet, och den började med ett rejält åskväder, och sådana vill man ju dela med sina vänner.

Igårkväll slog det mig att Kerstin skulle sluta. Vi har jobbat ihop i över tre år och tja, det sätter sina spår. Vi har pratat om snygga saker och besvärliga saker, vi har drivit IOGT-NTO:s blogg och så har vi druckit te. Massor av te.

Nåväl. Jag är mycket glad för Kerstins skull. Forum för frivilligt socialt arbete får en tuff och smart brud med korta kjolar och snygga ben. IOGT-NTO:s förlust naturligtvis.

Och som om det inte vore nog slutar Anton med, fast han har å andra sidan varit tjänstledig i två år och bara hoppat in under somrarna, så där blir den praktiska skillnaden inte lika stor. Men det har varit en rolig månad på jobbet med det ursprungliga järngänget.

Det kommer vara lite tyst i augusti när jag kommer tillbaka. Jag får säga till Pernilla att väsnas lite mer. 

Nu är det dags igen. Ännu en chans att få jobba tillsammans med mig! Kerstin går vidare till Forum för frivilligt socialt arbete och kvar blir en informatörstjänst. Och så jag så klart. Och Plastjesus, live in action. Jag vill ha en riktigt grym kollega. Spana in tjänsten här.

Förr i tiden var jag verkligen en orolig själ. Nu har ålder och resor runt jorden lättat det där trycket lite, men det finns fortfarande alldeles för många saker här i världen som kan gå fel, gå sönder, det finns tåg och flyg att missa och vägar jag inte hittar på.

Så det är alltid med en liten dos oro i kroppen som jag närmar mig en utbildning via jobbet, en sådan som jag själv ska hålla alltså. Och denna gång finns det ännu lite mer som kan gå snett då det visst blev så att det var jag som skulle stå för att fixa allt det praktiska - lokal, fika, nycklar. Och dessutom i Göteborg.

Men jag tror att jag har förberett mig så bra jag bara kan. Om inte allt för lång tid rullar mitt tåg in på Göteborgs central, och sedan ska jag ta en taxi till Chalmers och möta upp mina kursdeltagare. Låt oss hoppas att de får vad de önskar.

En sak slår dock aldrig fel - den enorma känslan av tillfredsställelse när jag efter en utbildning sitter på tåget hem. Och idag kommer den att vara dubbel, minst.

Jag upptäckte just att det fel jag tidigare blev meddelad om att mitt frånvaromeddelande på jobbmejlen hade, och som jag trodde att jag hade fixat, inte var fixat. Man var visst tvungen att ändra aviseringen både för interna och externa mejl.

Vilket betyder att folk utanför jobbet lever i tron att jag ska vara sjukskriven en månad till, och inte alls vara tillbaka på jobbet på måndag. Kanske jag kan se det som en välkommen-tillbaka-present till mig, från mig! Mejl- och telefonfri i en månad till. Den tid det kommer ta att gå igenom mina gamla mejl och de uppgifter jag försummat, ungefär.

Jag var så trött i höstas. Matt av mycket, stressad av all information. Så jag kapade kanalerna till det som hade börjat kännas som en belastning. Roligt har det inte börjat kännas förrän nu igen, det här med alla kommunikationsflöden man kan hålla reda på.

Så nu tassar jag tillbaka, skruvar upp inflödet igen, fast bara lite försiktigt. Det är ju så tråkigt när det man tycker är roligt bara känns jobbigt, och att hamna i den sitsen igen vill jag helst undvika.

Här kommer trosrörelsens med ett i mina ögon mycket fräscht initiativ så här i självförverkligandets och "ingen ska säga åt mig vad jag ska göra"-tider som också sprider sig även inom kyrkorna: de tar officiellt ställning för ett personligt helnyktert liv.

Frågor som jag funderar mycket på. Hur kan man applicera tankar om nykterhet i en församling, hur mycket kan man göra "officiellt"? Nu är ju detta trosrörelsens pastorer som skrivit under, jag tror/vet inte om det betyder att alla församlingsmedlemmar "måste" följa samma linje. Troligtvis inte.

I min förra (tekniskt sett nuvarande) församling hade (har?) vi inskriviet i stadgarna att man som medlem inte fick bruka alkohol, tobak eller andra droger. Något som inte kändes så hållbart i längden även om jag personligen kan förstå motiven. Det är väl ingen hemlighet precis att jag är nykterist både på fritiden och i profession. Men kan och bör man kräva detta? Borde man inte i så fall på samma sätt kunna kräva att alla ska sopsortera, leva jämställt eller åtminstone bara äta kött en gång i veckan?

Kanske är trosrörelsens linje den enda som går, att ledarna går före? 

Jag tar gärna emot synpunkter!

Men så det här med namnet. Trosrörelsen, trospastorer. Tänk på oss med mindre förfinad humor, hörrni.

Medan jag satt i bilen på väg till kyrkan ringde jobbet en två tre fyra gånger och meddelade att flaggskeppskampanjsajten inte fungerade. Den som fungerade så fint igårkväll men såklart inte samtidigt som vi hade prime time i media. Suck.

Så då var det bara att sätta sig framför en dator i kyrkan. Jag såg direkt vad felet var och meddelade till IT-Göran som snabbt kunde fixa, men även om det nu är åtgärdat törs jag inte lämna datorn. Jag som hade tänkt att få lyssna på Nicklas. Och felet var inte ens någons fel, utan bara en teknisk hang-up som kom extremt opassande.  

Det är skönt att i princip bara behöva vilken dator som helst med internetuppkoppling för att kunna jobba, men ibland är det även ganska så stressande.

Man kanske inte får skriva sådant när man har haft både en och två semestrar nyligen och en tredje inväntar, men jag är väldigt trött, från insidan och ut. Jag tittar med matta ögon på hur min bloggläsare fylls av inlägg, jag orkar inte öppna Jaiku, jag kurar på mitt arbetsrum och går bara därifrån för att fylla på te och mat, ryser över varje telefonsamtal och varje "Jo, Lydia…" och jag får lite smått ont i magen över det där med julklappar, trots att jag i vanliga fall tycker mycket om att fixa.

Därför går det lite trögare här på bloggen. Känna igen signalerna, ta det försiktigt yadayada, men vad gör man om man känner igen signalerna men inte känner att man kan göra så mycket åt dem?

Det hände sig vid den tiden då Pontus Lundell var Servicechef på IOGT-NTO att restaurangen i IOGT-NTO-huset äntligen avskaffades och ersattes av Mat på jobbet. Joy to the World!

Surrealistisk konversation på väg tillbaka från lunchen på jobbet:

"Jag har försökt att få tag i Tomten ett tag, men har bara kastats runt mellan nissarna. Men igår fick jag äntligen prata med Tomten själv."

Så, jag skulle till Jönköping och hålla kurs. Sista för terminen och gott så. Den förlöpte helt ok.

Så jag hoppar på tåget hem som först ska ta mig till Nässjö. Jag står vid rätt spår och så där fem minuter innan tåget ska gå (ett första lokaltåg) så kommer samma lokaltåg som tog mig från Nässjö till Jönköping in. Så jag hoppar på.

För att sedan vid biljettkontrollen få höra att jag är på fel tåg, mot fel håll. Jomen tjena. Vi pratar tågresa under kvällstid, det finns inte ett överflöd på tågavgångar då. Ouch.

Men tågpersonalen ringer och kollar, jag får åka till Skövde, vänta där i dryga timman, sedan hoppa på tåg mot Stockholm som istället för Flemingsberg tar mig till Södertälje.

Så utan platsreservation kliver jag på, hittar ett ensamt säte som visar sig vara någons som hellre satt i ett flersäte. Så hittills har min plats varit kirrad, återstår att se om jag får sitta kvar resten av resan. Hittills har jag haft ganska så tur i oturen.

Kommer att komma hem vid 00, upp och hoppa för heldags-personaldag imorgon. Nu sitter jag med Kerstins julsångslista från Spotify i öronen och är ändå anska så glad, för det kunde ha varit mycket värre.

De mornar då jag vaknar utan att någon klocka ringer måste jag processera vad det är jag vaknar till. Som en katt fast mentalt sträcker jag på mig för att känna efter. Är jag ledig eller jobbar jag? Ska det hända något ansträngande idag? Har jag något roligt att se fram emot? Har jag alla mina relationer synkade som jag vill ha dem? Hur mår jag?

Det tar helt enkelt en stund för mig att koppla an till verkligheten.

Idag vaknade jag till insikterna att jag är ledig, och inte bara idag utan för en tid framöver. Att det är bröllop idag och att det är därför som jag har nyfärgat hår och nymålade naglar. Att jag inte har hostat så att jag vaknade i natt. Att vi imorgon flyger till Japan, och att jag därför har en hel del att göra. Som till exempel att skriva skoluppgiften jag inte kunnat med under sjukdagarna.  

Idag kan jag också känna att jo, det gick ganska bra till slut, även om det inte är färdigt. Arbetet med hemsidan som tagit upp min tid och gett mig så mycket ångest de senaste 20 månaderna (nej, det har inte varit en vanlig process, men det tänker jag inte ta upp här). Välkommen att ge feedback.

Det har varit hektiska dagar. Jag har mer eller mindre fortsatt vara sjuk, men samtidigt varit tvungen att jobba. Release av sajt igår och idag när jag antar att kroppen och huvudet tycker att det är dags att få koppla av så kom hostan och halsontet litegranna tillbaka, men inte med fullt så stor kraft.

Kattpojken har kommit tillbaka och ligger här framför skärmen och tar upp plats. Imorgon är det bröllop och sedan åker vi till Japan. Mitt liv uttrycks just nu i korta stycken. Jag har varit uppe sedan 05.20 (hostan) och jobbat till 19.30. Det tar väl ut sin rätt.

Ok, här kommer ett till inlägg om att vara sjuk. Sluta läs nu om du mot all förmodan inte skulle vara intresserad.

Det har fungerat ganska bra att jobba hemma trots sjuktillståndet. Men inatt slog förkylningen tillbaka, big time. Jag hamnade i någon slags kombinerad feber- och smärtyrsel vilket bara stegrade, så till slut fick jag gny fram åt Nicklas att hämta mer tabletter. Jag hade så ont i halsen att jag nästan grät, och klockan var då 01.30. Och 05.00 skulle jag upp för att åka till Lund och hålla kurs.

Till slut somnade jag, och till slut var jag i Lund efter att ha kunnat sova lite på tåget. Men att prata i fyra, fem timmar med min hals.. Go figure.

Jag har nu landat på hotellet i Malmö - jag och Nicklas skulle ha lite pleasure-time och träffa United-gänget var det tänkt - men just nu är ena ögat var-klibbigt och jag är sjukt off. Kanske inte så konstigt, men ändå så ruskigt trist.

Klockan 20 är det tänkt att vi ska ut och äta middag med folk här. Just nu ligger jag under täcket. Två koffein-bamyl är på väg ut i blodet. Och nej, jag vet att det här inte är hållbart. Men ändå.

Jag och Kerstin har längtansfullt pratat om detta med att bli lagomt sjuk, så där så att man kan ligga hemma i sängen och se på tv men ändå vara för sjuk för att kunna gå till jobbet.

Så går jag och blir sjuk på det sättet - hals och feber ungefär. Men under den tiden då jag absolut inte kan vara sjuk, det går bara inte. Vilket gör att jag får lov att äta alla tabletter som går, sitta hemma och jobba framför datorn och nu vara på väg till Lund för en kurs. Jag brukar inte ens jobba så här mycket när jag är frisk, eh.

Det är alltså inte så värst duktig-flicka över mina statusuppdateringar, de som handlar om hur mycket jag jobbar trots att jag är sjuk. Jag är i själva verket ganska bitter eftersom jag bara brukar bli sjuk en gång om året, och så slösar jag det tillfället på en tid som denna.

Att hjärnan inte är så alert visade sig igår, när jag skulle försöka läsa Nicklas skolarbete (det som jag själv fått skjuta upp). Jag kunde inte fästa blicken någonstans. Det jag orkar sträcker sig till att klicka med musen, något i mitt jobb  ganska återkommande.

I natt var det feber som gällde. Nicklas väckte mig vid 02 med sina hostningar så han sov på soffan resten av natten. Inte på mitt initiativ dock.  

Jag vaknade imorse med värk ungefär överallt och stannade därför hemma, men har sedan ätit värktabletter, både med och utan koffein, druckit te, ful-berocca (bättre lycka denna gång, eh) och knaprat Enchinagard och har därför kunnat jobba som vanligt (fast hemma).

Let’s call it a tie.

Mitt i stressen finns det vila i att få klarhet i vad som går att åtgärda och vad man bara får lov att lämna åt sidan. Så länge man kan säga att man har gjort vad man har kunnat gör det inte lika mycket om man sedan måste göra halt.

Idag har jag fått flera sådana klargöranden, och även om alla inte var de svar jag helst hade önskat, kommer jag ganska långt bara på att faktiskt få svar. Jag blir som mest stressad av att inte veta, av att känna att allt bara far omkring. Struktur och acceptans kommer jag längre med.

På ena sidan: Enchinagard, envishet, deadline med ruskraft som ett ånglok, hägrande semester.

På andra sidan: Värkande hals, blöt näsa, öm kropp, deadline med ruskraft som ett ånglok, en förkylningsnedlusad äktenskaplig bädd (och make).

Jag tänker inte vika mig.

Vikariatet för Anton är redan tjingat, men nu finns det ännu en chans att få bli kollega med mig - genom att söka tjänsten som pressekreterare. Pop the trunk, do it.

Hela den vanliga arbetsdagen var riktigt usel idag. Svårt att komma igång, och när jag väl gjorde det blev jag mest bara störd. Det är svårt att riktigt ta tid för det där grotta-ned-sig-arbetet på en aktiv arbetsplats.

Tur då att timmarna mellan 16-20 var lite lugnare och i princip ostörda. Då fick jag äntligen något gjort.

Det har skrivits en del om hur Centerpartiet helt sonika tog Stockholm Business Regions logga, tryckte dit ett "green" mitt i och sedan använde den. Det ryktas även om att man tänkte använda den i en stor annonskampanj, allt enligt Politikerbloggen. Man kunde tycka att ett politiskt parti visste bättre än så.

Men citaten av Centerpartiets Stockholmsordförande Per Ankersjö tar ändå priset: "Nej, men vi har inte riktigt resurserna som krävs för att ta fram egna logotyper".

Bra att veta när det är ok att sno andras loggor, enligt ett regeringsparti.

Jag blir ofta lite melankolisk när jag åker iväg på mina utbildningar. Jag är mycket förtjust i att åka tåg, men ibland känns det så tydligt att jag åker bort.

Ska man vara krass tror jag dock att det mest handlar om att jag a: är ganska så trött när jag åker iväg, och b: att jag alltid känner mig lite, lite spänd inför kursen.

Idag sitter det dessutom ihop med att jag lämnar Nicklas med en presentation vi båda skulle stå för, och detta dessutom för en kurs där deltagarantalet verkar ha krymt ganska så drastiskt. Dags att göra en ny översyn av hur dessa utbildningar ska genomföras.

Att bryta av med något helt annat kan väcka lust. Den inspiration jag fick av församlingsplanterarkursen under gårdagen och dagen gjorde att nästa veckas arbete känns så mycket mer motiverat. 

Inspirerande men läskigt - det är nog tur att vi inte kan se in i framtiden. De jag känner som har startat nya församlingar kan jag räkna på…hälften av ena handens fingrar, ungefär. Botkyrka Pingst grundades för sisådär 80 år sedan, och så ser det ut för de allra flesta pingstförsamlingarna i Sverige. Oh well. Halv-ny mark är väl till för att brytas, antar jag.

Men rätt sak i rätt tid. Nu är det dags för äppelte och sesamskorpor.   

Idag har det varit församlingsplanterar-kurs igen. Eller, kursen som känns som att den är skapad just för att jag och Nickas ska ha ett forum för frågor och funderingar. Inte så illa om ni frågar mig, att få en hel folkhögskola att anpassa sig efter just våra behov.

Nåväl. Mitt i kursen fick jag ett meddelande om att lokalen där jag ska hålla kurs i på söndag inte har en projektor. Jag blir matt och stressad eftersom jag har kurs även i morgon, men mejlar reception och Bosse på jobbet för att kolla om hjälp går att få. 18.45 möter jag Bosse på en grusparkering vid Flemingsberg där jag överlämnas ett svart paket. Det kändes onekligen som att göra något betydligt mer olagligt. Det är mer än ofta som det är tur att man har bra arbetskamrater.

Det var ju det där med bilar. Idag kom chefen in på rummet och började meningen med att om hon lämnade bilnyckeln på jobbet, kunde jag då… och sedan blev det svart. Jag kände hur mitt leende stelnade och jag såg hennes toksnygga Saab passera revy i mitt huvud. Synd på en så fin bil och synd på min mentala hälsa. Hon kommer säkert vilja att jag ska köra bilden till verkstaden eller något liknande, tänkte jag. Och kände hur ångesten kom krypande.

Men när hon sedan kom fram till att fråga om jag kunde fylla på hennes parkeringstid imorgon, då började jag istället småskratta halvhysteriskt av lättnad. Och insåg till mitt stora förtret att bilfobin fortfarande ligger där och skräpar. Inte på samma nivå som tidigare, men ändå. Men så länge den inte begränsar mig (som den faktiskt gjorde förut) så är det ok, kom ju jag och terapeuten fram till.  

På La Familia-kalaset i eftermiddags kom jag att prata jobb med systerns makes systers make. Min svågers systers man alltså. Vi kom fram till att vad som egentligen betyder mest är hur man trivs med atmosfär, chefer och kollegor. Och hur ska man då veta vart man ska söka sig? Det är faktorer som är rätt svåra att få med i en anställningsintervju. Ofta lägger man ju mest fokus på att själv inte verka alltför bisarr och underlig.

Kanske att rätt väg är att söka sig dit ens vänner eller vänners vänner finns, alternativt starta en egen arbetsplats. Det senare var för övrigt den lösning vi kom på för alla som inte vill följa rådande grafiska profiler. Suck it up eller starta egna organisationer med egna profiler där Clip-art och Comic Sans kan ingå. Den grafiska profilen from hell.

Idag när jag gick på jobbtoalett för att…pudra näsan, så vad fann jag där om inte lite toalettlektyr. 

Jag är helt för läsning på toaletten. Men på jobbet? Verkligen? Det får mig att tänka på Seinfeld-avsnittet då George är i en bokaffär och tar med sig en av böckerna på toaletten, och sedan tvingas köpa den.

Skulle jag hamna hos en psykoanalytiker skulle hon/han säkert med glädje diagnosticera mig med ett mått av förtryckt ilska förklädd i duktig- och snällhetskomplex, även om jag naturligtvis skulle hävda att så inte är fallet. Men mina drömmar har en tendens att peka åt ett annat håll, som i natt då jag drömde att jag var bråkig, besvärlig, ställde till och tog sönder. Det var många förmanande blickar och jag var arg.

Men att med ett leende hantera och lösa att inte ha blivit tilldelad allt från sovplats för natten eller projektor och/eller annat visningsverktyg (pennor, någon?) till föreläsningen jag skulle hålla, till att sedan upptäcka att jag och åhörarna hade lite olika uppfattning om vad föreläsningen skulle handla om,  och att jag till råga på allt inte kommer åt något nätverk till min dator i en datasal, då är det kanske inte så konstigt att natten tog ut sin rätt.

Så nu är jag mitt vanliga, trevliga jag igen.

Det är sådana som jag som blir massmördare va?

Idag har jag betat av mejlen betydligt, bokat resor, fixat nätverksbehörigheter, lagt upp utbildningar, jobbloggat, skapat community-rum, suttit i möte, pratat jobb på lunchen med chefen, funderat över fakturor, fixat med vår nyhetsbrevsleverantör, språkats med IT-avdelningen.

Bland annat. Så visst har jag haft att göra. Men inte en minut har jag lagt på stora jobbprojektet som desperat behöver mina ömmande händer. Bah.

Säg det i kör: ‘I morgon, då…’

Get a piece of Plastjesus varje dag - bli min kollega! Nu sökes det en AD till mitt jobb. Läs mer här!

Nu ska jag snart åka till Tollare och hålla ett mindre seminarium om IOGT-NTO:s community. Sådant är jag alltid lite, lite nervös för, trots att jag är ganska van. Sedan ska jag dessutom köra bil dit själv, och det har jag aldrig gjort förut. Så nu sitter jag här med lite magknip. Lite. Men det ska väl gå bra.

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Naturligtvis drog jag då på mig ett ryggskott idag när jag hängde tvätt. Jag som ändå tycker att jag har en relativt vältränad rygg, illa. Så nu får vi se hur det blir imorgon, åka till jobbet, jobba hemma eller sjukskriva sig. Det går för tillfället lite knackigt att röra sig och jag blir oroväckande stelare och stelare, men sitta still går bra.

Vi är några tappra kvar på jobbet. Jag barrikaderar mig på mitt rum och spelar musik mest hela dagarna medan jag arbetar med ta-tag-i-saker. Det funkar ganska bra.

Men det känns lite konstigt att arbeta, att åka till arbetet varje morgon. Det går bara inte att hålla ett normalt tempo, lite går man som in i väntläge både fysiskt och psykiskt. Man har nog som en semesterklocka inne i kroppen, för det är ganska tungt att komma upp på mornarna trots att det är ljust. Så jag och Nicklas planerar redan hösten och vinterns ledigheter.

I fredags var det sista dagen för Antons inhopp som sommarjobbare. Tråkigt för oss som jobbade med honom, kanske skönt för de andra runt omkring, vi har varit ganska så högljudda i korridorerna. Men äh! Det är ju viktigt att ha roligt på jobbet.  

Antons inhopp var ett tydligt exempel på hur mycket man kan utvecklas genom att byta mijö och utmana sig själv. Jag kunde se ganska stora förändringar, både i hur han jobbade och vad han producerade. Och då tyckte ju jag att han var bra redan innan.

Vilket i sin tur gör att jag funderar över mina egna jobbinsatser och hur man ska göra för att inte fastna. Det är inte helt lätt att vara en förändringskatalysator för sig själv, på samma arbetsplats, med samma arbetsuppgifter.

Det är viktigt att saker och ting matchar här i livet. Därför var vi idag på IKEA för att snofsa till våra arbetsrum. Jag kom så klart tillbaka med röda saker - röd matta, röd lampa, och så några nya växter.

Och så är Starbucks-muggen intakt igen, och brevid står Plastjesus.

En av de bästa sakerna med att vara på personaldag är att även om man är borta från jobbet så samlas ändå inte mejlen på lika stor hög. Färre som mejlar en helt enkelt när alla sitter och trycker på samma ställe.

På eftermiddagen fick vi leka i en tillits-bana, jobbigt tyckte jag innan, men ganska roligt tyckte jag sedan, även om jag blev lite less på det nästintill överanalyserande inslagen efteråt. Jag vet inte hur många gånger vi fick svara på frågan "Vad har ni lärt er/vad har ni tagit med er från detta?"

Sedan har jag kommit fram till en trolig anledning till varför jag tycker att jag är så trött så ofta. Jag lade ju ned träningen i samband med bilterapin, och har inte hunnit ta upp den än. Så nu är det dags!

Vad är att ha en vanlig dag på jobbet, att livet i allmänhet rullar på som vanligt? Just nu tycker jag att ovanligheterna avlöser sig i mitt liv, och det egentligen utan att något extraordinärt händer, paradoxalt nog. Och ibland kan det vara positivt, att inte stanna och fastna, men å andra sidan är jag lite skraj för att hamna i det där klyschiga ekorrhjulet och sucka "jo, det är ju mycket nu".

Jag vill ha vardag och så. Jag vill inte att en lördag och halv söndag då jag och Nicklas har ledigt ihop ska vara en så pass udda företeelse att jag börjar fundera på vad man ska göra för att verkligen göra tiden speciell, hej stress och hausse. Kom igen, det är ju helg! Ska man inte kunna räkna med att ha lite ledigt ihop då? Fast det är klart, kanske inte om en jobbar konstant på helger.

Jag vet inte. Just nu känns allt lite uppskruvat utan att det för den sakens skull kanske ser så ut på ytan.  

Vad jag egentligen skulle skriva var att jag är ganska nöjd med att äntligen ha vågat börja ta tag i surdegen b-uppsats.

Fords nya reklamfilm för Ford Kuga är ju snygg. Jag vill också bo i en vit stad, även om jag håller med en del kritiker som menar att den där förvånade-människor-effekten känns väl lite sliten nu. Men snygg, absolut.

Men jag fattar inte resten. Speakerrösten frågar sig varför allt måste se ut som det alltid har gjort, och så rullar det in en bil…som ser precis likadan ut som alla andra bilar. Där sprack det.

Men sa jag att det var snyggt? Kolla på filmen här

Så fort jag vänder ryggen till så är han ute och glider, den där Jesus. Själv fick jag en Sodexo-lunch med okända människor och hade mer än gärna suttit i Kerstins väska och lyssnat på vad hon och Felicia pratade om.

Idag har jag varit på SharePoint-kurs. Jag tillhörde de mer erfarna och därför var tempot lite, lite för slött för mig. Men på slutet glimtade det till, vilket tragiskt nog fick mig att känna att njä, det är ju inte sådant här jag ska jobba med egentligen. Men just nu är det ändå så, och då är kunskaper bra.

Dessutom, precis på slutet av dagen så visades en funktion som skulle göra mig till SharePoint-Yedi och som skulle få alla gnällspikar att älska mig om jag lyckas få den implementerad. Men glöm att jag tänker skriva om den här och bygga upp någon slags hausse, så mycket skit som det där communitiet har åsamkat mig. Nä, ni får glatt vänta, så kan jag misslyckas i smyg om det skulle vara så.

Idag roar jag mig på jobbet med att ge alla gamla förenings-, kamratstöds- och distriktshemsidor samma behörigheter i nya versionen av Episerver som de har i den gamla/befintliga. Ändringen för varje sådan sida kräver minst sjutton musklick och två moment då jag måste använda tangentbordet. Vi har ungefär 100 sajter av detta slag. You do the math.