plastjesus & jag

Internet får då fram de fulaste beteenden hos en del. Vad är det som gör att folk känner sig så pass sturska bakom ett tangentbord att allt hyfs försvinner? Ok för att argumentera kring sak och att tycka olika, men jag förstår inte detta med att vända det till fula personangrepp.

Det har under en tid pågått en debatt kring en berömd kasse, eller kanske mer korrekt ett paket bindor. Läsvärda inlägg om detta hittas hos Rymdhunden här och fortsättningen kommer här. Även Emanuel på Dagen skrev om detta här. Rätt så magstarka kommentarer i alla inlägg, men flera stolta och kompetenta svar (inte för att det verkade hjälpa, men..).

Så idag kom ett lite sammanfattande referat från Emanuel, och då i kommentarerna ploppar detta upp:

"Kosacken - 2009-02-10 08:51
Man förundras och förvånas…

Om det var en konferens för KVINNLIGA kristna ledare så kan man väl ändå släppa sökandet efter den patriarkala kontexten!?

Att en kristen pojke vill skoja om bindor på sin blogg kan jag väl förstå. Men att kvinnor som har bestämt sig för att utveckla sina ledaregenskaper tolkar ihjäl sig angående innehållet i en reklampåse skrämmer mig faktiskt lite, speciellt då det värsta de kan hitta rör något som de använder varje månad!?

Jag läste dessutom att Hundskrället kände sig så osäker på sig själv att hon inte vågade ta en påse med rosa snören. Underbart. Antagligen så hade hon också satt upp håret i en stram knut, satt på sig sin svarta byxdress, minimerat användandet av smink och totalt fallit in i bilden av att en ledare inte får utstråla några som helst kvinnliga egenskaper. Speciellt inte på en konferens för kvinnliga ledare…"

"Hundskrället" ska alltså i detta fall vara Rymdhunden. Hej då vett och sans! Varför tycker folk att man får vara otrevlig bara för att man är anonym? Om jag ska vara snäll och bortse från själva argumentationen innan, och ta den på alla-får-tycka-olika-kontot.

"Lydia - 2009-02-10 11:13
Kosacken: Du borde verkligen skämmas. Jag skäms iallafall åt dig när jag läsar ditt inlägg. Som att vara kvinna är att vara sminkad eller ha kjol. Usch!"

Det här var ett medvetet ganska så low-key-svar. Jag vet att det inte är någon idé att ge sig i kast med dylika diskussioner. Jag tycker bara att man inte kan låta personangrepp få passera så där. Jag menar, är det här någon som känner Rymdhunden (vilket det ju låter som, nästintill) så är det ju ännu mer otäckt.

Då fick jag det här svaret:

"Kosacken - 2009-02-10 11:29
Lydia:
Skämmas?
Är du kvinna? Använder du smink? Äger du en kjol? Om ja, beror det till största del på att du är kvinna?"

Case closed, liksom. Det är då man med sorg inser att det med vissa inte, abolut inte, är någon som helst idé. 
 

Det har gått utför ett tag. Det som tidigare varit en raffinerad tävling med lappar, Facebook och mixtrade telefoner blev till slut bara en tävling i uthållighet över tolvslaget. Så när klockan tickade den 30:e och Nicklas sneglade mot klockan, upplyste jag honom om att jag tyckte att det var dags att antingen lägga ned eller ta tävlingen ett steg vidare. Han såg lite besviken ut, trodde väl på en enkel vinst. Ha! As if.

Vi började spåna kring alternativa upplägg. Att istället för att köra månadsvis köra årsvis. Att som Felicia sa, sätta upp vissa regler, som att man inte kan vinna före kl 10 på dagen och att man inte får meddela segern per telefon. Men inget kändes riktigt klockrent.

Så nu befinner vi oss som i limbo och har en månadstävling på paus. Lite som när Carolina Klüft bytte gren. Förutom med den skillnaden att vi inte vet vad vi har bytt till. Men annars ganska likt.

Nicklas vann odramatiskt september månads tävling. Jag orkade inte vänta ut tolvslaget eller vara mer raffinerad än så, men samtidigt kunde jag ju inte annonsera en walkover i förväg, han kunde ju faktiskt ha glömt bort månadsskiftet vilket skulle gett mig respit till morgonen. Men icke. Han köpte dock inte mitt walkover-resonemang, men det var kanske väntat.

Ah, jag var så trött igår efter alldeles för lite sömn och ryggvärk, så jag var inte alls upplagd för ännu en månadstävling. Men så slår adrenalinet till när jag märker att klockan ändå är så nära 00 att jag inte kan hålla mig ifrån att ställa ett alarm.

När sedan alarmet går igång, vilket låter som att jag fått ett sms, och Nicklas inte själv säger något, misstänker jag att han helt glömt av. Men då jag lite lagomt lojt gratulerar på 1 augusti börjar han frenetiskt kolla alla klockor och inser att jag har rätt men att hans egen klocka går flera minuter efter. Han trodde då att det var jag som ställt om hans klocka vilket onekligen hade varit raffinerat, men så var inte fallet. Dock något att tänka på inför framtiden.

Efter den upplevelsen tog Nicklas sitt täcke och lade sig på golvet av ren bitterhet. Ok, jag hade tagit alla hans kuddar innan som en triumfatorisk segergest men golvet var hans eget val. Jag lyckades dock locka upp honom efter ett tag.

Grattis alla månadstävlings-entusiaster, nu har jag skapat en ny kategori enbart för denna aktivitet!

Jag har varit lite slö med att rapportera, men tävlingen har fortgått - tro inget annat. Men kanske på ett lite mindre raffinerat sätt på sistone. Men i natt var det dags igen.

Jag hade koll på klockan, men visste inte om Nicklas också hade det. Min grymma plan denna månad var att låta offret komma till mig - Nicklas skulle få hålla koll på tiden, och så skulle jag sedan kallt casha in vinsten.

Och Nicklas gick rakt in i fällan. När han sa "…Lydia…", svarade jag med ett beräknande "…grattis på första juli!" Nicklas blev så bitter på att bli snuvad på vinsten så nära målet att han nästan inte ville prata med mig om hur överlägsen jag är.  

Nicklas vann i och för sig första-juni-tävlingen, men förutom det så kan man nog säga att denna lördag cashade in förra veckans harmoni-bortfall med bravur. Och då har vi ändå en söndag kvar att spela med!

Vi har hunnit med sovmorgon, båttur ut i skärgården, grillmat och rabarberpaj med skärgårdsutsikt, solglasögon-provning samt filmvisning med tillhörande chokladglass. Recension och bildbevis kommer, och jag är glad över fin dag med finare vänner.  

Nicklas verkade lite spänd och frånvarande i går kväll, så som den goda hustrun som jag är frågade jag om det var något som tyngde honom. Då pep plötsligt min mobil, och vad fick jag se om inte ett "Grattis på 1 april!". Tidigare under dagen hade jag sett hur han hade hållt på med just min mobil, men när jag då frågade honom sa han bara att han satt och kollade upp om jag hade sms från någon hemlig älskare, och det måste man ju få kolla, det vet ju alla. Inte anade jag då vad jag hade att vänta.  

Denna gång återges tävlingen med bildbevis:

Jag vinner tävlingen 08.39

Men 09.51 försöker Nicklas ändå, och hävdar att han ju inte hade hunnit se mitt tidigare sms…

…vilket får mig att i all upprördhet tappa ord och dra ihop ett svar bestående av ett mellanting av "Jag har ju redan vunnit" och "Jag vann ju".

Men bildbeviset talar sitt tydliga språk. Jag vann.

…och JUSt när jag publicerat det förra inlägget och såg att det ju listades som publicerat den 1 december ställde jag mig i trappen och förnedrade Nicklas igen genom att vinna månadens tävling högt och ljudligt. Nu får han ta och rycka upp sig så jag får lite utmaning igen. Hur ska jag annars kunna utvecklas inom sporten? 

Idag fick jag ett mejl från lilla svägerskan där hon undrade vem som vann månadstävlingen. Jag vann den väldigt odramatiskt denna månad, precis som förra. Å andra sidan vann Nicklas den över Facebook månaden innan dess, lite mer raffinerat.

I vilket fall vidarbefodrade lilla svägerskan ett mejl där det visade sig att de anammat tävlingen och att lilla bror vunnit denna gång. Hon undrade hur jag gjorde för att vinna, och vad säger man. Det kräver list, fantasi, lite besatthet och ambition. Ibland räcker det dock med lite hösttrötthet och mycket jobb för att ens partner ska vara tillräckligt disträ.

Facebook-flugan sprd ju sig som en löpeld. Så där lite i kölvattnet efter den tror jag att världen nu kan vara redo för månadstävlingen.

För övrigt är nu flygbiljetter bokade till Bangkok. Tanken är att jag ska bada utomhus för första gången på, tja, fem år? Sedan ska vi hänga runt, Nicklas, lilla bror, lilla svägerskan och jag.

Läs de här raderna från SvD:

"Häkten och arrester har varit fulla med berusade människor. Men inga riktigt allvarliga fall av misshandel har rapporterats.

Flera våldtäkter har förekommit bland annat i Lund och i Göteborg."

Det känns lite klumpigt, vad är en våldtäkt om inte ett allvarligt fall av misshandel, även om det kanske inte kategoriseras så?

Valborg här hemma firades (nåja) för övrigt ensam med en tallrik makaronvälling, Ramlösa och lite oliver samt tv-serier. En kväll helt i min smak, förutom att Nicklas jobbade. Men i övrigt är jag inte mycket för Valborg.

Rent tekniskt vann jag även månadens tävling, Nicklas fick ett sms från mig kl 00.00, men jag har inte fått någon bekräftelse på hans nederlag ännu.

Vi gick båda och lurade i smyg, men tack vare att jag synkat min mobil med Fröken ur vann jag. Nicklas var som vanligt en dålig förlorare och hävdade att det inte gildes då hans klocka visade fel, men hey. Skyll på vad du vill, förlorade gjorde du ändå. Finally. Ha! Det var verkligen dags för mig att vinna nu.

Överskriften till trots så är det ganska långt ifrån verkligheten, men just nu är jag så grymt nöjd med att jag har lyckats koppla ihop datorn med xboxen. Hej då bränna dvd-rw-skivor varenda gång jag vill se något från datorn!

Och om någon glömt det så är februari äntligen slut, vilket naturen manifesterade med smösmältning och milt väder idag. Nu är det ju näsyan vår!

…att det var 1:a mars idag kom Nicklas på i natt kl 00.47. Orättvist, då sov ju jag.   

Jag är alldeles för trött för att skriva om helgen, men så mycket kan jag säga: jag & Nicklas skrek "Grattis på första januari!" i munnen på varandra samtidigt, så vi enades kring oavgjort. Nu har jag bestämt mig för att förlänga ledigheten, jag kommer nog jobba lite men då hemifrån.

Idag passade Nicklas på att berätta för hela den samlade söndagsgudstjänstskaran om vår första-i-månaden-tävling. Såklart vinklade han det hela till sin egen fördel, och det var ju inte precis så att jag kunde gå i svarsmål, men som ett gammalt uttryck säger, kanske extra passande i detta sammanhang: synden straffar sig självt. Tyvärr fungerade inte ljudupptagningen annars hade jag kunnat lägga ut ljudbevis. Som tur var så var fortsättningen väldigt bra, och handlade om att ta hand om de svaga i samhället. Så jag kunde trots allt känna mig stolt.

Efter mötet invigde vi äntligen Skärholmens foodcourt, och tjena vilket bra ställe! Jag fick en enormt stor tallrik med libanesisk mat som smakade som restaurangmat och inte alls som snabbmat. Jag orkade knappt hälften, och det kostade 69 kr. Det kommer bli vårt söndagshak. Efter det jeans till Nicklas och så spanade vi in Monki, rätt schyssta kläder även om mycket var knasdyrt. Jag kom hem med en tishe och Nicklas förälskade sig i mjukisdjuren och ville ha alla i julklapp.   

Efter det slank jag in på IKEA och roffade åt mig en röd ljuslykta som jag spanat in tidigare. Det låter inte så skoj med en ljuslykta tänker du nu, men ponera då att ljuslyktan är typ fem gånger så stor som en vanlig. Då blev det plötsligt mycket roligare, eller hur! Bilden gör inte lyktan riktigt rättvisa, men tänk på att det är ett pennställ till vänster om lyktan, så är det kanske lättare att bilda sig en uppfattning om vår nya, röda och gigantiska lykta. Som såklart passar jättebra in i vårt röda kök. 

Nu ska jag spana efter chefen på Nobelfesten. Jag hoppas att hon håller sig framme så fort hon ser en kamera, och att hon då passar på att hälsa till alla. Åtminstone till sina kollegor.

Igår låg jag och lurpassade, när Nicklas frågade varför jag flinade trode jag att det skulle bli en kamp på målsnöret. Men när klockan blev 00 och jag kunde meddela hans förlust insåg jag att han inte haft koll den här gången. Speciellt tydligt märktes det när han försökte slingra sig och mena att det var fusk av mig att inte invänta morgonen utan åberopa seger redan vid midnatt. Jaja, försöka duger - inte! Men jag vet ju hur försmädigt det känns att höra de där orden - "Grattis på första december".

Fast det kan kanske vara på sin plats med regler. Nicklas började nämligen gå igång på att han skulle fixa en automatisk uppringningsfunktion som vid varje månadsskifte skulle ringa och med telefonsvararröst meddela mig domen, men då kändes det som att det började spåra ut. Jag tror mest att det var den dåliga förloraren i honom som talade. Just as he should, ha! 

Nu måste jag skärpa mig. Efter min vinst i september (som dessutom då var den första på tre månader) så vann Nicklas i oktober. Och i morse på tvärbanan ringer han och upplyser mig om att det är 1 november. Och som om det inte vore nog fortsätter förnedringen med att han tvingar mig att säga att han är bra. Jag måste börja tänka lite mer raffinerat kring det här om jag ska kunna avsluta året med hedern i behåll.

Jag vet inte när det startade, men jag och Nicklas har i något år haft en raffinerad månadstävling som går ut på att vara den som först meddelar den andre att det är ny månad. I vår iver att vinna har vi arbetat med lappar på frukostbordet, sms på tolvlslaget, sena väckningar samt att hålla sig vaken över dygnsgräsen. Till mitt stora förtret har Nicklas vunnit de senaste tre månaderna på raken, och dessutom på högst oraffinerade sätt, men igår började jag ladda för vinst. Det låg i luften. Och när Nicklas klocka av misstag ringde 05.30, då visste jag att jag skulle vinna.