plastjesus & jag

Det där med shopping i USA. Det finns naturligtvis hur mycket butiker som helst, men jag är inte en sådan som orkar eller vill lägga just hur mycket tid som helst på det.

Innan vi åkte hit hade jag en ambition om att orka leta nya jeans eftersom jag innan resan fick tömma garderoben på alla utom ett par på grund av sönderslitning, men det lade jag ned ganska så snabbt. Tråkshopping är väl det sista man vill lägga tid på här, det får jag ta hemma. Prova jeans är väl något av det tristaste och mest deprimerande att göra.

Det jag har lagt tid på har varit outlets och så dessa allt-i-allo-butiker. Och Sephora, alltid Sephora, som är som ett stort Kicks. Igår utökades därför min Converse-samling med två nya par, jag hade ögonen på två par till men de fanns inte i min storlek. Svarta/röda/vita naturligtvis, och så lite specialvarianter, det kändes inte så spännande att trä på sig ett par vanliga klassiska. Bilder finns i Facebook-albumet.

Och så! Nu äger jag runt 50 timmar på DVD med en av mina favoritserier. I San Francisco spanade jag in orginalhuset, här köpte jag andra och tredje säsongen på DVD av fantastiska Party of Five. Tyvärr fanns inte ettan inne, och tyvärr är det bara säsong ett till tre som släppts.

Och så kunde jag inte motså att köpa lite krafs på Hot Topic, amerikas motsvarighet till Punkt Shop. Jag höjde väl medelåldern därinne med sisdär 20 år.

I övrigt är det burkar, flaskor och diverse småpryttslar jag kommer hem med här från diverseshopparnas paradis. Något för röda ögon, något för ömma hälar, teet som serveras på Starbucks, en massa småsmink och så vidare. Plus mina tre klädesplagg. Plus lite presenter. Rolig shopping med andra ord!

För två och ett halvt år sedan, nästan exakt på timmen, var jag och mannen på roadtrip i Kalifornien för att fira vår 10-åriga bröllopsdag. Dagen till ära vid Grand Canyon och i en helikopter.

(Jamen hur ung VAR du egentligen - jag var 20 när vi gifte oss.)

Tidigare på morgonen hade vi bytt till nya ringar eftersom de vi hade sedan tidigare var det billiaste man kunde komma undan med efter godisautomatringar.

För några dagar sedan kom Nicklas på att 12,5 år också borde vara något eftersom det är hälften av 25, och mycket riktigt, idag firar vi alltså kopparbröllop. Tja, det finns ju ett namn för varje år som gifta, så inte att det här är så speciellt egentligen, men det roliga är just att vi återigen är i USA när det inträffar.

Nicklas utmanar mig på ett sätt som jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig vad det skulle innebära i praktiken då vi gifte oss. Han tvingar mig att formulera mig när jag helst bara vill fly in i gemensamma antaganden, samtidigt som han lär mig att vara lite mer avslappnad och inte oroa mig så mycket för vad folk ska tycka och tänka. Att inte vara så förutbestämd i mina antaganden och i mitt tyckande.

Vi har båda blivit nya människor flera gånger om igen efter den där majdagen 2007, men vi har alltid i det hittat plats för varandra, uppenbarligen.

Det är inte det stora som är det jag letar efter när det kommer till kärlek, det är de konstanta bevisen, att lyfta upp varandra i vardagen. Att han lyckas känna in balansen mellan när han ska pusha mig framåt och när han ska säga “det är ok” när min oroliga själ visar sig.

På de här 2,5 åren sedan vår tioårsdag har rätt mycket hänt med och runt om oss och det är fascinerande att kunna se det konket mellan oss, hur vi pratar med varandra, hur vi känner av varandras nyanser.

Ibland undrar jag hur livet skulle sett ut om vi inte hade träffats, och hur det skulle gå om vi träffats nu i vuxen ålder istället. Om vi alls lyckats synka - jag är inte helt säker på det. Ibland krävs det kanske att man är 15 år och naiv.

Så till den man som jag älskar och respekterar mest av alla och som jag är stolt över att få stå jämlik tillsammans med: du och jag!

Imorse vaknade vi i Key Largo på vårt för natten rätt trista motell, men det är klart, här skulle man mer bott för utsidans skull. De hade egen pir och grejer, hängmattor och palmer. Fick lite Thailand-vibbar!

Diner-testandet bredde ut sig till en frukost då det inte ens ingick frukost på motellet. Men tja, blåbärspannkakor och bagels funkar ju det med.

Sedan styrde vi mot Key West, egentligen utan att veta vad vi skulle förvänta oss. Men det är lite grejen med en roadtrip, man ska inte veta allt innan.

Resan dit tog runt två timmar, en väg som stundtals var som U2 säger, “No Line at the Horizon”, bokstavligt alltså. Himmel och hav flöt ihop, vackert är kanske inte rätt ord riktigt, mer lite märkligt.

Motellet för dagen blev återigen rätt dyrt, runt 100 dollar, men i vilket fall bättre än gårdagens. Vi började med ett pooldopp och sedan tänkte vi att Keys skulle göras.

Och vad har vi då sett att Key West har? Jo, jättemycket tingeltangel. Populäraste gatan är som turistgatan på vilken grekisk ö som helst. Butik på butik med pinsamma tishor, skräniga barer, fulla människor. Been there, seen that.

Vid vattnet finns en pir där man varje dag firar solnedgången med uppträdanden typ gatuartister, jag brukar alltid sucka över Nicklas som brukar vilja stanna och kolla så jag gick och köpte en friterad degklump som kallades pretzel, hallååå! Den var ju inte ens kringelformad och smakade bara deg. Hrmf.

Men, gatuartisten som balanserade och jonglerade var faktiskt riktigt underhållande, och när Nicklas fick agera assistent (min mardröm att få göra det btw) fick jag resignera helt. Kanske första gången jag stod kvar vid ett uppträdande tiden ut.

Sedan var det liksom inte så mycket Key West kvar tyckte nog vi, och det som vi upplevt var bara sådär. Alldeles för turistigt i negativ bemärkelse. Så efter en middag på ännu en diner, Dennis, drog vi av ett biobesök istället.

Jag älskar katastroffilmer, men har den hårda vägen fått lära mig att man får lov att särskilja på vad man får i katastrof och i dramaturgi. Och med 2012 var det ingen skillnad - tuffa katastofer men lam historia i övrigt.

Efter det avverkade jag Key Lime Pie, men återigen - min systers bakskills får det mesta i efterrättsväg att smaka smålamt.

Vad jag kan säga att Key West har är många söta små trähus, tänk bilden av Missisippi men i miniformat. Och så kollade jag in Hemingways hus utifrån, bara för att liksom. Men var det värt timmarna hit? Jag vet inte riktigt. Återigen: hade vi inte åkt hit skulle vi nog oroat oss för att ha missat något, men jag tycker att man kan ha och mista ett besök.

Dagens bonus: när vi kom hem ikväll var rummet varmt och kvavt, det visade sig att ac:n inte fungerade som den skulle, så vi blev uppbumpade till ett mycket finare rum istället.

Nu väntar jag bara på att någongång bli uppbumpad när jag flyger också, this goes out till Air France, ni vet vilka ni är.

Så var det dags att leta sig till träskmarkerna, Everglades. Florida har inte Kaliforniens dramatiska naturskiftningar, så vi tänkte att det som finns ska man passa på att se.

Vi hade läst om att s.k Airboats och varianter på dessa vars turer det görs reklam om överallt inte är särskilt bra för landskapet eller djurlivet, så vi satsade på den rekommenderande en slags sightseeing-buss, en guidad tur på två timmar där vi fick komma rätt nära alligatorer - tuffa djur!

Sedan åkte vi till Key Largo för att sova, med lite Starbucks som kvällsfika. Ett rätt sunkigt motell som återigen bevisade att man inte kan avgöra standard utifrån vad det kostar.

Så här i efterhand kan vi konstatera att Everglades inte var så upphetsande, det hade räckt med att ta vägen igenom, bussturen var inte riktigt vår grej. Samtidigt så hade vi nog grämt oss om vi inte försökt uppleva det lite mer dedikerat - det är omöjligt att veta vad som passar en själv, om man inte får tips från någon som känner en.

Vi har som projekt att dra av diners, både kedjor och mindre ställen, och den här dagen blev det Applebee’s där jag hittade helt ok fisk. Och så detta med ständig påfyllning av dricka, me like!

Vi hade inte pluggat på så värst innan vi åkte hit till Florida, så Lonely Planet och Berlitz miniguide är våra bästa vänner. Och i den kunde man läsa att Siesta Keys skulle vara en lite extra beach, så vi åkte hit. Tog in på en pensionärsmotell i Sarasota där man fick kakor i receptionen.

Stranden låg en bit bort även med bil, men tjena vilken strand! Så bred, så lång, så lite folk och så detta med hur vit, sval och fin den var. Och så turkost hav. Inga palmer, annars hade det här varit din bild av en paradisstrand. Så där la vi oss i några timmar tills solen behagade att försvinna för typ första gången på denna semester.

Så vi åkte till hotellet och tvättade. Jag gillar att tvätta, och att då få kombinera det med lite mynt och att trycka på knappar gjorde knappast det hela sämre.

På kvällen tänkte vi frångå snabbmaten och försöka hitta ett lite roligare ställe, så vi tog Lonely Planet till hjälp och åkte mot något vi hade uppfattat skulle vara ett lite chicare café. Som visade sig vara en åtminstone mellansnofsig restaurang. Vi satsade på förrätt och huvudrätt, jag åt grillad portobello (svamp) och Nicklas kött, men trots att vi nu var på en rätt tjusig restaurang smakade min mat rätt trist. Inte dåligt, men som att de helt enkelt inte kunde bättre. Nicklas kött var gott sa han, och det är väl kött man ska äta här.

Snart åker vi vidare nedåt västkusten, vi har nästan en hel vecka kvar faktiskt, och ska hinna med Everglades, The Keys, lite mer Miami och så har Nicklas sett in hockey i Fort Lauderdale precis innan vi åker hem.

Lilla bror frågade om det var tisha-väder. JAPP!

Nicklas läste sig igår förvirrad över Disney World så tillsammans kom vi fram till att något mer överskådligt nog var vad han/vi ville ha. Så då fick det bli Universals nöjespark Island of Adventure istället, inte att blanda ihop med Universal Studios.

Det började bra vid entrén, inga köer. Men jag kände mig luttrad och förstod att köer skulle det bli.

Sedan inne, man kan tycka vad man vill om stämnings- och säljpsykologin, men är det något som USA kan så är det magi. Sagor. Drömvärldar. Precis när vi kommit in möttes vi av äkta matiné-filmmusik, av det där lyckliga slaget. Det gick inte riktigt att värja sig, inte ens småcyniska jag kunde annat än le brett och känna förväntan.

Inne på området är det sedan ännu mer, mer saga, allt blir maxat av att hela parken är uppbyggd kring olika teman. Marvel var ett, Jurassic Park ett annat, och så vidare. Och då menar jag verkligen uppbyggt, fysiskt. Det är bulligt och pastelligt och som serietecknat fast i verkligheten. Och eftersom det var Marvel med flera var det inte sockersött och puttrigt utan faktiskt rätt humoristiskt.

Så det där med köerna. Tänk er USA:s största nöjesparksstad, som Orlando är. Tänk alla turister och hur man är van att köa på Gröna Lund och Liseberg, i lilla Sverige. Tänk er sedan kösystem som sträcker sig fram och fram och fram, oändligt ringlande.

Och tänk er sedan att bara springa igenom dem.

Det fanns ju inga köer - inga! Vi såg ju hur det var byggt för alldeles avskyvärt långa köer, men vi kunde bara springa igenom och gå direkt in. Och så höll det sig under hela tiden som vi var där. Totalt oväntat! Lågsäsong är värt enormt mycket.

Så på en timma åkte jag deras tre bergådalbanor, som alla var långa och som alla innehöll uppochned-snurrar. En åkte jag till och med själv. Men trots alla snurrar kunde faktiskt ingen mäta sig med Balder. Misstänker att Busch Gardens nog har ännu mer att erbjuda på den fronten, men nu var det ju en temapark vi var ute efter.

Det var faktiskt väldigt roligt att gå runt i parken och bara ta del av spektaklet -återigen, att jag kände så förvånade mig något. Men attraktionsmässigt så har Liseberg både fler (tror jag) och roligare attraktioner. Till Island of Adventure kommer man för att ta del av all fiction - åkattraktionerna blir bonus.

Eftersom det inte var några köer kände vi oss klara redan efter drygt tre timmar, vilket gjorde dagen ännu bättre - vi hade fått precis vad vi var sugna på utan att bli helt slutkörda på kuppen.

Så vi hann till nästa resestopp, Sarasota på västkusten, innan kvällen. Vi bor på ett motell som är mer hotell både i utförande och pris (här finns inte samma konkurrens som i Orlando), och har hittat ett Starbucks. Kvällen har därför ägnats åt fika och planering inför 2010.

Orsaken till att vi är just i Sarasota heter beach, närmare bestämt Siesta Keys som ska bestå av USA:s vitaste sand tror jag att det var. Vi får väl se. Här sover vi inatt och imorgonnatt.

Det är fantastiskt skönt och roligt att vara på semester, men det känns bra att känna att det aldrig skulle vara något alternativ att flytta bort. Familj, kyrka och vänner betyder alldeles för mycket för det, det är er vi kommer hem till sedan. Word.

Men vad är grejen med att drömma tokoroligt? Fick återigen imorse påminna mig om att livet är pretty långt ifrån så sopigt som det var inatt i mina drömmar.

Imorse gick vi ned till receptionen för att boka in oss en natt till här, det gick bra men vi fick byta rum. Jag hade dessutom visst missat ett av mina kriterier när jag valde bland motellen, här kostade frukosten 8 dollar per skalle. Så vi tog våra dollars till Starbucks istället och fick roligare för samma pengar.

Och det där Starbuckset låg passande nog mitt i ett outlet, så där tillbringades resten av dagen. Som vanligt var det Nicklas som kom hem med grejer, men vad gör det - ögongodis för frun. Jag rekade Converse men köpte inga, utbudet var inte enormt, får bli inköp senare under resan. Kom istället hem med snygg byxa och tröja från Calvin Klein, som prismässigt låg på H&M-nivå.

Det där med mat är som sagt inte helt enkelt här. Till viss del får vi väl skylla oss själva - vi är inga fin-restaurang-människor och så äter jag ju inte kött. Men ändå, matkulturen är verkligen inte något som USA kan skryta med. Idag blev det Subways till lunch igen. Till middag hade jag snokat upp en riktigt klassisk diner, riktigt 50-talsstuk och jättesnyggt, och där hade de faktiskt sojaburgare. Trots att jag varken äter överdrivet mycket eller onyttigt har min mage svällt upp, kanske för att den just nu går runt på mest kolhydrater och lightläsk.

Jamen hör här! Nicklas blev sugen på Disneyworld, något som jag aldrig varit sugen på. Han ville “se något stort och blaffigt”, något så där lite usa-bisarrt. Se vad allt fuzz är om. Och får man tvärlust så måste man väl få åka och hälsa på Musse & c:o när man väl är i närheten, så nu ligger han och läser på vad man kan göra där. Jag skulle inte valt det själv men nu ska det bli roligt att se det hela. Det mesta blir i och för sig roligt tillsammans med honom, allra speciellt när man är på semester i Florida.

Jag har sovit smådåligt de senaste två nätterna, vaknat med en jobbig känsla i magen som jag har fått övertala bort. Det har nog varit lika delar sova borta, jetlag (på något sätt måste det väl komma ut) och någon slags stress. Jag kan lätt bli lite upplevelse-stressad när jag är iväg på semestrar där det finns mycket att göra.

Imorse åkte vi till Kennedy Space Center och tillbringade en heldag bland raketer och månlandningar. Intressant för all del, men vad som förvånade mig var hur gammalmodigt det kändes. Vi pratar ju NASA! Ändå kändes det som att fokuset mest låg på dåtid, månlandningarna och så. Och det var inte alls särskilt högteknologist, inga knappar att trycka på som besökare ( jag som älskar blippande).

Men ändå, att se allt det där. Häftigt.

Sedan tog vi bilen och åkte vidare från det ändå rätt trista ställe som vi bott på och styrde mot Orlando. Lite Vegas-känsla över stället, helt inriktat på turism. Vi bor på en mycket fräschare ställe men betalar mindre - knappt 300 kr för en natt, på ett rum som är mer hotell än motell. Det är sådan galen konkurrens mellan ställena vilket drar ned priserna.

Jag tror att vi ska bli kvar här i en natt till, mest för att inte hatta runt fullt så mycket. Som det känns nu är vi inte sugna på någon nöjespark alls, men vi får väl se (jag hade annars tänkt mig Busch Gardens i Tampa som verkar ha grymma bergåsalbanor). Vi har en hel kvar att se och åka till, och vi varken orkar eller har lust att klämma in allt bara för att det finns här och man kan.

Maten är som väntat inte det som USA drar in credd på. Idag funderade vi på motellets middagsbuffè, men tjena. Friterat eller brunt, som i brunsås. Maten både live och i broschyrer ser ut som hämtade ur kokböcker från 70-talet, om man inte talar om snabbmat förstås. Subways har stått för den godaste maten hittills.

Ok, har kommer en lank till Facebook-bilderna som ska fungera.

Vid utcheckningen i Miami imorse framgick det att ett bra hotell kunde bli bättre - minibaren utan alkohol men med snacks var gratis. Men genom att inte veta det besparade vi oss lite onödiga kalorier.

Efter drygt 3,5 timmars bilresa var vi sedan i Cocoa, nära Kennedy Space Center, och checkade in på det som är USA på riktigt för mig: motell. Schyssta hotell i all ära - de som känner mig vet att jag älskar att bo på hotell - men motell är det något speciellt med. Nu bor vi i ett helt ok rum med dubbla sängar, teve, kylskåp, pool och frukost för 420 spänn. Just ja, trådlöst internet också, ett av kraven jag har när jag skannar av motellkupong-katalogerna som vi såklart plockat upp. Knasigt att man kan känna sig så van efter bara två tidigare besök i detta land.

Så uppskjutningen! Vi hade inte biljett till själva uppskjutnigen på plats, men spanade in det hela på avstånd som en hel drös andra. Och även om det var långt borta var det häftigt att ha sett, hur snabbt det gick, höra mullret som kom i efterhand. Edit: det var visst en bemannad farkost, glöm vad jag skrev förut.

Imorgon tänkte vi ta turen inne på stället, jag har hört att de ska ha en tuff uppskjuts-simulator.

Som en passande kombo är jag sedan sugen på att besöka Christmas som också ligger här i närheten, en stad där det är jul 365 dagar om året. Få sin dos av tacky-Amerika liksom.

Överallt finns cherry-någonting, gott för all del, men tror ni att jag hittar favoriterna Cinnamon Eclipse? NÄ.

Ni trodde väl inte att vi skulle dissa beachen? Idag tog vi snygga bilen till stranden och hyrde en slags sol-halvigloo och slappade. Jag invigde min snygga bikini, svart med vita prickar, but of course. Inte för att skryta, men vi är rätt bra på att hoppa i vågor, jag och Nicklas, fast här var vågorna inte så stora.

Dagens bästa grej var annars när vi såg att fantastiska bilen är ännu mer fantastisk-den har ett USB-uttag för iPod/iphones! Bara att jacka i och sedan sköta all musik från stereon. Mycket bra!

Ikväll har vi mest strosat runt, hängt på Starbucks, planerat framtiden.

Och så har vi ändrat reseplanerna! Egentligen skulle vi ned till the Keys imorgon, men så såg Nicklas att det var uppskjutning på Kennedy Space Center imorgon, så vi drar dit. Hallå, fatta att få se något sådant på riktigt!

Övriga reflektioner är sorg i hjärtat över alla dessa engångsgrejer som används här. Att små hundar verkligen är en accessoar här - på en restaurang såg vi gäster som hade med sig en katt i koppel som fick ligga på matbordet. Och att Miami-mode equals blingbling och kortkort. Vi såg till och med skyltdockor med silikonbröst.

Och till sist: att jag återigen fått det bevisat för mig - jag trivs inte i vitt. Jag har känt mig som en clown i min vita outfit hela kvällen.

Det kan vara så att den här länken funkar för att spana in Facebook-bilder från. Men det kan också vara så att den inte gör det. 50-50 typ.

http://www.facebook.com/album.php?
aid=134563&id=680385867&l=45d9a25036

Imorse vaknade jag som jag skrev vid behagliga 07, och när jag sedan väckte Nicklas en timma senare stod jag och hoppade jämfota i rummet över hur bra allt var. Sedan en amerikansk hotellfrukost med allt detta gräsliga av engångsartiklar, och sedan ut på stan. Beachen.

Som vi lämnade efter 5 minuter eftersom det var tokvarmt. Men tjusigt var det.

Istället strosade vi runt. South Beach är ingen skyskrapemetropol, det är lite småruffifg men det är flotta bilar överallt. Och butiker med tacky kläder och så tatueringsställen. Nä, vi har inte letat upp Miami Ink-stället.

Vi hittade ganska snart ett av mina favoritställen i USA, diversebutiken. De där små ställena som har allt från medicin till mössor, vi kom ut med Coke Cherry Zero, läpptjafs, solskydd, vykort med frimärken, hårborste och deodorant. Något för alla, typ.

Sedan Starbucks på det och jag trivs så mycket att det där jämfotahoppandet nästan kommer tillbaka. Det är så enkelt att vara i USA, så välbekant men ändå inte. Så tacksamt att bara hälsa på.

Och så-en Apple-butik! Lekkompisen är numera lite mer klädd/skyddad och jag har ett headset med inear-lurar.

Laxbagel till lunch på deli, sedan släpptes jag lös på Sephora och hämtades några dollar senare upp av en tuff kille i en svart cab. Och så gled vi runt lite till, gick på beachen igen och konstaterade att vattnet var rätt varmt.

Vi har inte riktigt löst det där med gps-en som vi inte har ännu. Lite bittert det där, att köpa hem en karta och sedan missa sista steget och föra över eller nåt. Men äh, gjort är gjort.

Imorgon är en annan dag. Lite beach kanske? Och så måste vi ta reda på vad vi ska göra här egentligen.

Jag postar iPhone-bilder på Facebook, kanske någon vänlig själ kan lägga upp direktlänken i kommentarsfäktet så folk utan konto kan ta del?

I säng 01.30, upp 03.30, sedan Arlanda. Jag grejar flygresor rätt bra, men det är allt det där emellan. Vi flög med Air France, ingen video i stolsryggarna men god mat-jag hade skrivit upp mig för seafood och fick därför mat först. Ibland lönar det sig att vara special.

Väl i USA tog det sedan sådan tid. Tid att köa för att bli insläppt. Tid att hitta hyrbils-shuttle eftersom det inte ens var gångavstånd till Hertz. Köa i en timme hos Hertz för att sedan höra att vår sedan månader bokade OCH betalde bil inte fanns inne. Vi blev erbjuden en Volvo men sa nej tack, så tillslut fick vi vår Mustang. Svart! Jättesnygg!

Bara för att sedan inse att jag måste ha missat ett steg när jag köpte Floridakarta till vår medhavda gps, för i den fanns bara Sverige. Så på med fruktad dyr roaming och köra Google fram till hotellet. Vid det här laget var det mörkt här i Miami och vi var trötta och hungriga.

Men vi hittade hotellrummet och det är FAB! Som en stor etta med pentry, iPod-dockning, trådlöst internet, gratis frukost och världens bekvämaste säng. Tack vare mina letar- och jämförarskills på nätet, jag hittade hotellet under en 50%-drive.

Och eftersom folk alltid undrar: nä, vi är inte miljonärer. Vi är väldigt duktiga på att spara pengar varje månad, och det kräver som sagt att man lägger några timmar på att hitta bra dealar. Att vi reser under lågsäsong hjälper också till.

Flyget kostade 5000 kr/skalle, bilen 6000 kr för två veckor och hotellet 1100 kr/natt i tre nätter. Resten av tiden ska vi ta in på motell.

Än har jag inte sett ett enda Starbucks. Snart dags att väcka Nicklas-tack vare att vi fick så lite sömn igår är klockan fullt dugliga 08 här nu, och vi har förhoppningsvis lurat jet-lagen.

Vi har enbart iphones med oss, så alla bilder som kommer på bloggen är från dem och därefter den kvalitén.

Första dagen på en tredagars-intensivkurs på Berghs avklarad. Jag är mycket, mycket kräsen då det gäller kurser. Vill så gärna bli blown away men tycker att det händer alldeles för sällan. Jag har dessutom svårt att engagera mig på vilja, börjar det bli tråkigt faller jag bort i tankarna.

Men den här kursen i Integrerad marknadskommunikation kanske man kan säga främst är till för att ge mig de teoretiska grunderna för det som jag redan utför. Jag är en rätt typisk doer som ofta får till det hela rätt bra i det praktiska utfallet, men som skulle behöva kunna täcka upp och förklara mitt tänk några steg bakåt också. Det kan nog bli bra.

Och så åker vi på semester på fredag. Jag och Nicklas tog en easy-peasy-resa den här gången, orkade inte med något tok-exotiskt som skulle kräva en massa planering, så det fick bli USA ännu en gång, men ny stat iallafall, Florida. Jag vill kika Art Deco-hus i Miami, få lite karibiska vibbar i Key West, åka bergådalbanor i Orlando, och så vidare. Glida runt med mannen. Fylla på Converse-förrådet. Äta frukost på, but of course, Starbucks.

Det finns en stor fördel denna höst gentemot förra hösten. Jag behöver inte den här semestern på samma sätt som jag gjorde då. Jag har förvisso fullt upp på jobbet, men det är inte en massa negativ stress. Förra hösten var det huvudet i cementen om och om igen. Och att jag nu i höstas kunde känna av varningssignalerna och faktiskt kapa bort den där kursen gjorde ungefär hela skillnaden - nu mår jag bra.

Och så det där som jag skrev om att inte trivas i kroppen riktigt - även det är borta. Rent fysiskt alltså. Jag provade resegarderoben igår och det var skönt att känna (och se) att jag och kroppen är i synk.

Så nu är det mesta fixat - lite dollars, lite ESTA-ansökan för att få komma in i landet, som jag tack vare Steph (död-blogg-varning, dock) upptäckte var ett nytt måste. IPhonen är fulladdad med alla de teveserier jag inte längre hinner titta på. Can I BE more ready?  

Hemma. Jag älskar att resa bort, jag älskar att komma hem.

Även om hotell-klageriet inte lönade sig (jag tar ut min hämnd via Tripadvisor), så fick vi bra utdelning på annan feedback. Som att vi hade betalat hutlös hyra för en GPS som glappade konstant - inget bråk, pengarna tillbaka. Eller att Nicklas fick en lite val rå hamburgare på flygplatsen och kom tillbaka med ett berg av annan mat.

Jag tillhör inte dem som tycker att man har rätt till att vara otrevlig så fort något går snett. Ohyfs tycker jag aldrg blir någons rättighet. Men kan vara artig och påpekande. Bestämd om så krävs, så klart. Oftast kommer man dessutom längre med det.

GPS-killen var dessutom smart. Han gav oss pengarna tillbaka utan att knota, och bad oss sedan att utvärdera hans arbetsinsats. Well, gissa vem som kommer att få höga betyg! 

När vi nu har klarat av det matiga inlägget kan vi ta upp de övriga vikiga sakerna. Som hur hotellet är. Som vad jag har druckit på Starbucks. Om jag har inhandlat te ännu, och i så fall - vilken sort.

Hotellet som vi bor på är byggt på 1800-talet. Det betyder att det är snyggt, men väldigt opraktiskt. Som exempelvis två gigantiska fönster i det minimala sovrummet, vilket i kombination med ett kallt element gör att det nästan är kallare inomhus än utomhus. Eller att hotellets service inte känns så värst, direkt när vi checkade in var det en hel radda grejer som jag skrev upp och tog ned till receptionen (skitiga koppar, papperskorg som inte var tömd på toaletten, en handduk på golvet i hallen), men inget hände för det. Grr.

Så Starbucks, detta hem när jag inte är hemma. Döm om min förvåning då en sojalatte på Waynes alla gånger trumfade ut Starbucks egen! Jag ska testa det här faktumet fler gånger i Florida. Sedan blev det i vanlig ordning te och chai-latte.

Jag och Nicklas är för de som känner oss knappast kända gourmander, men vi brukar hitta våra grejer på respektive resa. Den här gången blev det digestive-flapjacks för Nicklas (be mig inte förklara), och Diet Coke Cherry för mig. Ok, jag skäms lite. Jag förstår rent objektivt inte hur jag kan tycka att den smakar gott, men det gör jag.

Idag åker vi tillbaka till Manchester då vi flyger hem därifrån. Jag vill leta reda på te att köpa med mig hem, och så vill jag se efter om kängornas förlovade land har något att erbjuda mig som Stockholm inte har.

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Jag gillar tekniska prylar. Jag har fått och köpt allt från högtalare till mp3-spelare till kameror till förstärkare till gps i flera omgångar, och jag skäms fortfarande lite för att jag till Nicklas som 30-årspresent fixade en projektor. Grattis till mig, ungefär.

Mobiltelefoner har dock aldrig riktigt varit min grej. Jag gick inte ens igång på iPhone när den kom, inte så värst. Men nu efter att ha testat den ganska så flitigt så har jag insett att det ska vara den eller ingen som jobbmobil. Men naturligtvis så har jobbet Ventelo, som ett tag verkade utmana övriga av Apple godkända försäljare. Av lite olika anledningar blev det aldrig ett köp för min del.

Och nu. Nu köper Nicklas en iPhone, den nya varianten, och jag känner en avundsjuka som kan mätas, höras, synas, luktas. Och då får Ventelo för sig att sluta sälja sina gammel-phones. Som jag annars glatt hade nöjt mig med. (Fast det har jag inte fått bekräftat eftersom deras kundtjänst är sega på att svara. Men på hemsidan finns det ingen sådan info längre).

Nu funderar jag på om USA-resan kan vara min räddning. USA är ju svaret på ganska mycket, förutom världspolitik och hållbara lösningar. Men allt däremellan. Ungefär.    

Semestern i år blev bil, mycket bil. Först till Göteborg, sedan till Lappland via Norge och så hem igen. I en bil utan AC. Tyvärr har jag inga bilder från Lisebergsdagen då vi åkte så fantastiskt mycket bergådalbana, men väl lite annat.

Le U2-crew. Minus Nicklas.

Jag twittrade naturligtvis från konserten. I min trenchcoat som jag var tvungen att inhandla eftersom jag packat efter Stocksholmsväder. Halva reapriset, but of course.

Scenshowen var… sådär. NOT! Fast ändå var den tydligen bättre på lördagen.

They call us "Familjen Fika".

I Storsele var det dags för tunnbrödsbak. Så klart. Degen fick blandas i en 30-litershink. Krävs rejäla kvinnor för ett sådant jobb.

Bästa mamman.

Precis som i vår familj står mamma för grovjobbet och pappa för finliret.

Sedan får vi andra äta!

Kalfjäll. Naturens egen version av betongförort? Kanske därför jag trivdes så bra.

Det var iallafall tyst innan vi kom. Och så fika.

En semester som i dagar kanske inte var så där ofantligt lång, men som kändes längre än den var. Ett bra betyg antar jag. Och att gå till jobbet imorgon känns helt ok. Också ett bra betyg.

Sommarsemester i all ära, men jag har en fäbless för vintersemestrar. Åka bort mitt i, när det är kallt och trist. Eller okej då, jag har en fäbless för att åka bort närsom.

Så nu är lite bortatid spikad för hösten. I september åker vi till Leeds för en weekend slash konferens, och i november åker vi till Miami för semester slash cruising slash converse-shopping. Nog så värt skäl för att åka på semester.    

Jag har ju haft mina mat-duster med flygbolagen tidigare. För USA-resan hamnade vi denna gång på Air France, och som matval kunde jag välja Seafood. Jag hoppas på hummer.

Det blev en frivillig digital paus, och så en mindre frivillig. Men jag fick roadtrip med vänner och familj, Göteborg och massor med bergådalbana, U2, litelite Norge, loppisfynd, Lappland och hela fina familjen på ett och samma ställe, myggbett och så en fin lampa innan resan hemåt. Fina grejer och en del ska det väl bli egna inlägg om.

Jag har just bokat klipptid på Urban by Björn Axén, helt efter hur Antons skalle har sett ut de senaste gångerna han har varit där. Dags att bli lite rock’n'roll inför hösten tänkte jag.

På onsdag då jag börjar jobba igen är varken Kerstin, Anton eller Felicia där. Konstiga grejer. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra ändå, det finns ju andra tappra kollegor kvar. Dags att börja skaka runt ordentligt, få till ett riktigt crescendo. Det är dags för förändring på många plan och nivåer. Lite do-it-yourself-revolution. Förbjuda samma-lika. Jag tänker inte stå still.   

Om ni hör något lite pustande så är det mitt bloggeri som stånkar igång. Ge det lite tid så är det nog snart rätt välsmort igen.

Förr i tiden var jag verkligen en orolig själ. Nu har ålder och resor runt jorden lättat det där trycket lite, men det finns fortfarande alldeles för många saker här i världen som kan gå fel, gå sönder, det finns tåg och flyg att missa och vägar jag inte hittar på.

Så det är alltid med en liten dos oro i kroppen som jag närmar mig en utbildning via jobbet, en sådan som jag själv ska hålla alltså. Och denna gång finns det ännu lite mer som kan gå snett då det visst blev så att det var jag som skulle stå för att fixa allt det praktiska - lokal, fika, nycklar. Och dessutom i Göteborg.

Men jag tror att jag har förberett mig så bra jag bara kan. Om inte allt för lång tid rullar mitt tåg in på Göteborgs central, och sedan ska jag ta en taxi till Chalmers och möta upp mina kursdeltagare. Låt oss hoppas att de får vad de önskar.

En sak slår dock aldrig fel - den enorma känslan av tillfredsställelse när jag efter en utbildning sitter på tåget hem. Och idag kommer den att vara dubbel, minst.

Då: 1992 och 1993 var det bara att knata in på Svala & Söderlund, inga köer eller något sådant, 2001 stod jag och lilla bror utanför Globen och köade och fick höra att biljetterna rasslade undan medan vi stod för att köpa, 2005 fick Nicklas agera svartabörshaj och 2006 satt jag framför datorn och skrek till mig biljetter från andra sidan klotet.

Nu: Registrerade mig som betalade fanclub-medlem, fick en presale-kod, loggade in och kunde enkelt köpa de biljetter jag ville ha (biljetterna släpps på fredag egentligen). Lätt värt de 500 kronor som medlemsskapet kostade! I sommar blir det alltså en roadtrip till GBG för att kika på Bono igen.

EN av de mest romantiska sakerna Nicklas har gjort för mig var inför förra U2-turnén 2005. Syskonen och jag var lite övermodiga och tänkte att eftersom det var 50 000 biljetter behövde vi inte köa utan kunde hänga på Ticnet. Yeah right. Det bidde inga biljetter, oj vad bitter jag var.

Samma år den 14 februari (Alla hjärtans dag!) skulle restbiljetterna släppas. Nicklas har ledig dag, kliver upp vid 05.30 i tokvintern på eget iniativ och köar utanför Globen för att frun ska få se U2. Men det bidde inga biljetter, de tog slut innan han hann fram.

Samma sommar var vi på väg hem från en Norge-semester, och istället för att ta av mot Stockholm åker Nicklas vidare mot Göteborg. Han har i hemlighet krängt biljetter via Blocket som en annan svartabörs-haj, köpt och sålt för att få bättre och bättre platser. Och bokat hotell! Galet va.

Det ryktas om att U2 ska komma till Ullevi i augusti. Vilka syskon tänker i så fall ta semester och köa med mig för biljetter? Hjalmar, vi har ju faktiskt gjort det förut!

Jag fick alltså se U2 sommaren 2005 om det nu var någon som inte förstod det.

När man ser IKEA:s runda hus och Herons neonskyltar, då känner jag att jag har kommit hem. Allt gick bra med flygresorna tillbaka, men dryga 16 timmar är ju ändå 16 timmar, så jag var lite mör igårkväll. Det är som vanligt lite bisarrt att man kan vara på ena sidan av jorden ena dagen, och sedan tillbaka vid sitt köksbord som om inget hänt den andra.

Men det är fint att vara hemma. Jag tycker om min säng, mina katter, tv-fåtöljen, Yoggi med linfrön. Att kunna tvätta helt ohejdat och kunna laga egen mat.  

Idag har jag en bonusledig dag hemma, på måndag har jag församlingsplanterarkurs och på tisdag är det tillbaka på jobbet. Men innnan dess ska vi hinna träffa en massa vänner och familjer. Om man lyssnar riktigt noga kan det vara så att jag kanske purrar lite.

Nu har vi aterigen varit utan internetuppkoppling, och jag sitter aterigen pa ett internetcafe. Vi har hunnit avverka tva natter pa safari och en mellanlandningsnatt i Knysna, och mycket djur blev det pa safarin. Jag var sa nara lejon att man kunde hora dem purra, ungefar. Jag var faktiskt lite radd.

Imorse vaknade jag med en glad kansla i magen over att idag/natt ar dagen da vi aker hem. Vi har haft det fantastiskt och jag langtar inte hem till kyla och morker (februari equals hell) men jag langtar efter familjen, vannerna, kissarna, huset och allt sant dar. Idag ska vi mest bila oss till Kapstaden igen och om humoret tillater avsluta med en brakmiddag. 00.20 lyfter flyget och jag hoppas pa att kunna sova.

Dags att checka ut från Jeffrey’s Bay och allra troligast även lämna den braiga uppkopplingen bakom oss. I eftermiddag ska vi till Schotia, en privat safari där vi ska bo i två nätter och åka på guidade turer. Jag har ingen aning om vad man ska förvänta sig, det är ju inte Kruger Park i omfång precis. Men någon liten grävling eller så ska vi väl få se.  

Det känns inte helt okomplicerat att vara rik, vit turist i Sydafrika. Det är alldeles för enkelt upplagt, alldeles för mycket gjort för sådana som oss. Där vi har varit har den svarta befolkningen synts i serviceyrken, men sällan som deltagare själva. Vi delar inte riktigt upplevelserna med varandra i den utsträckning man skulle önska. Det är sådana enorma kontraster, någon kilometer utanför välbeställda (vita) områden ligger ruffiga kåkstäder, längst med vägarna går och ligger människor, man sitter vid rödljusen, säljer tidningar och grönsaker vid korsningarna. Skyltar med "Armed Response" syns på var och vartannat hus 

För att slippa tigga men ändå få in lite extra pengar fungerar många män som inofficiella parkeringsvakter. Man tar på sig en trafikväst och dirigerar bilar dit det finns plats, och "vaktar" sedan bilen för några rand. Eftersom det ofta (inte alltid) är ett inofficiellt arbete (parkeringen är egentligen gratis) så blir det lite huggsexa kring vem som ska vakta just ens bil.

Inte alltför sällan har vi blivit ombedda att betala för tillsynen både när vi kommer och när vi går. Ofta av olika personer. "Sir, don’t you remember me?".

Värst är det att bli kallad "Boss" och "Madame". Och helst skulle man vilja ge dem alla pengar, betala bort lite av det där vita, turistiga som man kommer med, för vad spelar det för roll för oss, några rand hit eller dit. Men att strössla med pengar gör ju bara en än mer till "Boss", och så snurrar hjulet på.

En ljuvlig semester ja, men också en gnagande känsla av att inte riktig veta om vi hindrar eller bidrar till den utveckling Sydafrika behöver.

Så kom vi till Jeffrey’s Bay, och till skillnad från i Plettenberg så lyste solen. Dessutom, till skillnad från det rysch-pyschiga viktorianska rummet blev vi uppbumpade till Guesthouse istället för B&B utan extra kostnad, vilket gör att vi bor i ett kanske inte jättestort men ändå rätt schyst rum.

Vi har en gigantiskt lång strand ungefär 200 meter från där vi bor. Indiska oceanen som bara sträcker ut sig, det är mycket vågor så jag och Nicklas har hoppat i vågorna i två dagar nu. Jag får väl tacka Hjalmar för att våghoppandet blev av för min del, hade han varit här hade han säkerligen varit Nicklas vågkompis. Nu fick det ju bli jag istället, efter lite trugande. Lite kallt till att börja med, men man vänjer sig.

Det räcker med att vara ute i knappt midjehögt vatten för att man ska ha att göra med de här vågorna. Vissa är av slita-av-bikinin-dignitet, och då har jag badat i min simbikini från Adidas, och inte i någon bräcklig solningssak.

Två nätter avklarade i det rysch-pyschiga viktorianska rummet. Det här har väl inte varit resans höjdpunkt precis, en småposh badort som kändes ännu vitare än vanligt i Sydafrika, kombinerat med halvtaskigt väder. Men igår åkte vi iväg på slingringa vägar och kom till en gigantiskt strand, en sådan som ser ut att aldrig sluta. Plus att det fanns en lagun som skapats vid lågvatten, vackert och tufft.

Efter det åkte vi och såg på det som man sade var världens högsta bungy-jump vid en bro, men jag undrar om inte Svante har hoppat i ett högre. Vi ville mest gotta åt oss galenpannorna människorna som hoppade.

Nu åker vi vidare till Billabong City, eller Jeffrey’s Bay som det egentligen heter. Jag tror att det är lite mer chill där och lite mindre posh.

Det finns inte vit druvjuice i Sverige va? Hur jag ska fixa egen röd Grapetiser i Sverige har jag redan listat ut (Jo Juice plus SodaStream makes a great combination tror jag), men den vita varianten vet jag inte hur jag ska fixa fram. Men dbet är ju så galet gott! Friskt och fräscht, ett kalasbra alkoholfritt alternativ.

Jag vet. Istället för äcklig Godtemplardricka - fixa licens för det här!

Vi har varit bortskämda med fantastiska rum. I Hout Bay fick vi paradrummet, kanske eftersom vi bodde där så länge, med glasvägg som ena långväggen vilket gav en fantastisk utsikt direkt från sängen:

I Montagu fick vi ett megarum (framgår inte riktigt på bilden) med fantastisk tillhörande trädgård:

Och så kommer vi till Plettenberg, får uppleva regn och grå himmel, och ett viktorianskt inrett rum med vitt rysch-pysch. Som vi betalar mest för på hela resan. It’s the hard-knock life for us!

Men, internetuppkopplingen fungerar och jag får åter hålla datorn i min famn. Och nu kan ni kan kika på bilder, Nicklas har lagt upp på Facebook och även ni utan konto där kan komma in via denna länk.

Till Montagu, som ligger mer uppe i bergen, aker man for att det finns ett tjog gamla hus fran 1800-talet och sa varma kallor. Gamla hus ar val inte riktigt var grej, men varma kallor lat schyst.

Bara det att det hade varit oversvamning i november som stangt ned kallorna…

Men vi bor pa ett ater igen sjukt schyst stalle, denna gang pa ett stalle som lagt ned mycket tid pa att skapa en mysig tradgard med prang och vindlande stigar. Rummet ar jattestort. B&B:s kanns mycket prisvarda!

Sa nu sitter vi pa internetcafe igen eftersom uppkopplingen som skulle inga inte fungerar har heller. Hm. Men vi tanker inte ha daligt samvete over att bara vara i makalosa omgivningar och ha det galant!

Imorgon aker vi vidare till havet igen, Plettenberg och chilliga beacher. Och nagongang nar man kan fa en riktig uppkoppling ska jag blogga om kvinnokonferenser (igen), visa bilder och sadant. Men hej sa lange.

Internetcafe igen inne i Kapstaden. Jag saknar att kunna anvanda min dator!

Sista hela dagen i Hout Bay, imorgon borjar vi med annu ett besok i Hillsong och sedan borjar vi andra delen av var resa, den dar vi ska aka runt. Forsta stoppet blir Montagu, ett stalle med varma kallor. Tva natter dar, sedan Plettenberg (typ beach), sedan Jeffrey’s Bay (typ surf), sedan Schotia (safari). Sedan en mellanlandning i Knysna och sa aker vi hem. Men det ar halva semestern kvar (sorry, AsaD)!

Igar at vi samsta middagen hittills. Dalig service och halvtrist mat. Men det sager a andra sidan nagot om hur maten ar har annars. God och billig. Plus att man far hyfsat med perspektiv pa saker och ting i ovrigt, det marks att segregationen lever kvar, all denna bevakning, att allt kanns sa ‘vitt’ och tillrattalagt..

Vi har det bra. Vi pratar valdigt mycket om framtiden som redan borjat. Nya kyrkan som kanns sa grymt spannande! Vi skriver ned funderingar, varderingar, praktiska grejer som kommer upp och funderar pa hur vi ska optimera vardagsrummet sa att fler far plats. Och sa langtar vi efter alla fina vanner.

Jag skulle nog aldrig kunna flytta utomlands permanent, hur mycket man an kan ondgora sig over det svenska klimatet. Det finns for mycket rotter som skulle gora for ont att rycka upp. Men det ar ju ingen issue langre, nu vet vi ju vad vi ska gora under ungefar resten av livet.  

Pa ett satt kanske bra, men pa ett annat satt inte alls bra, detta med att uppkopplingen som skulle finnas vagrar fungera. Sa nu sitter jag pa ett cafe igen, men det blir ju inte alls samma sak. Jag vill kunna blogga, ladda upp bilder, mejlas..

Igar var vi inne i Kapstaden for att traffa en av pastorerna fran Hillsong. Innan dess gav vi nagra nya vanner skjuts och spanade in de fargglada kvarteren i Boo-kap, very kitschy-snyggt.

Efter det blev det en tripp upp pa Table Mountain, fantatstiska vyer over hela Kapstaden med omnejd. Vi hade perfekt vader, sol och vindstilla.

Och efter det akte vi pa rekommendation till Camps Bay och ett classy hotell och bestallde High Tea utan att fraga vad det kostade. Vi kan val lyxa till det, tanke vi. In kom te och ett trevanings-fat med 20 olika snittar/bakelser/scones. Plus marmelad och gradde. Sjuuukt mycket och helt klart det finaste jag sett i teatime-vag. Inlagda korsbar och grejer. Vi orkade inte ens ata upp allt.

Och sedan fick vi en rakning pa knappa 50 kr per person. Larvigt.

I ovrigt har jag passat pa att ata blackfisk, fisk och rakor i de flesta olika variationer jag kan komma pa.

Egentligen sitter jag ute och laser, men jag var tvungen att ga in och skriva ned det har. Jag sitter alltsa pa var egen grasmatta med berg och hav som utsikt, Hout Bay ar lugnt sa det enda som hors ar faglar. Just idag har vi ingen inplanerat, och forst fick det mig att kanna mig lite stressad, men sedan gick jag ut och insag att det ar just sant har som man kan och ska stanna upp infor, att bara lyssna in, njuta av att kunna sitta vid en vitkalkad mur och lasa pa en ranglig trastol.

Och att inte behova gora nagot annat pa en hel dag om man inte vill. Manniskan behover lugn och manniskan behover ro sa man kan hora vad man tanker. Sa fantastiskt lyxigt att fa gora det i omgivningar som dessa. 

Igar var vi pa Hillsong i Kapstaden, och det var val business as usual dar. Hillsong ar lite som kristenhetens…Max. Man vet vad man far, det ar for all del ganska gott, men det ar inget hardsmalt precis.

Nu tar vi en Kapstaden-paus genom att sitta pa internet-cafe. Som vanligt ar det Nicklas som hittar snygga grejer (en svartvit grafisk hoodie), men jag far val noja med mig att fa en stylish man.

Jag kanner mig ratt nojd med att vi inte bor inne i Kapstaden utan ute i somniga men fina Hout Bay. Har ar det gallergrindar for butikerna och en svenne som vi traffade igar blev utsatt for ett ranforsok for nagon dag sedan. Men det var lite off-grounds och pa kvallen. Men anda. Lite smolk i bagaren ar det allt, speciellt for en orolig sjal som jag.

Naval. Maten ar ju god, solen ar ju varm och naturen alldeles, alldeles underbar.

Ah, uppkoppling-schmuttkoppling pa rummet. Jag far sitta i lobbyn typ pa huk vid en smaseg dator, menmen. Jag som skrev ett sa fint inlagg igar, och med alla svenska prickar dar de ska vara. Och bilder vet jag inte hur jag ska fa over och kunna visa. Kameran som tar sa fina bilder!

Nu ar vi pa plats i Sydafrika! Hout Bay narmare bestamt. Vi bor pa et litet B&B dar vi tror att vi fatt paradrummet pga att vi ska bo har sa lange, 10 dagar. Hela langvaggen ar en enda stor oppningsbar glasvagg med utsikt mot bergen, och sa ser man vattnet fran var egen grasmatta. Helt ok.

Har ar det ju sommar! Sol och turkost vatten. Vi har idag gjort Goda Hopps-udden, valdigt vackert, med en lunchutsikt to die for. Maten ar god och billig. Bilen ar vit och frasch och jag har brant mig bakom orat.

Det ar sa enkelt att koppla av har, och jag antar att vi kanske behover det ocksa. Vi sover middag och nattsuddar inte precis. Imorgon blir det besok pa Hillsong, vi har annu inte varit inne i sjalva Kapstaden. Tva dagar av tre veckor har gatt, heh.

 Nar systrarna och mamman ar i Riga skrattar man mycket. Kanske at lite faniga saker (pipparkuken, jamen pepparkakor heter ju sa). Jag har kopt en rod ullsjal och sa snoar det sa man far lite julstamning. Alldeleles, alldeles underbart.

Hejda Japan! Nu har vi spenderat vara allra sista yen och sitter vid gaten som snart ska oppna. Det ska bli skont att komma hem. Vi har tjingat platserna langst bak i planet sa vi ska slippa knaskalar i ryggen. Jag har laddat med kurslitteratur samt Dexter och Friday Nights Lights. Det basta vore dock om vi sov, klockan ar lunchtid har men nar vi kommer till Arlanda ar det natt for oss men eftermiddag i Sverige.

Man vet att man saknar sin familj nar man tror sig se sin lilla sota syster bland alla petita japanskor. Och idag fyller min mamma ar - grattis och hurra!

Jag har en bekannelse att gora. Jag har inte atit sushi pa restaurang en enda gang. Lite av ett misslyckande. Varken Nicklas eller Svante gillar sushi, och igar nar det var tankt att jag skulle sla till madde jag illa. Men jag har kopt sushi i butik och den var mycket god.

Na, nu ar det dags att ga ombord. Final Starbucks: Tall Chai Latte. Nu vill jag ha mitt eget te.

Idag tog Svante oss till Kobe. Solen lyste igen och vi åkte linbana upp i bergen, och vandrade sedan nedför bland gul-grön-röd-orangeskiftande träd, vattenfall och slingrande stigar. Vackert.

Efter det tog vi en promenad vid hamnen och läste om jordbävningen -95 som tog 40 000 liv.

Japan har varit fantastiskt intressant. Så mycket kultur, så mycket man både känner igen och som gör att man känner sig utanför. God mat, häftiga städer och transportsystem, och så alla trevliga människor vi fått träffa, både japaner och vanliga gaijin(s?).

Och inte minst - brytet från jobbet som jag behövde.

Men nu ska det bli skönt att komma hem. Tillbaka till egen säng, egen mat, vänner och familj. Och så katterna förstås! Vi landar 16.00 på Arlanda imorgon, och torsdagmorgon är jag på jobbet igen. Bilder kommer att komma upp.

Inget Starbucks idag. Jag fick i mig något konstigt vid dagens lunchbuffé i Kobe och ville sedan bara ha bröd att knapra på när det värsta illamåendet lagt sig.

Sista dagen i Japan, och naturligtvis är det först nu som vi inte vaknar tidigt av oss själva. Helt omställda efter japansk tid precis till hemresan. Jag vill inte riktigt tänka på hur jetlagen kommer vara åt andra hållet när vi kommer hem.

Igår ägnades 2/3 av dagen åt en regnig utflykt till Kyoto. Regnet gjorde att vi till slut kapitulerade och åkte hem utan att egentligen ha sett så mycket nytt, men innan dess fick vi chit-chatta både med delar av Svantes team och med några japanskor. De skrattade när jag åt med pinnar, hrmf, men tyckte å andra sidan att jag var söt och att jag såg ut att vara var max 21, vilket jag antar var en komplimang. Men jag vet inte riktigt.

När jag och Nicklas släpps vind för våg blir det lätt knepigt med maten. Ena dagen beställde Nicklas till sin stora besvikelse en helt kall rätt (kalla nudlar, kallt kött samt alger strösslade över hela rätten), och igår beställde jag ett fat med enbart bläckfisk-kött, ingen sås eller något till. Det är enklare att ta sig runt än vad jag trodde, men svårare att kommunicera.

Idag ska vi eventuellt in till Kobe, och solen lyser igen.

Gårdagens Starbucks: Grande black tea delad med Nicklas. I övrigt köper jag de flesta dryckerna ur deras automater faktiskt.

Jag skrev ju att jag hittills bara sett dricka i de japanska vending-machines jag stött på. Fast sedan kom jag ju på att jag sett cigaretter, men det kändes ju ganska så vanligt.

Ikväll såg jag en lite mindre vanlig grej. Porr-dvd-filmer. Hm.

Nu är vi på vårt fjärde och sista övernattningsställe för resan och de tre sista nätterna. Tillbaka i Osaka men nu lite mer centralt än tidigare, närmare bestämt i Namba. Största och fräschaste hotellrummet hittills! Men jag tror att vi betalar därefter, typ 1300 kr natten. Och det är fortfarande rätt litet med svenska mått.

Idag har vi varit på söndagsmöte med Svantes församling, Jesus Lifehouse Osaka. En kyrka som startade i augusti med typ sex personer och som nu samlar runt 50 st. De hyr in sig i en konsertlokal (tänk Debaser) och har gudstjänster a’ la Hillsong (dvs, eh, modernt, om jag ska vara lite enkel).

Riktigt roligt att vara med och se hur det fungerar för dem - Japan har ju inte en direkt kristen tradition eller kultur.

En annan bra grej med Japan är de automater som finns utplacerade överallt. Och jag menar verkligen överallt - Tokyo har enlogt uppgift sex miljioner maskiner. Man kan bara köpa dricka, men både varm och kall och varorna har inget påslag från butikspriserna, så de är prisvärda att använda. Idag testade jag te med mjölk i en automat. Och jag menar alltså inte att det hälls upp i en kopp, utan man får en läskburk eller flaska - fast varm.

Konceptet med varm dricka i automat borde ju funka i Sverige, kunde man tycka. Rätt praktiskt att dricka te eller kaffe i något som går att återförsluta.   

Igår lämnade vi Tokyo för Kyoto. Ut i Tokyos tunnelbanvimmel igen med två stora resväskor och sedan Shinkansen. Jag har kanske inte riktigt fått in snitsen som Nicklas (men han är ju faktiskt en robot) men man vänjer sig förvånansvärt snabbt, iallafall tillräckligt för att kunna ta sig runt utan större missöden.

Väl framme i Kyoto tog Svante oss till ett Ramen-ställe, nudlar i soppa. Ett sånt där lokalt pytteställe som kändes skrytsamt internt för oss turister. Och ljuvlig mat!

Efter det gick vi upp mot Kyotos tempel och "gamla stan", men det var så packat med folk att vi nöjde oss med att gå runt, då kön till templet var sanslös. Men jag kände mig rätt så nöjd med att bara vara där. Vi fick bl.a. se geishor, lite häftigt.

Kyotos stationsbyggnad var en upplevelse i sig, en byggnad med ett gigantiskt ramverk byggt av järnbalkar. Mycket futuristiskt och minimalistiskt vilket jag tenderar att gilla. Jag har så klart fotat massor men har problem med att dra över bilderna till datorn, så de kommer upp senare.

Eftersom alla hotell var fullbokade skulle vi få sova hos Svantes (f.d) värdfamilj i Kyoto, vilket var skoj i sig, dels att få komma ut till en japansk förort och dels att få komma in i ett japanskt hem. Och jag sov på en futon! Bara en sådan sak. 

Några av de grejer jag har funderat över, men naturligtvis bara utifrån det lilla jag har hunnit uppleva. Dvs. småbitar av Tokyo och Osaka.    

Bra med Japan (fast inte i rangordning)
- Man dricksar inte, så skönt
- På de restauranger vi har varit på kommer de med ett kvitto som man sedan lämnar vid kassan och betalar för när man går. Mycket smidigare än detta med att ropa till sig notan.
- Flera matställen har en dricka-buffé, man betalar typ 20 kr för så mycket läsk, juice, te och/eller kaffe som man vill ha.
- Det är så rent överallt
- Maten är god och inte alls särskilt dyr
- Tågsystemet är fantastiskt effektivt uppbyggt och billigt att utnyttja
- Människorna är artiga
- Uppvärmda toalettsitsar - oh yes!
- Skrapor och neon är snyggt
- Fiffiga detaljer som exempelvis spegelvärme för att slippa igenimmat vid dusch
- En mycket säker stad som känns trygg och ärlig
- Bra med informationsskyltar
- Snygga och stylish människor
- Lugna tågresor, ingen pratar i mobiltelefon (man pratar knappt med varandra heller)
- Maten måste ju vara bra och sund, inte så många som är överviktiga

Mindre bra
- Oj så dåliga engelska-kunskaperna är!
- Man får lite för pengarna hotellmässigt, dyrt och smått
- Alla är så snygga och petita att man känner sig ful och stor
- Folkmängden vid rusningstid är sanslös
- Cash is king. Att handla med kort är inte alls utbrett.
- Alla skolflickor i minimala skoluniformskjolar. Brr.

Saker jag inte riktigt greppat än
- Alla med ansikts/munmasker, det ger ett småskumt intryck
- De vuxna ser rätt allvarliga och sammanbitna ut. Jobbar folk jämt? Folk åker ju hem från jobbet hur sent som helst. Har man något liv? Är man lycklig? Allt verkar ganska inrutat och inte alls särskilt casual.
- Äta med pinnar är ju så där lätt

Ut vid 10, in på rummet igen vid 23. Det finns att göra och se i Tokyo, och ändå konstaterade vi ikväll att vi bara sett en bråkdel.

Idag började vi med Harajuku, men eftersom det var vardag och dessutom förmiddag såg vi inga cosplays (utklädingar). Men vi fattade att det var här de handlar sina kläder. Roliga små butiker och lite mer low-key, inga skrapor.

Efter det åkte vi för att sitta med Rod & Viv, pastorsparet i Jesus Lifehouse, och prata församlingsplantering. Mycket trevligt och intressant.

Tanken var ju att vi skulle till elektronikkvarteren, men vi steg av i Ikebukoru istället då vi såg att Bic Camera låg där. Allt inom elektronik fanns där, men det var lite för mycket grejer och för mycket folk för min del. Jag köpte ett linslock. Och dessutom å jobbets vägnar.

Sedan blev det Harajuku igen eftersom mötet med Rod och Viv avbröt oss mitt i. Inte för att vi kom hem med så mycket, men Nicklas fick bättra på sin keps- och mössamling med tre nya famijemedlemmar.

Sedan stadshuset igen för Tokyo by night, och nu är vi tillbaka, rätt möra. Vi har hunnit åka med tre olika företag, köpt två sorters dagskort (efter att vi insåg att det första inte täckte in det vi trodde) och två enresebiljetter var.

Imorgon åker vi härifrån med Shinkansen igen, denna gång mot Kyoto där Svante återigen ska möta upp oss. Där stannar vi en natt för att sedan åka tillbaka till Osaka. 

Jag måste se om  och visa Nicklas Lost in Translation när vi kommer hem. Den är ju till stora delar inspelad här i Shinjuku där vi bor.

Dagens Starbucks: Tall Chai Latte.

Nu ligger jag i sängen på hotellrummet i strumpbyxor och tröja, precis som när man var liten. Fast istället för en flaska med lättfil sörplar jag i mig islatte på tetra.

Idag har vi gjort Tokyo. Prepare.

Först åkte vi upp i Tokyos stadshus sisådär 220 meter upp och till observationsvåningen där för att kika på Tokyo uppifrån. Jag klappade som händerna av glädje, det var nära hotellet, gratis och jag älskar skyskrapor! Mycket bra början.

Sedan struntade vi i tunnelbanan och började gå. Såg att även Shinjuku har en "Love"-staty. Vi tog sikte på Shibuya och gick på vägen dit i solsken längst med skrapor och folkliv, tills vi kom till Yoyogi-parken, där vi inte gick igenom hela men kikade på Mejihelgedomen där.

Efter det fortsatte vi mot Shibuya och kom ned till ännu ett livligt centrum, detta med det klassiska fyrvägs-övergångsstället som sägs vara det mest trafikerade i världen. Nu var ju detta en torsdag mitt på dagen, så riktigt så fullt var det inte, men det var ändå häftigt. Vi knep en parkettplats på det Starbucks som hade glasfönster två våningar upp från korsningen och fikade och kikade.

Efter det lite affärer - Applestore, Tower Records där vi såg att Blindside fanns med, med mera. Men mest gick vi bara runt och kollade in. Det räcker, liksom. Tokyo är så…mycket och så stort. Det är mer än New York tror jag nog att jag måste säga.

Efter det tog vi tunnelbanan tillbaka, somnade på hotellet i 2,5 timmar (eh) för att sedan gå ut igen för att kika ännu mer på neon.

Så ikväll har vi snurrat runt här i Shinjuku där vi bor och konstaterat att Tokyo är som ett tv-spel hela staden. Det blippar och låter och är upplyst nästan överallt. Och det är folk överallt! En torsdag liksom, klockan 23. Tonåringar, kostymmänniskor…

Imorgon ska vi försöka få till ett möte med pastorn här i Jesus Lifehouse, och så funderar vi på att åka till Akihabara (teknikkvarteret) samt Harajuku. Helt omöjligt att hinna allt som man skulle kunna göra, men det är grymt att bara gå runt.

Det är dessutom så skönt att koppla bort jobbet. Jag kikar inte jobbmejlen. Men jag har inte kopplat bort er, Kerstin! Så ta hand om Platsjesus, det är bra att ni kan hålla varandra sällskap.

Dagens Starbucks: Tall Chail Latte.