Semestern i år blev bil, mycket bil. Först till Göteborg, sedan till Lappland via Norge och så hem igen. I en bil utan AC. Tyvärr har jag inga bilder från Lisebergsdagen då vi åkte så fantastiskt mycket bergådalbana, men väl lite annat.
Le U2-crew. Minus Nicklas.
Jag twittrade naturligtvis från konserten. I min trenchcoat som jag var tvungen att inhandla eftersom jag packat efter Stocksholmsväder. Halva reapriset, but of course.
Scenshowen var… sådär. NOT! Fast ändå var den tydligen bättre på lördagen.
They call us "Familjen Fika".
I Storsele var det dags för tunnbrödsbak. Så klart. Degen fick blandas i en 30-litershink. Krävs rejäla kvinnor för ett sådant jobb.
Bästa mamman.
Precis som i vår familj står mamma för grovjobbet och pappa för finliret.
Sedan får vi andra äta!
Kalfjäll. Naturens egen version av betongförort? Kanske därför jag trivdes så bra.
Det var iallafall tyst innan vi kom. Och så fika.
En semester som i dagar kanske inte var så där ofantligt lång, men som kändes längre än den var. Ett bra betyg antar jag. Och att gå till jobbet imorgon känns helt ok. Också ett bra betyg.
Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.
Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.
På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.
Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.
Nu har han ännu ett musikprojekt, Jack White. The Dead Weather, tillsammans med Alison Mosshart från The Kills. Det känns rätt internt men det är ju rock’n'roll-skrammel och det är först och främst Jack White. The Dead Weather - Treat Me Like Your Mother
Två sittplatser till fredagens konsert. Bra platser, dyraste platserna. Bara så där! Säljes till inköpspris och vad blir väl det, 1200 kr eller vad de nu kostade.
Drömkonserten då. Det var förvisso en fullt elektrisk konsert instrumentmässigt, men då det inte var röjmusik gick det bra för mig och lilla syster att tränga oss fram till andra raden för att riktigt spana in denne David Eugene Edwards.
Att killen går in för sin musik är ingen underdrift. Mellansnacket begränsades till "Thanks", "Thanks for clapping" och kanske hörde jag ett "Tack". Sedan var det svavelmangel och pretty much extas från Edwards konserten igenom.
Det här är alltså killen som på ett års tid har trängt sig in till att vara på topp tre vad gäller musik för mig. Förbi Håkan. Plötsligt hittade jag vad som kändes som soundtrack för ett helt liv. Det är musik som för mig går rakt ut i blodet - det fanns en tid förra hösten då att sätta igång ett visst spår på väg hem efter jobbet gav mig fysisk avslappning efter en jobbig dag.
Konserten lyckades inte riktigt leva upp till den nivån för mig. Kanske satt det till viss del om att det här inte är musik som jag vill dela, det är musik som gör sig bäst direkt i öronen, det ska kännas nära och naket. Att nu istället behöva ta in upplevelsen tillsammans med hånglande par och öldrickande människor som knuffas, det passade inte riktigt in.
Låtlistan som de körde kändes dessutom väldigt blandad. DEE är knappast känd för att vara tillgänglig, så en halvsvår låtlista är kanske inget att förundras över. Men det kan inte hjälpas - jag saknade såklart några av "mina" låtar.
Men ändå, visst var det bra. Det var ju DEE liksom.
Här kan man läsa DN:s recension, som uppfattade konserten (och kanske Woven Hand överlag) som bra mycket mörkare än vad jag gjorde.
Hemma igen från Malmö och jag har haft bloggabstinens. Bara därför kommer väl inget att komma ut när jag väl får tillfälle. Det har varit sådant som hur tre nätter på vandrarhem kan vara pure bliss, hur McDonalds kan vara bästa stället och hur jag fick hänga med bästa teamet någonsin.
Men först nu ikväll: Woven Hand på Debaser. Trots att jag är så trött kan jag ändå inte annat än tok-se fram emot detta. Äntligen ska jag få höra mannen och bandet som i princip har tonsatt ett helt soundtrack för mitt liv.
Nu: Registrerade mig som betalade fanclub-medlem, fick en presale-kod, loggade in och kunde enkelt köpa de biljetter jag ville ha (biljetterna släpps på fredag egentligen). Lätt värt de 500 kronor som medlemsskapet kostade! I sommar blir det alltså en roadtrip till GBG för att kika på Bono igen.
Jag och Nicklas satt just och tittade på Popcirkus där vi såg en skäggig man vid namn Josh Tillman spela. Nicklas frågade om jag hört honom tidigare, jag svarade nej men att jag tyckte att han lät lite som Fleet Foxes, som jag för övigt tycker är ett fantastiskt band.
Och så visade det sig så klart att han är trummis och sångare just i FF. Inte så konstigt alltså.
Tur för mig att jag inte har några tider att passa. Igår gick jag och lade mig vid resonabla 01, men fick efter en halvtimma ge upp. 04.30 var jag iallafall tillräckligt trött för att kunna somna.
Något av det jag ägnade timmarna åt var att sträckkolla på The Big Bang Theory, en sitcom om ett gäng nördar till fysiker med diverse sociala problem. Ja, det är schablonartat, men ändå så roligt. Jag gillar nördar. Dessutom så är en av huvudpersonerna skrämmande lik Bono.
EN av de mest romantiska sakerna Nicklas har gjort för mig var inför förra U2-turnén 2005. Syskonen och jag var lite övermodiga och tänkte att eftersom det var 50 000 biljetter behövde vi inte köa utan kunde hänga på Ticnet. Yeah right. Det bidde inga biljetter, oj vad bitter jag var.
Samma år den 14 februari (Alla hjärtans dag!) skulle restbiljetterna släppas. Nicklas har ledig dag, kliver upp vid 05.30 i tokvintern på eget iniativ och köar utanför Globen för att frun ska få se U2. Men det bidde inga biljetter, de tog slut innan han hann fram.
Samma sommar var vi på väg hem från en Norge-semester, och istället för att ta av mot Stockholm åker Nicklas vidare mot Göteborg. Han har i hemlighet krängt biljetter via Blocket som en annan svartabörs-haj, köpt och sålt för att få bättre och bättre platser. Och bokat hotell! Galet va.
Jag har ju egentligen roliga saker att blogga om. Som lördagsförmiddagen som jag försökte bevaka genom kameran, eller om att jag bjöd fina kyrkan-to-be på Kerstins potatis- och citronsoppa ikväll. Men just nu orkar jag inte riktigt.
Men däremot kan jag äntligen skriva att jag har en Woven Hand-biljett! Tredje maj smäller det. Jag är fruktansvärt nöjd och mer än taggad, redan.
Tredje mars är dagen då U2 släpper sitt nya album. Spännande för all del, men låt oss hoppas att skivan inte låter något alls som singeln Get On Your Boots. Usch så pinsamt! Den känns så krystad, fånig text och sönderproducerat plastigt ljud.
Ok, jag kan förstå att de har något kvalitativt i sig, det är inte att de är dåliga, men jag har aldrig kunnat ta till mig deras musik:
Tomas Andersson Wij
Kent
Lars Winnerbäck
Jag tror att det finns något lite _för mycket_ i dem för min smak. De är ju alla artiser/band som verkar få mer eller mindre fanatiska fans, de är inga man strölyssnar på så där, får jag intryck av.
Men, ok. Jag inser ju att Håkan H också är lite av samma skrotkorn kring det där med just _för mycket_.
Det susar runt en bloggutmaning som jag tänkte ta mig an. Det handlar om att Mackan har skickat ut uppmaningen att lista fem av sina skämslåtar, de man gillar fast hemskt mycket i smyg. Jaosa. Det är inte nådigt men lite av katharsis ändå. Här kommer fem av mina som får kinderna att bli röda:
Nickelback - How You Remind Me Egentligen är det här mer en avdelning av skämsmusik a´la korkad amerikans college-röj-rock (Tänk Puddle of Mudd etcetera..) än bara en enstaka låt. Det är inte bra men det är trallvänliga hookar även om allt jag ser framför mig är fulla alfahannar som skrålar med. Det är killar med getskägg. Usch! Men ändå blir jag lite nöjd när de spelas upp på gymmet.
Dan Reed Network - Lover Lover, Don’t betray me If you hold our secrets close you can always play with me Silence, You’ve heard it before In the silence you’ll feel my love Travellin through your open door Dan Reed Network - mannen som gav pekoralerna ett ansikte. Men ändå får de mig fortfarande antingen kärleksblödig eller hångelsugen. Ett av de få band som både jag och Nicklas gillade som tonåringar (därav hångelfaktorn).
Whigfield - Saturday Night Den här borde väl finnas på Smurfhits eller liknande. Det är fram-och-tillbaka-takter på pinsamt låg nivå. Men den har följt med mig ända sedan den kom och jag blir lite glad av den. Trots att jag aldrig dansat till den ute.
Mauro Scocco - Sarah Jag vet inte om Mauro Scocco är så okreddig att gilla. Men jag fullkomligt avskyr allt han gör, vilket gör att detta blir en väldigt stor skämslåt för mig. Och det är inte ens bara den här låten, jag älskar hela skivan "Sarah", vilket lika fullkomligt förbryllar mig.
Daddy Yankee - Gasolina Åååh, den här låten är nog skämmigast hittills. Kolla in videon. Det är sexistiskt och jobbigt och trots det vill jag inget hellre än att skaka rumpa när jag hör den här. Jag tycker att den är tung och grym på riktigt. Hrmf.
Britney Spears - Everytime Brittan är väl inte heller helt farlig att gilla, det är som lite tufft att ärligt kunna säga att man tycker att hon gör catchy låtar. Jag är rätt neutral, tycker att hon har gjort en del som är rätt svängigt även om jag inte aktivt lyssnar på henne. Men grejen är att jag typ har grinat till den här låten. Och det är väl inte något som jag är helt stolt över. Videon är låst för direkt inbäddning men länken fungerar. http://www.youtube.com/watch?v=5UQzHaOG2uI
Så, det var några av mina skämmiga låtar. Fast det blev visst sex stycken, och jag skulle kunna fortsätta… Så för att ta det hela ett varv till har jag gjort en lista i Spotify med lite fler låtar. Det är kanske inte enbart uppenbara pinsamma låtar, men knappast något jag frimodigt skulle vrida på full volym inför folk: http://open.spotify.com/user/lydiam/playlist/1g8jhAZk5Mn99h3TUmVHOE
Nu skulle jag väldigt gärna se bl.a. Kerstins lista.
Det borde vara (och är kanske) så banalt, så amerikanskt och så jolmigt, men i det här fallet köpet jag det. Jag är så förtjust i Åter till Cold Mountain.
Sa jag att Jack White har en liten roll? Om "Never far away" väl hade spelats i filmen och inte bara funnits på soundtracket hade den säkert kammat hem en Oscar.
Jag smådissade ju Håkans senaste för några månader sedan. Jag tycker fortfarande inte att albumet är i klass som de första tre albumen, men tjena vad det tog sig efter konserten. Och när jag idag kom hem efter jobbet med Håkan i öronen men hörde Per Gessle spelas hemma var jag tvungen att stänga av Gessle. Det skar sig liksom, det är en sådan milsvid skillnad mellan dem.
Igår var det första gången Håkan för mig. Trots att jag har hängt med sedan andra albumet har det aldrig blivit av att jag har gått på någon konsert, något jag idag sörjer lite eftersom jag håller album nummer två och tre som bäst.
För mig var Cirkus en näst intill perfekt lokal för detta ändamål. Jag har svårt att föreställa mig Håkan på de stora arenorna.
Från inledande "Tro och tvivel" var det Håkan och hans utspillda hjärta hela vägen ut. Håkan var som längtan själv personifierad och det svämmade över så pass att jag stundtals stod och bara värkte på insidan, det blev som att allt jag har haft av turbulenta känslor på sistone speglades i det som hände där framme och det är vackert och sorgligt till bristningsgränsen och allt på samma gång.
För du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel
De som inte förstår hur musik kan tala till en på ett sätt som inget annat kan inte förstått mycket, eller åtminstone gått miste om något stort.
Och det känns som jag har gett allt jag kan ge Ändå har jag inte hittat vad jag letat efter Jag har varit i alla städer Letat efter dig
Sedan kanske den där magin inte riktigt bar hela vägen hela tiden. Jag och Åsa pratade om det efteråt, att när det blir så mycket längtan, så mycket spegling i vad det är att vara sårbar och bränd så kan det behövas hopp om något mer för att väga upp det hela. Och om man då som Håkan sade i mellansnacket, att man egentligen inte kan förändras, då tar det stopp där för mig. Då måste något annat ta vid.
Men ändå. Man kan inte få allt av en människa. Det har aldrig varit tänkt så. Och jag har faktiskt något annat som kan ta vid.
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din och att dina ord i natten är det enda som når in
I eftermiddags då vi hade lilla bror och lilla svägerskan på middag fick Spotify genom dator kopplad till Tivoli-stereon agera musikmaskin. det fungerade fantastiskt bra. Spotify förnekar sig inte precis! Det enda kruxet är just att koppla ihop dator + Tivolin, utrymmesmässigt och estetiskt.
Igår var jag på konsert, det var Wendy McNeill som spelade på Nalen och jag var där tillsammans med lilla syster. En av de mer slående sakerna var skäggfrekvensen. Ganska många i publiken var män i 25-40-års åldern, och en markant majoritet av dessa hade helskägg. Kanske att dragspel drar till sig skäggiga män, det är ju min käre far ett bevis för .
Konserten var bra, Wendy var lättlyssnad för att vara en artist som jag inte hunnit lyssna in mig på innan. Hon har både musikalitet, orginalitet och karisma.
Killen som skulle agera förband däremot. Han var som ett exempel på alla dessa pretentiösa musiker till män (det känns som att de oftast är män) som tror att de blir bra bara för att de själva tror att de är bra. Det var nödrim och melodier som alla lät som en variant på en och samma sång. Tröttsamt.
Helt plötsligt märker jag att Woven Hand har släppt en ny skiva. Så bra koll hade jag på det band som räknas till den absoluta toppen av mina favoritband/artister.
Jag misstänker att jag kommer att lyssna sönder den här låten i en vecka eller två för att sedan bli totalless. Men jag är så svag för direkt-katchig musik av det här slaget. Och så är jag lite svag för duos, vilket The Ting-Tings är.
Inatt drömde jag att Jack White hade dött. Jag var så bitter över att inte kunna få ta del av mer musik från honom. Så imorse var jag tvungen att läsa på Aftonbladet bara för att försäkra mig om att inget sådant hade hänt. Just in case, liksom.
Igår var det dags för första poker-kvällen på länge. Vi var en åtta, nio stycken, och jag var dedikerad dj. Det är ju inte helt enkelt att hitta musik som passar för ett pokerbord, men jag är rätt nöjd med resultatet.
Vi startade med Kleerup, och utifrån nicka-med-faktorn så var det ett bra val. Följde upp med Kraftwerk efter att jag insett hur bra elektroniskt gjorde sig med just poker, men när vi sedan bytte av till Eurythmics blev det lite för mycket, så då fick det bli Nouvelle Vague istället. Bossanova visade sig vara ett bra val att bryta av med. Efter det - Mika, för att peppa upp tempot lite, och sedan när alla var rätt möra brakade Johnossi igång.
Själva pokerspeladet gick sämre för mig, jag fick mest en massa 3/6:or till händer. Men musiken var åtminstone bra.
Igår skulle jag och Nicklas åka på en liten kvällsutflykt med medhavd picknick. Vi styrde därför bilen mot Hågelby för att strosa lite. Väl där hörde vi att det var dansbandskväll men orkade inte åka vidare, så vi slank in via hästhagarna och satte oss på en bänk.
När vi skulle ut igen visade det sig inte vara lika lätt, så vi fick gå runt hela spektaklet och ut genom huvudentrén. Och där visade det sig att det visst kostade 120 kronor per person att dansa till Hedins. Fast vi dansade ju inte.
Jag har just upptäckt Last fm. Be mig inte förklara allt man kan göra och fiffigheten i det, för jag misstänker att jag kanske bara utnyttjar en bråkdel. Men del del som jag använder och som är väldigt bra, är den att man kan knappa in en artist man gillar, och sedan får man never-ending musik uppspelat för en med artister som är lite samma lika. Så det är bara att knappa in vilket musik-mood man är sugen på och sedan får man det mer eller mindre ultimata blandbandet.
Förutom om man gillar U2. Gör man det får man lyssna på Simple Minds, Bon Jovi, Peter Gabriel och en massa annat skräp.
Så här spontant så är jag tyvärr inte alls betagen av Håkans nya, det är lite för mycket gubbrocksriff och jag vet inte om jag tycker att det passar Håkan. Jag vill så gärna att den ska vara magisk och bra, det är ju Håkan…
Hur mycket jag än tycker om Håkans två senaste riktiga album så har The Raconteurs ett bra mycket bättre försprång, det är få saker som Jack White gör som jag inte gillar. Även det som inte är riktigt bra är ofta åtminstone intressant, lite charmigt fånigt, skramligt och/eller roligt.
Läste just att Larry Norman dött. Larry var för rockig, långhårig och frispråkigt politisk för det kristna etablissemanget och alldeles för kristen för profana sammanhang under 60-talet då han slog igenom. Och eftersom jag ett tag var rätt inne på 60- och 70-talsmusik är det klart att jag har lyssnat en del på Larry, sweet Larry.
Sweet Song of Salvation - en låt som på svenska fick den fina (hm) översättningen "Sjung en skön sång om frälsning". När jag var 10 år gammal var det en av de fånigaste sånger jag visste, men det var innan jag hörde Larrys orginal.
The Great American Novel - typexempel på vad som gjorde honom mindre populär bland de mer konservativa kristna i USA
Jag trivs bra med att ha något i bakgrunden när jag pluggar så att det inte är alldeles tyst. Klassisk musik fungerar utmärkt eftersom det lägger sig som en mild ljudmatta. Jag har därför haft samma Mozart-skiva på repeat i 1½ dag nu, det spelar ingen roll att det är samma eftersom det bara är bakgrundsljud.
Men sent i går kväll när jag till slut stängde av musiken märkte jag att jag lyssnat på den under rätt lång tid, för jag tyckte mig höra musiken fastän jag hade stängt av den. Vilket fick mig att fundera kring om ljudvågor kan ligga kvar och snurra i luften, ett resonemang som gjorde mig lite Rosstorp-nostalgisk eftersom det var den sortens diskussioner som jag och Åsa brukade ha under våra gemensamma kökspass. Typ begreppet upplevd tid och annat spännande.
Fast den frågan löste vi, tiden går ju faktiskt snabbare när man har roligt. Vi hann bara inte ta fram själva formeln för resonemanget.
Ibland är det extra roligt med felaktiga bildtexter. I dagens Metro kunde man, i en för övrigt ganska så skrattretande artikel om E-Type och Poodles framträdande på schlagerscenen ikväll, läsa att de kommer att ha pyroteknik på scenen för en halv miljard. Kolla in Metros pdf, sidan 22 (det är dock en rätt så stor fil, typ 35 mb).
Nicklas drar kablage och jag pluggar, vi har vräkt på en U2 konsert-dvd på högsta volym, Zoo-TV från typ..95? Och jag blir så sugen på att gå på just U2-konsert. Och på att de ska släppa en ny skiva snart.
Jag vet att U2 är värsta SvenneBanan-bandet, det är inte särskilt mycket credd att säga att man gillar U2. Och om man ser till radioskvals-U2 så håller jag helt med om det. "One" är en av deras bedrövligaste låtar, och "Pride" är ju så tuggummi-utuggad att det värker i öronen till och med när de spelar den live. För att inte tala om alla dessa gräsliga best-of-utgivningar. Men om man ser till U2 som helhet, lyssnar på hela deras skivutgivning, lyssnar på texterna och lägger till hur fantastiskt fenomenala de är live, då är det som att det finns två olika band. Då är allt det där andra förlåtet (nästan iallafall, jag stänger fortfarande av när jag hör "One") och då kommer få andra band ens i närheten.
Jag har läst om hyllade M.I.A så mycket att jag tänkte att det kunde vara värt att ge henne en chans. Men än så länge vid första genomlyssningen så känns det här väldigt långt bort från min egen smak. Dans och beats i all ära, men det här känns lite för…avancerat och svårlyssnat för mig. Men jag ska inte såga det riktigt, inte än.
Som alla säkert vet så är The Verve’s Bittersweet Symphony en av världens bästa låtar, alla kategorier. Kolla in det här arrangemanget från en konferensöppning i Sydney Olympia Stadium, rätt maxat. Jag förstår dock inte varför de bygger på den öppningen med sedan rätt trista låtar, men starten är definitivt värd att se.
På tv4.se har de lagt ut presentationer av alla de 16 i Idol som nu ska gallras ut till att bli 10 genom tittarröster. Alla presenteras med givande frågor som "Vilken artist skulle du vilja återfödas som?", men ok, vi pratar ju inte Fråga Lund här. Men jag tycker ändå att webbredaktionen på tv4 kunde redigerat texterna något så att man åtminstone slapp läsa en massa utskrivna smileysar, stavfel och allmänt slarvigt språk med onödiga förkortningar. Jag menar, var är yrkeshedern? Upp till kamp, webbredaktörer!
(Var det där inlägget gnälligt? Ja, det kanske det var. So sue me!)
Jag är helt off. Och sen. När jag idag för första gången hör länge geniförklarade David Eugene Edwards i hans tidigare band 16 Horsepower och nuvarande Woven Hand och fascineras av det jag hör inser jag att jag alldeles just har missat två sverigebesök.
Idag bumpade jag in i Anton inne i stan mitt på väg till ett jobbmöte. Otippat! Men det får mig och Kerstin att undra om det där med att börja på Berghs verkligen var sant eller om han bara blivit stalker på heltid.
Anton, igen då, tipsade ju om viktiga låtar för honom. Det var en ambitiös lista och jag har inga planer på att göra en likadan, men jag tänkte dela med mig av en feelgood-platta som hängt med mig ganska länge nu, den gavs ut 2003. På hela plattan finns det två svagare spår, alla andra får mig alltid på uppåt humör. Riktigt svängig!
U2 och White Stripes ligger i topp på min bandlista. U2 är gedignare och har en alldeles speciell plats, medan White Stripes har mer nerv och inte är lika förutsägbara. Det går inte att komma ifrån att det börjar bli lite rockfarfar över Bono och killarna, hm. Jag vet inte riktigt om man kan förvänta sig lika bra grejer längre som de som kom förr. Men live är det fortfarande ingen som rår på dem.
White Stripes, som för övrigt är det snyggaste bandet - ge mannen cred för att konsekvent köra allt i rött-svart-vitt, allt från kläder och scendekor till skivomslag - släppte för snart två veckor sedan sitt senaste album, Icky Thump. Sedan dess har jag levt med det i öronen varje gång jag tar mig någonstans, satt min spelare på repeat och bara låtit skivan gå.
Singelsläppet Icky Thump kändes för min del inte så väldigt lovande, lite för konstig för mig, men som tur är känns skivan som helhet mycket bättre än så. Nu är det dessutom tillbaka till ett gitarrbaserat sound efter utflykten till marimba (nja) och piano (fast Doorbell, som klippet spelar, gillar jag) på Get Behind Me Satan.
Jag måste bara skriva om hur rolig jag tycker att Måns Zelmerlöv är, ni vet, Cara Mia och Idol och allt vad det är. Han är så totalt icke-mån om att vara creddig att det är lite rart. Att vara programledare för Lilla Melodifestivalen är "ett drömjobb", att få vara med på Robert Wells turné är "sanslöst roligt" (citat: "Robert Wells är ju en idol. Jag vet inte hur många "Rhapsody in rock"-föreställningar jag har sett" - vilken 20-åring har det? Marie-svägerskan, du behöver inte oroa dig, det räknas inte när det är jobb). 70-åringar som gillar hans Cara Mia ser han som att han når till en bred publik.
Trista saker idag: Att vara trött och omotiverad (för dagen) på jobbet. Att Nicklas och min kommunikation sträcker sig till ett tvåminuterssamtal på två dygn. Att mina glasögon får mig att kisa.
Bra saker idag: Att jag var på nya fräscha gymmet och köpte årskort. Att jag hade Luftslottet som sprängdes att hämta på biblioteket. Att få köpa små lyxsaker på Kicks. Att jag fick tillbaka min lilla dator från reparationen. Att jag hade White Stripes nya cd Icky Thump i brevlådan när jag kom hem. Och att jag saknar min man är väl bra antar jag, det vore värre om det var tvärtom.
Det där med att lägga in i princip hela sin skivsamling tar tid. Dessutom får man gå igenom sina mindre creddiga musikval. Här är några av mina iPod-bekännelser:
- Jag gillar Titanic-soundtracket - Även om jag avskyr allt annat av Mauro Scocco har jag en svag sida för hans självbetitlade första skiva, den med "Sarah" - Fredas "Alla behöver" är en skiva jag blir varm i magen av eftersom jag förknippar den med tonårskärlek - Dan Reed Network gör mig av samma orsak smått sugen på att hångla upp maken
Gårdagen blev intensiv och blandad. På jobbet mellan 08-17 med fullt upp hela tiden (men det var en bra dag), sedan träning, och direkt efter det samtal från minsta svägerskan om jag ville följa med henne och lilla syster till Berns och lyssna på Madeleine Peyroux. Ingen jag hört om, men vädret var fint och sällskapet trevligt, och så är ju gratis som bekant gott, så jag snabbduschade och tog mig till stan.
Jazz är inte riktigt min påse, dessutom är det alltid speciellt att gå på konsert när man aldrig har hört artisten i fråga, men stundtals var det riktigt bra. Och publiken var verkligen kära i henne så det höjde upplevelsen. I övrigt var det väldigt fint på Berns, jag har inte varit där förut.
Allra trevligast var det att bara göra något så där spontant (som jag annars generellt har lite svårt för) med delar av min trevliga familj. Stora bror kom dessutom och hämtade oss så vi slapp kommunala oss hem. På vägen hem delade han med sig av sin livsvisdom dvs. hur man kan planka in på konserter med rätt attrialjer, fast helst skulle man ju naturligtvis vara av det manliga könet för att vara trovärdig ljudkille. Men vi lärde oss att man kan komma långt med arbetshandskar eller en walkie-talkie.
Roligaste citatet stod minsta svägerskan för, när vi listade vad som varit roligt med kvällen sa hon: "Det var roligt att gå före i kön!" (vi stod nämligen på gästlistan). "Fast det gjorde vi ju inte, det var ju ingen kö när vi kom", sa lilla syster. "Nä, men det hade varit roligt OM vi hade gjort det!".
Dancing in the Moonlight är ju en grym låt som hängt med mig i en massa år nu. Men på fredagar funkar den inte, iallafall inte på jobbet, det är för mycket helglåt över den. Det kändes som om jag satt mitt i ett soundtrack.
Mina tuffa syskonbarn ger mig hopp om det här med barn. Igår när vi var på väg till Storebror och Storasyster ska välja bilmusik ropar Edith, snart 7 år, från baksätet: "Har du något med Weezer?" Credd till mamman som lyckats ge sína barn sådana musikaliska referenser!
Jag drömmer mig bort om en framtid där jag och ett barn munhuggs om huruvida De Stilj är White Stripes bästa album eller inte.
Bästa nyheten på länge: The White Stripes släpper ny skiva i juni och ger sig ut på turné direkt verkar det som. Hurra! Jack White är världens bästa och hans sidoprojekt The Racounteurs är inte fullt lika ösiga som WS. Hurra, igen!
Jolene, så här i Dolly Parton-tider, är en av deras bästa covers; Seven Nation Army är nog deras snyggaste video; My Doorbell är lite…barn-goth:ig men rolig och dessutom svängig.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
